Vita fjädern-anhängare hissar sitt budskap på en flagga i East End, London. ”Tjäna ditt land, eller bär den här.” 

© Getty Images/All Over press

Vita fjädern blev kvinnornas vapen

Med en vit fjäder för feghet fick patriotiska kvinnor brittiska män att ta värvning. Men rörelsen tappade i status när allt fler veteraner blev utskämda på gatan av främmande kvinnor.

11 oktober 2018 av Tomas Blom

Det är en solig höstdag i London år 1914. En ung man i välskuren tweedkavaj kommer stillsamt flanerande längs Oxford Street. Han hejdar sig, förtjust överraskad vid anblicken av tre unga, söta kvinnor som närmar sig med målmedvetna steg.

De ler mot honom som vore de bekanta, ett inte alltför vanligt beteende hos väluppfostrade unga damer på offentlig plats, och för en sekund snuddar han vid tanken på att de är ute i förvärvssyfte. Men sådana affärer görs knappast på Oxford Street mitt på blanka förmiddagen.

Den unge mannen anar inte kvinnornas ärende, men kommer mycket snart att få det klart för sig, under synnerligen obehagliga former. Nu har de hunnit fram till honom, de stannar, alltjämt leende, och han lyfter på sin hatt.

"Varför slåss du inte för ditt land?"

– God morgon, mina damer… Längre hinner han inte, innan kvinnornas leende ansikten förvandlas till miner av ilska och förakt. En av dem håller upp en liten vit fjäder framför hans ansikte.

– Och varför är inte du i uniform, min vän, frågar hon.

– Varför slåss du inte för ditt land, som en riktig karl, fyller en av de andra i.

– Antagligen för att han inte är nån, ropar den tredje.

– Ge honom fjädern, så att alla kan se vilken ynkrygg han är!

Den unge mannen får inte fram ett ord, han bara stirrar med uppspärrade ögon på de uppretade kvinnorna. En liten folksamling har bildats runt dem och det hörs spridda applåder när kvinnan med fjädern kliver fram och stoppar in den i knapphålet på mannens kavajuppslag.

– Så. Nu vet du vad du har att göra, säger hon och nickar åt sina följeslagare. Med svepande kjolar fortsätter de arm i arm längs gatan, uppenbarligen på spaning efter nästa byte. Den unge mannen hinner se att kvinnan har en hel knippa fjädrar i sin handväska. Han drar en djup suck, tar bort fjädern ur knapphålet och låter den falla till gatan. Sedan beger han sig med slokande axlar raka vägen till närmaste rekryteringsbyrå för att inte riskera att åter drabbas av samma förödmjukelse.

Att använda kvinnor för att väcka männens pliktkänslor var vanligt förekommande även på brittiska rekryteringsaffischer under kriget.

© Library of congress

Storbritannien saknade allmän värnplikt

 S cener som den här återberättas av inblandade i böckerna For King and Country och Forgotten Voices of The Great War. De utspelade sig i England under det första året av vad som skulle komma att kallas det stora kriget. När Storbritannien gick in i konflikten i augusti 1914 var alla övertygade om att kriget snart skulle vara över. Den brittiska militärledningen levde dessutom i tron att skaror av entusiastiska frivilliga skulle strömma till för att delta i kampen mot Tyskland.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Någon allmän värnplikt hade inte införts i England eftersom det inte ansågs nödvändigt mot bakgrund av den allmänna försvarsviljan. Men – uppenbarligen hade något hänt. Den generation som vuxit upp efter boerkriget – den väpnade konflikt där Storbritannien senast varit inblandad – visade inte någon större beredvillighet att låta sig värvas för ”the King’s shilling”.

Trots massiv propaganda, som utmålade de tyska övergreppen mot det invaderade Belgiens kvinnor och barn i bjärta färger, lät rekryterna vänta på sig.

Vita fjäderns order

Det var en pensionerad amiral vid namn Charles Penrose Fitzgerald som lanserade en metod för att få fart på frivilligheten. Han instiftade i september 1914 The Order of the White Feather. Kärntruppen bestod av trettio kvinnor som utrustades med vita fjädrar att på offentlig plats överlämnas till civila män i vapenför ålder.

