Helvetet på Gallipoli

Det finns en anekdot från Gallipoli som berättar om hur turkarna tar ett par britter till fånga. De är storväxta och har lustiga hattar. Med hjälp av en tysk officer frågar de turkiska soldaterna varifrån fångarna kommer.

– Australien, svarar de.

– Aldrig hört talas om, var ligger det?

– På andra sidan jorden.

Det är slutet av juli 1915 på Gallipolihalvön, den udde som skiljer Egeiska havet från Svarta havet. Det brittiska försöket att nå Konstantinopel är två månader gammalt och har kört fast i en röra av usel planering, hopplös terräng och rasande turkar. Britterna håller två brohuvuden, i princip samma terräng som de tog dagen de landsteg.

Omgivna av berg och turkiska kulsprutor är det de, angriparna, som är under belägring. Mest uppenbart är detta vid Anzacbrohuvudet, ett knappt tre kilometer brett och drygt femhundra meter djupt stycke klippig strand kantad av stup.

Armékåren Anzac

Brohuvudet – enklaven The Anzac Cove – är en märklig termitstacksliknande plats, uppkallad efter sin befolkning, den australisk-nyzeeländska armékåren Anzac. Över tjugotusen soldater befolkar de två kvadratkilometrarna stekheta stränder, stup och raviner.

I stort sett alla turkiska ställningar ligger högre än Anzacs och låter dem se varenda rörelse i enklaven. Ett par gånger i timmen, varje dag under de åtta månader enklaven existerar, lobbar det turkiska batteriet vid Galba Tepe – kallat Beachy Bob – ner några granater.

– Varför har ni åkt hit till kriget? frågar turkarna sina fångar.

– Vi trodde det skulle vara som att spela rugby.

Frivilliga australiensare

1. australiensiska infanteridivisionen sattes upp vid krigsutbrottet 1914. Storbritannien var i krig och imperiets kolonier ställde utan tvekan upp för moderlandet. Allt manskap i divisionen var frivilligt och skulle förbli så hela kriget. De såg kriget som ett stort äventyr och en chans att se världen; mönstringsläkarna kunde välja och vraka.

De frivilliga skulle vara mellan 19 och 38 år gamla och minst 165 centimeter långa. Aboriginer och folk med dåliga tänder eller fötter var inte önskvärda. På det hela taget var det australiensiska soldatmaterialet i utmärkt fysiskt skick. Brittiska betraktare häpnade över hur friska och sunda de tedde sig. En officer beskrev andlöst en grupp australiensare i bar överkropp som ”pånyttfödda grekiska gudar, underbara exemplar av ståtlig mandom”.

Rekryterna fick ut sin nära nog standardiserade brittiska utrustning med den bredbrättade australiensiska hatten som enda lokala detalj. Det vapen man försågs med var det slitstarka Martini-Henry-geväret med tillhörande bajonett. Man övade skytte (som de flesta kunde), exercis (som de fann absurd) och bajonettstrid (som var modernt att öva, men visade sig vara fullständigt omodernt på slagfältet).

15 000 man till Egypten

Austaliens armé växte tiofalt hösten 1914 och led en skriande brist på befäl av alla sorter. Bortsett från enstaka veteraner från boerkrigen fanns det få i armén som ens varit i närheten av ett krig. Man tolkade bristen på nya direktiv från London som att skytte, exercis och bajonettstrid var det man borde öva.

Man tränade på att avancera på linje mot fienden. Manligt rakryggade och i raskt tempo. Och vad skulle man annars öva eller tro? Att handgranat och spade var något att lära sig använda? Eller kulsprutor? Varje bataljon skulle på pappret ha två kulsprutor, men de hade inte levererats.

På våren 1915 skeppades divisionen, 15 000 man, till Egypten. Att vakta Suezkanalen mot i stort sett ingenting var ingen bra förberedelse för det moderna kriget. Australiensarna var inte heller världens mest disciplinerade soldater och fick snart ett rykte om sig att vara både styvnackade och buffliga. Manskapets oförmåga att göra honnör och deras bristande respekt för befäl de inte kände var föga uppskattad bland brittiska officerare. Ett skämt som cirkulerade berättade att australiensare besvarade ”vem där?” med ”skit i det du”.

Att australiensarna hade mycket bättre betalt (oerhörda sex shilling – ungefär 200 kronor om dagen i dagens penningvärde) än soldater från övriga samväldet var ytterligare ett irritationsmoment, men gjorde australiensarna populära på barer och bordeller. På långfredagen 1915 utkämpade divisionen sin första strid: slaget om The Wosser – ett upploppsliknande jätteslagsmål i Kairos bordellkvarter Haret el Wasser. Flera hus sattes i brand.

