Maria Botjkarjova framför sitt förband.

© The Art Archive/REX/IBL/TT

Botjkarjova satte upp Kvinnornas dödsbataljon

Maria Botjkarjova skrev brev till tsaren för att få gå med i Rysslands armé under första världskriget. Under revolutionsåret 1917 ledde hon Kvinnornas dödsbataljon, men hon kom inte överens med bolsjevikerna.

21 februari 2020 av Anna Larsdotter

I maj 1917 utspelade sig en märklig scen i den ryska huvudstaden Petrograd. Februarirevolutionen hade krävt sina offer och stridsmoralen var låg. Uppflugen på ett bord i trädgården till en flickskola stod den 28-åriga fältväbeln Maria Botjkarjova, iklädd uniform och med medaljer på bröstet. Inför ett par tusen människor – unga kvinnor, militärer och journalister – ropade hon:

»Kvinnor, vet ni varför jag har kallat hit er? Inser ni fullt ut vilken uppgift ni har framför er? Vet ni vad krig är? Krig! Se in i era hjärtan, rannsaka era själar och fråga er om ni kan klara av det stora provet.»

Maria Botjkarjova hade just grundat Kvinnornas dödsbataljon. Nu var hon ute på rekryteringsturné.

Botjkarjova fick tillstånd av tsaren

Själv visste Botjkarjova mycket väl vad krig var. I två år hade hon tjänstgjort som infanterist i den ryska armén och stridit i världskriget. Förbudet mot kvinnor i det militära hade hon kommit runt genom att skriva direkt till tsaren.

Botjkarjova såg kriget som en historisk chans att börja ett nytt liv. Hon längtade efter att »bli döpt i krigets eld och aska», som hon skriver i sina memoarer. 

Botjkarjova var uppvuxen i Tomsk i Sibirien med en alkoholiserad far som misshandlade sin familj. För att komma hemifrån gifte hon sig redan som femtonåring – tyvärr med en man med ungefär samma missbruksproblematik som fadern.

När Maria till slut bröt upp från krigsveteranen Afanasi Botjkarjov var det bara för att slå följe med ytterligare en våldsam man. Även detta förhållande slutade i kaos och förnedring. Sett mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att Botjkarjova såg kriget som en befrielse. 

© Library of Congress

Fick slåss för att freda sig

Hennes första tid i armén blev dock knappast vad hon hoppats på. Soldatkollegorna i Tomsks reservbataljon verkade tro att en kvinna i baracken betydde att våldtäkt var sanktionerat. Men Botjkarjova var van att slåss – det var en färdighet som hon skulle få användning av många gånger under sin karriär och inte bara under stridsuppdragen. Snart räknade hon sig stolt som en av »Moder Rysslands soldater och söner».

Hon kämpade i Vitrysslands skyttegravar och i mars 1916 deltog hon i en offensiv där hennes förband tog 2 500 tyska soldater tillfånga. Vid ett tillfälle blev hon själv krigsfånge men lyckades senare rymma. Hösten 1916 tvingades Botjkarjova tillbringa på
militärsjukhus, efter att ha träffats av granatsplitter. Så snart hon friskförklarats ville hon tillbaka till fronten. »Tjutet av granater och visslandet av kulor manifesterade sig som musik i min fantasi», berättar hon i biografin Yashka.

Jublade över februarirevolutionen

När nyheten om februarirevolutionen nådde fronten utbröt en vild glädje bland soldaterna. Äntligen hade folket rest sig mot sina herrar! Också Maria Botjkarjova drogs till en början med i den uppsluppna stämningen – trots sin starka patriotism var hon väl medveten om att Ryssland behövde reformeras.

Men efter ett par dagar tyckte hon att det räckte med firande. Soldater som drack sig fulla och lämnade sin post hade hon inget till övers för. Inte heller för de allt högljuddare kraven på en rysk-tysk separatfred. Ryssland måste först ta itu med den yttre fienden innan man kunde komma till rätta med interna problem, resonerade hon.

Kvinnliga soldater från Petrograd i fält 1917.

Kvinnornas dödsbataljon förebild

I maj 1917 kallades Botjkarjova hem från fronten av dumans president, Michail Rodzianko. Tsaren hade abdikerat och Ryssland styrdes hjälpligt av en provisorisk regering. Botjkarjova var vid det här laget en känd person – som kvinna som förde befäl över män väckte hon förstås uppmärksamhet. Rodzianko var också medveten om Botjkarjovas kamp mot moralupplösningen inom stora delar av armén.

