Natten mellan den 13 och den 14 oktober 1939 stod tidvattnet högt i Scapa Flow på Orkneyöarna. Fjärden låg blank och det syntes knappt någon måne. Tidigare på kvällen hade kapten Gunter Prien berättat för besättningen på den tyska ubåten U 47 vart de var på väg: till Scapa Flow, den engelska flottans hjärta.

Alla ombord förstod att uppdraget var livsfarligt. Men det var frivilligt att delta, förklarade Prien. Den som inte ville vara med var välkommen att kliva av ubåten. Närmaste fastland var östra Orkney. Hela
U 47:s besättning stannade ombord.

En mil i omkrets

Det är som om någon skapat Orkneyöarna med en svåråtkomlig örlogsbas i åtanke. De karga, trädlösa öarna ligger nordost om Skottland, långt bort från Europas fastland och är en märklig blandning av Skottland och Skandinavien. Man har fjordar, snudd på midnattssol och då och då går det att se norrsken.

De är hemvist för mängder av säl och sjöfågel och på land finns en ras av får som lärt sig leva på tång. Mitt i detta ligger Scapa Flow, en fjärd perfekt att förtöja fartyg i. Den är drygt en mil i omkrets och lättast att nå från Hoysundet i väst och Hoxasundet i syd. Det är grunt runt öarna, sandbotten och sällan mer än 50 meter djupt. Natten när U 47 angrep låg tidvattnet som högst.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

HMS Royal Oak

HMS Royal Oak sänktes av Priens U 47 den 14 november 1939.

Genom historien har den brittiska flottan hållit till i Engelska kanalen, nära de fiender som kunnat hota landets handelsvägar. Det avlägsna Scapa Flow var bara en tillfällig angöringsplats. Men under det tidiga 1900-talet började admiralitetet bekymra sig om hoten från moderniteter som torpeder och ubåtar och 1904 beslöt man att basera om Home Fleet till Scapa Flow.

När första världskriget bröt ut 1914 blev Scapa Flow bas för The Grand Fleet, den sammanslagna brittiska hemmaflottan. 150 fartyg kom att tillbringa större delen av världskriget i Scapa Flow där de bevakade den hälften så stora tyska Hochseeflotte som låg och lurade i hamnarna runt Wilhelmshaven på den tyska Nordsjökusten.

Den tyska ubåten U 18

I början av kriget var fjärden obefäst och redan i november 1914 smög den tyska ubåten U 18 in i Scapa Flow, dold i kölvattnet av en ångare. Men The Grand Fleet var ute på manöver och fjärden var tom på lämpliga mål. På väg ut igen igenom Hoxasundet blev U 18 upptäckt och rammades två gånger av trålaren Dorothy Gray som fungerade som ubåtsjägare.

Detta var innan sjunkbomben uppfunnits, på den tiden när ubåt jagades med kanon eller just ramning. Dorothy Gray lyckades skada U 18:s periskop och hon sänktes av sin besättning.

Dönitz hade länge planerat att slå till mot Scapa Flow.

Tjugofem år senare försökte Prien göra om U 18:s innästling. Denna gång kom tyskarna österifrån genom det delvis blockerade Holmsundet. Priens planering baserade sig på utmärkta flygfoton som visade både blockeringar och var fartyg låg ankrade.

De var tagna av Siegfrid Knemeyer, en tjugoårig spaningspilot och blivande uppfinnare som skulle få järnkorset för sina fotografier. Knemeyer skulle under andra världskriget göra karriär i Luftwaffe som teknisk officer och innovatör. Efter kriget kom han att tillbringa tjugotvå år i det amerikanska flygvapnet. Han var inblandad i mängder av flygtekniska uppfinningar och är en av flygteknologins okända hjältar.

Spärrar och nät

Vid andra världskrigets utbrott hade brittiska flottan åter igen baserats vid Scapa Flow och arbeten hade inletts med att få ordning på de spärrar och nät som skulle skydda fjärden. När Prien och U 47 närmade sig bestod dock skyddet mest av förfallna anläggningar från förra kriget. I Holmsundets västra ände, där det smalnade av i Skerry- och Kirksunden, låg några fartyg som sänkts för att göra livet svårare för ubåtar.

