Försvarsbeslutet 1925

Hoten från Ryssland och Tyskland var borta och över ett krigstrött Europa ljöd slagorden Aldrig mera krig! Även Sverige lyssnade och 1925 påbörjades ne

9 september 2011

Försvarsbeslutet 1925

Hämtad ur Moderna konflikter — 9 september 2011 8:00 | En kommentar

 

Hoten från Ryssland och Tyskland var borta och över ett krigstrött Europa ljöd slagorden Aldrig mera krig! Även Sverige lyssnade och 1925 påbörjades nedrustningen av det svenska försvaret.

Text: Olle Larsson
Från Militär Historia nr 9/2011

Det var med stor pompa och ståt som Smålands husarer högtidlighöll sitt 400-års jubileum ute på Ränne­slätt. I närvaro av kung Gustaf V och stora delar av Eksjös befolkning genomförde kavalleriregementet en uppvisning. Men det var ett firande som gick i sorgens tecken. Tidigare samma år, i maj 1925, hade riksdagen beslutat att regementet skulle läggas ned. Två år senare genomförde Smålandsryttarna sitt sista offentliga framträdande. Det ägde rum i Eksjö i samband med den stora höstmanövern. Även denna gång var kungahuset representerat men då genom kronprins Gustaf Adolf. I december 1927 hölls en stor avskedsmiddag och på nyårsafton lät den dåvarande regementschefen Gilbert Hamilton dra in kasernvakten. Därmed var regementets saga all. Efter 400 år i rikets tjänst red Smålands ryttare in i evigheten.

Kungliga Smålands husarregemente, K4, var ett av de regementen som drogs in till följd av det försvarsbeslut som fattades 1925.

Det första världskrigets slut 1918 ledde till att maktbalansen i Europa förändrades i grunden. De stora kejsardömena Tyskland, Ryssland, Osmanska riket liksom dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade kollapsat.

För Sveriges del betydde detta att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet förändrades. Finlands och de baltiska staternas frigörelse från det kejserliga Ryssland innebar att dessa länder kom att bilda en barriär mellan Sverige och ärkefienden i öst. Ryssland hade endast tillträde till Östersjön genom sina kustområden i de inre delarna av Finska viken. Genom Versailles­fredens bestämmelser förklarades Tyskland ha orsakat det stora kriget och ålades att betala ett enormt krigsskadestånd. Landet skulle även tvingas till en omfattande nedrustning. Rysslands tillbakaträngande vid Östersjön och det faktum att Tyskland kraftigt försvagats militärt genom freden gjorde att Sveriges säkerhetspolitiska läge verkade mer gynnsamt än på länge.

I samband med krigsslutet hade också Nationernas Förbund skapats. Detta var en internationell organisation som skulle verka fredsbevarande genom att lösa mellanstatliga konflikter och stödja system för kollektiv säkerhet. Världskrigets massdödande skulle aldrig mera upprepas. Ropet ”Aldrig mera krig” ljöd över Europa. 1920-talet gick i avspänningens och nedrustningens tecken. Flera länder, däribland Sverige, gjorde sig redo att minska krigsmaktens storlek.

Den svenska nedrustningen var inte enbart ett resultat av den förbättrade internationella situationen. Det ekonomiska läget spelade en avgörande roll för det förslag till ny organisation för krigsmakten som lades fram av den försvarsrevision som påbörjat sitt arbete 1919.

Omedelbart efter kriget gynnades Sverige av ett konjunkturuppsving 1919–20 som emellertid förbyttes i en internationell deflationskris som slog hårt mot landet. Sjunkande exportsiffror, prisfall på varor, lönesänkningar och arbetslöshet ledde till krav på besparingar i statsfinanserna. Den förbättrade säkerhets­politiska situationen gjorde att blickarna riktades mot försvaret. I det rådande läget betraktades krigsmakten som allt för kostnadskrävande. Här fanns det pengar att spara.

Att försvaret hamnade i fokus för diskussionen om besparingar hade också att göra med den förändrade inrikespolitiska situationen. Rösträttsreformerna 1918–21 gjorde att stödet för socialdemokraterna ökade, vilket innebar en radikalisering av politiken. Med detta följde en förändrad syn på försvaret som möjliggjorde en diskussion om minskade försvarskostnader.

Försvarsrevisionen var färdig med sitt arbete 1923 och kunde lägga fram ett förslag om hur försvaret skulle bantas. Förslaget innebar att krigsmakten skulle anpassas till den rådande situationen, alltså till en tid präglad av avspänning, fred och ekonomiska svårigheter. Men det var en splittrad revision som presenterade resultatet av sitt arbete. Det enda man var överens om var att den så kallade reservorganisationen i 1914 års härordning skulle slopas. Oenighet rådde om hur krigsmaktens fredsorganisation skulle se ut och huvudfrågan var hur många arméfördelningar som skulle behållas.

