Tysk 30,5 cm haubits görs redo 1917. Indirekt eld blev vanligt under första världskriget.

© Imago stock & people/ IBL/TT

Första världskrigets artilleritaktik

När första världskriget körde fast i skyttegravarna sågs artilleriet som en nyckel. Under krigsåren utvecklades taktiken i flera steg.

14 december 2019 av Hugo Nordland

När stormakternas arméer mobiliserade under sommaren 1914 såg deras artilleristyrkor mer eller mindre ut som de gjort sedan Napoleons dagar. Man förväntade sig fortfarande en relativt rörlig krigföring med stora formationer av infanteri och kavalleri som kunde bekämpas med direkteld från koncentrerat uppställda kanonbatterier.

Dessa placerades så nära fronten som möjligt och användes för att understödja ett huvudanfall med infanteri. I detta sätt att strida blev också mobilitet en önskvärd egenskap hos artilleriet, varför arméerna som marscherade ut 1914 huvudsakligen hade tillgång till lätta pjäser, med kalibrar på cirka 7,5 cm eller mindre. Sådana fungerade utmärkt mot fiendens soldater, men blev i stort sett verkningslösa när dessa skyddades av skyttegravar och befästningar.

Skyttegravarna gjorde direkt eld omöjlig

När de nya kulsprutorna tvingade båda sidors infanteri att gräva ned sig i marken blev den direkta eldgivningen, alltså beskjutning där man siktar direkt på fienden, mer eller mindre omöjlig. Redan under det rysk–japanska kriget 1904–05 hade egentligen behovet av indirekt eldgivning, alltså beskjutning där man lobbar granater i en hög båge och träffar fienden snett uppifrån, visat sig stort. Dels för att skyttegravstaktiken var gängse, dels för att gevärens räckvidd vid denna tid uppnått sådana mått att de kunde bekämpa fiendens artillerister. 

Det fanns med andra ord ett behov av att flytta pjäserna längre bak, vilket blev ytterligare ett argument för mer indirekt eldgivning som också förlängde räckvidden markant.

Beräknat granater efter Preussenkriget

Att stormakterna var dåligt förberedda på de nya krav som kom att ställas på deras batterier visades också av att man hade tillverkat alldeles för få granater under tiden fram till krigsutbrottet. Som exempel kan nämnas att den franska armén 1914 hade fem miljoner granater i förråden. 

En australisk artillerist har tagit bort siktet från sin haubits för att skydda det från rekylen. Bild från 1917.

© Leone/IBL/TT

Beståndet var beräknat på en användning av 100.000 granater per månad, vilket bara var något fler än man använt under kriget mot Preussen 1870 då man avfyrat 81.000 granater per månad. Den verkliga åtgången 1914 landade dock kring 900 .000 granater i månaden för fransmännen. År 1916 hade detta ökat till 4,5 miljoner granater i månaden.

Verkningslösa splittergranater

Det föråldrade artilleriets problem stannade dock inte vid bristen på ammunition. Man hade också fel typ av granater.

År 1914 var splitter den vanligaste typen av granatladdning. Projektilerna var fyllda med små järnkulor som av explosionen spreds över ett konformat område på cirka 25 gånger 150 meter från den plats där granaten slog ned. 

MER OM TEKNIK OCH VAPEN I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Splittergranaterna var mycket effektiva mot mjuka mål på öppet fält, men mot skyttegravar försvann deras förtjänster. Antingen slog granaten ned i närheten av skyttegraven, som då skyddade soldaterna ypperligt från de flygande järnkulorna, eller så träffade man mitt i prick och granaten slog ned i själva skyttegraven, men då fick splittret nästan ingen spridning på grund av att gravarna grävdes i sicksack.

Ställde om till spränggranater

Slutsatsen blev naturligtvis att man måste ställa om tillverkningen till spränggranater. Dessa fungerade bättre mot befästningar samtidigt som soldater i närheten dödades av tryckvågen eller begravdes levande av sten och jordmassor. 

