Förödande fälttåg drevs av hybris
Offensiven mot Bagdad stoppades i skyttegravarna vid Kut al-Amara, där britterna fann sig belägrade. Det blev ett av ententens värsta nederlag under första världskriget.
Soldater ur den brittisk-indiska armén bevakar himlen med en luftvärnskanon.
Stanken nådde kajen långt innan fartyget gjorde det – ännu en last med sårade, eller vad man nu skulle kalla dem.
För dessa olyckliga själar var gränsen mellan liv och död tunn. Flera av dem skulle inte överleva dagen. Under 13 långa dygn hade de legat i sitt eget blod, som snart hade blandats ut med urin och avföring.
Öppna sår angreps av larver
Omkring 600 hade haft turen att få plats ombord på ångaren, men minst lika många hade lagts på pråmar som fartyget drog efter sig, fritt exponerade för den heta ökensolen.
Brutna ben hade spjälats hjälpligt med trärester och spadskaft. Öppna sår angreps av flugor och larver. Några sjukvårdare syntes inte till.
Vad arméchefen i Basra, sir John Nixon, just bevittnade kunde få det att vända sig i magen på vilken erfaren officer som helst.
Egocentriskt intrigerande
Kanske ännu värre än stanken var de hjärtskärande skriken och jämret från de nyss så stolta soldaterna i det brittiska imperiets armé.
Nixon lämnade kajen och telegraferade till sin överordnade: »Sårade tillfredsställande omhändertagna, många tros hämta sig [...] sjukvård fungerade under svåra förhållanden utmärkt.»
Detta var bara en av många lögner i en makaber kavalkad av egocentriskt intrigerande som under månaderna kring årsskiftet 1915–16 gav upphov till katastrofen vid Kut al-Amara, cirka 30 mil nordväst om den plats där Nixon befann sig.
Sir Charles Townshend var befälhavare för den brittisk-indiska expeditionsstyrkan som sändes ut mot Bagdad.
Hösten 1914 anslöt sig osmanska riket till centralmakterna, och en ny front öppnades i första världskriget. Det brittiska imperiet såg därmed sina livsviktiga oljeintressen i Mesopotamien hotade.
Till att börja med lät man sända en mindre styrka för att skydda oljeraffinaderiet i Abadan, som försåg Royal Navy med livsviktigt bränsle. Men den brittiska militära närvaron trappades snabbt upp och snart stod en hel division i området.
Generalmajor Charles Townshend
Den nyuppsatta expeditionsstyrkan, som till stor del bestod av soldater från Indien, leddes av generalmajor Charles Townshend, vilken i sin tur svarade inför arméchefen i Basra, sir John Nixon.
Båda herrarna var av den karriäristiska sort som var mycket vanlig i den brittiska officerskåren vid denna tid.
Att under brinnande världskrig sättas att bevaka imperiets oljeproduktion i södra Mesopotamien var ett uppdrag långt under deras ambitionsnivå.
Anföll och erövrade Townshend
På egen hand skulle de utvidga sitt uppdrag till att omfatta en offensiv mot Bagdad, omkring 40 mil mot nordväst.
Den brittiske författaren Norman Dixon har gjort följande liknelse: om försvaret av Abadan var ett stilla badkarsbad så var fälttåget mot Bagdad ett försök att simma över Engelska kanalen.
Nixons och Townshends äventyr i Mesopotamien startade i liten skala. Den 3 juni anföll och erövrade Townshend, på Nixons order, staden al-Amara 16 mil norr om Basra.
Nixon beordrar Townshend att fortsätta
Erövringståget fortsatte och knappt två månader senare föll an-Nasiriya. Segrarna var lättköpta och spädde ytterligare på herrarnas törst efter ryktbarhet.
Nixon beordrade så Townshend att fortsätta mot Kut, 14 mil norrut, en god bit på väg mot Bagdad.
Strax söder om Kut kom det första kraftprovet. En ansenlig osmansk styrka, under Nureddin Pascha, på strax över 10 000 man och 13 artilleripjäser väntade.
Otränade arabiska rekryter
Nureddins manskap utgjordes emellertid av otränade arabiska rekryter, som hellre slogs för ökad självständighet än Osmanska riket.
Natten till den 28 september smög brittiska förband fram i riktning mot den inbuktning i floden Tigris där Nureddin Pascha beordrat sina styrkor att gräva ned sig.
Brittiska officerare under belägringen av Kut 1916.
Men britterna gick vilse i mörkret och anfallet som skulle ha startat i gryningen kom igång först efter flera timmars försening.
Likafullt inledde man en metodisk rensning av skyttegravssystemen med gevär och bajonetter. Nureddin Pascha var dock skarp nog att inse när han höll på att förlora och beordrade en reträtt som räddade större delen av hans manskap.
Omkring 5 000 osmanska soldater dödades, sårades eller hamnade i brittiskt förvar tillsammans med de 13 artilleripjäserna.
600 man skulle gå förlorade i striden
Townshend hade vunnit slaget och därmed kontrollen över Kut, men segern hade en orons eftersmak. Det irriterade Townshend att så många osmaner hade undkommit, samtidigt som de egna förlusterna hade blivit större än beräknat.
