Ett av många skäl till första världskriget var Osmanska rikets stillsamma sönderfall. När 1910-talet grydde rådde kaos i imperiet. I Nordafrika var Storbritannien, Italien och Frankrike i full färd med att roffa åt sig osmanska kolonier och på det osmanska Balkan hängde kriget i luften. Bulgarien hade förklarat sig självständigt 1908 och samma år hade Österrike-Ungern annekterat Bosnien.

Serbien hade haft självstyre sedan 1882. Statens blotta existens provocerade österrikarna som ansåg att det osmanska riket borde ersättas med en österrikisk-ungersk hegemoni på Balkan. Samtidigt var dubbelmonarkin redan en röra av minoriteter och endast drygt en tredjedel av befolkningen hade tyska som modersmål.

Ett krig med Serbien kunde starta nya självständighetsdrömmar och den försiktige Frans Josef I ville inte riskera konflikter som kunde tippa dubbelmonarkin över ända.

Utsågs till löjtnant

Stabschef för den kejserliga armén under Bosnienkrisen var Franz Xaver Josef Conrad von Hötzendorf, född 1852 utanför Wien. Hans far var husaröverste och Conrad hade gjort en spikrak karriär. Han blev löjtnant vid nitton och var tjugofyra när han fick tjänst vid generalstaben.

Bilder på kapten Conrad visar en bredaxlad karl med hög panna, tjockt hår och en elegant mustasch som blev större och yvigare ju äldre han blev. Conrad von Hötzendorf blev major 1888 och fick tjänst som taktiklärare på Krigsskolan i Wien.

Han skrev uppskattade böcker om taktik och utmärkte sig som en nytänkare. Snart var han en av kejsardömets ledande experter på hur krig skulle föras. Så här långt var Conrad von Hötzendorfs karriär inte olik den jämgamle fransmannen Ferdinand Fochs. Liksom Foch predikade Conrad en aktivistisk och offensiv doktrin. Han arbetade med att modernisera armén och var till och med nyfiken på nyheter som flyg- och signalspaning.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Franz Ferdinand

Franz Ferdinand.

Det finns ett drag av ultranationalism hos Conrad von Hötzendorf som i dag är svårt att se huruvida det var unikt för honom eller bara del av en för tiden normal österrikisk härskarjargong. Han var misstänksam mot ungrare, italienare och andra minoriteter i dubbelmonarkin och hans käpphäst var att Serbien borde utplånas. Och även om kejsar Frans Josef I inte ville ha krig så lyssnade hans son, tronföljaren ärkehertig Franz Ferdinand på Conrad.

1906 lät Franz Ferdinand utnämna honom till chef för generalstaben. Conrad von Hötzendorf tog snabbt rollen av en hök i 1910-talets Balkanpolitik. Han tycktes anse att det mesta gick att lösa med ett preventivkrig.

När Ryssland mobiliserade fick han kalla fötter.

Balkankrigen 1912–13 var en katastrof för Osmanska riket som nästan fullständigt drevs bort från det europeiska fastlandet. Bulgarien, Grekland och Serbien stod först enade mot turkarna och började sen slåss inbördes. Och under hela konflikten satt Österrike-Ungern på läktaren.

Hur gärna man än ville ingripa visste man inte hur och fruktade konsekvenserna. Tyskarna hade dessutom låtit förstå att man inte var redo för ett storkrig och inte tänkte stödja Österrike-Ungern i vad som lätt kunde starta ett europeiskt storkrig.

Men Conrad von Hötzendorf var måttligt bekymrad över risken för ett storkrig utan malde på om sitt favoritprojekt: ett krig mot Serbien. Under Balkankrigen lär han ha föreslagit det över tjugo gånger. Men mer sansade krafter ville att man skulle vänta och se. I slutändan kom Balkankrigen att isolera Serbien från dess allierade Ryssland och lämna landet inklämt mellan ett fientligt Bulgarien och Österrike-Ungern. Kanske tänkte Conrad att allt han behövde nu var en orsak att gå i krig.

