Ökenrävens första seger

Regnet vräkte ner över en bataljonsstridsgrupp om tre skytte- och ett kulsprutekompani under tillfälligt befäl av löjtnant Erwin Johannes Eugen Rommel i de italienska alperna.

Natten mellan den 23 och 24 oktober 1917 hade styrkan intagit ett utgångsläge för anfall varpå de genomblöta männen inväntade gryningen. Under tiden besköt tyskt artilleri det italienska försvaret längs Caporettofronten. När artillerielden intensifierades kröp plutonerna ur det främsta kompaniet närmare de fientliga ställningarna.

Prick klockan åtta lyfte stormelden och flyttades in på djupet varpå framryckningen inleddes.

Fick fria händer

Rommels stridsgrupp var en del av Württembergska jägarbataljonen under befäl av hans mentor, major Theodor Sprösser. Denne uppskattade Rommels potential och gav honom gärna fria händer att agera. Bataljonen var ett elitförband för strid i bergsterräng om sammanlagt elva kompanier.

Förbandet ingick i den nyorganiserade tyska 14. armén vars uppgift var att gå till motanfall i vad som skulle bli det tolfte slaget om Caporetto. Denna stad hade utgjort en språngbräda för tidigare italienska anfall mot Trieste. Nu skulle femton tyska och österrikiska divisioner försöka att kasta tillbaka italienarna.

Anfallsterrängen för Rommels förband utgjordes av en bergskedja söder om floden Isonzo som italienarna försvarade i väl utbyggda stödjepunkter uppe på och mellan bergstopparna.

Rommels uppgift var att agera flankskydd åt ett annat elitförband, det bayerska gardesregementet. Bayrarna anföll till vänster om württembergarna mot slutmålet 14 kilometer längre västerut, vilket utgjordes av berget Monte Matajur, 1 642 meter högt.

Italienare öppnade eld

Kompanierna i Rommels styrka ryckte snabbt fram över öppen terräng mot sitt förstahandsmål som var den lilla byn St Daniel. Där sträckte de italienska försvararna sina händer i luften och gav upp.

Stridsgruppen avancerade därefter vidare upp på berget Monte Hevniks sluttningar. Framryckningen gick nu längs en liten väg. Bakom tätkompaniet, som förstärkts med en kulsprutepluton gick Rommel med sin lilla stab och sedan följde övriga kompanier med 150 meters lucka.

Den smala vägen var övervuxen och gav bra skydd. Plötsligt stötte täten på ett italienskt försvar som öppnade eld. Rommel fick rapport om att fem man träffats och beslöt sig för att göra en omfattning för att komma runt motståndsnästet.

Besvärlig ravin

Tätkompaniet fick order att binda fienden och skicka en bakre pluton att ta sig förbi försvaret genom en ravin 200 meter framför den italienska försvarsställningen. Samtidigt skickade Rommel en orientering till sin chef.

Ravinen visade sig besvärlig att klättra i. Rommel gick bakom tätplutonen tätt följd av en grupp som bar på en isärtagen kulspruta. De tyngst lastade soldaterna släpade på 50 kilo. När ravinen tog slut fortsatte framryckningen på bergssluttningen genom tät sly.

Så småningom hittade tyskarna en dold stig som ledde längs bergssidan i västlig riktning. Högre upp på berget syntes taggtrådsskyddade fientliga ställningar som inte träffats av den tidigare artillerielden. Då och då visade sig italienska soldater i försvarsställningarna, vilket var ett tecken på att de inte upptäckt Rommels styrka.

När tyskarna upptäckte en ny liten ravin, som gav visst skydd 60 meter framför en fientlig ställning, beslöt sig Rommel för att försöka göra ett överraskande anfall. Tack vare god fältvana genomfördes anfallsförberedelserna nästan ljudlöst.

Smög sig på italienarna

En kulsprutepluton grupperades för eldunderstöd i ställningar som doldes av buskar. En storväxt korpral fick i uppgift att välja ut åtta man. Dessa skulle dolda ta sig fram längs ravinen och försöka erövra italienarnas ställning utan eldgivning. Om de misslyckades skulle resten av Rommels styrka göra ett konventionellt anfall.

Gruppen smög sig iväg och lämnade övriga i spänd väntan. Det enda som hördes var regndropparna som föll mot träden.

Efter några långa minuter kom en soldat smygande tillbaka och anmälde: ”Vi har tagit sjutton fångar och erövrat en kulspruta, försvaret blev helt överraskat.”

Rommel utnyttjade snabbt framgången. Plutoner skickades iväg och vidgade det lilla genombrottet. Ytterligare italienska soldater som tagit skydd i sina värn mot regnet överraskades och togs till fånga. Genom att inga skott avlossades varnades inte andra posteringar längre bort.

Rommel behövde nu välja mellan att antingen fortsätta att rulla upp den genombrutna försvarslinjen eller fortsätta in på djupet – han valde det senare.

Mot bergstoppen

”Att eliminera stödjepunkterna skulle bli en lätt sak om vi lyckades ta bergstoppen. Ju längre in i fiendens gruppering vi lyckades ta oss desto mindre förberedda skulle försvaret vara och därmed lättare att slå ut. Jag brydde mig inte om läget till vänster och till höger om vårt förband. Bataljonen skulle säkert kunna skydda sina egna flanker. Jag gav order om att vi skulle fortsätta vårt anfall västerut. Vi hade starka reserver både med oss och bakom oss.”