Expeditionskår Konstantinopel

I Egypten organiserades Anzac och blev snart i sin tur en del av vad som kallades Expeditionskår Konstantinopel. Kåren skulle sättas in mot Osmanska riket, det visste snart även turkarna. Hur var mer oklart och var det verkligen inte lite ovärdigt att strida mot turkar? Var det inte tyskarna man skrivit på för att slåss mot? Fortfarande övade man inte på något vis på saker som baserades på aktuella krigserfarenheter. Varje man fick ut en spade, det var allt.

I april fraktades Anzac över till den grekiska ön Lemnos. Ön var bas för expeditionskåren och myllrade av trupp. Man diskuterade harem och andra intressanta aspekter på Konstantinopel, men tränade inte så mycket. Varje man fick ut tvåhundra skott, två tomma sandsäckar och mat för två dagar.

Soldater och lägre befäl sattes inte in i några planer. Man skulle ros i land, kliva ur båtarna och gå på turken med bajonett. Det var viktigt att pressa på inåt land. Man hade inga handgranater, på tok för lite förbandsmateriel och ingen aning om vad man gett sig in på. 1. divisionens manskap skulle sedermera kallas ”äventyrarna” eller ”turisterna” för att de den 24 april 1915 fortfarande trodde att krig var ett äventyr.

Landstigningen på Gallipoli

Innan gryningen den 25 april plaskade de första australiensarna i land. Med oladdade vapen, för man fick inte börja skjuta förrän solen gick upp. Tanken var att överraska turkarna med kallt stål. Tyvärr blev inte turkarna ett dyft överraskade. De flydde dessutom inte för livet, utan öppnade eld med allt de hade. Känslan av turism och äventyr var snart bortblåst.

Katastrofalt misslyckande

Landstigningen var ett fiasko från första början. Australiensarna hade inte ens lyckats landa på rätt ställe, utan bommat sitt tänkta mål med nästan tre kilometer. I stället för sandstränder och mjukt rundade kullar stod man inför en mardröm av klippor, stup och raviner.

1. australiensiska divisionen landade dessutom i en fruktansvärd röra och fungerade på inget vis som en militär enhet. Men man gjorde som man blivit lärd. Man kastade av sig sina ryggsäckar och pressade på inåt land. I små grupper och utan gemensam plan. I många fall fick soldaterna klättra uppför branta klippor.

Ett dygn senare hade var tredje man i 1. divisionen dödats, sårats eller var saknad. Kvar på stränderna låg högar av ryggsäckar som ingen skulle komma att hämta. Hela tvåtusen man var försvunna, de hade entusiastiskt ”pressat på inåt land” och skulle aldrig ses till igen. Turkarna tog inga fångar när de motanföll.

En soldat lyckades ta sig nästan två kilometer inåt land och kom levande tillbaka, längre än så skulle ingen i Anzac nå igen. Istället grävde man ner sig längs den linje som uppnåtts. Och väntade på order.

Hackade skyddsvärn i klipporna

Det talades om evakuering. Att landstigningen var ett fiasko. Och att när överraskningsmomentet gått förlorat fanns det inga möjligheter att komma vidare. Speciellt inte sedan de turkiska motanfallen jagat bort Anzac från varenda nyckelposition i området. Trots detta bestämde man sig för att stanna kvar. Man behövde tid att evakuera de tusentals sårade som samlats på stränderna och som det saknades resurser att ta hand om.

Värnsystemen växte fram de första veckorna. Alla som inte bar ner sårade till stranden eller upp vatten till linjen grävde eller hackade sig ner i marken. Det lilla man lärt sig om hur värnsystem skulle se ut var baserat på erfarenheter från det flacka Frankrike där det fanns jord att gräva i.

Enklaven bestod av sandstensklippor och det enda ställe det gick att gräva på var stranden. Uppe på klipporna fick man hacka sig ner så gott det gick i det mjuka berget. Man saknade vettiga verktyg och materiel, och det dröjde inte många dagar innan vartenda träd i enklaven var fällt.

Två sjukhus på stranden

Mot alla odds och i uppförsbacke växte skyttegravarna fram. De slingrade sig över berghällar och raviner, och posteringarna hade namn som Baby 700, Lone Pine (känd som ”den jävligaste av alla jävliga platser”) och Quin’s Post där man låg nedgrävd med ryggen mot ett stup. Man grävde splitterskydd, skyddsrum, förbindelsegravar och observationsposter.

