Den amerikanske kavallerilöjtnanten och blivande krigshjälten George Smith Pattons första strid ägde rum den 14 maj 1916, mitt under pågående världskrig. Men det skedde inte på västfronten utan inne på mexikanskt territorium där en amerikansk brigad genomförde en straffexpedition och jagade Pancho Villas upprorsmän. Patton tjänstgjorde som adjutant till brigadchefen John Pershing men angelägen om att uppleva strid bad han om att få göra trupptjänst, viket beviljades.

Pattons elddop kom när han i en framstöt ledde tio soldater, två chaufförer och två civila vägvisare i tre bilar, vilket gjorde att det också blev den amerikanska arméns första motoriserade anfall! I en skärmytsling överraskades tre motståndare som Patton sköt med sin revolver.

Uppmärksammades i amerikans press

För sin insats fick han stor uppmärksamhet i den amerikanska pressen och blev känd som ”banditdödaren”. Dessutom uppskattades han av Pershing som gillade Pattons kraftfulla ledarstil och viljan att leda långt fram.

När USA gick med i första världskriget i april 1917 var Patton på väg till Virginia för att arbeta med arméns försörjning av hästar. Den ordern annullerades av Pershing som just blivit chef för den amerikanska expeditionsstyrka som höll på att sättas upp för att användas i Frankrike.

Istället kommenderades den nyutnämnde kapten Patton som adjutant till Pershings nya stab. Patton anlände med de första delarna av staben till Frankrike i juni. Under sommaren ägnade han sig åt att utbilda stabspersonal för att sedan bli chef för det stabskompani som servade Pershings högkvarter när det flyttade från Paris till Chaumont. Denna uppgift skötte Patton väl även om han längtade efter en tjänst mer lämpad för hans aggressiva läggning som kavallerist.

Jagade nya utmaningar

I jakten på nya utmaningar började Patton intressera sig för det allra senaste inom landkriget som var stridsvagnar. Under en kortare sjukhusvistelse på hösten övertalades Patton nästan att acceptera en kommendering till infanteriet men ändrade sig. Istället tackade han ja till att bli chef för en blivande stridsvagnsskola i Langres som ingick i den amerikanska arméns nyskapade Tank Corps.

Kåren hade inga egna stridsvagnar utan använde brittiska och franska vagnar. Pattons uppgift var att utveckla en styrka med enbart franska vagnar. Innan han tillträdde sin nya tjänst ägnade sig Patton, som kunde franska, två veckor åt att lära sig så mycket det gick av franska stridsvagnsförband.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Patton började intressera sig för det allra senaste som var stridsvagnar.

Pattons tvekan inför sin nya kommendering försvann fullkomligt när han fick befälet över stridsvagnsskolan den 10 november. Patton skrev: ”Detta är sista dagen för mig som stabsofficer. Nu är det upp till mig om jag lyckas eller misslyckas.” Det passade också den historieintresserade Patton perfekt att staden Langres varit ett militärt centrum både under antiken och medeltiden.

Han gladde sig också åt att bland alla amerikanska majorer skulle han rimligen bli den förste pansarmajoren. Kort därpå skrev Patton i ett brev till sin far: ”Det finns 50 procents chans att stridsvagnarna inte kommer att fungera men om de gör det kommer de att vara fruktansvärt bra.” Så här uttryckte han sin ”gyllene dröm”: • driva skolan • organisera en stridsvagnsbataljon med mig som chef • om vagnarna fungerar, om jag sköter mig och om kriget varar länge nog vill jag ha ett regemente • med samma om hoppas jag skapa en brigad och få en stjärna (som brigadgeneral).

Nytt vapensystem

Det var en stor utmaning att bygga upp och utveckla ett helt nytt vapensystem. Pattons arbetsstyrka utgjordes av tvåhundra man och allt behövde byggas upp från grunden. Han drillade sina elever, 24 unga kustartilleriofficerare, hårt. Enligt Patton var det viktigt att eleverna först blev bra soldater och sedan lärde sig allt om stridsvagnar. Han var en krävande chef som i gengäld såg till att de som skötte sig blev väl omhändertagna

I januari 1918 befordrades Patton till major och två månader senare anlände de första tio stridsvagnarna, Renault FT, lastade på ett tåg. De relativt lätta vagnarna vägde bara sex ton och var de första stridsvagnarna försedda med ett vridbart torn.

