Lord Kitchener byggde upp brittiska armén

Det är fler människor som sett fältmarskalk Herbert Kitcheners ansikte än som vet vem han egentligen var. Det är nämligen han som pryder en av tidernas framgångsrikaste affischkampanjer.

Med valrossmustasch, bestämd min och genomträngande blick riktar fältmarskalk Kitchener ett befallande finger mot åskådaren: ”Britter: Lord Kitchener vill ha er. Gå med i ert lands armé! Gud bevare konungen.”

Affischen från 1914 bidrog till att hundratusentals brittiska män tog värvning i början av första världskriget. Tre år senare gjorde USA en liknande kampanj med Uncle Sam i Kitcheners roll, vilken blev minst lika känd.

Äventyrlig imperiebyggare

I slutet av 1800- och början av 1900-talet var lord Kitchener en av de främsta brittiska militära ledarna. Han var en energisk imperiebyggare med en äventyrlig och mångskiftande karriär som fört honom från Mellanöstern via Afrikas horn och Indien till Flanderns skyttegravar.

Bland alla förstockade brittiska generaler under första världskriget skilde Kitchener ut sig genom att klarsynt förutspå att kriget skulle bli långvarigt och ohyggligt blodigt. Som krigsminister hjälpte han till att lägga grundstenarna till det moderna, industrialiserade kriget.

Sirdar för den egyptiska armén

Hans berömmelse grundlades 1898 i Omdurman, en by som nu har blivit tvillingstad till Sudans huvudstad Khartoum. Herbert Kitchener var vid det laget en 48-årig brittisk kolonialofficer, utbildad i ingenjörstrupperna och med ett händelserikt liv bakom sig. Bland annat hade han varit frivillig soldat på den franska sidan i kriget mot Preussen 1870–71 och under flera år som forskningsresande hjälpt till att kartlägga Palestina och Cypern.

1892, sex år före slaget vid Omdurman, hade han utnämnts till sirdar, överbefälhavare för den egyptiska armén som då stod under brittisk kontroll. Efter att ha moderniserat och omorganiserat styrkorna och dessutom anlagt en underhållsjärnväg från den egyptiska sydgränsen 35 mil in i Sudan inledde han ett fälttåg mot rebellerna i landet, ledda av mahdin kalif Abdullah.

Han hade efterträtt Muhammad Ahmad som 1885 besegrat en brittisk styrka vid Khartoum och dödat dess befälhavare, general Charles Gordon.

Slaget vid Omdurman

År 1898 började Kitcheners 25 000 man (varav 8 000 britter) marschera mot mahdins huvudstad Omdurman för att hämnas Gordon och säkra den brittiska överhögheten över Sudan. Mahdi Abdullahs trupper drog sig tillbaka till Omdurman där han samlade en jättelik armé på uppskattningsvis 50 000–100 000 man för att möta inkräktarna.

I gryningen den 2 september gick de mångdubbelt större sudanesiska styrkorna till anfall mot Kitcheners befästa läger. Det blev en ojämn kamp till sudanesisk nackdel, vilken enklast kan beskrivas som en masslakt.

På ena sidan stod en väldisciplinerad, brittiskledd armé med moderna gevär och artilleri, bland annat i form av kanonbåtar på Nilen. På den andra en löst sammanhållen, numerärt större styrka med äldre vapen, allt från spjut till antika gevär.

Kulsprutor och kavallerichock

Dessutom hade Kitchener ett toppmodernt vapen som fick fullt spelrum: maximkulsprutan. Det var ett dåtida högteknologiskt massförstörelsevapen som britterna ansåg lämpat för att hålla uppstudsiga infödingar kort. Ännu kunde ingen föreställa sig att detta vapen bara några år senare skulle användas på europeisk mark, i ett krig mellan ”civiliserade” stater.

Efter det misslyckade sudanesiska anfallet drev Kitchener tillbaka fienden och erövrade Omdurman. En brittisk brigad hamnade dock i svårigheter på grund av ett sudanesiskt motanfall, men räddades bland annat genom den sista storskaliga kavallerichocken i krigshistorien. Den utfördes av 21. Lancers, i vilken bland annat en viss Winston Churchill ingick.

Sudaneserna tros ha förlorat någonstans mellan 30 000 och 50 000 man i döda, sårade och fångar, medan de brittiska förlusterna uppgick till färre än 50 döda och cirka 400 sårade. Slaget vid Omdurman blev symbolen för de brittiska framgångarna i Sudan, även om det sista motståndet inte kvästes förrän följande år.

Fashodaincidenten

På hemväg från Khartoum med sina trupper blev Kitchener huvudperson i sekelslutets största internationella kris, Fashodaincidenten, som höll på att leda till krig mellan Storbritannien och Frankrike. Bakgrunden var att en fransk expditionsstyrka på 132 man under major Jean-Baptiste Marchand i juli 1898 nådde fram till fortet Fashoda i Sudan i övre Nildalen.

Kitchener skyndade till platsen med en styrka understödd av kanonbåtar för att köra bort fransmännen från vad britterna betraktade som sitt intresseområde. Det var en öppen utmaning mot britterna om det koloniala inflytandet över Östafrika.

