Franskt myteri i skyttegravarna

I slutet av april 1917 skrev en fransk soldat i 36. infanteriregementet i ett brev till sin hustru:

I tisdags vägrade vi gå fram till de främsta linjerna: Vi strejkar helt enkelt och det har många andra regementen också gjort. Det blir lättare att förklara när jag kommer hem på permission. Man behandlar oss som djur; vi får inte tillräckligt att äta och våra liv riskeras i onödan. Om vi hade anfallit hade bara hälften av oss överlevt, därför vägrade vi. Kanske får du inte det här brevet. Det finns en risk att man öppnar och slänger eller bränner de brev som berättar sanningen. Jag bryr mig inte, jag är trött på det här kriget. (Ur They Shall Not Pass)

Robert Nivelle lovade framgång

Bakgrunden var att ännu en i raden av många franska offensiver hade misslyckats. Men denna gång hade den nytillträdde franske arméchefen, general Robert Nivelle, lovat att allt skulle gå bra. Nivelle var både stilig och vältalig. Hans framgångsrika offensiver under slutskedet av slaget om Verdun 1916 hade grundlagt hans goda rykte.

Nivelle talade gärna om kommande framgångar. I ett pm skrev han att ”vi kommer att bryta igenom tyskarnas front när vi så önskar förutsatt att vi inte anfaller där de är som starkast. Om vi genomför offensiven kraftfullt och överraskande kommer vi att bryta igenom på mellan ett och två dygn”. Till Storbritanniens premiärminister lovade Nivelle att kriget nu kunde vinnas utan ytterligare stora brittiska satsningar. Den franska armén skulle klara av att knäcka tyskarna.

Nivelleoffensiven vid Chemin des Dames

Försenad av kraftiga vårregn inleddes Nivelles offensiv den 16 april längs en sex mil bred front. Målet var att erövra hela den dominerande åsen Chemin des Dames norr om floden Aisne där fransmännen hade ett mindre brohuvud. Nivelle satte in 49 infanteri- och 5 kavalleridivisioner fördelade på tre arméer varav en hölls i reserv. För första gången satte den franska armén också in stridsvagnar i form av 128 franskbyggda Schneider.

Nivelles optimism vilade på de framgångsrika franska anfallen vid Verdun föregående höst som han ledde under general Philippe Pétain. Men nu underskattade Nivelle problemen och ignorerade varningar. Den 180 meter höga skogklädda åsen med omkringliggande vattensjuk mark var en besvärlig anfallsterräng.

Dessutom hade tyskarna både utvecklat sin försvarstaktik och var förvarnade. Det gick till och med att läsa om det stundande anfallet i fransk press och tyskarna kom även över några för tidigt utskickade anfallsplaner. Deras 42 divisioner (närmare en halv miljon man) i det hotade området var därför väl förberedda.

De främre skyttegravarna var bara glest besatta och det franska infanteriet lyckades under offensivens första timmar erövra de främre tyska ställningarna.

Stridsvagnarna sänkte anfallstempot

Men det franska artilleriet klarade inte av att både understödja egna anfallsförband och samtidigt förhindra att tyska reserver grupperades fram. Många franska stridsvagnar blev utslagna av tyskt artilleri och de återstående kunde inte ta sig upp för den branta terrängen. Allt sammantaget innebar att anfallstempot minskade och de franska förlusterna steg.

Korpral Jean Portes i 1. infanteriregementet vittnade om hur entusiasmen förvandlades till hopplöshet:

Vår moral var utmärkt när vi klättrade upp ur våra skyttegravar och anföll. Vi trodde att inget kunde stoppa oss och vi inbillade oss redan att vi utan problem skulle kunna ta oss över vattendrag bakom tyskarna. Vilken besvikelse! Vilken slakt! Redan i fas ett av vårt anfalls sex planerade faser blev det tvärstopp på grund av tyskarnas kulsprutor. Inom loppet av tio minuter hade vårt kompani skjutits sönder och samman, bland de döda fanns många veteraner från Verdun och Somme. (Ur They Shall Not Pass)

Franskt myteri

Misslyckade offensiver var ingenting nytt men den här gången hade de franska soldaterna, som kallades för les poilus (de håriga), fått nog. De kände sig lurade av Nivelles löften om framgångar och gjorde myteri.