Tyvärr syntes både de och de kablar som spänts mellan dem utmärkt på Knemeyers fotografier. Höga brittiska sjöofficerare hade undersökt passagen som Prien tog sig igenom. Det rådde delade meningar om ifall den gick att passera med ubåt.

Tyska ubåtsflottans chef amiral Karl Dönitz hade länge planerat att slå till med sina ubåtar mot Scapa Flow. Dels givetvis för att visa britterna att deras bas inte var säker, dels för att hämnas för den tyska högsjöflottan som internerats på Scapa Flow efter första världskriget och som sedan sänkts av sina egna besättningar.

Günther Priens U 47 fotograferad under en attack

Günther Priens U 47 fotograferad under en attack mot ett brittiskt fartyg i Atlanten 1941. Prien avled samma år när hans båt gick till botten.

© SZ-Photo/IBL Bildbyrå

Det kan idag låta märkligt att en sänkning som tyskarna själva genomfört tjugo år senare skulle hämnas av tyskarna, men retoriken om sjömansheder, dolkstötar och flottans stolta traditioner var fullständigt rimlig för dem som levde i 1930-talets Tyskland. Amiral Dönitz planerade angreppet, men att utföra det föll på den trettioettårige kaptenen Günther Prien, en kortväxt man med runda kinder och pojkaktig blick.

Prien hade som ung gått till sjöss och inte helt utan problem utbildat sig till sjöbefäl i handelsflottan. Han tog värvning i marinen 1933 och hamnade snart i ubåtsvapnet. Vad apologetiker än har skrivit i efterhand så var han medlem i det nationalsocialistiska partiet och han var en typisk representant för Dönitz nya kast av ubåtschefer. En slags självständig och aggressiv blandning av ingenjör och äventyrare.

Traditionstyngd armé

Priens militära hållning lämnade en del att önska och han hade rykte om sig att vara ett brushuvud. Han hade inte kommit långt som officer i den lagspelande och traditionstyngda armén, men som kung på en ensam ubåt var han perfekt.

Vid andra världskrigets utbrott hade han varit fartygschef på ubåten U 47 i mindre än ett år. Lika länge hade han varit gift med Ingeborg, som skulle föda honom två döttrar. Hans Unterseeboot 47 var en modern typ VIIb-ubåt som just tagits i tjänst.

Typ VII-ubåtarna var det tyska ubåtsvapnets arbetshäst under andra världskriget och är med över sjuhundra exemplar världens mest tillverkade ubåtstyp. Den hade en 88 cm kanon på däck, fyra torpedtuber framåt och en bakåt, en besättning på knappt femtio man och en fart över vatten på runt 17 och under vatten drygt 7 knop.

U-137 av Whiskyklass

Långt in på 1950-talet såg ubåtar ut som typ VII-båtarna. (Ett exempel är den ryska U-137 av Whiskyklass och känd från Karlskronas skärgård.) Den enda detalj som över tid försvann ur bilden var kanonen på däck.

Den 5 september 1939 hade Prien och U 47 sänkt ångaren Bosnia. Det hade varit den andra lyckade ubåtsattacken under andra världskriget. Under sin första seglats hann Prien sänka två fartyg till innan han återvände till Kiel.

en örlogsflagga på den sjunkna Royal Oak.

Idag vilar, förutom Royal Oak, åtta tyska fartyg på botten av Scapa Flow. Varje år fäster dykare från den brittiska flottan en örlogsflagga på den sjunkna Royal Oak.

© All over press

Det var där någonstans han tågade upp till amiral Dönitz och anmälde sig som frivillig till självmordsuppdraget att angripa Scapa Flow. I Dönitz flotta – där det sas att amiralen kände varenda sjöman – tjänstgjorde bara den yttersta eliten. Där litade man på sin kapten. På en ubåt dog alla om något gick fel – föll en så föll alla. Under andra världskriget skulle detta manskap ta över sjuttioprocentiga förluster.

