Gavrilo Princip grips kort efter att han skjutit den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes hustru Sophia.

© DPA / IBL Bildbyrå

Hjärnan bakom skotten i Sarajevo 1914

Ledare för ultranationalistiska Svarta handen var general Dragutin "Apis" Dimitrejevic. När bosniern Gavrilo Princip sköt ärkehertig Franz Ferdinand var det på generalens uppdrag. Det blev startskottet till första världskriget.

2 juni 2014 av Martin Skoog

Det var den 28 juni 1914 och den österrikiske ärke­hertigen Franz Ferdinand var på officiellt besök i Sarajevo i Bosnien. Landet hade sex år tidigare annekterats av Österrike-Ungern. På olika platser längs kortegevägen, som kantades av nyfikna människor, befann sig sju nervösa bosniska ynglingar. 

En av dem, Nedeljko Cabrinovic, kastade en bomb mot ärkehertigens bil. Men bomben missade sitt mål och skadade istället flera åskådare. Franz Ferdinand avbröt färden. Det var först när han lite senare beslutade sig för att åka till sjukhuset för att besöka de skadade som hans öde var beseglat.

Gavrilo Princip sköt

Av misstag svängde chauffören åter in på kortegegatan, och bromsade in för att vända bilen. På platsen befann sig en av de andra attentatsmännen, Gavrilo Princip – nu plötsligt bara några meter ifrån ärkehertigen. Princip slet ut sin revolver och sköt ärkehertigen i halsen. Hans hustru Sophie von Chotek träffades i magen. Båda avled kort därefter.

Attentatsmännen greps omedelbart. I mordrättegången i oktober åtalades 25 bosnier för inblandning, varav de flesta bara 18–19 år gamla. De tre huvudmännen Cabrinovic, Grabez och Princip dömdes till 20 års fängelse i Theresienstadt. Alla dog i tuberkulos innan kriget var slut.

Attentatet utlöste en månadslång politisk kris, som resulterade i att Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien. Som en konsekvens av det europeiska allianssystemet utbröt det första världskriget. 

Varför fick Serbien skulden?

Det österrikiska agerandet kan tyckas märkligt eftersom morden begicks i Bosnien och de åtalade alla var bosnier. Hur kom det sig att Serbien fick skulden och vem låg egentligen bakom mordet?

I århundraden hade det mäktiga Osmanska imperiet behärskat östra Medelhavet och Balkan. Under 1800-talet hade dock ”Europas sjuke man” börjat vackla och tappa fotfästet på Balkan. Efter århundraden av turkisk överhöghet lyckades Serbien, på Berlinkongressen 1878, bli erkänt som suverän nation. 

Men stormakterna kastade lystna blickar på Balkan och Serbien tvingades bli en lydstat under Österrike-Ungern.

I Serbien hade den skrupellöse kung Alexander I (1889–1903) kommit till makten. Genom nepotism, kupper och upplösande av politiska partier skapade han ett politiskt vakuum, med sig själv som ensam härskare. En gryende serbisk nationalism och bristen på politiskt inflytande gjorde att hemliga nationalistiska sällskap började konspirera.

Genom en repressiv politik undertryckte kungen dessa rörelser, som ofta riktade sitt missnöje mot hans Habsburgsvänliga utrikespolitik.

Den serbiske generalen Dragutin "Apis" Dimitrejevic var ledare för Svarta handen och den som låg bakom mordet på ärkehertig Franz Ferdinand.

Alexander I avrättades

I majkonspirationen 1903 tog sig en grupp officerare en natt in i palatset och avrättade såväl kungen som den hatade drottningen Draga Masin. För att inte ge sken av en militärkupp satte konspiratörerna snabbt in ledaren för Radikala folkpartiet – Nikola Pasic – som premiärminister. 

De utropade också en ny kung – Peter I, av det tidigare fördrivna kungahuset Karadordevic. Eftersom denne hade kuppmakarna att tacka för tronen lade han sig sällan i politiken.

Premiärminister Pasic drev en mer aktiv politik, men hade svårt att styra och insåg att den riktiga politiska makten låg utanför parlamentet – hos de hemliga officers­sällskapen från Alexanders tid. 

