Två av totalt 134 000 kineser som arbetade på västfronten under första världskriget.

© Australian War Memorial

Kineserna på västfronten

År 1915 skickar Storbritannien och Frankrike många män till fronten vilket leder till akut brist på arbetskraft i fabrikerna och jordbruket. Lösningen blir arbetskraft från Kina. Närmare 134 000 unga förhoppningsfulla kineser reser mot Europa – ovetande om den mardröm som väntar vid fronten.

26 september 2020 av Bjørn Bojesen

Den kinesiske arbetaren Cong Shugui trycker in spaden i skyttegravens kollapsade vägg. Med trötta armar kämpar han mot hungern i leran i belgiska Passendale – hundratals mil hem-ifrån. Året är 1917 och Passendale (också kallat Passchendaele), nära byn Ypern, har redan ett rykte som ett av världskrigets värsta slagfält.

Dag efter dag, vecka efter vecka kastar sig franska och tyska arméer mot varandra i hopp om att flytta fronten ett par meter. När striderna ebbar ut ligger döda soldater över hela slagfältet.

Cong Shugui och de 14 andra kineserna i gruppen gräver vidare medan de nervöst ser sig omkring. Ingen vet när de tyska soldaterna kommer stormande igen. Även om kontraktet lovar Cong ett jobb långt ifrån fronten vågar han inte annat än att försöka lyda den brittiske befälhavaren som står vid skyttegraven och vrålar ut sina obegripliga order.

Då och då tar Cong av sig sin svettiga mössa och kastar en blick mot den grå himlen. För några dagar sedan syntes tyske kejsar Vilhelms flygplan uppe bland molnen. Bondpojkarna från provinsen Shandong hade aldrig tidigare sett flygmaskiner och sprang ut från sina gömställen för att få en skymt. I samma ögonblick släppte tyskarna bomber över dem – och dödade tre av dem. Deras första möte med planen blev också deras sista.

Cong som redan släpat många skadade soldater från skottlinjen skulle nu lägga kvarlevorna i en djup grav och skyffla jord över dem – med samma spade som han nu gång på gång kör in i skyttegravens vägg.

134.000 kineser på västfronten

Cong var bara en av de 134.000 kineser som arbetade bakom västfronten under första världskriget. Tyskarna försökte ihärdigt att tränga längre in i Frankrike och Belgien, men de trycktes genast tillbaka igen av de brittiska och franska motståndarna.

De stridande parterna bet sig fast i skyttegravarna och tusentals unga män på bägge sidor skadades och dog, utan att fronten egentligen förflyttades.

Bara under slaget vid Somme 1916 förlorade britterna 420.000 soldater medan cirka 379.000 fransmän dödades, sårades eller försvann i Verdun samma år. Alla män som kunde använda ett vapen skickades iväg för att fylla hålen vid fronten.

Det ledde till ett akut behov av manskap bakom fronten där vapen och mat skulle produceras. Även om många fabriksjobb fick tas över av kvinnor saknades män till mer fysiskt krävande uppgifter. Liang Shiyi, rådgivare till Kinas president, såg stora möjligheter i situationen. Var det något Kina hade i överflöd så var det arbetskraft och Liang ville desperat stärka sitt lands anseende i väst.

Stort skadestånd efter boxarupproret

Efter boxarupproret skulle Kina betala krigsskadestånd på 333 miljoner amerikanska dollar till de europeiska staterna som styrde landets viktigaste handelszoner som »protektorat». Liang var övertygad om att Tyskland skulle förlora kriget och hoppades att Kina kunde återfå de tyska besittningarna i Shandong – om de bistod de allierade med arbetskraft.

I juni 1915 accepterade ett pressat Frankrike erbjudandet medan britterna som fruktade att kineserna skulle få för höga tankar om sig själva dröjde till den 28 juli 1916 med att ta emot hjälpen.

Under kriget kom 134 000 kineser till Frankrike och Belgien. Av dessa fick 40 000 arbeta för fransmännen medan 94 000 lydde under brittiskt kommando.

En hamnarbetare lastar säckar i Boulogne. Flera kinesiska arbetare dog när tyskt flyg anföll hamnstaden under de sista krigsåren.