Oprövad i fält

Österrike-Ungerns armé var en av de största i världen, även om den 1914 ansågs vara lite väl bra på att paradera men var oprövad i fält. Den hade ett utmärkt artilleri och kavalleri och Conrad von Hötzendorf hade gott anseende i utlandet. I den tyska generalstaben skämtade man om honom och menade att Conrad förtjänade en bättre armé.

Det har skrivits mycket om hur rikets etniska mångfald skapade en armé som var svårledd och ömtålig. Och visst kunde det vara svårt för tysktalande officerare att göra sig förstådda när underofficerarna var ungrare och manskapet slovener. Men problemet var lika mycket strukturellt. Österrike-Ungern var fasansfullt byråkratiskt och detta påverkade även krigsmakten. Denna tröghet skulle visa sig förödande 1914.

Serbiska trupper

Serbiska trupper marscherar för att möta österrikisk-ungerska trupper vid krigets början. De utnumrerade serberna stod emot tre invasioner, men led svåra förluster.

© Library of Congress

Den 28 juni mördades Conrad von Hötzendorfs beskyddare Franz Ferdinand i Sarajevo. Under det som kom att kallas för ”julikrisen” predikade Conrad von Hötzendorf envist för en omedelbar mobilisering mot Serbien. Man får intrycket att han inte riktigt tog de ryska hoten att komma till Serbernas undsättning på allvar. Kanske förstod han inte riktigt vilken katastrof han hotade att släppa lös.

Den 5 juli fick österrikarna besked från Tyskland att landet ansåg sig kunna hantera en eventuell storkonflikt. Österrike-Ungern kunde ta i med hårdhandskarna mot serberna. Helt i linje med år av planering förkunnade Conrad Hötzendorf att han skulle vara redo att ta sig an Serberna den 25 juli.

Skötte krigsledningen

Mitt under krisen utnämnde kejsaren ärkehertig Fredrik till överbefälhavare. Ärkehertigen hade en militär karriär bakom sig, men hans främsta merit var att hans farfar lyckats besegra Napoleon – en gång. Fredrik lät Conrad von Hötzendorf sköta det mesta av krigsledningen. Senare skulle Conrad tacka ärkehertigen genom att skylla alla Österrike-Ungerns motgångar på honom.

Hotet om krig hängde över Europa. Och i de minutiösa mobiliseringsplanernas era var alla inblandade livrädda för att börja mobilisera för sent. Det gällde att vara snabb och beslutsam och säker på sin sak. Den 23 juli ställde Österrike-Ungern Serbien inför ett ultimatum.

Till österrikarnas förvåning accepterade serberna ultimatumet två dagar senare. Österrike-Ungern stod helt plötsligt utan formell krigsorsak. Men det var för sent att vända. Den 28 juli förklarade man Serbien krig och satte därmed igång en lång kedja av krigsförklaringar. Dagen därpå besköt österrikiskt artilleri Serbiens huvudstad Belgrad som låg på gränsen mellan länderna. Det var de första skotten i första världskriget.

Soldat ur den österrikisk-ungerska armén.

Soldat ur den österrikisk-ungerska armén. Vykort av den här typen såldes för att samla in pengar till Röda Korset.

Samtidigt gjorde Conrad klart att han ämnade inleda operationerna mot Serbien den 12 augusti, två veckor efter krigsförklaringen. Vid det laget skulle den tyska armén ha stridit i Belgien i en vecka och till och med de saktmodiga ryssarna hade börjat mobilisera.

Gåtan Conrad von Hötzendorf

Här kommer vi till gåtan Conrad von Hötzendorf. Det krig han förberett så länge stod nu för dörren. Han hade fått god förvarning. Ändå reagerade både han och hans armé långsamt som en glaciär. Det tycks som att Conrads planering ofta överskattade den egna förmågan samtidigt som den underskattade både fiende och verklighet. Ändå har Conrad von Hötzendorf ofta kallats en lysande strateg.