De hade slutligen tröttnat på fysiska umbäranden, meningslösa offensiver, stora förluster, bristfällig sjukvård, undermåliga ransoner, tröstlösa bakre områden utan möjligheter till rekreation när de skulle återhämta sig och uteblivna permissioner.

Myterierna började redan den 17 april – dagen efter det att offensiven inleddes. Problemen spred sig därefter som en löpeld inom de förband som var inblandade i Nivelles offensiv. Det var infanteriet som fått nog, artilleriförbanden drabbades bara marginellt och kavalleriförbanden inte alls. Förband i stridslinjen påverkades nästan inte. Det var när man beordrade fram bakre förband som soldaterna vägrade.

Nivelle vägrade avbryta offensiven

Efter fem dagars hårda strider hade tyska motanfall återtagit det mesta av vad fransmännen inledningsvis erövrat. De franska förlusterna uppgick då till drygt 30 000 döda och 100 000 sårade.

Nivelle hade lovat avbryta anfallen om framgångarna uteblev. Den franske presidenten försökte också få Nivelle att avbryta offensiven, men i stället utnyttjade han sina fortfarande lojala reserver i ytterligare anfall som inte ledde någon vart. Dessutom lade Nivelle skulden till motgångarna på en av sina arméchefer som han avskedade med omedelbar verkan.

Nivelle ersattes av Pétain

Men sedan de franska förlusterna stigit med ytterligare 50 000 man erkände Nivelle misslyckandet och ställde in offensiven den 9 maj. En vecka senare tvingades han att avgå och ersattes av general Philippe Pétain. Då hade myterierna spritt sig rejält.

Det förekom bara några få handgripligheter mot officerare, skottlossning och upplopp. Vanligast var att soldaterna satt med armarna i kors och vägrade att lyda order. Männen lämnade också sina förband eller uteblev efter permissioner. Det var inget organiserat motstånd utan huvudsakligen spontana företeelser.

Myndigheterna fruktade kommunismen. Det förekom att hela bataljoner marscherade mot Paris med röda flaggor och sjöng Internationalen men det var isolerade händelser. Lojala och opåverkade kavalleriförband användes för att hejda sådana protester och de upproriska männen drevs tillbaka.

40.000 soldater vägrade lyda order

Den franske kavalleristen Robert Poustis upplevde stämningarna:

Våra infanterister var för familjära mot sina officerare. Så var det inte i kavalleriet. I somliga infanteriregementen sade de stackars infanteristerna ”men ni lovade oss att vi skulle avlösas om vi anföll och nu måste vi ändå stanna kvar i stridslinjen. Det är alltid vi som dör”. De sade också att ”maten är dålig och förläggningarna urusla, vi vill ha permission och hälsa på våra familjer” och så vidare. Även vi kavallerister gjorde fronttjänst så vi visste att det fanns en dålig stämning bland soldaterna. Det gällde inte alla regementen, men i dem som anföll ofta eller drabbades av stora förluster. Männen vägrade lyda order, jag såg officerare som sorgset gick omkring och soldater som inte hälsade på dem. (Ur Forgotten Voices of the Great War)

Myterierna eskalerade och nådde sin kulmen i slutet av maj då Pétain dagligen fick rapporter om flera nya incidenter. Totalt förekom ordervägran i 129 regementen och omfattade runt 40 000 man. Ytterst få underbefäl deltog. Många yngre officerare kände sympati för soldaterna och försökte ofta medla vilket retade de högre chefer som krävde hårda repressalier. Andra chefer var mera osäkra och visste inte vad de skulle göra.

Halva franska armén lamslogs

I praktiken lamslogs halva den franska armén och oron var stor för vad som kunde hända om tyskarna anföll. För Pétain som ansvarig arméchef var myterierna värre än nederlag på slagfältet. Bakom en påtvingad mask av auktoritet och beslutsamhet var han skakad.

Pétain inspekterade personligen mängder av förband och talade med soldaterna. Han drev snabbt igenom förbättringar men påpekade samtidigt för soldaterna att tyskarna fortfarande var kvar på fransk jord. Hans mantra var ”jag väntar på amerikanerna och på stridsvagnar”. Vidare utlovade han att kommande franska anfall skulle få maximalt understöd med artilleri.