© Robert Hunt Library/Windmill books/UIG/Getty

Fick en franc om dagen

De flesta gästarbetarna i Västeuropa kom från jordbruksområden i norra Kina – hela 60 procent kom från Shandongprovinsen. Generellt var de mellan 20 och 40 år, analfabeter och hade varken råd med radio eller tidning som kunde berätta om de grymheter som ägde rum i Europa. De hade familjer att försörja och både britter och fransmän erbjöd en lön på en franc om dagen – cirka 26 kronor i dag. Kinesiska studenter kunde däremot få det femdubbla för tolkjobb eller pappersarbete på kontor.

Eftersom Kina var neutralt rasade Tyskland över de rekryteringscenter som inrättades i landet. I ett försök att undvika att anklagas för neutralitetsbrott startade den kinesiska regeringen en rad »privata firmor» som skulle hjälpa till att hitta arbetare – och tyskarnas agenter lyckades inte särskilt bra med att skrämma bort intressenterna.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Enligt fransmännens kontrakt skulle kineserna nämligen få ledigt på söndagarna och åtminstone hundra gram okokt ris varje dag i fem år. Efter kriget skulle de också få stanna kvar i Frankrike.

Britternas treårskontrakt innehöll ingen söndagsvila. Däremot fick arbetarna ledigt under det kinesiska nyåret och andra högtider.

Trots europeiska löften om att kineserna inte på något sätt skulle blandas in i själva kriget drillades männen redan på rekryteringscentren i sträng militär disciplin. De skulle ta av sig alla kläder varefter de sprutades med desinficerande medel och testades för diverse könssjukdomar, malaria och tuberkulos.

Hårtofsen klipptes av

Mellan 30 och 60 procent av de ansökande gallrades ut och kom inte ens till nästa förnedrande steg: likriktningen. De kineser som fortfarande bar den traditionella hårtofsen fick den avklippt. Därnäst fick de ett aluminiumband med fem siffror som skulle bäras runt handleden.

Detta nummer var nu arbetarens officiella identitet och det var strängt förbjudet att ta bort bandet innan kontraktet löpt ut. När europeiska chefer ropade upp nummer istället för namn fick det många att känna sig som fångar eller kriminella.

Arbetarna tillhörde sedan antingen de franska kolonitrupperna – Troupes Coloniales – eller britternas Chinese Labour Corps (CLC).

Efter avgången från Vancouver fick arbetarna inte längre titta ut genom fönstren.

© Liddle collection/Leeds university library

De första kineserna kom till Marseille

Den 24 augusti 1916 lade det första franska fartyget med arbetare till i Marseille efter en månadslång resa söder om Indien via Suezkanalen. Tusentals kinesiska arbetare färdades denna väg. Den 17 februari 1917 torpederade en tysk ubåt ångfartyget Athos utanför Malta. 543 kineser och 211 andra passagerare omkom i vågorna.

Britterna bestämde sig därför snabbt för att frakta arbetarna via Stilla havet, Kanada och Atlanten efter att deras första fartyg hade lämnat Kina den 18 januari 1917 till ljudet av fyrverkerier.

Kineserna inkvarterades i övervakade baracker som låg på behörigt avstånd från byarna i närheten. I april 1917 ankom de första brittiskrekryterade till CLC:s högkvarter i Noyelles-sur-Mer i Picardiet. Britterna hade då upprättat bland annat det största kinesiska sjukhuset utanför Kina med 1 500 sängar och kinesisktalande läkare.

Kineserna arbetade i lag om cirka 15 man och leddes av en så kallad ganger som utsågs internt
i gruppen. En ganger tjänade en och en halv gång så mycket som de vanliga arbetarna och hade ansvar för att allt gick enligt planen. Oftast övervakades arbetslaget också av en europeisk officer.

Tolkbrist skapade problem

Bristen på tolkar ledde ofta till missförstånd mellan kineserna och deras arbetsgivare. Exempelvis slängde en grupp arbetare sina verktyg på fabriksgolvet efter det att en amerikansk officer hade försökt motivera dem med orden »Let’s go!». På mandarin betyder »gou» hund, och arbetarna hade tolkat uppmaningen som en grov förolämpning riktad mot dem.

