Han saboterade tyskarnas fabrik

Nationaldagen den 17 maj 1945 är hela Norge i ett glädjerus. Fem tunga år under tysk ockupation är över och det är äntligen fred.

I Bergen har de flesta trotsat regnet för att fira den nyvunna friheten. En av de firande är Fredrik Kayser, som fem år tidigare hade lovat att kämpa tills hemlandet åter var fritt.

Kayser föddes i Bergen i maj 1918 och växte upp med sina föräldrar och tre syskon. Han var tidigt intresserad av idrott och höll på med friidrott, fotboll, bandy, orientering och rodd.

Familjen var aktiv inom scoutrörelsen och var ofta ute i skog, mark och på fjällturer, något som skulle komma till nytta under åren som kom.

Fredrik Kayser var orolig för utvecklingen

Hösten 1939 bröt kriget ut. Kayser såg med oro på utvecklingen. Särskilt de ryska påtryckningarna mot Finland kunde utgöra ett hot mot Norge.

»Vi var många som kände sympati med finnarna som vågade stå emot det mäktiga Sovjet», berättar Kayser i en senare intervju, »och jag började fundera på om jag skulle anmäla mig som frivillig.»

En kall novemberkväll skulle bli avgörande. Nationalscenen i Bergen är fylld av folk som trotsat kylan för att lyssna till stadens symfoniorkester.

Samma dag, den 13 november, hade förhandlingarna mellan Sovjetunionen och Finland brutit samman. Nu pekade allt på krig.

Dirigenten väljer att avsluta konserten med Sibelius nationalepos Finlandia, och under de mäktiga tonerna bestämmer Kayser sig för att anmäla sig som frivillig för Finlands sak.

30 mil lång marsch

Två veckor senare förklarar Sovjetunionen krig, och i mitten av januari tar sig Kayser tillsammans med övriga norska frivilliga mot Finland.

Efter en lång resa norrut, når de till slut Kemi öster om Haparanda där de utrustas med uniformer och vapen.

Efter en kort vapenträning blev de beordrade till fronten i Salla. Det blev en 30 mil lång marsch med tung packning i sträng kyla.

»Jag förstod direkt att det var allvarligt»

En dag när Kayser skulle hugga ved gled yxan på den isiga vedkubben och gick in i knäet. »Jag förstod direkt att det var allvarligt», berättar Kayser, »men jag ville inte berätta för någon. Jag hade ju kommit till Finland för att slåss och inte för att bli sjukskriven».

Men så blev det, och när han skrevs ut var kriget över. Finland hade ingått ett fredsavtal med Sovjet och den 13 mars 1940 upphörde striderna.

Kayser och hans landsmän fick vända hem igen. På morgonen den 9 april när deras tåg närmade sig Oslo, kunde de se hakkorsmärkta flygplan landa på den närbelägna flygplatsen. »Vi förstod direkt att Norge blev angripet.

Tog sig till England

I Oslo var allt kaos, och ingen visste vad vi skulle ta oss till» berättar Kayser, som kastades in i striderna i södra Norge, bland annat vid Skjervet utanför Bergen i slutet av april. En dryg månad senare var allt över och landet ockuperat.

Kayser var fast besluten att kämpa vidare. Flera av hans kamrater hade tagit sig till England för att fortsätta kampen, men Kayser tvekade att lämna hemlandet när det behövde honom som mest.

Till slut bestämde han sig – det viktigaste var att få någonting uträttat och då var chanserna större i England. Det bar av i början av september. Båtfärden blev äventyrlig där de några gånger var nära att bli upptäckta av tyska patrullbåtar.

Mitt på Nordsjön blåste det upp till kraftig storm som slog ut hela besättningen, med undantag av Kayser som fick ta över rodret. Efter hårda prövningar nådde de till slut Shetlandsöarna.

I England blev de grundligt granskade eftersom myndigheterna ville vara säkra på att inga tyska spioner tog sig in i landet. Väl godkänd blev Kayser snart inkallad till intervju på det norska underrättelsekontoret.

På frågan om han kunde tänka sig att åka tillbaka till Norge på hemliga uppdrag tvekade han inte en sekund – det var ju därför han hade tagit sig till England. Han började strax träningen som kommandosoldat i Kompani Linge som bestod av norska frivilliga.

Attack mot Lofoten

Julen 1941 var det dags för Kaysers första elddop – en attack mot Lofoten tillsammans med en engelsk flottstyrka.

Man anlände på självaste juldagen, utan att möta motstånd. »Det var lite overkligt», tyckte Kayser, »här stod vi fullt militärutrustade helt ensamma denna stilla julnatt, och såg inte en människa så långt ögat nådde».

Invasionen av Lofoten blev inte långvarig, och efter en förvirrad operation återvände de till England den 28 december. Med följde 261 norrmän och några tyska fångar.