Blockerade Holmsundet

Prien närmade sig Scapa Flow österifrån genom det nästan helt blockerade Holmsundet. Ubåten kröp fram i ytläge, tog först sikte på fel sund men hittade sedan det smala Kirksundet. Den gled över en kabel sträckt mellan två fartyg och blev belyst av en bil som kom körande på land men blev inte upptäckt. Medan norrsken blixtrade över fjärden skrev Prien i sin loggbok ”Vi är i Scapa Flow.”

Klockan var några minuter i halv ett när U 47 passerat de sista spärrarna. Det är än idag oklart om man gick i undervattensläge eller ytläge. Hursomhelst fortsatte man sakta åt sydväst ett par sjömil ut på fjärden. Prien insåg att fjärden var tom på fartyg. Hade han blivit lurad? Hade deras djärva kupp varit meningslös?

Det låg närmare femtio fartyg på den stora fjärden, men de syntes inte från U 47.

Klockan två minuter i ett hade U 47 fortfarande inte upptäckts.

Prien vände tillbaka på jakt efter något att sänka. Och utkikarna fick snart syn på ett slagskepp, nästan fyra kilometer norrut. U 47 kröp närmare och siktade snart ytterligare ett fartyg, bortom slagskeppet. Det var det gamla flygdepåfartyget Pegasus, ett fartyg som varit ett toppmodernt framtidsexperiment tjugo år tidigare.

Prien tog dock Pegasus. för slagkryssaren Repulse – som tidigare legat på platsen – och i den tron gav han order om anfall. Första torpedsalvan sköts med spridning för att även träffa slagskeppet Royal Oak – det fartyg han först siktat.

Tillhörde Revengeklassen

Royal Oak hade tagits i tjänst 1916. Hon tillhörde Revengeklassen, en klass huvudsakligen byggd för att segla i en linje av slagskepp som systematiskt sköt andra slagskepp till skrot. Klassen var redan när den byggdes både i långsammaste laget och på intet vis modern, men britterna ansåg sig behöva en klass billigare slagskepp för att fylla ut slaglinjen.

Royal Oak hade tillbringat stora delar av första världskriget just i Scapa Flow. Hon deltog i det stora Skagerrakslaget där hon träffade den mäktiga tyska Derflinger utan att själv träffas. Hennes totala krigsinsats uppgick till att avfyra 38 femtontumsgranater. Vid krigsslutet var hon med om att eskortera den tyska Högsjöflottan till Scapa Flow.

Efter världskriget hade Royal Oak tjänstgjort i Atlanten och Medelhavet. 1928 var hon scen för det så kallade Royal Oak-myteriet, ett offentligt gräl mellan fartygschefen och hans två närmaste män som fick sådana proportioner att kung Georg engagerade sig i historien.

The Mighty Oak

Bråket i sig tyckts ha utlösts av ett gräl om valet av orkester till en mässdans. Under 1930-talet hann The Mighty Oak även vara med i filmen Our Fighting Navy och under spanska inbördeskriget angreps hon av misstag av båda sidors flyg utan att träffas.

Nu, 1939, var Royal Oak tjugotre år gammalt. Fartygen i hennes klass hade inte moderniserats och var hopplöst föråldrad i ett krig där även moderna slagskepp höll på att spela ut sin roll. Churchill kallade Revengeklassen för ”kistskepp”. Då hon var för långsam för att förfölja de snabba tyska fickslagskeppen som jagade efter brittiska handelsfartyg så fick Royal Oak tills vidare ligga i Scapa Flow och förstärka basens klena luftvärn. Hennes roll var att skydda en radarinstallation.

Klockan två minuter i ett hade U 47 fortfarande inte upptäckts, trots att hon avfyrat fyra torpeder. Men för allt sitt mod hade Prien och hans besättning opålitligt materiel. En torped fastnade i torpedtuben och två missade. Den fjärde träffade en av Royal Oaks ankarkättingar, dock utan att detonera ordentligt.

U 47 lyckades utan upptäckt smyga sig in genom Kirksundet och flera gånger attackera slagskeppet Royal Oak.

På Royal Oak vaknade man till och visste inte riktigt vad som hänt. Kanske misstänkte någon en brand ombord. Men ingen gav larm.