»Kriget i Europa är en sak som inte angår oss, det kinesiska folket. Vi kineser kom till Europa som neutrala för att tjäna till det usla livets uppehälle. En rättfärdig härskares namn minns i 10.000 släktled, så varför inte stoppa era trupper?» skrev arbetsledaren Yuan Chun till den tyske kejsaren Vilhelm under krigets sista år. Kejsaren besvarade aldrig brevet.

Yuan och kamraterna hade ganska snabbt förstått att vardagen som arbetare i Europa var hårdare än väntat. Lönen var minimal jämfört med européernas, det fanns inte tillräckligt med mat och särskilt britterna såg till att arbetarna inte fick umgås bland de civila fransmännen.

Kinesiska arbetare tvättar bort lera från en brittisk stridsvagn, en av många viktiga arbetsuppgifter som de utförde.

© Imperial War Museum

De franska befälhavarna var mer avslappnade. I vissa städer frekventerade deras kineser kaféer och bordeller efter arbetsdagens slut. Britternas specialarbetare verkar dock haft friare tyglar, något som tolken Chow Chen-fu beskrev i ett brev till en vän i Shanghai: »Omkring tre gånger i veckan får jag tillåtelse att åka till grannbyn för att handla.»

Hårt arbete utan paus

Arbete saknades dock aldrig. I de skogrika trakterna skickades gästarbetarna ut med sågar och yxor för att fälla träd som skulle stötta upp skyttegravarna. Andra kineser kämpade i Frankrikes hamnar där de lastade ur fartygen med krigsmateriel. Lådorna med vapen och reservdelar av metall var enormt tunga att bära.

Grupper av arbetare skickades också ut till glesbefolkade områden långt bort från fronten där de i stark sol eller ösregn skulle fylla väghål och byta ut förstörda järnvägsskenor och sliprar.

Kineserna arbetade under uppsyn av beväpnade soldater som absolut inte tillät onödiga pauser. Bara när välbeställda franska resenärer ville fotograferas med kineserna, som de fann exotiska och fascinerande, unnades arbetarna en extra rast.

Många av dem som sökte lyckan i Europa hade haft egna små jordbruk hemma i Kina där arbetet styrdes av årstidernas gilla gång. Därför var de varken vana vid fabriksarbete eller stress. De europeiska kontrollanterna trakasserade arbetarna och beskyllde dem för att vara lata. Med tiden blev de flesta dock snabba på att sätta ihop vapen.

Kina förklarar Tyskland krig

Den 14 augusti 1917 förklarade Kina krig mot Tyskland – främst på grund av att tyskarna sänkt fartyget Athos. Därefter struntade européerna fullständigt i de klausuler i anställningsavtalen som sa att kineserna inte skulle skickas till fronten.

Redan sedan tidigare var många specialiserade kontraktsarbetare nära de blodiga stridigheterna vid fronten: De bytte reservdelar på skadade stridsvagnar, byggde upp hamnar för örlogsfartyg och landningsbanor för stridsplan.

Skyttegravarna var en fruktansvärd mardröm – både för soldaterna och för dem som skulle bygga och underhålla de omkring 40 000 kilometer långa dikena. Om en arbetare inte klarade av sina ordinarie uppgifter kunde han alltid skickas ut till skyttegravarna.

De kinesiska arbetsgrupperna spelade en mycket viktigt roll. Man behövde inga specialkunskaper för att greppa en spade och börja skyffla den leriga jorden – bara rå muskelstyrka och en förmåga att inte tänka på det faktum att nästa angrepp kunde komma precis när som helst.

Kinesiska arbetare lastar granater på ett tåg i Boulogne för vidare transport till fronten. Bild från augusti 1917.

Städade slagfältet 

När en drabbning var över var det just kinesiska arbetare som skickades ut på slagfältet för att städa upp. De skulle avlägsna döda soldater, hästkadaver och odetonerad ammunition. Uppgiften var livsfarlig och flera omkom vid plötsliga explosioner.

De överlevande blev svårt traumatiserade av att de tvingades begrava ruttnande och lemlästade soldater. För många var uppgiften ett övergrepp mot deras religiösa övertygelse. Enligt kinesisk tradition gav det otur att röra vid döda kroppar om det inte skedde som en del av en noggrant planerad rituell begravning.

