Hon gick i krig istället för sin sjuke bror

Serbiska Milunka Savic stred i bägge Balkankrigen och i första världskriget. Hon slutade som sergeant med ett flertal medaljer på bröstet.

milunka savic start

Förklädd till man gjorde Milunka Savic betydande insatser i för serbiska armén.

Milunka Savic är en av världshistoriens mest dekorerade soldater, med en karriär som fascinerat eftervärlden. Hon föddes i ett fattigt hem år 1890. Hennes föräldrar var bönder bosatta i byn Koprivnica, som mot 1800-talets slut fortfarande tillhörde det idag upplösta serbiska kungadömet.

Milunka var äldst av till slut åtta överlevande barn som alla saknade tillgång till formell utbildning. För hennes del förändrades livet helt år 1912, när Balkankrigen bröt ut.

En av de tiotusentals serbiska medborgare som mottog en inkallelse till militär tjänstgöring under kriget var Milunkas bror, Milun. Oroad över att Milun, som sedan födseln lidit av olika hälsoproblem, inte skulle överleva soldatlivet beslutade sig Milunka helt frankt för att ta broderns plats.

Efter att ha klippt sitt långa svarta hår, lindat sin bröstkorg och klätt sig i manskläder reste Savic till närmaste armékontor. När hon ombads identifiera sig var hennes enda svar: »Milun Savic. Bonde.»

Första Balkankriget

Savic tillbringade stora delar av det första Balkankriget vid de mullrande allierade frontlinjerna, vars fasor hon klarade framgångsrikt som infanterisoldat. Tack vare det kaos som rådde vid fronten lyckades Savic hålla sin identitet hemlig.

När kriget avslutades 1913 återvände hon till Koprivnica. Men fristen blev kortvarig – bara några månader senare var kriget åter ett faktum och »Milun Savic» beordrades att återvända till armén.

Milunka tvekade inte, och den rutinerade veteranen hade snart befordrats till korpral. Befordringen mottog hon under slaget vid Bregalnica, bara några timmar innan en fientlig krypskytt träffade henne i bröstet.

Träffades i bröstet

Fram till skottskadan hade den serbiska armén varit övertygad om att korpral Savic var en man. Nu, under läkarbehandlingen, kom dock sanningen fram.

Savic beordrades att infinna sig hos sitt befäl, hertig Radomir Putnik, som föreslog att Savic »borde ägna sig åt mer traditionella kvinnosysslor». Savic svarade, enligt en rapport till det serbiska överkommandot, att hon »enbart var intresserad av att bekämpa fosterlandets fiender».

Efter en kortare överläggning tilläts Savic återvända till fältet, där hon kunde fortsätta att leva förklädd till man. Hon var helt enkelt en för god soldat för att kunna undvaras. Savics identitet förblev, under resten av andra Balkankriget, okänd för de andra soldaterna.

serbiska armen 1914

Serbiska rekryter på väg mot fronten 1914.

Hoppade ner i skyttegrav

År 1914 bröt första världskriget ut, varpå »Milun Savic» ännu en gång beordrades att ta plats i den serbiska armén. Om Savic tidigare uppvisat tapperhet i strid var det ingenting mot vad hon nu skulle göra.

Under slaget vid Kolubara år 1914 beslutade hon sig för att ensam springa genom ett minerat område – i dagsljus – och samtidigt attackera fientliga positioner med handgranater och enkel gevärseld.

När granater och ammunition tagit slut beslutade sig den skadade och blodiga bondflickan från Koprivnica för att, istället för att slå till reträtt, hoppa in i de fientliga skyttegravarna med sin bajonett! Det slutade med att hon tog 20 österrikisk-ungerska soldater till fånga. Bedriften beskrivs i en fältrapport.

År 1916 tog Savic 23 bulgariska soldater till fånga under slaget vid Crna Reka – om än genom ett jämförelsevis icke-dramatiskt händelseförlopp. Savic överlevde minst två granatexplosioner som gav splitter- och skallskador, flera bajonettstick och flera skottskador.

Dessutom genomlevde hon – som så många andra soldater – extrem väderlek och hunger, samt en potentiellt livshotande lunginfektion.

milunka savic med barn

Milunka Savic med sina medaljer (hon fick land annat Légion d'Honneur två gånger) och de tre adopterade flickorna.

Höll tyst om kriget

Efter freden år 1918 flyttade Milunka Savic till Belgrad där hon adopterade tre flickor, hastigt ingick ett äktenskap som producerade en fjärde dotter och försörjde sig själv och barnen genom olika typer av enkla arbeten.

Om sin tid i armén vägrade hon kategoriskt att prata. En av döttrarna, Milena, har senare i en intervju berättat att modern på varje fråga om varför hon var så tyst, svarade: »Jag är soldat … inte sagoberättare.»

Publicerad i Militär Historia 9/2015