Stridsgruppen om som mest 500 man lyckades över förväntan. Under två dygns framryckning och strid avancerade styrkan två mil in i italienarnas gruppering, inklusive 2 500 meter uppför och 1 000 meter nerför olika bergssidor och sluttningar.

I olika anfall slog Rommels styrka ut fem italienska regementen och tog 9 000 man till fånga. Dessutom erövrades 81 kanoner. De egna förlusterna inskränkte sig till sex döda och 30 sårade.

Framgångarna fortsatte. Den 9–10 november intog Rommel staden Longarone varvid bytet blev 10 000 fångar och 200 kulsprutor. Som ett erkännande för sina framgångar dekorerades både Rommel och bataljonchefen Sprösser den 13 december med Pour le Mérite, Tysklands högsta utmärkelse för tapperhet i fält.

Dekorerades redan 1914

Rommels framgångar på den italienska fronten kom inte ur något vakuum. Redan 1914 dekorerades han med järnkorset för sina insatser på västfronten. Senare kämpade han i Rumänien och gjorde sig känd för sitt mod, sin vilja att leda sina förband långt fram och sin taktiska begåvning.

Rommel hade en särskild förmåga att kunna förutse motståndarnas dispositioner och åtgärder. I detta var han inte ensam, men i Italien skulle han göra sig känd som en av de yppersta företrädarna för ett delvis nytt sätt att föra krig.

Första världskrigets skyttegravsstrider präglades av försvarets överlägsenhet. Särskilt på västfronten innebar såväl tyska som allierade anfall enorma förluster och försumbara terrängvinster.

För att lösa anfallsstridens problem sökte den tyska armén nya lösningar. Genom att systematisera de praktiska möjligheter som fanns för att genomföra anfall utvecklades infiltrationstaktiken.

Överraskning och vilseledning lyftes fram. Anfallsförbanden doldes och framgrupperades i skydd av mörker kort innan anfallen påbörjades. Artillerielden utnyttjades annorlunda.

Man upphörde med att i utdragna stormeldar under flera dygn försöka skjuta sönder fiendens ställningar. Istället sköt man bara i några timmar före anfallen. Härigenom hann försvaret inte vidta några större motåtgärder innan anfallen satte igång.

Anfalla på djupet

Genom att också skjuta mot knutpunkter och förbindelsevägar i bakre områden försvårades fiendens möjligheter att omgruppera och skicka fram förstärkningar.

Det anfallande infanteriet skulle leta efter luckor, kringgå motstånd och tränga in på djupet. Kvarvarande motstånd skulle anfallas av andra förband senare. Avskärmande artillerield underlättade framryckningen. Efterhand som anfallen vann terräng anföll reserver mot fiendens nya flanker för att förstora genombrytningen.

För att klara denna rörliga strid organiserades infanteriet om. Man skilde på vanliga divisioner och de nyutbildade anfallsdivisionerna som innehöll särskilda stormbataljoner.

I dessa anfallsförband gjordes plutonen till stridsenhet och tilldelades egna understödsvapen. Med eget understöd behövde förbanden inte vänta på att någon högre chef organiserade det, vilket ökade stridstempot.

Den nya taktiken krävde en decentraliserad ledning och att underlydande chefer tog initiativ och utnyttjade uppkomna framgångar, något som var en avgörande skillnad mellan den tyska och övriga krigsmakter.

Användes vid Caporetto

Den 1 september 1917 testades den nya taktiken på östfronten. Under tre dagars anfall bröt den tyska 8. armén igenom det ryska försvaret utanför Riga och intog staden. Två månader senare prövades det nya konceptet igen, denna gång vid Caporetto. Där hamnade Rommel mitt i händelsernas centrum, som vi läste om i artikelns inledning. Hans färdigheter som offensiv taktiker och drivande chef ledde till stora framgångar.

Senare skrev Rommel ner sina erfarenheter från första världskriget i boken Infanterie greift an, som gavs ut i Tyskland 1937. Hitler läste den och övertygades om att ge Rommel högre befäl, trots att denne inte gjort någon generalstabskarriär vilket annars krävdes för de högsta befälsnivåerna.

Efter att ha varit chef för Hitlers personliga vaktbataljon under fälttåget i Polen fick Rommel befälet över 7. pansardivisionen i Frankrike 1940. Som chef över den tyska Afrikakåren i Nordafrika 1941–43 kallades han ”Ökenräven” och nådde stjärnstatus.

Tog sitt liv

Rommel avslutade sin karriär som chef över armégrupp B på västfronten. Där blev det hans uppgift att försvara Normandie i juni 1944.

I opposition mot Hitler valde han att ta sitt liv den 14 oktober 1944 för att skydda sin familj och slippa att avrättas för högförräderi. Hans statsbegravning blev ett propagandaspektakel som utnyttjades av nazisterna.

Rommel var en brilljant taktiker och är en av krigshistoriens mest kända fältherrar. Men grunderna till sina djärva pansaranfall i Nordafrika praktiserade Rommel i de italienska alperna redan 1917.

Publicerad i Militär Historia 7/2011