Fritz – Soldat på Östfronten

Omvärlden kallade dem för ”Fritz”. Av de tre miljoner tyskar som ingick i operation Barbarossa var huvuddelen meniga infanterister vilka benämndes Landser (efter den medeltida förebilden Landsknecht). Deras framryckningstakt var en viktig del av fälttåget då det var infanteriet som skulle säkra de snabbare pansarförbandens framgångar.

Varmt och ont om vatten

Dagsmarscher på över 50 kilometer var inte ovanligt även om snittet låg runt 30 kilometer. Det var mycket varmt och ont om vatten. I de ändlösa marschkolonnerna sved svetten i ögonen på männen. Blöta skjortor klibbade mot skinnet och fötterna brände i de korta läderstövlarna.

Efter varje stridsmoment återtogs formeringarna och man fortsatte att marschera. Framför kolonnerna körde motoriserade spaningsförband i förväg längs ändlösa och dåliga vägar. Marschen österut gick genom kvalmiga skogar och små byar. Längs de fåtaliga större vägarna framryckte pansarförband och motoriserade enheter.

När det blev mörkt och man slutligen stannade tvingades ofta de trötta soldaterna ta fram sina spadar och gräva tillfälliga värn. Det gällde att inte överraskas av något plötsligt sovjetiskt motanfall eller försök till utbrytning av något inringat ryskt förband.

Alla infanterister hade grundutbildats under sexton veckor vid någon utbildningsbataljon. Där prioriterades stridsövningar, skjututbildning och fysisk träning. Initiativ och anfallsstrid premierades; ständigt framhölls fördelarna med att göra något. Det ansågs till och med bättre att göra fel, så länge det gjordes kraftfullt, än att passivt vänta på uteblivna order. Tyskland hade av tradition en synnerligen bra officersutbildning. Soldaterna litade på sina befäl, vilka agerade som föregångsmän.

Trots alla framgångar hade nazismen inte hunnit genomsyra hela krigsmakten. En tysk fältpräst vittnade om att av de tre grenarna inom Wehrmacht var armén den som var minst påverkad av den nationalsocialistiska ideologin. Men det förekom stora skillnader. I ett förband från Danzig upplevde personalen det som att nationalsocialismen inte bara var ett partiprogram utan själva kärnan i att vara tysk.

Storhetsvansinne

I andra förband satt de preussiska traditionerna djupt och man kunde tala öppet mot regimen utan risk att bli angiven. Inom Luftwaffe, som var mer genomsyrat av nazismen, var man försiktigare med kritiska synpunkter. Många hade upplevt de segerrika fälttågen i Polen och Frankrike och var nu segervissa. Långt senare upprördes en tysk officer av sin egen hänsynslöshet när han läste i sin dagbok.

I dag ter det sig omöjligt att förstå hur jag utan protester kunde låta mig dras med av detta storhetsvansinne, men vi styrdes av en känsla av att vi var en del i en fantastisk krigsmaskin, som obevekligt rullade österut mot bolsjevismen.

Famför infanteriet anföll pansarförbanden likt spjutspetsar. Stridsfordonsbesättningarna kände sig som en elit och arvtagare till de prestigefyllda gamla kavalleriförbanden. Pansartaktiken hade utvecklats under tidigare fälttåg, nu skulle den appliceras i det väldiga Sovjetunionen på undermåliga vägar. En tysk officer i 16. pansardivisionen beskrev framryckningen i Ukraina den 25 och 26 juni:

Långsamt blir det kväll och natt, fortfarande rör sig våra kolonner österut. Vägarna är mest sönderkörda stråk med djupa hål och mycket sand som man måste passera försiktigt. Snabba motorcykelordonnanser slingrar och studsar fram som snabba fiskar. Ett dammhöljt kaos och tacksamt mål för eventuella sovjetiska bombplan. Ofta måste man skjuta på eller dra loss fastkörda fordon. Allt är dammigt och vi ser ut som sotare.

Överallt fanns det ryska förband

Nästa dag börjar våra pansarfordon öka takten. Konsekvensen är en lång och exponerad flank i söder som skyddas av två infanteridivisioner. I skogarna gömmer sig inneslutna ryska förband. Långt bakom oss dyker de upp, till och med understödda av artilleri. Vi hittar ingen direkt front att bryta igenom.

Stora områden som vi kört igenom förblir besatta av fienden och måste mödosamt rensas av våra bakre förband. Från första början finns det ryska förband överallt, vilket är pinsamma överraskningar för oss. Ryktet om sovjetiska motanfall med pansar- och kavalleriförband i söder får vårt kårartilleri att panikartat omgruppera bakåt. Andra förband grupperar sig till försvar och civilbefolkningen flyr in i skogarna. Samtidigt skär sovjetiska motanfall från norr överraskande av våra bakre förbindelser, vilket drabbar underhållskolonnerna. Vår marschdisciplin och vår trafiktjänst är bristfällig.
Ur Lauter Abschiede av Udo von Alvensleben (1971)

I Vitryssland sårades en stridsvagnssoldat tillhörande 20. pansardivisionen den 8 juli i sin stridsvagn Panzer 38 (t).

