En spontan fotbollsmatch uppstod mellan tyska och engelska soldater i ingenmansland. Här brittiska officerare.

© Getty

Julfreden 1914

Den 24 december 1914 inträffade alla generalers mardröm: Tyska, franska och brittiska soldater strömmade ut ur skyttegravarna, sjöng psalmer, bytte julklappar och spelade fotboll med fienden.

19 december 2020 av Pelle Stampe

Enstaka skott bröt tystnaden denna frostklara julafton 1914. I övrigt var allt lugnt längs fronten i Belgien – för första gången sedan tyskarna invaderat landet fyra månader tidigare.

Redan på kvällen den 23 december avtog skjutandet och under själva julafton blev stillheten mer märkbar ju längre dagen led. Stämningen i de franska och brittiska skyttegravarna var tryckt. Befälhavarna var säkra på att lugnet var ett dåligt omen; att tyskarna förberedde ett större anfall. Spanare hade nämligen sett att det rådde febril aktivitet bakom de tyska linjerna, men de lyckades aldrig få klart för sig vad som var på gång.

Tyskarna bröt tystnaden med julsång

När det började skymma, och de första ljusen dök upp på kanten av de tyska skyttegravarna, svarade de brittiska och franska trupperna därför genast med att skjuta mot dem. Men till soldaternas stora förvåning besvarades inte elden. I stället bröts tystnaden efter skotten av en vacker tenorstämma, ackompanjerad av en kornett.

»Stille Nacht, heilige Nacht» (»stilla natt, heliga natt»), sjöng rösten, som tycktes överjordiskt vacker i det sönderskjutna landskapet. Efter första versen stämde resten av de tyska soldaterna in. Några modiga brittiska soldater stack upp huvudet över skyttegravens kant och såg att ljusen som de skjutit mot var små julgranar klädda med levande ljus. 

Var tjugonde meter stod en julgran, och tyska soldater hade fullt synliga ställt upp intill dem för att sjunga sina julpsalmer. När sången klingat ut blev det alldeles tyst. Den engelske löjtnanten Charles Bairnsfather beskrev i ett brev vad han upplevde:

Jag klättrade upp ur min skyttegrav och gick längs kanten fram till en torr plats och tittade ut över slagfältet. Därifrån kunde jag se vår långa sicksacklinje av skyttegravar – och även tyskarnas. Deras skyttegravar var upplysta av små julgranar som påminde mig om scenbelysningen på en teater. Våra enheter var helt förtrollade av tyskarnas sång, och efter flera minuters tystnad reagerade de som om de vore publik. Applåder och jubelrop bröt ut. Sedan började man sjunga på flera ställen i våra skyttegravar. Jag kommer aldrig att glömma det. Det var en av höjdpunkterna i mitt liv.

Trodde på snabb seger

Varken den tyska militärledningen eller landets soldater hade kunnat tänka sig att kriget fortfarande skulle pågå när almanackan visade den 24 december 1914. Tyskarnas ursprungliga strategi var en snabb seger på västfronten. En vid kringgående manöver genom Belgien skulle leda till att man omringade de franska styrkorna och slog ut Frankrike ur kriget, innan Ryssland kunde mobilisera. 

Samtidigt skulle det avskräcka britterna från att blanda in sig i det europeiska fastlandet, och fronten i väst skulle vara besegrad på sex veckor. Därefter skulle man kunna genomföra ett långdraget ställningskrig på östfronten med ryggen fri.

Tusen och åter tusen tyskar som frivilligt tog värvning för att förverkliga Tysklands mål som Europas suveräna stormakt reste mot fronten, uppfyllda av patriotism medan de sjöng »Ausflug nach Paris. Auf wiedersehen auf dem Boulevard». (»Utflykt till Paris. På återseende på boulevarden.»)

Brittiska soldater från 11. infanteribrigaden förbrödras med tyskar vid Ploeg-steert i Belgien på juldagen 1914.

Men den tyska strategin var för optimistisk. På östfronten hade militärledningen underskattat ryssarnas egenskaper att mobilisera snabbt – eller i varje fall tsarens vilja att gå till raskt anfall med enskilda styrkor, istället för att vänta på att hela hären mobiliserats – och på västfronten hade de överskattat sin egen förmåga till en snabb seger. 

Ett fyra år långt skyttegravskrig

Även om truppförflyttningen till den belgiska gränsen gick enligt planen, överlevde planen inte den första kontakten med fienden. Belgiska, franska och brittiska styrkor förde en skicklig och förhalande kamp, medan både det undermåliga vägnätet och vädret fördröjde framryckningen. 