I huvudsak kan man urskilja tre olika uppfattningar om försvarets framtida fredsorganisation. Det frisinnade lägret, som bestod av liberalerna samt revisionens ende bondeförbundare, ville dra ner antalet arméfördelningar från sex till fyra. Detta kom att bli huvudförslaget eftersom de frisinnade var i majoritet. Socialdemokraterna ville gå ännu längre och föreslog därför att antalet fördelningar skulle skäras ner till tre. Högern ville inte se någon minskning överhuvudtaget utan föreslog att alla sex skulle behållas. Vid 1925 års riksdag nåddes en lösning genom att socialdemo­k­raterna och liberalerna i samförstånd enades om att krigsmaktens framtida fredsorganisation skulle bestå av fyra arméfördelningar.

De skilda uppfattningarna om försvarets utformning hade sin grund i hur de olika partierna bedömde det framtida läget vid Östersjön. Samtliga grupper var överens om att det för tillfället inte förelåg något omedelbart militärt hot mot Sverige. Oenigheten handlade om hur man såg på det framtida Ryssland, som vid tiden för försvarsbeslutet bytt namn till Sovjetunionen. Var landet pacificerat och försvagat för en lång tid framöver eller var det bara en tidsfråga innan det återhämtat sig och åter var att betrakta som ett reellt militärt hot? Detta var själva kärnpunkten i den säkerhetspolitiska diskussionen.

Högern ansåg att hotet från Sovjet var oförminskat, sett i ett längre perspektiv. Landets militära och ekonomiska svaghet var av tillfällig karaktär. De stater som låg mellan Sverige och Sovjetunionen var militärt svaga och skulle knappast kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp. Högerpolitikerna var även kritiska till Sveriges anslutning till Nationernas Förbund. De såg detta som en organisation som dominerades av segermakterna och att ett svenskt inträde innebar att man ställde sig bakom de hårda fredsvillkoren som man betraktade som orimliga.

Dessutom betraktade högern NF:s sanktionssystem och medlems­staternas skyldighet att låta eventuella sanktionstrupper marschera igenom det egna territoriet som helt oförenliga med svensk neutralitetspolitik. Till detta kan läggas att man endast såg NF som en högst temporär garant för en varaktig fred.

Högern var emellertid inte helt emot en krympning av försvarsanslagen. Man medgav att det internationella läget gjorde detta möjligt. Därför kunde man ställa sig bakom slopandet av reservorganisationen men man menade att det var av central betydelse att man behöll möjligheten till ett snabbt återtagande av försvarsförmågan om och när det internationella läget så krävde.

Vissa avvisade emellertid helt alla tankar på nedrustning och hävdade att frågan om försvarets framtida utformning skulle skjutas upp. De frisinnade var mer positiva i sin bedömning av framtiden. De bistra erfarenheterna från kriget, Nationernas Förbund och den kollektiva säkerheten samt Tysklands och Sovjets försvagning gjorde att man bedömde världsläget som stabilt. Man tittade i kristallkulan och såg framför sig en värld präglad av allmän nedrustning och med ett internationellt rättssystem dominerat av NF. Sverige skulle därför ha en krigsmakt som svarade mot landets ekonomiska bärkraft och dess säkerhetspolitiska behov.

Man betraktade dock fortfarande Sovjetunionen som ett framtida hot. Ett sovjetiskt angrepp skulle kunna komma överraskande och det var därför av stor vikt att Sverige hade ett starkt försvar som snabbt skulle kunna vara insatsberett om det värsta skulle inträffa. För tillfället menade man emellertid att Sovjet var så svagt att det svenska försvaret kunde krympas. Dessutom skulle Sverige få stöd från NF om det blev angripet militärt. Man delade högerns uppfattning att det var viktigt att Sverige snabbt kunde återta sin militära förmåga om världsläget förändrades till det sämre.

Socialdemokraterna menade att de båda andra grupperna överdrev hotet från det stora landet i öster. Man argumenterade för att man skulle gå från ett så kallat existensförsvar, som skulle kunna avvisa ett omfattande angrepp mot svenskt territorium, till ett neutralitetsförsvar av avsevärt mindre omfattning, som skulle avvisa mindre kränkningar av landets gränser. Det stabila världsläget gjorde att man kunde rusta ner. Man tänkte sig att om världsläget skulle försämras så skulle detta ske långsamt och det skulle därmed vara gott om tid att förstärka försvaret och vidta nödvändiga militära åtgärder. I fredstid kunde man således nöja sig med ett avsevärt mindre försvar än det som de övriga partierna förespråkade.

