Fotbollskriget – propellerplanens sista strid

Den 8 juni 1969 besegrade Honduras grannlandet El Salvador med 1-0 i det första av tre hatfyllda kvalmöten inför fotbolls-VM i Mexiko. I desperation plockade artonåriga Amelia Bolaños fram sin fars pistol och sköt sig i hjärtat. Vid hennes begravningsprocession deltog landets president, fotbollslandslaget och en hedersvakt. Fotboll kan vara på liv och död.

Men det var inte därför som omkring 4 000 människor skulle stupa under intensiva strider månaden efter.

Fotbollskriget eller hundratimmarskriget

Invasionen, som den polske reporterlegenden Ryszard Kapuscinski missledande döpte till fotbollskriget, hade andra orsaker. I Centralamerika brukar konflikten kallas för hundratimmarskriget.

El Salvador var rikare än Honduras, men den höga befolkningstätheten och det faktum att nästan all jord var i händerna på ett fåtal rika familjer gjorde att hundratusentals småbönder utvandrat till grannlandet och blivit nybyggare.

När så Honduras militärdiktator Oswaldo López ville göra sig populär låg det nära till hands att skylla landets problem på invandrarna. Mellan 60.000 och 130.000 flydde undan den följande fördrivningskampanjen.

Gränstvist och anklagelser om folkmord

För El Salvadors regering, under ledning av en annan general – Fidel Sánchez – innebar återvändarna ett växande problem. Det tätbefolkade landet med enorma sociala klyftor var redan en krutdurk.

Regeringens motdrag var att hävda att nybyggarnas mark i grannlandet i själva verket tillhörde El Salvador. Till saken hör att gränsen aldrig fastslagits med exakthet. El Salvador menade också att landsmännen i Honduras var offer för ett folkmord.

El Salvador invaderade Honduras

Kriget inleddes på eftermiddagen den 14 juli. El Salvador invaderade i två huvudriktningar. Över 12 000 soldater anföll i nordlig riktning med målet att komma fram till Atlantkusten och därmed ge El Salvador tillgång till ytterligare ett världshav. Den andra styrkan trängde österut. Om El Salvador skulle lyckas ta kontroll över Fonseca­bukten, invid Nicaragua, skulle Honduras stå utan kust mot Stilla havet.

Samtidigt sände El Salvador allt tillgängligt flyg mot Honduras, bland annat mot flygplatsen i huvudstaden Tegucigalpa. Halva flygvapnet stod parkerat kring landningsbanan och piloterna hade gått hem. Ändå blev effekterna måttliga; inte ett enda plan slogs ut.

Flygvapnet var El Salvadors akilleshäl. Man led brist på både maskiner och välutbildade piloter. I övrigt hade det lilla landet (mindre än Småland) en krigsmakt överlägsen den fattigare grannens.

Honduras flygvapen bombade

Dagen efter var hela Honduras på fötter. Soldater och civila organiserade sig för att stå emot angreppet. Ryszard Kapuscinski iakttog hur huvudstadens husväggar fylldes av patriotisk graffiti. Bland annat: ”De ska få igen för 3-0!” (Resultatet från kvalmatch nummer två. El Salvador vann även den tredje, med 3-2.)

Honduras slog tillbaka med fyra plan som bombade flygfält och bränsledepåer i El Salvador. Efter operationen förbjöd dock presidenten sina piloter att ge sig in på salvadoranskt luftrum. Han ville inte riskera att framstå som angripare i omvärldens ögon.

På östfronten avancerade invasionsstyrkan snabbt längs huvudvägen mellan de två länderna, och på morgonen den 16 juli föll regions­huvudstaden Nueva Ocotepeque. Dagen efter närmade man sig staden Santa Rosa de Copán.

Honduras fick luftherravälde

Men samtidigt blev El Salvadors svaghet i luften allt tydligare. Moralen sänktes ytterligare när två Mustanger krockade med varandra på flygplatsen Ilotango. Honduras flygare lyckades genom en luftbro förflytta 1 000 soldater till försvaret av Santa Rosa de Copán. Invasionsstyrkan tappade kraft och började få brist på bränsle och ammunition.

På eftermiddagen den 17 juli led El Salvadors flygvapen en neslig förlust. Två Corsair på väg att ge understöd till ansatta trupper attackerades av två honduranska plan av samma märke. Salvadoranerna retirerade över gränsen, men en av angriparna – major Soto – bröt mot den stående ordern att hålla kriget på hemmaplan och tog upp jakten.

Efter några minuter var han ikapp, och skadade det ena planets bränsletank och vingar med sin 20 millimeters automatkanon. Samtidigt blev hans eget plan träffat av salvadoran nummer två. Men efter en jaktstrid lyckades han lägga sig bakom även denna motståndare och öppnade eld. Piloten dödades. Nu hade Honduras definitivt luftherravälde.

Sista duellen mellan propellerplan

Faktum är att fotbollskriget var sista gången som propellerdrivna jaktplan möttes i dogfights i andra världskrigets anda. Under dessa strider visste piloterna att det fanns en god chans att fienderna var gamla kurskamrater från de amerikanska militärakademier som utbildat båda ländernas flygvapen.

Den 18 juli krävde Organisationen för amerikanska stater (OAS) eldupphör, vilket blev verklighet två dagar senare. Efter hot om sanktioner och löften om säkerhet för de salvadoraner som fanns kvar i Honduras drogs invasionsstyrkan tillbaka till den 2 augusti.

Publicerad i Militär Historia 9/2011