I alla fall i teorin. Det var som om han spelade schack eller ägnade sig åt eleganta intellektuella övningar som inte riktigt tog hänsyn till realiteter som väder eller en omodern armé. När idéerna konfronterades med verkligheten uppstod problem.

Österrike-Ungern stod helt plötsligt utan formell krigsorsak.

En sak som Conrad saknade var den franska eller tyska generalstabens maniska beslutsamhet att till varje pris genomföra en sedan länge fastställd plan. Conrad von Hötzendorf hade som generalstabschef tagit fram två olika scenarier för krig: ett för en konflikt med Serbien, ett för ett både mot Serbien och Ryssland.

När kriget så äntligen stod för dörren valde Conrad först planen för kriget mot Serbien. Men när Ryssland mobiliserade fick han kalla fötter och bytte några veckor senare plan. Bytet skulle få förödande konsekvenser. Det såg till att en hel österrikisk armé tillbringade hela den avgörande inledningen av kriget lastad på tåg.

Detta velande i efterhand är svårt att förstå. Att Ryssland skulle mobilisera vid ett angrepp på Serbien kunde knappast ha kommit som en nyhet för någon, men ändå tycks Conrad i det längsta ha försökt bortse från det.

Fälttåget 12 augusti

Det serbiska fälttåget inleddes planenligt den 12 augusti då två österrikiska arméer på nästan en kvarts miljon man korsade den serbiska gränsen. De leddes av den närmast fanatiske serbhataren general Oskar Potiorek.

Efter Conrad von Hötzendorfs beslut att byta krigsplan höll en tredjedel av Potioreks styrkor som sagt på att transporteras till Galizien. Utan dessa var arméerna ungefär jämstora. Den österrikiska var betydligt bättre utrustad, men den serbiska var full av stridsvant manskap från Balkankrigen.

Som för att ge bort alla fördelar han hade anföll Potiorek, utan alla sina förband, genom den brutna terrängen väster om Belgrad. Tanken var att snabbt ringa in huvudstaden, helst lagom till kejsarens åttiofyraårsdag den 18. Planen var osunt optimistisk, men Potiorek menade på att det skulle gå lätt besegra ”grisfarmarna” som stod framför honom. Den serbiske befälhavaren marskalk Radomir Putnik trodde först att den österrikiska attacken var en fint, men gick sedan till motanfall.

Slaget vid Cer

I slaget vid Cer, som pågick från den 15 till den 24 augusti, hejdades den österrikiska offensiven och Potiorek tvingades att retirera. Han hade förlorat runt 25 000 man medan serberna mist 16 000. Det var krigets första seger för de allierade, som samtidigt befann sig på full reträtt i Frankrike.

Nu började operationerna på Conrad von Hötzendorfs östfront. Både ryssar och österrikare började komma i ordning och inledde operationerna i slutet av augusti. Conrad von Hötzendorf hade tre arméer i Galizien: 1. och 4. i norr och 3. längre söderut runt Lemberg. Den 2. armén, som dragits bort från den serbiska fronten var med overklig långsamhet på väg att ta plats söder om 3. armén. Väster om Conrads arméer stod enstaka tyska lantvärnsförband som bevakade den ”polska bubblans” långa gräns upp till Ostpressen. Där hade just Tannenbergslaget inletts.

Men tio mil åt sydöst var katastrofen redan ett faktum.

De österrikiska och ryska arméerna utgångsgrupperades bägge med starka vänsterflyglar, något som skulle ge striderna deras karaktär. Den 23 började 1. och 4. armén på Conrads vänsterflygel röra sig norrut samtidigt som denne grälade med tyskarna om planer som de borde ha varit överens om sedan åratal.