Det är i den kontexten den kvinnliga dödsbataljonen ska ses. Kvinnorna, med Botjkarjova i spetsen, skulle statuera exempel och få deserterande män att plocka upp sina vapen igen.

Själva idén om den kvinnliga enheten var dock Botjkarjovas egen – åtminstone är det vad hon uppger i sina memoarer.

Tsarens guddotter gick med

Värvningskampanjen blev en succé. Tusentals kvinnor fångades av orden om att moderlandet var i fara och att de nu äntligen skulle få lov att göra sin patriotiska plikt. Många var välutbildade – till skillnad från Botjkarjova själv, som knappt kunde läsa och skriva.

En av de tvåtusen som till slut skrev på för dödsbataljonen var tsarens egen guddotter, Magdalena Skrydlova. Hon blev senare Botjkarjovas adjutant.

Föga förvånande var Maria Botjkarjova ett kompromisslöst befäl. Redan första dagen avskedade hon trettio rekryter för att de fnissat och ägnat sig åt vad hon kallade »frivoliteter».

300 i Kvinnornas dödsbataljon

Kvinnorna tvingades raka av sig håret och lämna ifrån sig alla personliga hygienartiklar, inklusive tandborsten. »Ni är inte kvinnor längre, ni är soldater», påminde Maria Botjkarjova. Då behövde man tydligen inte borsta tänderna.

Den auktoritära ledarstilen ledde till att många kvinnor lämnade förbandet. Efter en månads snabbutbildning återstod bara trehundra soldater. Men kvalitet var viktigare än kvantitet, resonerade Botjkarjova. 

Botjkarjova belönades med utmärkelser för sin insats i Brusilovoffensiven.

Elddop vid Smorgon

I slutet av juni 1917 tågade bataljonen genom Petrograd. Kvinnorna var klädda i uniformer prydda med förbandets speciella insignier: en dödskalle med korslagda benknotor. Nu skulle de äntligen till fronten. Petrogradborna kantade gatorna – en del hurrade medan andra anklagade Botjkarjova för att vara en klassförrädare som bara förlängde ett hopplöst, imperialistiskt krig. Under resan söderut tvingades hon sätta ut vaktposter om nätterna för att skydda sina soldater.

I Smorgon, tio mil nordväst om Minsk, var det så dags för dödsbataljonens elddop. Invid den vitryska staden löpte fronten, hundra mil lång, från Östersjön till Svarta havet. Det var ett stort ögonblick. Men när anfallsordern kom vägrade de manliga soldater som bataljonen skulle attackera tillsammans med att lyda. Istället för att slåss började de diskutera huruvida de alls borde lyssna på officerarna.

En ursinnig Maria Botjkarjova beslöt om framryckning mot alla odds. Efter en stund följde några av de tvekande männen efter. Ett par timmar av framgångsrik strid följde innan offensiven åter avstannade. De ryska soldaterna hade hittat sprit i motståndarnas skyttegravar. Botjkarjova bad om förstärkning för att kunna hålla sina positioner, men undsättningen kom aldrig.

Upplöstes efter oktoberrevolutionen

Även om hon hade gjort sin plikt kunde hon inte sätta sig upp mot den enorma krigströtthet och det förakt för överheten som präglade stora delar av den ryska soldatkåren. Efter oktoberrevolutionen upplöstes den kvinnliga bataljonen. Maria Botjkarjova greps av bolsjevikerna, anklagad för kontrarevolutionär verksamhet. Hon placerades en tid i Röda arméns disciplinhäkte.

Efter frigivningen väntade en hastigt uppflammande internationell berömmelse. I april 1918 reste Botjkarjova till USA för att samla stöd för en kamp mot bolsjevikerna. Hon bad den amerikanske presidenten Woodrow Wilson att skicka trupper för att hjälpa det ryska folket att bli av med sina nya plågoandar. Det lyckades inte. Tillbaka i Ryssland greps hon återigen, mitt under inbördeskriget. Den röda -sidan anklagade henne för att ha motarbetat arbetarrepubliken. Hon dömdes till döden och arkebuserades omedelbart, den 16 maj 1920.

Publicerad i Militär Historia 8/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också