Med tiden fraktade man iland hela det moderna krigets arsenal av byggmateriel. Timmer och plywoodskivor, taggtråd och telefontråd. På stranden byggdes två sjukhus och en pir, och överallt travades berg av förråd upp. Allt medan Beachy Bob sköt vidare.

Huvudstråket upp till linjen kallades ”splitterdalen” och byggdes sedermera över och blev en femhundra meter lång tunnel där karavaner av soldater släpade upp mat, byggmaterial och femtiolitersdunkar med vatten. Och bar ner sina sårade kamrater.

Åt, sov och vilade i splitterskydden

Soldaterna sov, åt och vilade i sina splitterskydd. Vardagen bestod av att stå på post, arbeta med värnsystemen eller att bära upp saker från stranden. Att stå på post innebar att spana i periskop på vad turkarna sysslade med. Oavsett hur det kan te sig när man ser första världskriget på film så stred man inte oavbrutet mellan skyttegravssystemen, snarare tvärtom. Men det fanns alltid risk att fienden försökte sig på en räd eller att just du drog till dig en prickskytts intresse.

General Birdwood, chef för Anzac, var viktig att undvika just därför. Även om generalen var populär för att han gärna vandrade runt i skyttegravarna och pratade med manskapet och diskuterade deras problem, drog hans röda generalsmössa till sig turkarnas uppmärksamhet. Och Birdwood var inte den som duckade i onödan – hur skulle det sett ut?

Med tiden införde man skiftsystem i enklaven. Ett förband spenderade först någon vecka i främsta linjen och fick sedan några dagars lättare tjänst nere på stranden. Där fick man bada, vila och exempelvis ägna sig åt att lasta av båtar och göra ”syltbomber” – handgranater av tomma konservburkar.

Till skillnad från i Västeuropa där den lättare tjänsten innebar att man kunde sova utom skotthåll från fienden och kanske få sig lite riktig mat så var man alltid inom skotthåll i Anzac. Både från Beachy Bob och från prickskyttar. Döden kunde komma när som helst, vare sig man hängde vid förråden eller stod på post vid fronten.

Vattnet fick skeppas in

Det primära problemet i Anzac var bristen på vatten. De få källor som fanns i enklaven var snart tomma eller förgiftade, istället fick vatten skeppas in med pråmar. Den dagliga tilldelningen låg på dryga två liter. Enklaven behövde närmare femtio kubikmeter vatten om dagen, något man inte hade tänkt på innan landstigningen och som tog tid att organisera. De första dagarna i land var ett helvete, speciellt för de sårade, och uttorkning var ett ständigt problem. Dessutom envisades man med att dricka te som i sig är vattendrivande.

Bully Beef baslivsmedel

Varje man i enklaven lagade sin mat själv. Oftast något försök till ”anzacstuvning”, en kötträtt där man rörde ner vad man hade i lite vatten och värmde. Baslivsmedlen var skorpor, te, socker och bully beef – vad som nu för tiden kallas corned beef – grovmalet nötkött kokt i saltlag och konserverat under tveksamma former. Den som hade tur fick extratilldelning av ost, bacon eller sylt. Grönsaker och bröd förekom nästan aldrig.

Bullybiffen var fruktad, konserverna började lätt jäsa i solen och köttet var sadistiskt hårt saltat med tanke på vattenbristen. Soldaterna kunde hålla ändlösa debatter om hur bullybiffen skulle anrättas för att passera som människoföda och likt vinkännare diskutera vilka fabrikat som var vidrigast. Slagsmål kunde bryta ut om lådor med Maconochie’s Corned Beef som ansågs vara den enda sorten som kunde anklagas för att vara god.

Det finns historier kring hur man kastade över bullybiff-konserver till turkarna och drog på sig beskjutning för de trodde att man försökte förgifta dem. Men det pågick faktiskt en del byteshandel med fiendesidan. Turkarna hade bra bröd och kastade då och då över limpor i hopp om att få konserverad mjölk eller cigaretter tillbaka.

Hetta och köldskador

Australiensarna hade landat på våren när vädret på Gallipoli var som behagligast och ganska likt det man var van vid hemifrån. Men ju längre in i sommaren man kom ju större problem blev hettan. Det var svårt att sova under de varma nätterna och man plågades av uttorkning, även om de flesta australiensarna var vana vid hårt arbete utomhus och klarade sig hyggligt.