Patton backade personligen sju vagnar av tåget för att visa de blivande förarna hur det skulle gå till. Fransmännen räknade med att avlastningen skulle ta tolv timmar men Patton och hans män gjorde det på tre. Därefter började utbildningen på allvar. Patton utvecklade rutiner för hur samverkan mellan infanterister och stridsvagnar skulle gå till och följde övningarna så mycket han kunde.

Stabsutbildning

Han genomgick också en kort stabsutbildning i april och befordrades till överstelöjtnant. Patton organiserade sedan sin styrka i 1. lätta stridsvagnsbataljonen om två kompanier med sig själv som chef. Samtidigt var Patton bekymrad över att hans kollegor började få stridserfarenhet efterhand som amerikanska förband sattes in i striderna på västfronten. Han var orolig över att kriget skulle ta slut innan han fick chansen att delta.

Amerikanska Renault FT-stridsvagnar

Amerikanska Renault FT-stridsvagnar under slaget i Argonneskogen i september 1918.

© US army signal corps

Under sommaren 1918 började Pattons stridsvagnsstyrka bli klar. Tillsammans med sina officerare for Patton ut till den franska fronten för att lära sig miljön. Han upplevde skyttegravskriget som märkligt, till och med roligt, men knappast farligt.

I augusti uppgick Pattons styrka till 50 officerare, 900 man och 25 utbildningsstridsvagnar, nu organiserad som en brigad om två bataljoner. Som kavallerist var Patton van vid rörlighet. Han gladdes därför åt att hans vagnar var relativt snabba och hoppades kunna utnyttja detta. Patton ville inte använda stridsvagnar som stillastående bunkrar utan ville utnyttja dem för anfall, vilket samtidigt var svårt att förena i samverkan med långsamma infanteriförband.

Han var orolig över att kriget skulle ta slut innan han fick chansen att delta.

Den 20 augusti fick Patton order om att hans 1. stridsvagnsbrigad skulle delta i den amerikanska arméns första offensiv vid Saint Mihiel. Anfallet omfattade 550 000 amerikaner och 110 000 fransmän och leddes av general Pershing.

Patton rekognoscerade den blivande anfallsterrängen med sina officerare och förberedde sig väl. Hans brigad fick 144 stridsvagnar som kördes fram på tåg. Tre bataljoner med tunga brittiska vagnar och amerikanska besättningar hann inte fram i tid utan fransmännen ställde upp med ytterligare två stridsvagnsbataljoner. Som så vanligt i krig ändrades allt i sista stund. Pattons brigad skickades till en annan sektor och tvingades göra om anfallsförberedelserna.

Körde fast i leran

Offensiven inleddes den 12 september trots att regn mjukat upp anfallsterrängen. Efter en fyra timmar lång stormeld mot de tyska linjerna började Pattons två stridsvagnsbataljoner rulla fram klockan 05.00. Själv övervakade han framryckningen från en liten kulle. En del vagnar körde fast i leran eller i skyttegravar men anfallet fortsatte.

För Patton uppstod omgående valet mellan att stanna på sin ledningsplats med bra samband till högre chefer och till artilleriet eller att ge sig fram i stridens hetta för att inspirera sina män – han valde det senare.

När Pattons utrullade telefonledning tog slut lämnade han sin adjutant där och fortsatte att gå fram tillsammans med en löjtnant och fyra rapportkarlar. Fientliga granater detonerade omkring dem men Patton motstod impulsen att ta skydd för att visa sina soldater att han inte var rädd. Längre fram träffade Patton på brigadgeneral Douglas McArthur, en annan blivande amerikansk legend, som följde sina infanteriförbands strid.