Det beslut som antogs av riksdagen 1925 var alltså resultatet av en kompromiss mellan de olika parti­grupperna. Försvarskostnaderna skulle minskas från de 182 miljoner per år som det beslutats om 1914 till 120 miljoner i det nya förslaget. Socialdemokraterna lyckades slutligen pruta ner detta till 107 miljoner. Tanken var att denna summa skulle ligga fast i tio år.

Beslutet 1925 fick stora konsekvenser för den svenska försvarsmaktens organisation. Den nya härordningen, som skulle träda i kraft 1928, innebar att antalet arméfördelningar reducerades från sex till fyra. Inte mindre än nitton regementen lades ner. En nyhet var att två stridsvagnskompanier skapades liksom ett luftvärnsregemente.

Antalet verksamma yrkesbefäl minskades. Besparingar gjordes även beträffande värnplikten.

I fortsättningen skulle endast tre fjärdedelar av varje årsklass kallas in under fanorna och resten föras över till en utbildningsreserv. Utbildningstiden för de värnpliktiga kortades ner till 140 dagar. Dessutom infördes en lag om etiskt samvetsömmas värnplikt.

Ytterligare en konsekvens av försvarsbeslutet var att flygvapnet skapades som en ny försvarsgren. Detta skedde genom att arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till en enhet. Även flottan påverkades av beslutet. Nybyggnationen av fartyg minskade, vilket innebar att utrangerade fartyg endast ersattes i mindre omfattning. Efter 1927 skedde en utveckling mot en lättare flotta och flera av de tyngre pansarskeppen lades i malpåse. Även kustartilleriet minskade i storlek.

Beslutet om nedrustning i enlighet med 1925 års försvarsbeslut fattades i en situation då en sådan både var rimlig och nödvändig. Hotet från Tyskland och Sovjet var mycket begränsat och det ekonomiska läget krävde besparingar. Vad som skulle visa sig vara besvärligt var att bedöma det framtida världsläget. Så här i efterhand är det uppenbart att den försämring av den internationella situationen som inträffade under 1930-talet inte togs på allvar förrän det var för sent. Det föregående decenniets förhoppningar om nedrustning och evig fred kom på skam.

När tyska trupper gick in i Polen i september 1939 var det svenska försvaret alltjämt svagt. Detta trots att beslut fattats om en förstärkning av krigsmakten i det så kallade vändpunktsbeslutet 1936. Upprustningen gick dock för långsamt, och 1939 var landet inte rustat för krig. In i det sista hade man hoppats att freden skulle fortsätta. Inte bara i kvantitativt utan också i kvalitativt avseende hade försvaret stora brister. Den svenska krigsmaktens organisation var föråldrad liksom mycket av materielen.

Det berodde främst på att den enorma utveckling vad det gällde krigsmaterial som skedde under 1930-talet var omöjlig att förutse. Inte minst gällde detta eldkraften och rörligheten hos arméförbanden, stridsvagnsvapnets utveckling och flygplanens ökade prestanda. Det är emellertid inte rättvist att skylla alla brister i det svenska försvaret vid krigsutbrottet på 1925 års försvarsbeslut. Det handlade i minst lika hög grad om att de styrande gjorde en felaktig bedömning av det internationella läget under 1930-talet och att upprustningstakten var allt för låg.

I rättvisans namn bör dock påpekas att många politiker i Europa gjorde samma bedömning som de svenska och tonade ner krigsrisken. Dessutom bör det sägas att om Sverige upprustat redan under tidigt 1930-tal så hade den material som fyllt förråden varit kraftigt föråldrad vid tiden för krigsutbrottet.

Problemet med 1925 års försvarsbeslut var inte heller den stora regementsdöden med alla förbandsnedläggningar. Det som verkligen orsakade problem var att inskränkningarna i värnplikten gjort att 200 000 vapenföra svenska män saknade militär utbildning.

Den korta utbildningstiden hade dessutom skapat soldater utan den breddkompetens som var nödvändig för att möta krigets krav. De flesta saknade till exempel vinterutbildning. Den begränsade värnpliktsutbildningen gjorde också att det stamanställda befälets förmåga att föra trupp sjönk. Tillämpnings­övningar hanns inte med utan befälsföringen handlade oftast om kaserngårdsexercis och skjutbane­övningar. När beredskapstidens massinkallelser var ett faktum saknades förmågan att föra befäl över fullt utrustade förband under fältmässiga förhållanden. Dessa brister var betydligt allvarligare än de nedlagda regementena och bristerna i utrustning. ★

Olle Larsson är historiker och författare.

BOKTIPSI nedrustningens tecken – intressen och aktivitet kring försvarsfrågan 1918–1925 (1966) av Hans Wieslander ★ Neutralitet och försvar – perspektiv på svensk säkerhets­politik 1809–1986 (1986) redaktör: ­Bo Hugemark.

 
 
 

Kanske är du intresserad av...

Läs också