Storserbiskt imperium målet

Dessa nationalistiska grupper eftersträvade att återupprätta kejsare Stefan Dusans storserbiska imperium på Balkan – det som hade gått förlorat i slaget vid Trastfältet 1389. Redan 1903 började serbiska officerare organisera gerilla­förband i Makedonien, i syfte att befria det från turkarna.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Motsättningarna på Balkan ökade under Bosnienkrisen 1908, när Österrike-Ungern annekterade Bosnien-Hercegovina från Osmanska riket. De serbiska nationalisterna reagerade med att grunda rörelsen Nationellt försvar (Narodna odbrana), som hade folkligt och militärt stöd och organiserade paramilitära grupper i de ”ockuperade” områdena. 

Den serbiska utrikes­politiken blev alltmer aggressiv och under krigen 1912–13 fördubblade Serbien sitt territorium. Framgångarna berodde delvis på ryskt stöd i form av krigsmateriel.

Dragutin Dimitrijevic – "Apis"

En av centralgestalterna bland nationalisterna var den karismatiske översten Dragutin Dimitrijevic, kallad ”Apis” (efter den egyptiske tjurguden). Apis hade deltagit i palatskuppen 1903, varit drivande i reformerandet av den serbiska armén och betraktades av många som den inofficielle krigsministern.

År 1912 blev han också chef för den serbiska general­stabens underrättelsetjänst. Detta var ett olyckligt val av en man som vigt hela sin karriär åt intriger. 1911 hade han deltagit i grundandet av det hemliga sällskapet Enhet eller döden (Ujedinjenje ili smrt). 

Serbiska militärer bildar svarta handen 

Serbiska militärer hade irriterats över svårigheterna att få den serbiska regeringens stöd för gerillaverksamheten i Makedonien, och sammansvor sig i denna våldsamma ultranationalistiska rörelse, som snart fick smeknamnet Svarta handen (Crna ruka). Där ingick till en början även politiker, men de chauvinistiska officerarnas inflytande blev snabbt allt starkare.

Svarta handen var alltså inte någon samling vildögda unga bombkastare, utan i första hand ett förbund av mustaschprydda, korpulenta äldre serbiska officerare. Idén om att skapa en egalitär jugoslavisk enhet ersattes snart av idén om att Serbien skulle styra Balkan.

Gavrilo Princip (till vänster) tillsammans med två andra medlemmar i Svarta handen: Milan Ciganovic och Nedeljko Cabrinovic.

© Roger-Viollet / IBL Bildbyrå

Apis styrde Svarta handen

Svarta handen hade en egen tidning – Pijemont – vars namn skvallrar om inspiration från den nationalistiska Piemonte-italienska Risorgimento­rörelsen, som också hade eftersträvat nationell enhet och vänt sig mot det österrikiska ”förtrycket”. 

Även sällskapet Det unga Italien (La Giovine Italia) inspirerade de serbiska nationalisterna. Idéer hämtades också från den ryska terrorrörelsen Folkets vilja, som 1881 hade mördat tsar Alexander II i ett attentat som liknade det i Sarajevo. Vid tiden var Svarta handen alltså inte någon unik företeelse i Europa.

Svarta handen leddes formellt av en tio mans exekutivkommitté, men i realiteten var det Apis som styrde verksamheten. 

Organisationens karaktär av hemligt sällskap förstärktes av att den lånat vissa rituella element från Frimurarorden, där några av officerarna tidigare varit aktiva. Medlemmarna tvingades svära en ed att offra livet för Svarta handen och ta dess hemligheter med sig i döden.

Snart hade minst ett tusental medlemmar svurits in och varje ny medlem hade i uppdrag att värva fem nya medlemmar i national­revolutionära celler. Alla medlemmar höll dock inte så hårt på de många ”hemliga” stadgarna, och Svarta handen omskrevs ibland till och med i pressen.

När publiciteten blev för omfattande intensifierades istället organisationens värvningar utanför Serbien. Andra länder kände också till rörelsen, men tycks ha delat den österrikiska underrättelsetjänstens åsikt – att Svarta handens operationer utomlands, för att ”förena alla serber”, egentligen bara var en täckmantel för att störta den egna regeringen. Kanske var sanningen bådadera.

Nationalister i Unga Bosnien

Som en reaktion mot den habsburgska politiken i Bosnien-Hercegovina, uppstod likartade nationalistiska rörelser även där. Studenter och gymnasister som protesterade mot landets koloniala status i det multietniska Österrike-Ungern hade på eget bevåg grundat den nationalistiska rörelsen Unga Bosnien (Mlada Bosna). 