Det fanns en idé om en gemensam kniptångsmanöver mot Warszawa, men det verkar som om varken Franz Conrad von Hötzendorf eller hans tyska kollega von Moltke tog dem riktigt på allvar. Det är också möjligt att Conrad, som betraktade hela östfronten som en österrikisk angelägenhet, försökt ge von Moltke order och att von Moltke inte behagade lyssna.

Rörliga strider

Först i september, efter stora tyska segrar och lika stora österrikiska katastrofer, började man på allvar samordna sina operationer. 1. arméns mål var järnvägen mellan Warszawa och Kiev och den 23 augusti drabbade man samman med de ryska 4. och 5. arméerna. Efter några dagars kaotiska och ofta mycket rörliga strider, där det traditionsbelastade österrikiska kavalleriet spelade en stor roll, så vek de ryska trupperna.

Segern vid Kraśnik var Österrike-Ungerns första seger i det nya kriget och ett par dagar senare besegrade 4. armén, på 1. arméns högerflank, en rysk armé vid Komarow. Striderna ebbade ut den 2 september och det stod nu två österrikiska arméer halvvägs till Warszawa.

Samtidigt nåddes Österrike av nyheten att Potiorek var på väg att jagas ut ur Serbien och om den osannolika tyska triumfen vid Tannenberg där en hel rysk armé hade inringats. Det talades om mirakel och en gemensam marsch mot Warszawa.

Men tio mil åt sydöst var katastrofen redan ett faktum. Den tredje österrikiska armén, vars uppgift var att skydda flanken på marschen mot Warszawa, fann sig stå inför två förstärkta ryska arméer som anföll på bred front. Den 26 augusti började de österrikiska trupperna bryta samman och fly på ett sätt ingen hade väntat sig. Efter ett par dagar hade Conrads högerflank kollapsat. Katastrofen var ett faktum.

”Svängdörrslaget” i Galizien. Respektive vänsterflygel var framgångsrik, men de goda ryska resultaten kom att hota de österrikiska arméernas försörjningslinjer.

Conrad von Hötzendorf försökte vända sina två segerrika arméer, med det var för sent. Efter en serie strider där den ryska numerära överlägsenheten fick fritt spelrum så var allt över.

Den 3 september nådde ryssarna Galiziens huvudort Lemberg och några veckor senare inleddes belägringen av fästningen Przemyśl. De österrikiska arméerna drevs tillbaka till Karpaterna. Under historiens lopp har det getts många förklaringar till katastrofen och ofta fokuserar de på den etniskt blandade österrikiska armén och är gravt rasistiska och fulla med skrönor om ”svekfulla slaver”.

Samtidigt gick striderna hårt åt de tyska och ungerska förbanden som ofta sattes in på de mest krävande och utsatta ställena. Något som i sin tur gjorde att de tog skyhöga förluster.

Potiorek anfaller

Under tiden hade serberna låtit sig övertalas att försöka sig på en offensiv in i Österrike-Ungern. De avbröts då Potiorek åter igen anföll. Det var den 7 september. I Frankrike rasade slaget vid Marne och i Ostpreussen inleddes striderna vid de Masuriska sjöarna.

Den här gången var Potioreks attack mer vetenskapligt planerad och när serberna även denna gång gick till motanfall slogs de tillbaka. Man grävde ner sig och under ett par månader stod fronten stilla medan klockan tickade till serbernas nackdel. De började få slut på artilleriammunition och de illa utrustade soldaterna led av det hårda vädret.

Den 5 november inledde Österrike-Ungern en ny offensiv och den serbiska armén gav vika. Belgrad föll den 2 december, men återtogs den 15:e sedan serberna fått ammunition levererad från Frankrike. Holmgången lämnade bägge arméerna i spillror.

170 000 döda, sårade och saknade

Serberna hade förlorat 170 000 i döda, sårade och saknade. Österrike-Ungern 215 000. Detta ur arméer som inledningsvis räknat runt 250 000 man. Det skulle ta ytterligare ett år att krossa Serbien.