Och vad betydde nu en vit fjäder? Det visste alla i England mycket väl. År 1902 hade nämligen författaren A E W Mason publicerat romanen De fyra fjädrarna som blev omåttligt populär. Den handlar om unge Harry Faversham som lämnar krigen i Egypten och Sudan under 1880-talet och får tre vita fjädrar i avskedspresent av sina kamrater, en anklagelse för feghet. Den fjärde fjädern får han av sin fästmö Edith, tillsammans med ringen. Hon vill inte ha något att göra med en man som sviker sin plikt.

Vit fjäder för feghet från tuppfäktning

 D en vita fjädern som symbol för feghet härstammar från tuppfäktningarnas tid. Somliga fåglar hade vita stjärtfjädrar och att ”visa den vita fjädern” blev synonymt med att vända ryggen mot sin fiende. (Tilläggas kan, att inom den nordamerikanska indiankulturen, till exempel i siouxstammen, har en vit fjäder den rakt motsatta symboliken; när en krigare dödat sin första fiende, får han sätta en vit fjäder i skalplocken.)

Offer för stridsgas i första världskrigets skyttegravar.

© John Singer Sargent/Imperial War Museum

Romanhjälten Harry Faversham lär sig sin läxa, återvänder till kriget och blir hjälte, får sin Edith och kan glömma fjädrarna. Och den historien omsattes nu i verklighet i stor skala av amiral Fitzgerald och hans handgångna kvinnor. Pressen uppmärksammade deras aktiviteter och fenomenet spreds snabbt över landet.

Kvinnans underordnade ställning

Vid närmare eftertanke är det egentligen inte alls konstigt att så många kvinnor hakade på och tog chansen att förödmjuka män i patriotismens namn. I början av förra seklet frodades manssamhället, inte bara i England utan i de flesta länder.

Kvinnornas underordnade ställning, ekonomiskt och politiskt, var cementerad sedan århundraden och hade under hela 1800-talet blivit ytterligare accentuerad, inte minst genom etableringen av bilden av kvinnan som ”det svaga könet”; av naturen ämnad att vårda hem och barn medan mannens uppgift var att släpa hem till honan det byte han lyckats nedlägga i industrisamhällets djungel.

En förutsättning för att tala om ”det svaga könet” är förstås att det finns ett starkare. Föreställningen om att dra ut i krig som det ultimata sättet att bevisa sin manlighet, är ju uråldrig och något av en grundbult för det patriarkala systemet. I och med Vita fjäder-rörelsen fick kvinnor en möjlighet att vända männens vapen mot dem själva. Genom att i patriotismens namn dela ut sina fjädrar satte de den kvinnliga underordningen ur spel och kom att utöva makt över de män som annars förtryckte dem.

Det är onekligen intressant men kanske inte särskilt märkligt att idén till det hela utformades av en man. Man kan spekulera i huruvida amiral Fitzgerald var smart och cynisk, eller om han helt enkelt drevs av renhjärtade scoutideal om ädla riddare som bara behövde en stillsam påminnelse från de väna jungfrurna om att det var dags att döda drakar. I vilket fall satte han oanade krafter i rörelse, och resultatet i slutänden blev inte riktigt vad han hade tänkt sig.

Emmeline Pankhurst, en av förkämparna i kvinno­rörelsen suffragetterna, var en stark förespråkare för att både män och kvinnor skulle bidra till Storbritanniens krigföring. Rörelsens möten blev snart en arena för att värva nya Vita fjädern-anhängare.

© Getty Images/All Over press

Suffragetterna stödde vita fjädern

T rots att Vita fjäder-rörelsen initierats från konservativt militärt håll, fick den snart helhjärtat stöd från de kvinnor som var engagerade i suffragetternas kamp för kvinnlig rösträtt, och uppenbarligen såg utdelandet av fjädrar som ett redskap i kampen mot männens överordning.

En av rörelsens förgrundsgestalter, Emmeline Pankhurst, stödde energiskt den brittiska krigsansträngningen. Hon såg kriget som en möjlighet att nå ökad jämställdhet mellan män och kvinnor och ivrade för att alla skulle göra någon form av krigstjänst, männen i fält och kvinnorna genom obligatoriskt arbete av olika slag. Vita fjädrar delades ut vid suffragetternas möten och rörelsens tidskrift The Suffragette döptes om till det patriotiska Britannia år 1915.