Nilen och Kongofloden blev ny gräns

Kitchener inledde en flera månader lång blockad mot fortet och de båda länderna stod snart på randen till krig. Kitchener och Marchand uppträdde hövligt mot varandra, men båda sidor hävdade envist sin rätt till Fashoda. Till slut backade fransmännen och gav i tysthet order om att utrymma fortet den 3 november 1898. Kitcheners bestämda, men ändå lugna uppträdande sägs ha förhindrat att en väpnad konflikt utbröt mellan de båda länderna.

Fashodaincidenten var den sista stora koloniala konflikten mellan Frankrike och Storbritannien. I mars 1899 kom parterna överens om att Nilen och Kongofloden skulle utgöra gränserna mellan deras intresseområden i Afrika.

Den diplomatiska uppgörelsen bäddade för ett närmande mellan de båda länderna och betraktas av de flesta historiker som upptakten till alliansen, Entente Cordiale, några år senare, vilken blev en av huvudfaktorerna bakom krigsutbrottet 1914.

Fick befäl i boerkriget

Kitchener återvände därefter till London som en firad hjälte och adlades till lord Kitchener of Karthoum, eller som vissa föredrog att kalla honom: ”K of K”. I Storbritannien stannade han dock inte länge.

När boerkriget utbröt 1899 var Kitchener ivrig att få delta i striderna på den nya krigsskådeplatsen, där ättlingar till holländska kolonisatörer kämpade mot det ökande brittiska inflytandet i Oranjefristaten.

Här blev han först stabschef hos den brittiske befälhavaren, fältmarskalk Frederick Roberts, som hade tagit kommandot efter en inledande serie av brittiska militära motgångar. Roberts lyckades snabbt vända krigslyckan, befria belägrade städer och besegra boernas arméer och lämnade därefter över befälet åt Kitchener för att städa upp och avsluta jobbet.

Koncentrationsläger i Sydafrika

Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort på grund av det envisa motståndet från boernas gerillastyrkor. Kitchener svarade med en brutal taktik där boernas hus systematiskt brändes ned och civila spärrades in under miserabla förhållanden i koncentrationsläger. I Europa orsakade de brittiska grymheterna en storm av kritik, men detta stäckte emellertid inte Kitcheners karriär.

Efter segern över boerna 1902 utnämndes han till posten som befälhavare för de brittiska styrkorna i Indien, där han snart hamnade i konflikt med vicekungen lord Curzon. De bägge männen hade skilda idéer om militära reformer, men Kitchener vann till slut den byråkratiska striden och Curzon fick resa hem.

Till sin besvikelse blev Kitchener inte utsedd till vicekung utan tvingades 1909 lämna befälet över den indiska armén. Som plåster på såren utnämndes han till fältmarskalk och återvände till sitt gods i Storbritannien. Han tackade nej till att bli befälhavare för de brittiska styrkorna i Medelhavsområdet, men ett par år senare återvände han till Egypten där han blev generalkonsul och i praktiken landets vicekung.

Krigsminister under första världskriget

När första världskriget bröt ut i augusti 1914 utnämndes han såsom en av Storbritanniens främsta soldater till krigsminister. Han var därmed den förste yrkesmilitär som på åtminstone ett par sekler hade innehaft denna post. Trots att han tillbringat nästan hela sitt vuxna liv långt ifrån Europa hade han en förvånansvärt realistisk uppfattning om vilken karaktär det nya, industriella kriget skulle få.

De flesta brittiska generaler antog att det skulle bli ett synnerligen kortvarigt krig som skulle påminna mycket om Napoleonkrigen hundra år tidigare. Kitchener visste dock bättre. Han hade sett kulsprutornas verkan vid Omdurman och visste hur dåligt förberedda britterna var för ett stort krig till lands – den brittiska armén var obetydlig i jämförelse med flottan.

Klarsynt nog förutspådde Kitchener att kriget skulle vara i tre–fyra år och utkämpas med väldiga industriellt producerade arméer som drabbades av stor blodsutgjutelse.

Höll fast vid frivilliga i armén

Till skillnad från de tyska och franska massarméerna var den brittiska baserad på värvning av frivilliga. Detta system höll Kitchener fast vid under de första krigsåren trots svindlande förluster i det statiska skyttegravskriget, som ingen sida tycktes hitta någon väg ut ur. Det var i denna situation som den berömda värvningsaffischen med Kitcheners ansikte kom till.

Det första uppropet om 100 000 frivilliga som skulle tjänstgöra i tre år eller så länge kriget varade hade han utfärdat i samband med tillträdet som krigsminister. Bland de första som anmälde sig var en stor del arbetslösa som såg en möjlighet till utkomst. Flera upprop om ytterligare 100 000 frivilliga skulle dock följa framöver – totalt värvades en halv miljon man på det sättet 1914–15.