Mot hösten kom däremot kylan med frostnätter och regn. Soldaternas slitna uniformer var på tok för tunna och då och då frös män ihjäl. Andra ådrog sig köldskador och många tår och fötter fick amputeras efter att soldaterna vadat omkring i kallt vatten och lera i timmar.

Anzacs skyttegravar vattenfylldes

Att skyttegravarna i Anzac nästan alltid låg i nedförsbackar var ett problem när höstregnen kom. För vatten rinner som bekant nedåt tills det hittar ett dike – eller en skyttegrav – att fylla. Turkarna satt uppe på bergstopparna och såg på hur australiensarna plaskade omkring i vattenfyllda värn och kämpade med att bygga dräneringskanaler. Att regnen dessutom spolade ner flera månader gamla lik i skyttegravarna gjorde inte saken bättre.

Anzacenklaven skulle ge en hälsovårdsinspektör mardrömmar. Hela området stank något ofattbart och lukten kunde kännas kilometer bort. Tjugotusen man levde där, det låg lik och sopor överallt och luften surrade av miljoner flugor. Råttorna som levde på en diet av lik och matrester var ovanligt feta och inte ett dugg rädda för människor.

Den vanligaste åkomman i enklaven var olika magsjukdomar. Soldaterna kallade dem ”Gallipoli-galoppen” eller att man led av ”turkiskt trav”. Olika former av utmattningssymptom och nervösa problem var också vanliga, liksom, mot hösten, köldskador.

Livsfarligt att bli sårad

De som sårades visste vad som väntade. Bara att få ner en skadad från linjen till stranden var svårt. Kunde du inte stappla ner till läkarna för egen maskin var du illa ute. Och på stranden kunde man få vänta i dagar på transport till Lemnos, i vansinnig hetta och omgiven av tusentals flugor. Det fanns inget smärtstillande att tillgå och ingen blodplasma. Skador i buk och bröst var oftast dödliga, alltid under fasansfulla smärtor. Stora blödningar var också en dödsdom, liksom stora brännskador.

Över tiotusen av soldaterna i Anzac Cove dog. De som hunnit transporterats till sjukhusen på Lemnos begravdes där, annars begravdes man i enklaven. De soldater som dog till sjöss begravdes till havs och spolades i några fall i land och begravdes igen. I dag finns drygt tjugo kyrkogårdar i enklaven, både med gravar för namngivna soldater och med massgravar för dem vars kroppar inte gått att identifiera.

20.000 turkar dog på Gallipoli

Minst tjugotusen turkar dog på höjderna ovanför Anzac. De som dog på Anzacs mark begravdes där, av sanitära skäl. Efter turkarnas misslyckade försök att krossa enklaven i slutet på april enades man om en vapenvila för att låta turkarna få undan alla sina döda ur mellanterrängen. ”Det där är politik”, sa en turkisk officer på dålig engelska och pekade på högarna av lik. ”Och diplomati.”

Stupade en soldat i närheten av sina kamrater kunde han oftast identifieras och bekräftas som död direkt. Sönderslagna kroppar eller män från andra förband var svårare att identifiera och man försökte med id-brickor, soldböcker och annat som kunde hittas i den dödes fickor.

Den döde begravdes så fort tillfälle gavs någonstans bakom fronten. ”Där en brittisk soldat faller blir en bit av England.” Då det vid Anzac aldrig var mer än femhundra meter till fronten och marken var fruktansvärt stenig var det lättare sagt än gjort att ens gräva en grund grav.

Gravarna träffades av artillerield

I efterhand kunde det dessutom vara svårt att hitta en viss soldats grav. Tekniken för dokumentation var undermålig och att Beachy Bob med jämna mellanrum träffade gravplatserna och stökade till bland liken gjorde inte saken bättre.

De första nyheterna från Gallipoli som nådde Australien var entusiastiska tidningsartiklar om ädel kamp med blankt stål. Först ett par veckor senare började telegrammen om dödsfall bäras ut.

Efter kriget kammade man igenom landskapet och hittade mängder av skelett. Smådetaljer som spännen eller knappar gjorde att det ibland gick att se om den döde var turk eller australiensare. Namnbrickor fastsydda på halvt förmultnade stridsselar gjorde det möjligt att identifiera några av de män som varit försvunna sen landstigningen. Men de flesta skottades ner i massgravar. ”Johnnies och Memhets tillsammans” som Kemal Atatürk sade.

Australien införde aldrig allmän värnplikt, men kom ändå att skicka 320.000 man till The Great War. Av dessa skulle 60.000 dödas och 150.000 såras, en även för första världskriget hög siffra.

Publicerad i Militär Historia 1/2012