Nitratkriget

När första världskriget drog ut på tiden blev ett hundratal instängda handelsfartyg i Chile allt viktigare. Det var tyska fartyg lastade med nitrat som

4 februari 2011

Nitratkriget

Hämtad ur Första världskriget — 4 februari 2011 8:13 | 3 kommentarer

 

När första världskriget drog ut på tiden blev ett hundratal instängda handelsfartyg i Chile allt viktigare. Det var tyska fartyg lastade med nitrat som behövdes för ammunitionstillverkning.

Text: Lars Lindh
Från Militär Historia nr 2/2011

De två sjöslagen mellan den brittiska och den tyska flottan vid Coronel i Stilla havet och vid Falklandsöarna i Sydatlanten under förs­ta världskriget är välkända. Tusentals sjömän försvann i det kalla havet med sina fartyg och britterna kunde till sist än en gång sjunga Rule Britannia, Britannia rule the waves. Ändå handlade kraftmätningen egentligen om något så banalt som gödsel.

Vid förra sekelskiftet kom praktiskt taget all handelsgödsel från Chile, som med sina enorma fyndigheter av guano – fågelspillning – i praktiken hade ett världsmonopol. I handelsgödsel är nitrat en grundläggande ingrediens, vilket det också är vid tillverkning av krut och sprängämnen.

När Tyskland gick i krig mot Frankrike 1914 utgick deras planering från att det skulle bli ett kort krig, precis som 1870-71. Undret vid Marne i september, då fransmännen lyckades stoppa tyskarnas framryckning, visade att den planeringen kunde slängas i papperskorgen. Än en gång bekräftades den gamla sanningen att ingen krigsplan överlever det första mötet med fienden. Nu grävde arméerna ned sig, från Schweiz till Engelska kanalen.

Tyskland hade gått ut i kriget med nitratförråd för sex månaders strider. Visserligen hade den framryckande armén kommit över ett stort nitrat­lager vid erövringen av Antwerpen, men detta kunde bara ge en kort ytterligare respit i det långa krig som man nu kunde förutse.

I inledningen av slaget vid Falklandsöarna den 8 december 1914 var Gneisau och Nürnberg på väg in mot Port Stanley, men vände åter till eskadern när man upptäckte de brittiska fartygen i hamnen. Illustration: Lönegård & Co.

Världens i princip enda leverantör av nitrat var således Chile. Men Chile låg inte särskilt väl till för Tyskland. Engelsmännen hade sin marinbas och kolstation på Falklandsöarna söder om Argentina, och behärskade därmed den södra infarten till Chile och nitratet. Tyska lastfartyg skulle inte kunna göra resan den vägen. Panamakanalen, som öppnades det första krigsåret, skulle dessutom enkelt kunna bevakas av brittiska flottan. Alternativet, att segla runt Afrika och därefter över Stilla havet, var i realiteten inte möjligt med tanke på den allestädes närvarande brittiska flottan. Återstod alltså att använda sjöstridskrafterna för att öppna den södra vägen runt Kap Horn, i först hand för något hundratal tyska fartyg som låg instängda i Chile lastade med nitrat.

Därför gav Berlin på hösten 1914 order till den tyska östasiatiska eskadern, landets enda flottstyrka utomlands, att från Kina bege sig till Stilla havet. Befälhavare var viceamiral Maximilian von Spee. Under sig hade han de moderna och starkt beväpnade pansarkryssarna och systerfartygen Scharnhorst och Gneisenau, liksom de lätta kryssarna Emden, Leipzig och Nürnberg. Besättningarna var mycket välövade.

Den engelska eskadern under konteramiral Christopher Cradock hade den 29 oktober fångat upp ett radiomeddelande mellan Leipzig och hennes kolfartyg som avslöjade att tyskarna befann sig någonstans vid den chilenska kusten. Cradock beslöt omedelbart att leta reda på fienden. Ändå visste han, att den egna styrkan var klart underlägsen den tyska. Eskadern bestod av pansarkryssarna Good Hope och Monmouth, den lätta kryssaren Glasgow och hjälpkryssaren Otranto. Good Hope hade tagits ur malpåse och bemannades av reservister som aldrig avfyrat ett skott. Monmouth, en ”epa-variant” i syfte att få fram billiga fartyg, hade större delen av sina kanoner placerade i kasematter vid skepps­sidorna och kunde bara avfyra dem i stilla väder, vilket inte rådde denna dag. För att hjälpa Cradock på traven, skickade amiralitetet i London också det omoderna slagskeppet Canopus, även det bemannat av reservister. Men Canopus hade maskinproblem och hann aldrig fram till Coronel.

Den 1 november siktades de tyska fartygen från Glasgow, det enda riktigt bra fartyget i den brittiska eskadern. Cradock ställdes inför valet att antingen engagera fienden, som hade alla oddsen på sin sida, eller vända om och ta sig till Canopus för att förbättra chanserna. Han valde att anfalla.

Båda eskadrarna lade sig nu på linje, britterna mot väst och tyskarna med den höga, mörka chilenska kusten bakom sig. Vid 19.30-tiden öppnade tyskarna eld på ett avstånd av omkring 10 000 meter. De engelska fartygen väster om tyskarna var ett lätt mål. Solen höll på att gå ned och deras siluetter avtecknade sig ypperligt för de tyska artilleristerna. De tyska fartygen, däremot, var svåra för engelsmännen att se i det tilltagande mörkret.

