Tyskt artilleri beskjuter en by som hålls av ryska armén under slaget vid Tannenberg 1914. 

© SZ-Photo/IBL

Slaget vid Tannenberg 1914

Genom en av de djärvaste truppförflyttningarna i världshistorien kunde tyskarna överbelasta fiendens ena flank. Men utgången kunde ha blivit en annan om ryssarna synat bluffen.

18 maj 2019 av Olle Bergman

Det är tidig morgon den 23 augusti 1914. Europa befinner sig i krig sedan tre veckor och på perrongen i Hannover inväntar den 66-årige generalen Paul von Hindenburg ett specialtåg. Hans preussiska uniform är av äldre modell och har hastigt lagts ut av hustrun för att passa hans väldiga kroppshydda: 1,96 med en rejäl rondör. 

Brådskan har varit stor sedan gårdagen då telegrammet kom. Generalstaben vill veta om han är villig att återinträda i aktiv tjänst efter tre år som pensionär och ta över befälet för 8. armén som i Ostpreussen vaktar kejsardömets gräns mot Ryssland. Hindenburgs svar är lika pliktmedvetet som lakoniskt: »Bin bereit» (Är redo).

Hindenburg och Ludendorff

På tåget som rullar in sitter den 18 år yngre generalen Erich Ludendorff. Han bär en skinande hjältegloria efter ett rådigt ingripande vid erövringen av belgiska Liège två veckor tidigare; när en brigadchef stupade tog Ludendorff över och ledde brigaden till seger på eget initiativ. Nu har generalstaben utsett honom till stabschef för 8. armén. 

Tillsammans bär de båda männen ett enormt ansvar: Ryssland anfaller med överlägsna styrkor, och om Ostpreussen faller är Berlin hotat. Men de båda officerarna slösar ingen tid på att ängslas, utan tar itu med den militära planeringen medan tåget rullar mot Marienburg (dagens Malbork).

Schlieffenplanen i stöpet

Det strategiska läget vid denna tidpunkt var en konsekvens av den plan som tyskarna förberett sedan länge för ett krig mot Frankrike, den så kallade Schlieffenplanen. Enligt denna skulle ett tvåfrontskrig kunna vinnas genom att man först slog Frankrike och därefter anföll Ryssland som antogs mobilisera långsammare. Men ryssarna överraskade världen med att på tre veckor ha 52 divisioner stridsklara. 

Redan den 17 augusti gick 1. armén över gränsen till Ostpreussen, ledd av general Paul von Rennenkampf. Samtidigt rörde sig den 2. armén mot gränsen längre söderut, ledd av generalen Aleksander Samsonov. De anfallande ryska arméerna omfattade cirka 485 000 man, medan den försvarande tyska 8. armén endast räknade cirka 173 000 man.

De tyska befälhavarna Erich Ludendorff och Paul von Hindenburg.

Misslyckande vid Gumbinnen

Den tyske kårchefen Hermann von François – som skulle bli ett av slagets huvudpersoner – agerade aggressivt och anföll ryssarna framgångsrikt med en division nära orten Stallupönen, inte långt från Königsberg. Men när tyskarna dagen därpå gick till förnyat anfall från en försvarslinje nära staden Gumbinnen slutade allt i kaos.

Chefen för tyskarnas 8. armé, Prittwitz, tappade modet fullständigt och meddelade generalstaben att han ämnade dra sig tillbaka och bygga upp en försvarslinje bakom floden Weichsel (Wisła); hans stressade uppträdande skvallrade om att han tappat greppet om situationen. 

Samtidigt hade nu även ryssarnas 2. armé hunnit korsa gränsen. Det var i detta mörka läge som generalstaben gav Prittwitz sparken och kallade in sitt dream team: Hindenburg som erfaren, förtroendeingivande befälhavare och Ludendorff som snabbtänkt och initiativrik stabschef.

Samsonovs och Rennenkampfs arméer

När tåget med Hindenburg och Ludendorff rullade mot Ostpreussen hade ryssarna trumf på hand. Rennenkampfs 1. armé rörde sig långsamt i riktning västerut mot Ostpreussens huvudstad Königsberg (Kaliningrad). Samsonovs 2. armé marscherade i en nordvästlig riktning. 

Ännu var de två arméerna åtskilda av Masuriens skogar och sjöar. Men om de lyckades sammanstråla i västra Ostpreussen och slå tyskarnas 8. armé i processen fanns det inga starka tyska förband som kunde stoppa deras framryckning genom Pommern, mot Berlin. Dock hade de stora problem att tampas med.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ryssarnas underhållssituation var problemfylld i fiendeland och under gassande sensommarsol. Vidare hade man mycket dålig överblick över fiendens läge och rörelser. Ett ytterligare bekymmer var att sambandsläget var undermåligt. Sist men inte minst befann sig den ryska officerskåren mitt i en stor schism mellan traditionalister och förnyare; Rennenkampf och Samsonov tillhörde olika sidor i denna konflikt och talade knappt med varandra. 

Tyskarna, å andra sidan, slogs i hemmaterräng och kunde utnyttja den egna infrastrukturen för kommunikation. Att de var väl samövade och hade god kåranda skulle snart framgå med all önskvärd tydlighet.

Den ryske generalen Samsonov (i mitten) sköt sig själv efter att han besegrats vid Tannenberg.

Kraftsamling mot Samsonov

När Hindenburg och Ludendorff anlände till Marienburg mötte de den begåvade stabsofficeren Max Hoffmann som hade en färdig plan att jämföra med deras snabba analys på tåget. Det visade sig att de hade tänkt likadant: det enda sättet att rädda situationen var en beslutsam kraftsamling mot Samsonovs 2. armé i söder; först när denna var krossad skulle man ta itu med Rennenkampfs 1. armé.