Det uppstod problem att koordinera arméerna ordentligt, och de tyska generalerna var inte villiga att låta den franska armén avancera djupt in på tyskt territorium och därmed låta fransmännen fångas i en situation där de inte hastigt kunde flytta trupperna norrut för att hejda den tyska offensiven i stället.

Engelsmän och fransmän grävde ned sig mitt emot tyskarnas linjer och det blev inledningen till ett fyra år långt skyttegravskrig, där varje vunnen meter kostade tusentals människoliv. I december 1914 sträckte sig västfrontens skyttegravar från Nordsjökusten till den schweiziska gränsen. De var befästa med taggtråd, sandsäckar och kulsprutenästen.

Hemska förhållanden

Snart blev förhållandena omänskliga. Skyttegravarna bombarderades konstant av fiendens kanoner. Åkrar och ängar plöjdes sönder av granatexplosioner och det hela förvärrades av ett ihärdigt regnande. Landskapet förvandlades till en enda sörja av lera, blod och avföring, och många skyttegravar svämmade över. Gångplankorna sjönk ned i den slemmiga leran och soldaterna tvingades hela tiden att hålla sig i rörelse för att inte sjunka ned.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ännu värre var stanken. Ruttnande lik hängde kvar i taggtråden och flöt omkring i det vatten som samlats i granatkratrarna. Personlig hygien var en omöjlighet, och latriner en sällsynthet. Diarré och dysenteri spred sig snabbt och gjorde förhållandena ännu värre. Tysken Otto Dix summerade sina upplevelser vid västfronten:

Ohyra, råttor, taggtråd, granater, lera, lik, blod, bunkrar av jord, cigaretter, mat i konservburkar, smuts, kulor, eld och stål. Det är vad kriget var. Det är djävulens verk.

De tyska skyttegravarna förvandlades på några veckor till lervälling när regnvattnet rann ner i dem. Det blev snart omöjligt att hitta en torr plats att sova på.

© Ullstein/Getty

"Lev och låt leva"

Det låsta läget och de outhärdliga förhållandena i skyttegravarna ledde till att ett ömsesidigt samförstånd bredde ut sig bland soldaterna på båda sidor av fronten. »Lev och låt leva», kallades det.

Soldaterna undvek att skjuta mot varandra vid middagstid och artilleriet sköt ofta förbi målet med flit. En nyss anländ tysk fältpräst beskrev förhållandena vid sitt frontavsnitt:

I flera veckor har fienderna legat mitt emot varandra utan att den ena sidan har gjort någonting mot den andra. De franska trupperna består inte av något annat än gamla veteraner som är nöjda när fienden låter dem vara i fred. Och tyskarna anfaller inte, eftersom de omöjligen kan ta sig igenom här. På så sätt har man ingått ett ordlöst kontrakt.

På en del ställen var det bara 30–50 meter till fiendens skyttegrav, och under december började soldaterna på båda sidor att ropa slagord mot kriget när artilleriet tystnat och befälen inte fanns i närheten: »À bas la guerre!», »Nie wieder Krieg!» och »Down with the war!».

Förhandlade under vit flagg

När julen nalkades tog flera tyska officerare, oberoende av varandra, initiativ till vapenvila så att båda sidor kunde begrava sina döda. Många av liken hade legat i ingenmansland i flera månader. Under vit flagg möttes officerarna för att förhandla fram avtalen.

En engelsk officer berättade om vad han upplevde den 23 december:

Alla våra män grävde gravar på fälten, och deras gjorde detsamma. Efteråt verkade det naturligt att hälsa på varandra. Vi möttes på mitten, tog i hand och bytte cigaretter. De var extremt artiga och det hördes ett väldigt smällande med hälarna.

En kontakt mellan fienderna hade etablerats och när tyskarna reste julgranar och började sjunga psalmer var det självklart att förnya vapenvilan. Efter psalmerna ropade de tyska soldaterna på knagglig engelska: »We not shoot. You not shoot. You come out. We come out.»

Under två dagar körde de tyska tågen ut granar, sötsaker och underhållning inför julen 1914. Här dekorerar tyska soldater en gran.

© Library of Congress/Corbis/VCG/Getty

Den tyske kaptenen Josef Sewald beskrev sina upplevelser på julafton:

Jag ropade till våra fiender att vi inte ville skjuta, och att vi i stället skulle skapa en julvapenvila. Först var det tyst, så jag ropade igen och bjöd in dem. Britterna ropade ›Skjut inte!› och en officer kom upp ur deras skyttegrav. Jag gick också upp. Så möttes vi och räckte varandra lite försiktigt handen.

Julfriden gjorde fienden till vänner

När vapenvila proklamerats strömmade tyska, franska och brittiska soldater ut i ingenmansland mellan skyttegravarna: »Vilken syn; små grupper av tyskar och britter stod och pratade längs nästan hela fronten! I mörkret hörde vi skratt och såg tändstickor som blossade upp. 