Scharnhorsts tredje salva slog ut Good Hopes främre 9.2-tumskanon och startade en brand. Gneisenaus tredje salva slog på samma sätt ut det främre tornet på Monmouth och satte även detta i brand. När solen nu gick ned riktade tyskarna sina kanoner mot bränderna, medan engelsmännen bara hade fiendens mynningseld att gå efter. Resten var en massaker. Good Hope flög i luften efter bara tjugo minuters strid. Monmouth kunde inte längre skjuta, hon brann och hade svår slagsida. Nürnberg sänkte henne på nära håll. Det iskalla vattnet utanför Chile gjorde snabbt slut på alla eventuella överlevande. Otranto och Glasgow hade försvunnit i mörkret.

Telegrammet om slaget vid Coronel sände chockvågor genom det brittiska amiralitetet och allmänheten. Detta var Storbritanniens första stora nederlag till sjöss sedan 1812. Två pansarkryssare och bortåt 1 600 man hade gått förlorade. Den nye marinministern John Fisher beslöt omedelbart att i största hemlighet skicka iväg en ny eskader under befäl av viceamiral Doveton Sturdee för att ta itu med tyskarna. Kärnan var de moderna slagkryssarna Invincible och Inflexible, samt pansarkryssarna Carnarvon, Cornwall och Kent.

Den 8 december 1914 möttes de två eskadrarna vid Falklandsöarna. Det var en ren tillfällighet, en historiens ironi om man så vill. Tyskarna var nämligen på hemväg sedan deras bas i Kina erövrats av de allierade, men befälhavaren von Spee beslöt ändå – trots sina kapteners avrådan – att göra en räd mot den brittiska basen och kolstationen på öarna, där den brittiska eskadern just gått in för att fylla på kol. Gamla Canopus hade körts på grund utanför hamnen i Port Stanley för att fungera som flytande batteri, ifall tyskarna skulle dyka upp.

Den brittiska eskaderns närvaro var okänd för tyskarna, som dock borde ha förstått att britterna skulle reagera snabbt efter Coronel. När de tyska utkikarna siktade tripodmasterna på Invincible och Inflexible, insåg von Spee sitt misstag. Det var endast slagfartyg som hade tripodmaster. Han gav order om helomvändning i ett, som han själv insåg, ganska utsiktslöst försök att fly.

Skador i pansarkryssaren Kents skrov förorsakade av Nürnbergs granater.

Britterna avslutade hastigt bränslepåfyllningen, fick upp ångan och gav sig iväg. De brittiska fartygen var snabbare och hade snart hunnit upp de tyska. I ypperligt väder med stilla bris, praktiskt taget ingen sjö och bra sikt gav britternas tyngre beväpning och starkare bepansring snart utslag. Scharnhorst sköts i bitar och sjönk först, utan några överlevande. Gneisenau fortsatte strida ännu en timme, tills ammunitionen var slut. Besättningen sänkte henne till sist själva och 190 överlevande plockades upp. Skadorna på de brittiska fartygen var minimala, liksom förlusterna bland besättningarna. Nürnberg förföljdes och sänktes av Kent, Leipzig av Glasgow och Cornwall. När Leipzig skjutit slut på ammunitionen skickade hon upp två signalraketer som tecken på att hon inte kunde strida längre. Glasgow, som gått närmare för att göra slut på henne, inställde då elden. Strax efter rullade Leipzig runt och sjönk. Endast arton överlevande plockades upp ur vattnet.

Av von Spees eskader undkom bara de nytillkomna lätta kryssaren Dresden och förrådsfartyget Seydlitz. Dresden sköts emellertid sönder av britterna vid ön Juan Fernandez tre månader senare och sänktes av sin besättning. Frånsett några kapare, skulle den kejserliga tyska flottan aldrig mer visa sig i dessa farvatten. 1 871 tyska sjömän hade dött i slaget vid Falklandsöarna, bland dessa von Spee och hans två söner. 215 överlevande hamnade i fångläger.

Den brittiska sjömakten hade återställts och kriget gick vidare fram till den 11 november 1918, vapenstilleståndsdagen. Men ännu länge efter det att vapnen tystnat på västfronten förstod den brittiska ledningen inte vad Coronel och Falkland egentligen handlade om – nitrat. Man funderade aldrig över vad den tyska eskaderns egentliga syfte var, Churchill nämner inte med ett ord nitraterna i sin bok om första världskriget, The Great War. Britterna utgick från att de tyska fartygen hade kommit till Stilla havet och Sydatlanten för att göra räder mot den brittiska och allierade sjöfarten. Men som kapare skulle de tyska fartygen snarare ha uppträtt individuellt för att täcka stora havsytor och inte i samlad formation. De skulle dessutom ha hållit sig så mycket som möjligt i skymundan, för att inte väcka uppmärksamhet i land och få britterna efter sig.

Den brittiska slagkryssaren Inflexible i färd med att rädda överlevande från den tyska pansarkryssaren Gneisau efter slaget.

Slutet på historien blev att de tyska offren vid Falklands­öarna i efterhand skulle visa sig vara obehövliga på mer än ett sätt. Några månader senare, i maj 1915, lyckades nämligen de två tyska kemisterna Carl Bosch och Fritz Haber få igång en tillräcklig produktion av på kemisk väg framställt nitrat till den ammunitionsslukande västfronten. I mellantiden hade Haber – som 1918 fick nobelpriset i kemi – för övrigt lagt grunden till den tyska gaskrigföringen, som egentligen var en desperat sista utväg att skaffa fram en ny sorts vapen ifall Tyskland inte skulle kunna få mer nitrat. I det senare fallet hade kanske första världskriget slutat redan efter ett halvår.

BOKTIPSLärobok i Militärteknik, vol 8 – Oförstånd och okunskap (2007) av Azriel Lorber.

 
 
 
Coronel_Falkland
Coronel_Falkland
MH_falkland
MH_falkland
HMS_Infexible_Falkland
HMS_Infexible_Falkland

Kanske är du intresserad av...

Läs också