Kungliga arsenalen i Portsmouth ställer ut vad som mest liknar en skorsten, men som i själva verket är en del av en enorm kanon. Ett anslag berättar om »Superkanonen och Gerald Bull» och »Projekt Babylon» och att fördjupa sig i ämnet är som att ge sig ner i ett kaninhål av galna vetenskapsmän och hemliga agenter.

Under försommaren 1990 beslagtogs märkliga, enorma, rördelar av den engelska tullen. De var beställda från olika specialföretag inom stålindustrin och sades vara delar till pumpar för olja. Beställaren visade sig vara den irakiska regimen och det stod snart klart att delarna egentligen skulle fogas samman till det som blev känt som »Babylonkanonen».

Den här historien utspelar sig i tidsfönstret mellan kriget mellan Iran och Irak och Kuwaitkriget. Iraks diktator Saddam Hussein hade tack vare sitt krig mot ayatollornas Iran länge legat bra till hos både USA och rika gulfstater.

Babylonkanonen

Hussein hade fått stora lån utan säkerhet, men nu gjorde han sig besvärlig genom att rasa mot Israel och de stater som hade lånat honom pengar. Han behövde ett vapen som gav honom den respekt han tyckte sig förtjäna och där kom Babylonkanonen in i bilden.

Hade kanonen färdigställts så hade det varit den största i världshistorien. Den som har koll på sina jättekanoner vet att det tillverkades en engelsk 91,5 centimeters mörsare i samband med Krimkriget och en experimentell amerikansk 91,5 centimeters granatkastare under andra världskriget. Ingen av dessa användes i strid.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Den största kanon som använts i strid är den tyska Schwerer Gustav, en gigantisk 80 centimeters kanon som bara kunde förflyttas i delar och sedan grupperas på särskilt färdigställa järnvägsspår.

Kanadensiskt-amerikanskt projekt

Babylonkanonen hade sina rötter i ett kanadensiskt-amerikanskt projekt från 1961, som kallades för »Projekt HARP». (Man ska inte blanda ihop HARP – »High Altitude Research Project» – med HAARP »High Frequency Active Auroral Research Program» som undersökte om radiovågor kan studsa i jonosfären och som nu är hörnstenen i många konspirationsteorier kring hur USA manipulerar världens klimat.)

Babylonkanonens prototyp

Babylonkanonens prototyp hade en kaliber på 35 centimeter och ett 46 meter långt eldrör. Här i 45 graders vinkel
i irakiska Jabal Hamrin 1990.

© Henry Arvidsson/Alamy/Imageselect

HARP undersökte om man som i den gamla Jules Verne-historien kunde skjuta ut saker i rymden med en kanon. Man sköt upp ett mellanting av granater och rymdkapslar med hjälpmotor och den militära sidan av projektet spekulerade kring om kanonerna kunde användas för att skjuta ner interkontinentala robotar. Man kom som bäst upp 18 mil över jordytan, vilket än idag är höjdrekord för kanoner och gott och väl uppe i rymden, som kan sägas börja på ungefär 12 mils höjd.

Samtidigt var varken höjden eller farten stor nog för att granaten skulle lägga sig i omloppsbana. När den fick slut på rörelseenergi föll den helt sonika ner på jorden igen. Än idag står en av HARP-projektets kanoner på Barbados och rostar (man sköt österut från ön för att maximalt kunna utnyttja jordrotationen).

Framsteg i artilleriteknologin

En av de ledande i Projekt HARP var den kanadensiske ingenjören och »artillerigeniet» Gerald Bull i som hela sitt liv skulle försöka bygga en superkanon som skulle kunna skjuta satelliter ut i omloppsbana. Bull var en handgriplig och passionerad forskare som hade gjort stora framsteg i aerodynamikens och artilleriteknologins yttersta framkant.

Han var född 1928, älskade som liten Jules Verne, och doktorerade som mycket ung med ett arbete om vindtunnlar. Han fick snart jobb i kalla krigets då vilt experimenterande krigsindustri. Det första större projekt han arbetade med var den kanadensiska jaktroboten »Sammetshandsken» och han var också inblandad i Kanadas idag nästan helt bortglömda rymdprogram.

I början av Vietnamkriget fick utvecklingen av robotar en rasande fart. Intresset för jättekanoner svalnade och 1967 lades HARP-projektet ner. Bull grundade då ett eget företag, Space Research Corporation, som ägnade sig åt att ta fram »uppgraderingar» till redan befintliga artilleripjäser.