På bara några veckor lyckades Pétain vända den negativa utvecklingen och återställa moralen. Av 35 000 myterister ställdes 2 600 inför krigsrätt och dömdes, huvuddelen till straffarbete. Av totalt 499 förkunnade dödsdomar verkställdes bara 23. Övriga dödsdömda benådades och sattes i fängelse eller fick straffarbete.

Pétains offensiver

Genom att britterna inledde en stor offensiv i Flandern i juni fick fransmännen ett nödvändigt andrum. Fransk censur lyckades dölja myterierna för tyskarna som reagerade för sent. Den 19 juli genomförde de en begränsad framstöt med fyra divisioner mot den tidigare myteridrabbade 77. divisionen som försvarade ett frontavsnitt. Divisionen klarade inte bara av att stå emot det tyska anfallet utan gick även till motanfall.

Pétain lanserade då ett antal begränsade och välplanerade offensiver med maximalt artilleriunderstöd. Syftet var dels att binda tyska styrkor, dels att visa både britter och fransmän att armén åter var stridsduglig. I juli genomförde fransmännen ett framgångsrikt anfall i Flandern för att understödja britterna. I augusti anföll de vid Verdun och i oktober erövrade man slutligen Chemin de Dames.

Moderniserade det operativa tänkandet

Viktigare än dessa framgångsrika och moralhöjande insatser var att Pétain med ett antal centrala direktiv rensade ut den franska arméns återstående 1800-talsvärderingar och moderniserade det operativa tänkandet som anpassades till det pågående kriget. Han såg till att inrätta särskilda studiecentraler där högre chefer analyserade de senaste erfarenheterna, särskilt avseende samverkan med artilleri och flygstridskrafter.

Djupförsvar, rotation och reserver

Vidare utvecklade Pétain försvarsstriden genom att kräva ett modernt djupförsvar. Ett viktigt inslag i detta var också att infanteriförbanden roterades så att männen fick nödvändig återhämtning. Dessutom organiserades en särskild armégrupp i reserv bakom fronten. Denna armégrupp ansvarade även för utbildning av förband som skickades dit. Genom växlingen av förband säkerställdes både utbildning och att frontinsatserna fördelades jämnt och rättvist.

Pétain såg också till att det organiserades särskilda centrala och lokala artilleriförband i reserv som förstärkte frontavsnitt när så behövdes. Tunga artilleriförband tilldelades egna observationsballonger och eldledningsflygplan. Högre chefer beordrades att varje vecka träffa sina underställda artillerbefäl. Varje armé tilldelades två typer av franska stridsvagnar: Schneider och Saint-Chamond. Den tredje typen – Renault – hölls i en central reserv.

Mata Hari dömdes till döden

Ytterligare en reform var att underrättelsetjänsten rycktes upp ur sitt halvsovande tillstånd och effektiviserades. Då pågick redan förhören med den spionanklagade nederländskan Margaretha Zelle, mer känd under sitt artistnamn Mata Hari. Före kriget hade hon gjort karriär som exotisk och provocerande danserska för att sedan försörja sig som älskarinna åt olika rika män och officerare.

Hennes egentliga insatser som tysk spion gick inte att bevisa, hon fälldes på indicier. Men rättegången mot henne och den följande avrättningen i oktober höjde den franska moralen.

I juli kallades nästa års värnpliktsklass in till mönstring. Förutom att täcka förluster tvingades armén skicka hem 400 000 man till jordbruket och 300 000 man till viktigare industriarbeten. För att lösa detta och spara personal ändrades förbandsorganisationen.

Pétain räddade franska armén

De armékårer som innehöll fyra divisioner ökades från sex till femton stycken. Samtidigt upplöstes återstående kårer som innehöll bara tre divisioner och antalet fristående divisioner minskades, vilket sammantaget ökade uthålligheten och gjorde kårerna mera användbara.

Pétain räddade den franska armén vid Verdun 1916. Nu räddade han den en gång till. Att den franska armén återfick sitt stridsvärde var till stor del Pétains förtjänst.

Citaten är hämtade från Forgotten Voices of the Great War (2003) av Max Arthur och They Shall Not Pass – the French Army on the Western Front 1914–1918 (2012) av Ian Sumner.

Publicerad i Militär Historia 8/2012