Förflyttning av trupper hade redan satt igång via järnvägsnätet. Den djärva plan som nu arbetades fram i detalj krävde att ryssarna måste föras bakom ljuset. Framför Rennenkampfs 1. armé lämnades därför en tunn skärm av nedgrävda förband och kavalleri. I praktiken var Königsberg hjälplöst om bluffen genomskådades.

Dubbel omfattning med inringning

Allt detta ledde till att en av de djärvaste truppförflyttningarna i krigshistorien genomfördes den 21–25 augusti, dels via järnväg, dels via marsch till fots. Tyskarna spelade högt men sporrades av uppfångade underrättelser som bekräftade att Rennenkampf inte avsåg att svänga söderut och att Samsonov trevande fortsatte rakt västerut. 

Tyskarnas 1. armékår, ledd av den anfallsvillige von François, gjorde en lång, kringgående järnvägsresa och grupperade vid Samsonovs vänstra flank. Resten av 8. armén genomförde en ilmarsch genom Ostpreussens skogar och grupperade framför ryssarnas center och högerflygel.

Nu stod tyskarna redo att låta fällan slå igen och genomföra det som alla deras stabsofficerare var drillade i: en klassisk Kesselschlacht, det vill säga en dubbel omfattning med inringning av fienden. 

Tysk seger vid Tannenberg

Själva slaget utkämpades 26–30 augusti. Samsonov hade en stark center men hade slarvat med flankskyddet; han förstod till en början inte vilka starka enheter han hade framför sig. Avgörandet nåddes den 27 augusti genom ett beslutsamt anfall av von François med vilket han skar av ryssarnas underhållsvägar i sydöst.

Dagen efter var snaran lagd: tyskarna kontrollerade nu alla större vägar runt den ryska 2. armén. Under stigande panik insåg Samsonov och hans män att de var omringade och snart bröt all samordning samman; när tyskarna förklarade slaget vunnet den 31 augusti hade den ryska 2. armén i praktiken upphört att existera: 92 000 hade blivit krigsfångar, 78 000 hade stupat eller sårats och bara 10 000 lyckades rädda sig tillbaks till ryska gränsen. Tyskarna, å sin sida, förlorade inte fler än 12 000 i stupade eller sårade.

Slagkarta över slaget vid Tannenberg 1914.

Hindenburg och Ludendorff gjorde en framgångsrik dubbel omfattning.

Samsonov sköt sig

En av slagets stupade var Aleksander Samsonov. På kvällen den 30 augusti nådde han och en grupp officerare den lilla staden Willenberg (Wielbark) nära ryska gränsen. I mörker och svår terräng var de tvungna att ta sig fram till fots. Den utmattade Samsonov mumlade självförebråelser och hade tidigare talat om att ta livet av sig. När gruppen tog rast försvann Samsonov i natten. Efter en stund hördes ett pistolskott och alla insåg vad som hade hänt.

Det fanns dock inte någon tid att leta i mörkret, så istället var det tyska trupper som fann Samsonovs kropp. Via Röda Korsets försorg transporterades stoftet till hans änka ett par år senare. På den avskilda platsen för självmordet står fortfarande ett monument.

Hindenburg och Ludendorff gjorde nu Rennenkampfs 1. armé till anfallsmål. Vid det så kallade första slaget vid Masuriska sjöarna den 7–14 september hade tyskarna ambitionen att genomföra ännu ett förintelseslag. Men trots stora förluster lyckades Rennenkampf dra ut stora delar av sina stridskrafter ur tyskt territorium. 

Striderna på östfronten var långt ifrån över – de skulle fortgå i tre år innan bolsjevikregeringen såg till att Ryssland drog sig ur kriget via fredsfördraget i Brest-Litovsk. Trots att tyskarna var så framgångsrika vid Tannenberg hade slaget alltså inte någon avgörande inverkan på kriget; det handlade mer eller mindre om att tyskarna resolut sparkade ut ryssarna vid ett första invasionsförsök.

Tannenberg av propagandaskäl

Tannenbergs betydelse blev snarare ideologisk och politisk. Den stolta stridsledningen valde att namnge slaget efter den lilla byn Tannenberg (Stębark) där ett av medeltidens största slag stod år 1410. Här besegrades Tyska orden i grunden av en koalition bestående av polacker, litauer och slaviska allierade. 

Ur ett propagandaperspektiv kunde man därför vränga till det, att slaget 1914 var ett slags germansk revansch gentemot en slavisk fiende. Ett märkligt minnesmärke, Tannenberg-Denkmal, invigdes vid Hohenstein (Olsztynek) 1927; här låg sedermera Hindenburg begravd 1934–45 tillsammans med okända soldater från slaget.

Ludendorff och Hindenburg blev folkhjältar i Tyskland och från 1916 ledde de den tyska generalstaben i praktiken även kejsardömet. Efter kriget bidrog de båda till de nationalistiska och revanschistiska strömningarna, även om deras professionella partnerskap övergick i personlig fiendskap. Den bittre Ludendorff anses ha varit den som grundlade dolkstötslegenden och Hindenburg spelade, som bekant, en märklig men avgörande roll i nazisternas maktövertagande.

Publicerad i Militär Historia 12/2017

Första världskrigets östfront, slaget vid Tannenberg 1914.

Ryska soldater i krigsfångenskap efter slaget vid Tannenberg.

© Shutterstock

Kanske är du intresserad av...

Läs också