Han hade kalkylerat med att 600 man skulle gå förlorade i striden, men resultatet landade på det dubbla.
Den bräckliga underhållssituationen erbjöd minimala möjligheter att transportera och sköta om de sårade. Enda alternativet var att lasta dem på pråmar och sända dem söderut på Tigris.
Överskred sina befogenheter
Under tiden fortsatte Nixon att planera. Den brittiska regeringen hade vid det här laget fått nys om hur Nixon och Townshend hade överskridit sina befogenheter.
Den typen av oförankrade initiativ var naturligtvis inte bra, men samtidigt behövde britterna segrar – kriget stod och stampade på såväl västfronten som vid Gallipoli – och ledarna i Whitehall kunde inte annat än gratulera till segern vid Kut.
Nixon var förblindat optimistisk, så till den grad att han lät bli att informera Townshend om de rapporter som berättade att osmanerna väntade förstärkningar om 30 000 man vid den antika ruin-staden Ktesifon, strax söder om Bagdad.
Näringsbrist och följdsjukdomar
Tiden talade emot Townshend. De utsträckta underhållslinjerna började nu ta ut sin rätt bland soldaterna. På näringsbrist följde sjukdomar som satte allt fler ur spel.
Den 15 november bröt Townshends Styrka D upp från Kut. Han färdades själv på Tigris med ångaren Méjidieh, medan manskapet marscherade till lands längs med floden.
Ktesifon siktades
Townshends uppassare, Boggis, såg till att generalmajoren alltid hade en whisky soda till hands om han önskade sig något läskande medan han satt och läste eller skrev dagbok.
Sent på kvällen den 21 november siktades Ktesifon på Townshends högra sida.
Brittisk flodbåt med en BL 6-tumskanon på floden Tigris 1916.
Spanare hade rapporterat att Nureddin Pascha hade grävt ned sina soldater i två skyttegravslinjer vid Ktesifon.
Planen var att i skydd av mörkret låta en mindre förtrupp närma sig den första linjen, engagera dem i eldstrid och ställa till med så mycket oväsen som möjligt.
Samtidigt skulle en större avdelning obemärkt göra en omfattningsmanöver runt ett område med höga sanddyner, som skyddade dem från osmanernas sikten, och falla fienden i flanken. I gryningen den 22 november gick man fram.
Närstriderna pågick i timmar
Trots att överraskningsmomentet gick förlorat, på grund av att förtruppen inte fick stridskontakt förrän det hade ljusnat, fungerade planen över förväntan.
Townshends soldater tog sig snabbt ned i skyttegravarna och tillfogade fienden stora förluster. Men att rensa skyttegravarna tog lång tid.
I flera timmar pågick närstrider, och osmanerna sköt tillbaka med kuslig precision. Inte minst många officerare föll offer för deras kulor, och i takt med att befälen försvann blev det svårare att samordna trupperna.
Behöll lugnet
Townshend, som hade följt med ned i en skyttegrav, betraktade Nureddin Paschas krackelerande ställningar genom sin kikare.
Den brittiske befälhavaren var lugn och sansad i stridens hetta, och kanske var det just sin avspändhet han ville manifestera när han plötsligt bad sin uppassare att hämta honom ett ombyte.
– Nu, sir? Frågade uppassaren förbryllat.
– Jag byter alltid om såhär dags, ska Townshend ha svarat behärskat.
Surrealistisk syn
Helt sonika tvingades uppassaren att, bland vinande kulor, bege sig den dryga kilometern tillbaka till floden och Townshends garderob ombord på ångaren.
Han återvände med andan i halsen. Snart stod Townshend i bara mässingen bland högarna av döda, och bjöd därmed sina stabsofficerare på en närmast surrealistisk syn.
Efter att ha dragit på sig stövlar, byxor, skjorta, sidenväst och tropikhjälm samt stoppat en bit plommonkaka i munnen återgick generalmajoren till att följa stridsförloppet genom sin kikare.
Närmare 13 000 brittiska soldater kapitulerade efter belägringen av Kut.
Det var i detta skede som Townshends tur vände. De osmanska styrkorna genomförde ett motanfall som träffade den alltmer desorganiserade Styrka D med full kraft.
Townshend tvingades att snabbt dra tillbaka sina trupper till den första skyttegravs-linjen.
Vilsna soldater
Vid det här laget var flera enheter ledarlösa sedan deras officerare hade stupat, och soldaterna hade ingen aning om vart de skulle.
En del nöjde sig inte med den taktiska reträtten, utan gav sig av från slagfältet i vild flykt, med glåpord från kamrater haglande efter sig.
Osmanerna sände fram nya anfall i våg efter våg, fast beslutna om att förvalta sitt nyvunna övertag.
Slut på ammunition
Townshend beordrade artilleribeskjutning och från sina skyttegravs-positioner kunde britterna med stor möda slå osmanerna ifrån sig. Men de brittiska trupperna började obönhörligen få slut på ammunition och kunde bara be en stilla bön för att turkarna skulle tröttna innan så skedde.
