Matrosernas myteri på Kronstadt slogs ner
I mars 1921 krossade Röda armén myteriet på Kronstadt i Finska viken. Den nya bolsjevikregimen slog brutalt tillbaka mot vad den ansåg vara en kontrarevolution. Matrosernas ordervägran betraktades som förräderi i krig.
Runt klockan tre på morgonen började de lojala kommuniststyrkorna röra sig ut över isen. Tystnaden var absolut. De tidigare dagarnas snöoväder hade övergått i tjock dimma. Vita överdragskläder hjälpte till att göra infanteristerna näst intill osynliga. Rökning var strängt förbjuden.
Soldaterna hade fått extra matransoner, men en officer hade, föga uppmuntrande, varnat dem för att sår i magtrakten blev värre om man hade ätit före strid. Spänningen kan knappast heller ha stimulerat aptiten.
Många av soldaterna som marscherade där i vårvinternatten hade utkämpat både en revolution och ett blodigt inbördeskrig. Så hade även fienden som väntade vid andra sidan isen.
Myterister på flottbasen
Försvararna på Kronstadt hade avsevärda fördelar på hand, även om deras trupper endast utgjordes av runt 15 000 man jämfört med 50 000 i den anfallande styrkan.
Flottbasen Kronstadt, på ön Kotlin i Finska viken, bevakades 1921 av ett antal fort och två toppmoderna slagskepp, så kallade dreadnoughts. Manskapet var fast beslutet att försvara den revolution som de varit med om att skapa. Det var därför de gjort myteri mot det kommunistiska partiets styre. Nu väntade de på motreaktionen.
Det skulle bli en slakt. Många, men inte alla, bland de regeringstrogna under Michail Nikolajevitj Tuchatjevskij nådde fram till rebellerna på Kronstadt. Den sista biten krälade de över isen som redan börjat smälta. Andra blev kvar ute på det frusna havet.
Hårda strider inne i Kronstadt
När attacken upptäcktes började försvararna svepa över de anfallande leden med maskingevärseld. Samtidigt rev artilleriet upp hål i isen. De anfallande, nedtyngda av vinteruniform, vapen och extra matransoner, sjönk ned i det mörka kalla vattnet.
Av dem som kom upp på de befästa stränderna väntade blodiga stadsstrider på den lilla ön (som inte är större än halva Lidingö). De försvarande sköt från alla håll – från fönster, fort, skepp och fabriksområden. Blodet färgade snön på gatorna röd.