Där frodades den klassiska idén om det rättfärdiga tyrannmordet och i april 1914 hade Princip och hans sammansvurna bestämt sig för ett attentat. Det var dock först när ärkehertigen lät meddela att han skulle besöka Sarajevo för att delta i militärövningar (informellt riktade mot Serbien), som valet föll på just honom. 

Hans val av den 28 juni för sitt besök – årsdagen för slaget vid Trastfältet 1389 – var dessutom ett rött skynke för nationalisterna.

Svarta handens dåd ledde till att stormakten Österrike-Ungern förklarade krig mot Serbien, vilket fick till följd att fler stater förklarade krig mot varandra. Här är franska trupper på marsch mot fronten 1914.

© Library of Congress

Beväpnades av Svarta handen

Svarta handen var intresserad av att utnyttja de unga bosniernas nationalistiska känslor. Princip och två andra bosnier reste i hemlighet till Serbien för möten med gruppen. I mitten av juni smugglades de tillbaka över gränsen till Bosnien, med fyra revolvrar, 400 patroner och sex bomber, som delvis finansierats med ryska pengar. 

Svarta handens syfte med mordet var att lösa ”det sydslaviska problemet” med våld – utan hänsyn till de storpolitiska konsekvenserna. Medan Pasic och de civila myndigheterna försökte förhindra en militär konflikt med Österrike, var det precis en sådan Apis och Svarta handen eftersträvade.

Redan i maj hade Pasic och prins Alexander (son till Peter I och tronföljare) hamnat i konflikt med Apis och officerskåren om huruvida militär eller civil förvaltning skulle styra det erövrade Makedonien. Samtidigt började Apis i hemlighet organisera en opposition för att störta regeringen.

Nikola Pasic förlorade kontrollen

I början av juni hade Pasic nåtts av rykten om vapensmugglingen och beordrade att de civila serbiska myndigheterna skulle övervaka militärens förehavanden för att förhindra denna. Regeringen hade länge haft överseende med Svarta handens verksamhet, men nu blev relationen frostig.

Trots att Pasic hade ett starkt ryskt stöd var han dock för svag för att offentligt konfrontera Apis, militärledningen eller Svarta handen. Ryssland stödde nämligen i hemlighet också sällskapet, och den ryska militärattachén Artamonov hade finansierat vissa av Apis agenter.

I juni insåg Pasic att han förlorat kontrollen över den militära kretsen kring Apis. Han konstaterade upp­givet att Svarta handen blivit ”en stat i staten”. 

Pasic försökte dock desperat hindra att österrikarna skaffade sig ett skäl till krig och skickade informella varningar inför ärkehertigens besök. 

Efter morden kunde Pasic förstås inte lämna ut den inflytelserike Apis till Wien, och tvingades låtsas att regeringen varit okunnig om planerna. Franz Ferdinand hade varit en viktig röst för en fredlig lösning på problemen på Balkan. Hans död innebar att vägen mot en militär konflikt låg öppen.

Zivkovic och Vita handen

Intrigerna i Serbien upphörde inte med världskrigets utbrott. År 1912 hade en av majkonspiratörerna från 1903 – överste Petar Zivkovic – grundat Vita handen, som en rival till Svarta handen. Zivkovic hade starkt inflytande över tronföljaren prins Alexander och under världskriget rådde stark rivalitet mellan de två Händerna. 

Av sina motståndare utmålades Zivkovic som en giftspindel, homosexuell och pederast.

Till slut segrade dock Vita handen och i Salonikirättegången 1917 gjorde Zivkovic och den serbiska exilregeringen gemensam sak och krossade Svarta handen. Apis och två andra huvudmän dömdes till döden och avrättades i gryningen den 26 juni 1917. 

Genom intriger, kupper och skenrättegångar fortsatte Vita handen att dominera den jugoslaviska politiken ända fram till den tyska invasionen 1941.

De hemliga serbiska militära sällskapen hade förgiftat politiken. Deras starka inflytande hade varit otänkbart i stater där de civila myndigheterna hade absolut makt över de militära.

I någon mening bar alltså den dysfunktionella serbiska inrikespolitiken skulden för de händelser som ledde fram till det första världskriget.

Svarta handens mål – att skapa ett jugoslaviskt kungarike, styrt från Belgrad – förverkligades ironiskt nog till sist vid krigslutet 1918. 

Publicerad i Militär Historia 6/2014

Kanske är du intresserad av...

Läs också