Prien, som redan vänt U 47, sköt en torped till från sin aktre torpedtub. Men även denna missade. Fortfarande utan att något larm gått i Scapa Flow kunde Prien vända U 47, segla tillbaka närmare en kilometer och skjuta tre nya torpeder, ofattbara femton minuter efter det att de första avfyrats. Sexton minuter över ett träffade alla tre Royal Oak midskepps med nästan inget mellanrum alls.

Det gamla slagskeppet skakade av brisaderna och elektriciteten ombord slogs ut. Eldstormar rasade i hennes inre och hon började snabbt kantra. Att ta sig ut ur fartyget blev en mardöm. Tretton minuter efter det att hon träffats slog Royal Oak runt och sjönk. Hon lade sig till rätta på 30 meters djup.

1 200 sjömän omkom

Fartygschefen, W G Benn, överlevde, men 833 av hans drygt 1 200 sjömän omkom när fartyget sjönk, bland dem divisionschef Henry Balgrove och mängder av ”boys” – underåriga pojkar som höll på att skolas in i flottan. Många var de sjömän som kastade sig i vattnet med bara sina nattkläder på sig.

Hade inte tendern Daisy II legat jämte Royal Oak hade än färre räddats. Daisy II:s befälhavare, fartygschefen John Gatt, belönades sedermera med Distinguished Service Cross. Medan fartygschef Gatt räddade sjömän trasslade sig U 47 ut ur Scapa Flow samma väg som hon kommit.

Prien var ”exalterad och lycklig” över att ha ställt till med en så stor tysk seger. Man kröp ut över spärrar och kablar. Det var den mest förnedrande delen av dramat ur brittiskt perspektiv. Inte nog med att Prien och hans ubåt tagit sig in i Scapa Flow osedda och sänkt ett slagskepp, de kom också därifrån utan att ens bli angripna.

Prien och hans män flögs till Berlin där de hyllades av folket.

Även om sänkningen av Royal Oak inte hade någon som helst effekt på kriget var det en spektakulär kupp. Förste sjölorden Winston Churchill var tvungen att erkänna att britterna drabbats av ett ”remarkabelt dåd av professionellt mod och skicklighet”. Han beordrade att försvaret av Scapa Flow skulle förstärkas och att de arma boys inte längre skulle få tjänstgöra till sjöss.

När U 47 nådde Wilhelmshaven den 17 oktober fick hennes besättning veta att de samtliga skulle belönas med järnkorset av andra klass. Prien och hans män flögs till Berlin där de hyllades under närmast hysteriska former. Polis fick hålla tillbaka jublande folkmassor som hotade krossa de valpiga unga ubåtsmännen. Prien fick personligen motta riddarkorset av Hitler – det var första gången en ubåtschef belönades på det sättet.

Besättningen på U 47 tackas av Adolf Hitler

Besättningen på U 47 tackas personligen av Adolf Hitler för sin insats vid Scapa Flow efter hemkomsten.

© CORBIS/All over press

Günther Priens smeknamn, ”Tjuren från Scapa Flow”, kom att bli en symbol för U 47 och sedermera hans flottilj. En journalist skrev en bok om hans äventyrliga angrepp och i Storbritannien grälade man om vems fel det bedrövliga försvaret av Scapa Flow hade varit.

Ett jaktflygfält byggdes

Med tiden kom försvaret av Scapa Flow att förbättras. Ett jaktflygfält byggdes, liksom flera luftvärns- och kustartilleribatterier. Holmsundet som U 47 smugit sig in igenom lades helt sonika igen.

En kvarts mil ”Churchill-vallar” byggdes. Stora mängder sten och betong sänktes i havet och väg drogs ovanpå dem. Arbetena på vallarna pågick under stora delar av kriget och bland dem som gjorde grovarbetet fanns 1 600 italienska krigsfångar.

Günter Prien gjorde totalt tio patruller och U 47 sänkte ett trettiotal fientliga fartyg. Men Prien och hans 46 män på U 47 fick ingen grav. De försvann till havs nordväst om Irland den 7 mars 1941, förmodligen efter att ha drabbats av tekniskt fel. De är den tionde mest framgångsrika tyska ubåtsbesättningen i andra världskriget.

Publicerad i Militär Historia 6/2014