Aktion mot tungvattenfabriken

I februari 1943 var det dags för aktionen mot tungvattenfabriken vid norska Rjukan, ett uppdrag som räknas som andra världskrigets mest dristiga.

Bakgrunden var att de allierade misstänkte att tyskarna höll på att utveckla kärnvapen, och där var tungt vatten centralt.

Det blev därför angeläget att slå ut fabriken, vilket var lättare sagt än gjort eftersom den låg nästan ointaglig på en klipphylla omgiven av höga fjäll och djupa dalar. Valet föll på en kommandooperation.

En viktig del av planen återstod

Den 16 februari lämnade Kayser och fem kamrater England med flyg. De släpptes över Hardangervidda i fallskärm och anslöt sig till fyra andra som anlänt flera månader tidigare för att förbereda aktionen.

Efter några dagars väntan var tiden kommen att närma sig målet, men ännu återstod en viktig del av planeringen – vilken väg skulle de ta till fabriken?

Efter diskussioner bestämdes det att försöka korsa en dalgång och ta sig in till industrianläggningen via ett industrispår som inte var så välbevakat.

Sent på kvällen den 27 februari tog sig gruppen den sista biten mot målet. Vid midnatt kunde de korsa dalgången och oupptäckta ta sig in på fabriksområdet.

Kayser tillsammans med ledaren för operationen – Joakim Rönneberg – smög sig bort mot byggnaden för tungvattenproduktionen. Väl inne överraskade man en norsk vakt.

Arton tungvattentankar

Medan Kayser höll koll på vakten apterade Rönneberg sprängladdningarna, en till var och en av de arton tungvattentankarna. Precis när de skulle lämna byggnaden kom ännu en vakt.

Medan Kayser tog hand om också denne tände Rönneberg stubinen. De hade nu en halv minut på sig att lämna byggnaden, och de hinner precis komma ut när laddningarna exploderade.

Alla förväntar sig nu att larmsirenerna ska börja ljuda, och att området ska bli strålkastarbelyst – men inget händer.

»Vi hörde att det sköts»

Gruppen kunde lugnt ta sig ut samma väg de kom in och vidare ned i dalgången. Först när de var nere i dalen hörde de sirener. »Vi hörde också att det sköts, men det var i vart fall inte på oss», berättade Kayser senare.

Ett par dagar senare var samtliga välbehållna tillbaka i samma hytta där de startade. Alla var lättade över att allt gått så bra.

Gruppen delar sig, och Kayser tillsammans med fyra kamrater tar sig på skidor de 45 milen mot Sverige. Man kommer fram fjorton dagar senare.

Allt gick fel under operationen

Tillbaka i England blev Kayser beordrad till en tjänst som kapten på en enmansubåt. Han tog uppdraget något motvilligt.

I augusti 1944 skulle Kayser leda en grupp med fem ubåtar till Målöy i Norge och sänka tyska skepp i hamnen.

I stort sett allt gick fel under operationen, och de var ytterst nära att bli upptäckta. Efter mycket om och men blev de till slut hämtade av ett engelskt fartyg.

Nästa uppdrag kom samma höst. Kriget såg ut att lida mot sitt slut, och det norska över-kommandot planerade inför den väntade tyska kapitulationen.

Gerillagrupper bakom fiendens linje

Man bestämde sig för att organisera gerillagrupper bakom fiendens linjer på flera platser i Norge. Kayser fick ansvar för ett område strax nordöst om Bergen.

Samtidigt som han förberedde det kommande uppdraget passade han på att gifta sig med Lischen, också hon från Bergen, som han träffat i England.

Det nygifta paret fick bara några timmar tillsammans innan Kayser gav sig av mot Norge.

Efter några veckors förberedelser på plats anslöt sig allt fler till gerilla-gruppen som gömde sig i de otillgängliga fjälltrakterna runt Bergen.

Försörjningar släpptes i fallskärm med flyg från England. Det var egentligen inte tänkt att söka strid med tyskarna, men våren 1945 hade tyskarna ändå fattat misstankar och sänt ut spaningstrupper för att lokalisera det man antog var fientlig aktivitet i fjällen.

Fick order om att sprida ut sig

Den 29 april tog sig en grupp om 30 tyska soldater upp mot gruppens huvudförläggning. Motståndsmännen var emellertid förvarnade och väntade i ett bakhåll. Det blev ett blodbad och endast det ansvariga tyska befälet kom levande därifrån.

Men kriget led mot sitt slut, och det blev inte några fler större drabbningar med tyskarna. I början av maj fick motståndsmännen order om att sprida ut sig och invänta kapitulationen.

När tyskarna gav sig skulle koden »sovsäck och tält» sändas ut över radion. Några dagar senare nåddes alla av meddelandet. Det var fred i Europa. För Fredrik Kaysers del innebar det att han uppfyllt sitt löfte – Norge var befriat. 

Publicerad i Militärhistoria 7/2020