Granaterna kunde också ha fördröjd utlösare, det vill säga att explosionen dröjde någon hundradels sekund från det att projektilen slagit i marken. Explosionen skedde alltså en liten bit under jord, vilket ökade effekten och skapade kratrar i ingenmansland. Man kunde också använda sig av en tidsinställd utlösare och få sprängladdningen att detonera några meter ovanför marken och sprida den dödliga tryckvågen över en större yta. 

Mot slutet av kriget hade spränggranaterna utvecklats i sådan grad att de hunnit bli minst lika effektiva mot mjuka mål på öppet fält som splittergranaterna.

Den franska 7,5 cm kanonen hade en betjäning på sex man. Foto från Ardennerna 1914.

Tyskt artilleriövertag

Tillgången på kanoner av olika tyngd och kalibrar varierade stort mellan de stridande makterna under krigets inledningsskede, vilket gav dem olika förutsättningar på slagfältet.

Det första krigsåret hade Tyskland tillgång till 5.000 fältartilleripjäser medan Frankrike hade 3.800 och Storbritannien 1.600.

När det gällde tunga artilleripjäser hade Tyskland 2.280 pjäser mot Storbritanniens 1.284 och Frankrikes 308 stycken. 

Som synes hade tyskarna ett stort artilleristiskt övertag i början av kriget. Vad som hindrade dem från att utnyttja detta var dock att man saknade en doktrin för hur dessa skulle användas effektivt.

Fransmännen förlitade sig mycket på sin visserligen utmärkta 7,5 cm pjäs m/1897, men de hade en övertro på att den skulle fungera mot alla typer av mål, trots att det rörde sig om en fältartilleripjäs som sköt direkteld mot skyttegravar.

I Storbritannien hade man tagit till sig erfarenheter under det andra boerkriget (1899–1902) och hade därför ändå skaffat sig en habil mängd tunga pjäser. Av någon anledning hade dock bara ett litet antal av dessa skeppats över till den franska krigsskådeplatsen tillsammans med den brittiska expeditionskåren under första världskrigets inledningsskede 1914.

Kraftig ökning av tungt artilleri

Insikter under världskrigets lopp gjorde att mängden tunga artilleripjäser som stormakterna förfogade över flerdubblades.

Det sista krigsåret hade Tyskland tillgång till 6.800 fältartilleripjäser mot Frankrikes 5.000 och Storbritanniens 3.200. 

När det gällde tunga artilleripjäser var förhållandena 12.300 för Tyskland, 5.100 för Frankrike och 3.200 för Storbritannien.

Redan under 1915 började de stora förändringarna i taktik och pjäsbestånd att märkas på slagfälten. Ett stort problem var inledningsvis att även om det gick förhållandevis lätt att tillverka nya kanoner och haubitsar så var det betydligt mer omständligt att få fram tillräckligt många kompetenta artillerister för att bemanna dem. Särskilt akut blev detta i den franska armén där man dessutom redan valt att förflytta många av sina artilleriunderofficerare till kulspruteenheter.

Tysk observatör på stege vidarebefordrar målangivelser till en telegrafist nere till vänster. Observationer gjordes med luftballonger.

© SPL/IBL/TT

Den successiva övergången till tunga pjäser förändrade också hur artilleriet användes taktiskt. Under 1915 fortsatte man i princip med det klassiska syftet att understödja anfallande infanteri. Men eftersom de nya pjäserna huvudsakligen sköt indirekt eld fick man på sikt anpassa sina metoder.

Koncentrerad eld vid Somme

I slaget vid Somme 1916 byggde den brittiska strategin på att utsätta de tyska ställningarna för ett långt och koncentrerat bombardemang. När infanteriet sedan började avancera skulle det bli en tämligen lugn promenad genom ingenmansland då fienden beräknades vara mer eller mindre utslagen. 