Det hela byggde alltså på att kvinnorna skulle dela ut sina fjädrar till vapenföra män som valt att inte delta i kriget, det vill säga sådana som inte bar uniform. Problemet var att Vita fjäder-rörelsen oftast satte likhetstecken mellan civilister och ”smitare”, och många fjädrar delades ut till personer som knappast gjort sig förtjänta av dem.

Nitton år var gränsen för att ta värvning, men det finns gott om exempel på yngre pojkar som blivit utskämda av de fjäderbärande damerna och som kände sig tvungna att ljuga om sin ålder för att kunna reparera sin manliga självkänsla genom att omedelbart ta värvning.

Sex för mod

Ett exempel är sjuttonårige H Symonds, som fick fjädern av en vacker kvinna och genast tog värvning. Några dagar senare såg han henne hålla ett värvningspropagandistiskt tal, hon kallade upp den numera uniformerade Symonds på scenen, tog tillbaka sin fjäder och gav honom i stället en lång och eftertrycklig kyss. Tydligare kan det inte sägas: den som vågar sig ut i kriget förtjänar att belönas med sex, övriga blir utan.

N är det stora kriget hade pågått en tid, började sårade soldater att återvända hem. De gick förstås civilklädda och kunde av den orsaken råka illa ut, trots att de redan fullgjort sin plikt mot fosterlandet.

Exemplen är många, som Bill Lawrence, som sårats i ryggslutet och anklagades för feghet av en främmande kvinna. Då knäpper han helt sonika upp byxorna och visar henne orsaken till att han hemförlovats. Kvinnan blir så skamsen att hon genast tar med honom hem, serverar honom en flaska whisky, klär av sig och erbjuder honom att ”göra vad han vill med henne, för det har han förtjänat”.

Chauffören Francis Hamiltons Silver War Badge som visade att han tjänstgjort i armén under första världskriget. Märket infördes för att veteraner skulle slippa att bli påhoppade av vita fjädern-aktivister.

© Carmel O'Brien

Silver War Badge skydd för veteraner

Hemförlovade menige Norman Demuth satt på en buss när han fick den sista av ett antal fjädrar som drabbat honom sedan hemkomsten. Han tog emot den, tackade artigt, tog fram sin pipa och började rensa den med fjädern. ”Såna här finesser hade vi inte i skyttegravarna”, sade han till sist och räckte över den kladdiga improviserade piprensaren till den ytterst generade kvinnan, som tog emot den och under resten av bussfärden fick stå ut med medpassagerarnas allt mer syrliga kommentarer.

För att skydda hemvända soldater från attacker av detta slag, instiftades år 1916 The Silver War Badge, en liten silverplakett att bäras i knapphålet för att visa att innehavaren hade gjort sitt för kung och fosterland.

Kritik mot vita fjädern

I takt med att allt fler kostymklädda krigsveteraner förödmjukades av anklagelser för att smita från sin fosterländska plikt, växte kritiken mot Vita fjäder-rörelsen. Många började vända sig mot att kvinnorna tvingade unga män ut i krig genom att väcka känslor av skam och skuld snarare än patriotism.

I och med att den brittiska allmänheten började bli medveten om krigets förödande fasor, fick Vita fjäder-rörelsen också ta emot beskyllningar för att orsaka många unga mäns alltför tidiga död. Även militärmyndigheterna tog avstånd från de fjäderförsedda damernas metoder; det framstod allt tydligare att de i sitt nit hade gått över alla moraliska gränser.

Att Vita fjädern-rörelsen lämnade en besk eftersmak hos de inblandade, framgick inte minst när BBC efter fyrtio år efterlyste brev från kvinnor som deltagit. Man har uppskattat att det rörde sig om tusentals, men till BBC kom bara två brev. Bägge var från kvinnor som uttryckte att de skämdes för sina handlingar och aldrig skulle göra om dem.

I backspegeln är det inte svårt att se att amiral Fitzgeralds påhitt var ett tydligt exempel på grov manipulation av ett samhälles syn på könsroller och förhållandet manligt-kvinnligt. Frågan är om vi i dag är kapabla att genomskåda liknande företeelser i vår egen omvärld?

Publicerad i Militär Historia 4/2011

Kanske är du intresserad av...

Läs också