De som inte kunde prata med varandra gjorde sig förstådda genom tecken och gester. Alla såg ut att komma bra överens med varandra. Här stod vi och pratade och skrattade med män som vi för några timmar sedan velat döda», skrev en brittisk korpral.

Man utbytte julklappar i form av fältransoner, cigaretter, sprit och choklad, och soldaterna turades om att sjunga sånger från hemlandet. De mest företagsamma började genast köpa sig eftertraktade souvenirer som bältesspännen och knappar.

Soldaterna på båda sidor upptäckte att fienden var unga män med samma intressen, hopp och drömmar som de själva. Både meniga och officerare var överens om att kriget orsakats av lögn och propaganda från generaler och politiker.

Trots att de riskerade att få problem, deltog även officerarna på båda sidor i julfriden. »Vad skulle vi annars göra? Skjuta?» undrade en engelsk officer.

Vi kunde inte skjuta obeväpnade män, och vi kunde inte låta dem komma ned i våra skyttegravar. Det enda vettiga var att mötas halvvägs. Vi råkade illa ut för att vi gjort det. Men det är svårt att se vad vi annars skulle ha gjort.

Spelade fotboll längs fronten

Dagarna efter julafton fortsatte mötena i ingenmansland. Många blev så goda vänner med fiendesoldaterna att de utbytte adresser och lovade att skriva till och besöka varandra när kriget var slut. Kamratandan var så god att de meniga soldaterna på flera platser längs fronten kom överens om att avgöra kriget med fotbollsmatcher. 

Det var frost och det leriga ingenmanslandet var så hårt att det kunde användas som plan. Hjälmar fick bli målstolpar och man tillverkade bollar av strumpor eller mössor som fylldes med hö eller tygtrasor. Några hade till och med riktiga fotbollar.

Brittiska och tyska soldater träffas i ingenmansland under julen 1914. Fotot är taget av en brittisk soldat.

© Bridgeman/Scanpix

En tysk officer skrev i sin dagbok:

Britterna hade med sig en riktig fotboll och snart pågick en intensiv match. Det var helt fantastiskt, men samtidigt mycket märkligt. De brittiska officerarna kände likadant. Julen, kärlekens högtid, kunde alltså få dödsfiender att bli vänner för en stund. Jag berättade att vi inte ville skjuta på annandagen heller. De höll med. På kvällen frågade de brittiska officerarna om vi ville spela en större fotbollsturnering nästa dag.

Några fotbollsmatcher stoppades av officerare som tyckte att det vänskapliga umgänget med fienden gått för långt, och officiellt ägde matcherna aldrig rum. Den tyska krigscensuren tillät inga skildringar av julefrid och fotboll, och i brittiska och franska tidningar tonades händelserna ned.

När julhelgen var slut började kriget om

När julhelgen var över började man skjuta igen. Officerare på båda sidorna ville dra fördelar av situationen genom överraskningsanfall. Soldaterna hade hela tiden varit införstådda med att kriget måste börja om igen: »I dag har vi fred. I morgon slåss jag för mitt land, och du slåss för ditt. Lycka till», sa en tysk soldat till en brittisk.

Men inte förrän överbefälhavarna ingrep tog kriget fart på allvar igen. De som deltagit i vapenvilan hotades med krigsrätt. Flera plutoner var på gränsen till myteri då de vägrade återuppta stridandet.

En tysk soldat berättade:

Skjut, annars gör vi det, och det blir inte mot fienden!›, skrek våra officerare. Och så tvingades vi skjuta, men ingen föll. Vi ägnade både den dagen och nästa åt att försöka skjuta ned stjärnorna från himlen.

Många av plutonerna på båda sidor avlöstes av nya som inte upplevt vapenvilan – och av nya rekryter med patriotiska drömmar om hjältedåd. Som straff sändes många tyska soldater till de värsta ställena på östfronten, och innehav av brittiska eller franska souvenirer kunde leda till förräderianklagelser.

Kostade 18 miljoner människor livet

Efter julfreden 1914 svor befälhavarna på båda sidor att det aldrig skulle uppstå någon inofficiell vapenvila igen. Därför beordrade de bombningar och anfall vid alla stora helgdagar under resten av kriget. I januari var kriget längs västfronten i full gång igen. För ett kort ögonblick lyckades medmänskligheten stoppa politikernas och generalernas krig. Men nationalism, stormaktsdrömmar och förlegade militära tankegångar kom, mellan 1914 och 1918, att kosta sammanlagt 18 miljoner människor livet. 

Publicerad i Militär Historia 12/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också