Varken Patton eller McArthur tog skydd när granater slog ner runt omkring dem utan fortsatte att prata även om de enligt Patton ”inte lyssnade på varandra”.

Patton under jakt i mexiko

Patton (femte från vänster) i general Pershings stab under jakten på Pancho Villa i Mexiko 1916.

© Library of congress

Patton såg hur tyskarna retirerade från nästa by och beordrade fem av sina underställda franska stridsvagnar att anfalla byn. Men den främsta vagnen vände och vagnchefen menade att elden var för stark. Patton beordrade honom omgående att svänga runt varpå han till fots ledde alla stridsvagnarna över en bro och in i byn där man tog några tyskar tillfånga.

MacArthur och Patton kom sedan överens om att fortsätta anfallet mot nästa by drygt två kilometer framför dem. Men nu började stridsvagnarna stanna efterhand som de körde slut på bensinen varpå följeinfanteriet tog skydd och framryckningen avstannade.

Patton gav då en återstående vagn order om att fortsätta. När vagnchefen tvekade hoppade Patton upp och satte sig på vagnen som sedan ledde anfallet. Då tyskarnas eld blev för stark hoppade Patton av och tog skydd.

Kostade 77 stridsvagnar

Eftersom infanteriet släpade efter ålade Patton tillbaka och försökte få igång deras framryckning igen. Detta lyckades först när fyra nytankade vagnar kom körande, vilka Patton sedan till fots ledde mot byn som amerikanerna intog.

Den första dagens strider kostade Patton 77 stridsvagnar: Två sköts sönder, tre fick motorhaveri, två fick bandkrängning, 40 körde fast och 30 körde slut på bensinen. Nästa dag kunde Patton sätta in 80 egna stridsvagnar och 25 från de franska bataljonerna i de fortsatta anfallen. Tyskarna retirerade och offensiven blev en stor amerikansk seger.

På Pattons sektor hade motståndet visserligen inte varit allt för hårt men anfallet påvisade såväl hans förmåga som chef som stridsvagnars effekt. Pattons närmaste chef uppskattade inte hans sätt att leda långt fram men ändrade sig efter att ha blivit tillrättavisad av Pershing. Som ett bevis på Pershings förtroende beordrades Patton att snabbt omgruppera sin brigad för att delta i nästa amerikanska offensiv i Argonne.

Patton motstod impulsen att ta skydd för att visa sina soldater att han inte var rädd.

Den offensiven inleddes den 26 september. Trots att han visste att hans chef inte uppskattade det framryckte Patton med några officerare och rapportkarlar åter till fots tätt bakom stridsvagnarna.

Framför byn Cheppy hårdnade motståndet, stridsvagnarna hejdades och det amerikanska infanteriet tog skydd. När Patton gav sig in i kaoset och försökte få igång anfallet träffades han i benet av tysk kulspruteeld.

Kördes till fältsjukhus

Patton beordrade alla att fortsätta anfallet och tillät bara sin adjutant att hjälpa honom. En förbipasserande sjukvårdare lade om Pattons förband men först när stridsintensiteten minskade kom ett par bårbärare och bar honom tillbaka. Patton insisterade då att få bäras till divisionens stabsplats där han lämnade en rapport innan han kördes iväg till ett fältsjukhus.

Efter några veckors konvalescens befordrades Patton i oktober till överste och återgick i tjänst. Han deltog inte i några ytterligare strider men hade redan visat att han var både modig i strid och en god trupputbildare. För sina insatser erhöll Patton därför både tapperhetsmedaljen Distinguished Service Cross och förtjänsttecknet Distinguished Service Medal.

Senare fick han även retroaktivt Purple Heart som tilldelas all amerikansk militär personal som sårats i strid från och med april 1917. Tidningarna skrev förtjust om hur Patton ”blödande ledde striden i en granatgrop” och kallade honom för en ”stridsvagnshjälte”. Här skapades grunden till legenden om Patton som bara skulle växa under nästa världskrig.

Publicerad i Militär Historia 11/2013