Kompisbataljoner

En orsak till att värvningskampanjen fick ett så entusiastiskt gensvar var löftet om att de som värvade sig tillsammans också skulle få tjänstgöra tillsammans. Det ledde till att grupper av unga män från samma arbetsplats, by, stadsdel, fackförening eller skola gick i samlad tropp till värvningskontoret och sedan hamnade i samma förband. Dessa enheter kallades därför ofta för kompisbataljoner och inordnades i existerande reguljära regementen.

Genom denna tillströmning till värvningskontoren bildades det som redan i samtiden kallades för Kitchener’s Army eller lite mer skämtsamt för Kitchener’s mob.

Från 5 till 70 divisioner på västfronten

I början av kriget hade det bara funnits fem brittiska divisioner på västfronten, men genom en väldig satsning tiodubblade Storbritannien fram till våren 1916 sin armés numerär och förfogade då över 70 divisioner (mer än 800 000 man), varav största delen räknades till Kitcheners nya infanteridivisioner.

De första av dessa nya divisioner sattes in i slaget om Loos hösten 1915 och i slaget vid Somme sommaren 1916 med fruktansvärda förluster på den egna sidan som följd. Vid Somme förlorade exempelvis Ulsterdivisionen mer än hälften av sina soldater på en enda dag.

Skyttegravskrigets låsning

Efter lite inledande manövrerande på västfronten under de första krigsmånaderna hade kontrahenternas arméer låsts fast i ett dödläge med skyttegravslinjer som visade sig nästan omöjliga att bryta igenom med existerande anfallstaktik. Kitchener betraktade med motvilja de meningslösa frontalanfallen mot de tyska ställningarna, som bara slutade med blodbad framför fiendens kulsprutemynningar, men kunde inte presentera någon egen idé om hur den låsta situationen skulle brytas.

Som krigsminister förde emellertid Kitchener inte befäl över trupperna i fält, utan det gjorde fältmarskalk John French och från början av 1916 Douglas Haig, men inte heller någon av dessa män kunde komma på någon annan idé än att inleda nya frontalangrepp som alla slutade på samma förutsägbara sätt.

Kitchener införde värnplikt

Snart räckte därför de frivilliga inte längre till för att fylla luckorna efter dem som mejats ned av tyska kulsprutor och granater. Motvilligt godkände Kitchener därför i början av 1916 att värnplikt skulle införas, trots att det var en impopulär åtgärd.

Kitchener organiserade dock inte bara den dittills största armén i brittisk historia, utan planerade också den övergripande krigsstrategin och mobiliserade den brittiska industrin och ekonomin för krigsproduktion. Eftersom han var en auktoritär ensling som varken diskuterade eller informerade om sina åtgärder blev han snart illa omtyckt bland övriga ministrar, vilket påverkat hans eftermäle.

Slaget om Gallipoli

För att lätta på trycket på västfronten i början av 1915 föreslog han att brittiska styrkor skulle genomföra en landstigning vid Iskenderun (tidigare Alexandretta), en turkisk kuststad nära gränsen till dagens Syrien. Alexandretta var en strategisk järnvägsknutpunkt och om den erövrades av britterna skulle det ha kluvit det osmanska väldet i två delar.

Till slut blev Kitchener emellertid övertalad att stödja förste sjölorden Winston Churchills landstigningsoperation vid Gallipoli 1915, vilken blev en katastrofal motgång. När Kitchener till slut gav order om att evakuera den allierade expeditionsstyrkan därifrån hade den förlorat 44 000 man utan att ha lyckats erövra mer än en liten strandremsa.

Misslyckandet vid Gallipoli och den allvarliga brist på artillerigranater som uppstod hos britterna på västfronten 1915 innebar ett svårt avbräck för Kitcheners militära rykte. Han var dock fortfarande populär hos allmänheten och förblev därför krigsminister, även om han befriades från ansvaret för ammunitionsproduktionen.

Den hamnade i händerna på den senare premiärministern Lloyd George, som i sina memoarer utsatte sin företrädare för hård kritik. Senare forskning har dock visat att Kitchener vidtagit en rad framsynta åtgärder för att öka produktionen vilka fick effekt först senare och då tog Lloyd George åt sig äran för dem.

Kitchener dödades av mina

Mitt under kriget, i juni 1916, omkom Kitchener när han var på väg till den ryske tsaren för att diskutera det militära samarbetet. Pansarkryssaren som han reste med, HMS Hampshire, gick på en mina utanför Orkneyöarna och sjönk på tio minuter. Nästan alla ombord gick till botten med fartyget, däribland lord Kitchener. Hans kropp återfanns aldrig.

Efter Kitcheners död nedvärderades hans insatser av eftervärlden. Bland annat beskrevs han som en fin affisch men en dålig administratör.

I takt med att tidigare stängda brittiska arkiv öppnats har flera historiker omvärderat hans betydelse och pekar på Kitcheners strategiska omdömesförmåga och att han genom olika åtgärder bäddade för en effektiv ammunitionstillverkning, samt hans förmåga att upprätthålla den brittiska arméns styrka trots de stora förlusterna. Vissa historiker anser rent av att han var en krigsledare i nivå med Wellington och lord Nelson.

Publicerad i Militär Historia 6/2012