Vi körde i täten och var på väg genom en nerbrunnen by när det hände. Våra pionjärer hade byggt en ny pontonbro bredvid en utslagen sovjetisk bro över Düna. Röda armén besköt oss från en skog på andra sidan floden. Det hände med blixtens hastighet.

Pansarvärnskanon träffade stridsvagnen

Det hördes en metallisk smäll och ett skrik från en i vår besättning när granaten från en 47-millimeters pansarvärnskanon träffade vår stridsvagn. Den slog igenom pansarplåten bredvid vår radiooperatör och slog av hans vänstra arm.

Utan order kastade vi oss ut ur vagnen och svor över vår tjeckiskbyggda stridsvagns dåliga pansar. Splitter från plåten och nitar som lossnade orsakade större problem än den ryska granaten. Först när jag låg i skydd utanför vår vagn och torkade mig i ansiktet upptäckte jag att också jag träffats. På förbandsplatsen hamnade mina krossade tänder i en soptunna. Senare stötte kroppen själv ut det splitter som satt kvar – precis som sjukvårdspersonalen förutspådde.

När tyskarna försökte omringa sovjetiska förband kunde det utlösa våldsamma motanfall. En tysk infanterist upplevde striderna om Kiev i augusti 1941:

Jag kommer aldrig att glömma det första sovjetiska massanfallet. Det var så orimligt genomfört att vi inte trodde det var sant. Det fick oss att tro att Röda armén inte var bättre än den gamla tsarryska armén med samma gamla ångvältstaktik. De förlitade sig enbart på sin överlägsna numerär och brydde sig inte om att söka skydd i terrängen. Mitt regemente var grupperat på en höjdsträckning med alla understödsvapen eldberedda.

Framför oss fanns huvudsakligen öppen terräng. Anfallen inleddes av ett antal korta artilleribeskjutningar, men granaterna slog ner bakom oss. Plötsligen såg vi på avstånd hur en linje av män i bruna uniformer ryckte fram mot oss. När linjen tog sig över en liten bäck började en ny linje framrycka 200 meter bakom den första linjen. Som stampade ur marken kom plötsligen en tredje, en fjärde och en femte linje mot oss. Ryssarnas linjer var längre än hela vårt förbands front. Det var en otrolig syn och drömläge för våra kulspruteskyttar.

Var övertygade om att de skulle vinna

På 600 meters avstånd öppnade vi eld. Stora delar av den främre linjen bara försvann medan enskilda män stoiskt fortsatte framåt. Det var otäckt, otroligt och omänskligt. Ingen av oss tyskar hade fortsatt en sådan framryckning. Delar av den andra linjen nådde fram till och passerade sina stupade kamrater ur den första linjen. Plötsligen började de ryska soldaterna springa mot oss och vi hörde lågt deras utdragna rop ”urrah”. De tre främsta linjerna var nedgjorda men alla var inte döda.

Några prickskyttar öppnade eld mot oss. Den fjärde linjen sprang inte lika fort när de försökte ta sig förbi alla stupade. Glömsk av faran ställde sig somliga av oss upp i våra värn och sköt. Våra kulsprutor blev så heta av den intensiva eldgivningen att skyttarna tvingades sluta skjuta och byta pipor. De fortsatte att storma upp mot vår höjd men till sist bröt anfallet samman.

En timme senare anföll fem nya linjer. Vi hejdade detta och ytterligare två anfall. Ingenstans syntes några sovjetiska bårbärare för att ta hand om de skadade. Ryssarna fortsatte att anfalla oss likadant under tre dagar, inklusive några mörkeranfall. Till sist tog deras anfallskraft slut och de drog sig tillbaka.
Anfallen skrämde oss.

Om ryssarna var beredda att offra så många män mot vår relativt obetydliga försvarsställning – hur många skulle de inte offra om målet var viktigt? Vi började inse att kriget var större än vi tänkt oss, vilket gjorde oss nedstämda. Vi var fortfarande övertygade om att vi skulle vinna men vi började inse att kriget skulle bli både långvarigt och svårt. 
Ur War on the Eastern Front av James Lucas (1991)

Körde fast i lera och snö

Slutligen körde operation Barbarossa bokstavligen fast i lera och snö. Två tyska soldater beskrev vedermödorna i höstregnet och den därpå följande iskylan:

Ett hav av lera sträckte sig hundratals meter omkring oss. När vårt fordon körde fast tvingades alla gå av och skjuta på. Vi vadade upp till låren i leran. Det ösregnade och vinden ven över det ändlösa landskapet. Slutligen körde vi definitivt fast klockan två på natten. Alla försökte sova, inlindade i sina vapenrockar och filtar. Men den blöta leran, som i tjocka lager täckte våra ben, frös långsamt till is.

En paralyserande kyla drabbade oss… Våra motorfordon startade inte längre och många hästar dog… Vi virade in oss i filtar. Alla kände sig besegrade av kölden. Solen gick upp sent… inte ett mänskligt fotspår så långt man såg. Vi virade in oss i vad som helst för att undgå köldskador. Oskyddad hud förfrös om den exponerades för länge i kylan. Handskar hjälpte inte att skydda fingrarna. De var så stela att man inte kunde röra dem. Vi kunde inte använda våra vapen.

Ur Frontsoldaten/The German Soldier in World War II av Stephen Fritz (1995)

Publicerad i Militär Historia 6/2011