På västfronten hejdades den tyska marschen mot Paris vid Marne i början på september. Man ägnade sedan drygt en månad åt det som kallades ”kapplöpningen till havet” innan det tyska fokuset för krigsanstängningen flyttades till öst.

Vintern 1914–15 rådbråkade tyskarna de ryska arméer som kom i deras väg. I efterhand har en del av Conrad von Hötzendorfs beundrare hävdat att han var med och ”inspirerade” en del av de tyska operationerna, men det låter mest som önsketänkande.

En officershatt

En officershatt, så kallad tschakå, tillhörande det österrikisk-ungerska infanteriet.

På den galiziska fronten hände inte mycket mer under resten av 1914. Och på nyåret kunde Conrad konstatera att hans armé råkat ut för en fruktansvärd mörbultning. Han hade underskattat den moderna eldkraften. Hans egna doktriner och planer hade visat sig undermåliga.

Historiens mest blodiga strider

Striderna i Galizien räknas till historiens mest blodiga. Österrike-Ungern förlorade över 300 000 man, varav över 100 000 fångar. De segrande ryssarna förlorade över 200 000. Ryssarna förlorade dessutom nästan 200 000 man bara vid Tannenberg och Österrike-Ungern miste över 300 000 man i Serbien. Ingendera armén skulle någonsin hämta sig.

De ursäkter Conrad von Hötzendorf och hans apologeter presenterade var motsägelsefulla. De ansåg att tyskarna svikit Österrike-Ungern och inte landet gett stöd nog. Samtidigt är det tveksamt om Conrad verkligen menade att den tyska armén borde ha slagit fler än de två ryska arméer den slagit.

Holmgången lämnade bägge arméerna i spillror.

Våren 1915 gick Italien med i kriget på de allierades sida. Och Franz Conrad von Hötzendorf fick en ny front att bekymra sig över. Till sist lyckades hans trupper erövra Montenegro och Serbien. Med tysk hjälp fick man ordning på kriserna i Galizien. Conrad von Hötzendorf behöll sin plats som stabschef trots att han var osams med både sin egen president och den tyska stabschefen Falkenhayn. Och han krigade vidare. På fler fronter än de flesta – kanske är det hans verkliga bedrift. Han höll alla dessa bollar i luften. I över två år.

I juni 1916 inleddes den ryska så kallade Brusilovoffensiven. Under drygt tre månaders strider led den kejserliga armén enorma förluster. Med massiv tysk hjälp redde man ut situationen, men den österrikiska armén var nu i princip underställd den tyska. Den 1 mars 1917 fick Franz Conrad von Hötzendorf sparken av dubbelmonarkins nya kejsare, Karl I.

Dödsstöten

Den tröttkörde Conrad skickades till fronten mot Italien där han förde befäl med växlande framgång. Kriget fortsatte att gå illa och armén var i upplösningstillstånd. Men trots det tillhörde Conrad de som ville fortsätta slåss. Efter misslyckandena vid Piave sommaren 1918 avskedades han den 15 juli 1918. Han pensionerades som greve och hedersöverste vid gardet.

Dödsstöten för Österrike-Ungern kom den 31 oktober 1918, då Ungern formellt lämnade unionen. Tre dagar senare undertecknades ett vapenstillestånd i Padua. Riket föll samman på några veckor.

Efter kriget vägrade Conrad att ta på sig något som helst ansvar för kriget. Bitter och sjuklig dog han 1925 på en tysk kurort. Med tiden blev han något av en nationalhjälte och i 1920- och 30-talens Österrike beskrevs han ofta som den ”mästerlige strategen”. På senare tid har historiker börjat se Conrad von Hötzendorf som en av dem som verkligen drev på krigsutbrottet. Dessutom utan att själv riktigt kunna hantera det han släppte lös.

Publicerad i Militär Historia 7/2014