Problemet med den koncentrerade stormelden var att den var just koncentrerad. Det brittiska artilleriet hamrade och hamrade på samma ställen under sju dygn. Allt tyskarna behövde göra var att flytta på sig, antingen ned i sina grävda bunkrar eller bakåt till nästa skyttegravslinje. 

När stormelden upphörde och britterna avancerade behövde tyskarna inte mer än några minuter innan de var tillbaka i sina kulsprutenästen. Resultatet blev 57.000 döda britter på en dag, en katastrof.

Den krypande spärrelden

För att minska tiden mellan det att artilleripjäserna tystnade och anfallsstyrkan var framme vid fiendens skyttegravar utvecklades den krypande spärrelden. Den gick ut på att det område som bombarderades successivt flyttades framåt, minut för minut enligt en tidtabell. 

Den teoretiska fördelen var att en större del av fiendens ställningar skulle hållas nere under längre tid. Nackdelen var att det egna infanteriet riskerade att själva träffas samt att man behövde avancera genom sönderskjuten terräng full av kratrar.

Riktades mot materiel och befästningar

Under perioden 1916–17 utvecklades artilleritaktiken också mer i riktning mot att man ville förstöra materiel och befästningar snarare än att försöka bekämpa fiendens soldater. En amerikansk fälttidning för artilleriet från 1917 angav följande syften för det förberedande artilleribombardemanget:

  • Förstöra fiendens taggtråd.
  • Spränga upp hål i fiendens skyttegravar och värnsystem.
  • Beskjuta fiendens artilleri.
  • Genom spärreld hindra fiendens reserver från att ta sig fram.
  • Förstöra fiendens kulsprutenästen om de kan lokaliseras.

En illustration från första världskriget visar framryckande infanteri under krypande spärreld.

© Everett Historical/Shutterstock

Överhuvudtaget blev detta ett oerhört dyrt och högljutt sätt att undanröja materiella hinder. Som exempel kan nämnas att när det gällde att spränga bort taggtråd från 2,5 kilometers avstånd behövdes det, enligt beräkningar, ungefär 600 granater för att röja ett område på 25 gånger 30 meter. Då var dessutom marken så söndersprängd att det fortfarande var nästan lika svårt att avancera genom den. Därtill utplånade artilleriet mycket effektivt varje potentiellt överraskningsmoment. Fienden visste exakt var anfallet skulle komma så snart det slutade smälla.

Försvåra fiendens försvarsstrid

Från 1917 tog den taktiska utvecklingen av artilleriet ytterligare ett steg och gick från ett förstörelsesyfte till ett neutraliseringssyfte. Artilleriets primära uppgift skulle inte längre vara att åsamka fienden skada, även om det såklart var en sekundär effekt. Istället handlade det främst om att hindra honom från att agera effektivt i sin försvarsstrid.

Inte minst märktes omställningen i att bombardemangen förkortades från att hålla på i dagar till att hålla på i timmar. Den tyska armén lade sig till med en variant av taktiken som tillämpades i tre steg: Först försökte man skjuta sönder fiendens kommunikationslinjer, sedan bombarderade man fiendens artilleri för att sist skjuta nedhållande eld mot fiendens frontlinje med både gas och spränggranater. Så gjorde tyskarna i samband med offensiverna under 1918. Taktiken kopierades sedan av de allierade.

Tydligt fokus på specifika mål

I stort sett hade man vid krigsslutet kommit fram till den syn på artilleriets roll som alltjämt gäller i moderna arméer, det vill säga med ett tydligt fokus på att slå ut specifika mål i kontrast till 1916–17 års doktriner om att skyffla så mycket granater över fiendens ställningar som det överhuvudtaget gick. 

De många försöken att med artilleri dyrka upp dödläget på västfronten resulterade bara i enorm förstörelse och förlust av människoliv. När allt kommer omkring kan man inte ta terräng med artilleri.

Publicerad i Militär Historia 4/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också