Trots allt hade de turen med sig och vid mörkrets inbrott den 24 november drog sig osmanerna tillbaka. Under tre dagars skytte-gravsstrider hade Townshend förlorat omkring 4 000 man.
Överallt låg blödande och gråtande män, och detta var bara början.
Anfallet mot Bagdad var i alla händelser avstyrt och Townshend valde nu att flytta sina styrkor tillbaka till Kut al-Amara. Det var inget klokt beslut.
I Kut skulle man fortfarande befinna sig långt från underhållsbasen i Basra och staden saknade befästningar.
»en strategisk position som vi måste hålla»
Townshend hade alla möjligheter att ta sig längre söderut till exempelvis al-Amara, dit underhållslinjen hade varit kortare för britterna och samtidigt längre för turkarna.
Han kallade Kut för »en strategisk position som vi måste hålla», något som i efterhand har avfärdats som rent nonsens.
Townshend levde lyxliv i fångenskap efter Kut al-Amaras fall.
Trots att Townshend med bestämdhet hävdade att hans trupper var utmattade och inte orkade ta ett steg till söderut, satte han dem genast i arbete med att gräva tio kilometer skyttegravar.
Påståendet om utmattning var med andra ord en rätt grov överdrift. Han fortsatte dessutom att glida på sanningen och skrev till Nixon att man bara hade mat för en månad.
Undanhöll livsmedelsreserver
I själva verket fanns det gott om livsmedelsreserver, men dessa lät Townshend gömma undan och drog medvetet ned på soldaternas ransoner för att det skulle se ut som att man var i akut behov av undsättning. Detta skulle tvinga Nixon att handla.
Till Basra kom så småningom förstärkningar från Indien och Storbritannien.
Generallöjtnant sir Fenton John Aylmer utsågs till ansvarig för undsättningsarmén som den 4 januari 1916 skulle ge sig ut på marschen norrut.
Vägrade att samarbeta
Styrkan var ett hopplock av olika mindre förband som hade funnits tillgängliga, men hetsen från såväl Townshend som Nixon tvingade Aylmer att sända iväg sina trupper innan organisationen hunnit stärkas.
Förutsättningarna var inte de bästa, och Townshend vägrade att samarbeta. I Kut fanns inalles omkring 11 000 man.
Telegramledes försökte Aylmer få Townshend att samordna ett utfall från staden med undsättningstruppernas ankomst.
Blockerade vägen
Townshend framförde sin vägran med den märkliga anledningen att varje utfall måste följas av ett återtåg tillbaka till staden, något som manskapet skulle uppleva som ett misslyckande och därmed skulle moralen ta skada.
Redan den 6 januari stötte undsättningsstyrkan på osmanska trupper som blockerade vägen vid Sheikh Sa'ad.
Osmanerna drog sig successivt tillbaka, men anställde flera fördröjningsstrider som innebar svåra förluster för undsättningsarmén.
Den 21 januari tvingades man vända efter att ha förlorat 23 000 man, dubbelt så många som det var meningen att de skulle undsätta.
Samtida illustration av 2. §mot turkiska ställningar i Kut.
Under tiden satt Townshend och hans mannar och väntade i Kut. Till sina chefers stigande för-våning reviderade Townshend hela tiden upp siffran för antalet dagar som hans matförråd skulle räcka.
Prognosen, som från början var en månad, slutade på 147 dagar. Den tiden hade dock kunnat göras avsevärt längre och kanske hade Townshend kunnat hålla ut om han istället hade valt att förskansa sig längre söderut, närmare hemmabasen i Basra.
Dödsmarsch väntade
Till sist klarade sig Townshend förhållandevis bra efter att ha kapitulerat den 29 april 1916, när maten på riktigt tagit slut. Medan han själv välkomnades som den osmanske överbefäl-havarens personlige gäst, och fick avnjuta vällagade middagar med exotisk underhållning, stapplade hans utmärglade soldater ut ur Kut under hot och piskrapp från sina fångvaktare.
För de överlevande väntade nu en dödsmarsch mot Bagdad som mindre än en tredjedel av de brittiska och drygt hälften av de indiska soldaterna skulle överleva.
Den brittiska slutnotan för det meningslösa mesopotamiska fälttåget skulle landa på 40 000 döda.
Townshend uttrycker ingen ånger
År 1920 gav Townshend ut boken My Campaign in Mesopotamia. I den uttrycks inte den minsta ånger för något av de steg han tog. Tvärtom menade Townshend att hans försvar av Kut räddade hela det brittiska fotfästet i Mesopotamien, genom att binda upp de osmanska belägringsstyrkorna som annars hade stormat vidare mot Basra.
Han tillstod dock att det ur ett militärhistoriskt perspektiv sällan har varit särskilt klokt av en befälhavare att gräva ned sig i en defensiv position utan att ha förvissat sig om att förstärkningar varit på väg.
Positionen bör också legat närmare hemmabasen så att underhållssituationen skulle ha varit lättare att lösa. På just den punkten kan man inte ge honom annat än rätt.
Publicerad i Militär Historia 9/2020