»Vi kineser äter inte hästkött!» ropade Li Jun en oktoberdag år 1917 när han talade med ledningen i sitt arbetsläger. Han hotade dem med ett regelrätt arbetsuppror om inte köttet direkt togs bort från menyn. Denna gång gick administrationen med på kraven men andra gånger uppstod istället upplopp när de inte kunde komma överens.

Kinesiska arbetaruppror

Mellan åren 1916 och 1918 gjorde kinesiska arbetare uppror och strejkade totalt 25 gånger. I januari 1917 låg två kineser döda på golvet i en krutfabrik i Bassens sedan de hade bråkat med en egyptisk medarbetare. Några dagar senare omkom ännu en kinesisk fabriksarbetare och ytterligare 60 stycken fick allvarliga skador efter att 500 kineser gått till angrepp mot 250 algerer i en fabrik i Bergerac.

I februari 1917 gick hundra kinesiska järnvägsarbetare ut i strejk. De vägrade göra det nödvändiga spårarbetet vid Périgueux på sträckan Paris-Orléans förrän de fick bättre lön. Armén tvingade dem snabbt tillbaka till det lågavlönade slitet utan att betala så mycket som en enda franc mer.

Stridigheter mellan britter och kineser slutade även ibland med blodsutgjutelse varför militärdomstolarna dömde tio kinesiska gästarbetare för mord under kriget.

Samtidigt tyckte britterna att de franska arbetslägren behandlade kineserna med silkesvantar. Britterna menade att det inte var bra för arbetsmoralen i en sådan allvarlig situation. De föredrog en hård linje vilket ledde till att brittiska soldater flera gånger sköt och dödade kineser som protesterade. 

Arbetare på den kanadensiska fronten i Frankrike firar det kinesiska nyåret i februari 1918.

© Photo12/UIG/Getty

En av de värsta incidenterna ägde rum i september 1917. Fler än tusen brittiska soldater deserterade i Étaples, något som inspirerade de kinesiska och egyptiska hamnarbetarna i staden Boulogne att strejka. De krävde högre lön och bättre mat.

De dundrade genom staden där de uppeldade av vrede först försökte plundra ett hotell och därefter ett kafé och till sist angrep en officersklubb. Armén ingrep snabbt och började driva ut dem ur staden. Många av arbetarna tänkte dock inte ge sig utan kamp. Snart var gatorna fulla av lik – sönderskjutna av britternas kulsprutor.

Dödades av tyska bombplan

Det var heller inte möjligt att undvika att tyska bombplan förr eller senare träffade de kineser som arbetade nära fronten. Under bombanfall över Dunkerque och Boulogne i september 1917 omkom 15 kinesiska arbetare och den 18 maj 1918 dog hela 50 efter att tyska bombplan fällt sin last.

De fattiga kinesernas dröm om att försörja sig i Europa slutade för de flesta i en mardröm.

Det finns ingen komplett översikt över hur många som återvände hem till Kina eller hamnade i europeiska gravar. Historikernas uppskattningar landar på mellan 2.000 och 20.000 döda. 2.000 är det antal som fick en gravsten – och därtill kommer alla de som inte fick någon sådan. Den största gravplatsen upprättades i Noyelles-sur-Mer vid Somme, numera prydd av stenlejon – en gåva från Kina.

Den 11 november 1918 accepterade Tyskland vapenstilleståndet och världskriget nådde sitt slut. Frankrike och Storbritannien hade haft det mycket svårare att hålla stången mot tyskarna utan hjälp från de tusentals kineser som slet bakom fronten.

Kina förlorade kriget

Om de allierade var tacksamma för hjälpen visade de det i alla fall inte. De överlevande kineserna vars tre- och femåriga kontrakt ännu inte löpt ut skickades tillbaka till slagfälten för att röja minor, klippa taggtråd och fylla skyttegravarna med jord och sand. Dessutom lämnade en grupp rasande kinesiska diplomater förhandlingarna i Versailles då det stod klart att Japan skulle ta över de tyska besittningarna i Shandong. Även om de kinesiska arbetarna bidragit till att vinna kriget förlorade Kina.

Publicerad i Militär Historia 4/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också