Räckvidd på fyra mil

Han ansågs så framstående att han 1973 fick amerikanskt medborgarskap, samtidigt som han själv blev mer och mer likgiltig för vem som betalade för hans uppfinningar – så länge det inte var Sovjetunionen.

På 1970-talet designade Bull en 155 millimeters haubits, GC-45, som förmodligen är den bästa haubits som har tillverkats. Ett av många knep Bull använde för att öka dess prestanda var den svenska uppfinningen »basflöde», och de unikt utformade granaterna hade en räckvidd på nästan fyra mil, en mil längre än andra jämförbara pjäser.

Saddam Hussein

Bulls arbetsgivare Saddam Hussein testskjuter ett sovjetiskt raketgevär.

© INA/Getty

GC-45 såldes till ett dussintal länder och 1980 visade det sig att GC-45 även hade sålts till apartheidregimen i Sydafrika, trots att landet låg under ett vapenembargo.

Bull och CIA hade hjälpts åt att arrangera det hela, men när affären blev känd offrades Bull. Efter en närmast summarisk rättegång där det viktiga var att CIA och den amerikanska regeringens inblandning inte skulle komma i dagen, dömdes Bull 1980 till ett års fängelse. Han släpptes efter några månader och beklagade sig i kanadensisk tv där han tillkännagav att han nu skulle flytta till Bryssel, den globala vapenmarknadens Mecka.

Under det tidiga 1980-talet var Bull det som i thrillers kallas för »rouge scientist» – en frifräsare som arbetade för den som kunde betala. Han uppdaterade kinesiska artilleripjäser tills CIA påpekade att det inte passade sig för en amerikansk medborgare.

USA var inte intresserade

Bull sålde sin GC-45 till både Irak och Iran som låg i krig med varandra. Här trampade han på amerikanska tår, för USA ville bara sälja vapen till Irak. Bull trampade samtidigt på israeliska tår när han sålde GC-45 (som israelerna redan hade) till två länder som hade Israels utplåning högt på sin agenda. Bull var inte mycket till diplomat och de offer hans vapen skördade var honom helt likgiltiga.

1985 höll Bull en massiv dragning i Washington där han sammanfattade sina idéer. Superkanonerna var inte lämpade för att skjuta ut människor i rymden, men det gick att förpacka satelliter i Bulls granater som vid det här laget var stora som telefonkiosker.

Han menade att det var billigare med kanoner än raketer i längden och talade om den tyska Pariskanonen vars granater var uppe och vände i stratosfären 1918. Om tyskarna lyckades med detta 1918, vad skulle man inte kunna uppnå sextio år senare?

Men USA var inte intresserade. Bull slet vidare och en av hans vänner berättade att för varje whisky han drack sköt hans kanoner längre och högre. Runt 1988 kontaktades Bull av Saddam Hussein. En jättekanon som kunde nå Tel Aviv och Teheran var kanske ett alternativ till att licensbygga sovjetiska SCUD-robotar.

Stort hemlighetsmakeri

Bull började under stort hemlighetsmakeri att pendla till Irak och arbeta med en 100 centimeters-jättekanon. Både att smyga in delarna till kanonen och samtidigt smuggla ut pengar till Bull och hans underleverantörer växte snart till ett jätteprojekt. Kanonens eldrör beställdes från England, bakstycket från Italien och krutladdningarna från Belgien. Det var i Belgien någon sa: »Vad ska de med drivladdningar till en 100 centimeterskanon till», och gick till polisen.

Bulls första bygge i Irak var prototypen »Baby Babylon», en 35 centimeters kanon med nästan 50 meter lång pipa. Den vägde över 100 ton och stod lutad mot en sluttning. Den beräknades ha en räckvidd på över sjuttiofem mil och man gjorde en framgångsrik testskjutning.

Samtidigt som fler och fler underrättelsetjänster fick upp ögonen för Saddams och Bulls projekt så försökte en allt mer pressad Bull övertyga Saddam Hussein om att det var bra för Irak som stormakt att kunna skjuta upp satelliter i rymden. Men Saddam var mest intresserad av att kunna skjuta på sina fiender. Fiender som kom allt närmare Gerald Bull.

Gerald Bull och Québecs dåvarande premiärminister Jean Lesage

Gerald Bull och Québecs dåvarande premiärminister Jean Lesage inspekterar en kanon som utvecklades för Kanadas rymdprogram, 1965.

Den 22 mars 1990, strax efter den första testskjutningen med Baby Babylon, mördades Gerald Bull vid sitt hem utanför Bryssel. Han sköts bakifrån med fem skott.

Huvudmisstänkt för mordet

Israeliska Mossad är än idag huvudmisstänkt för mordet eftersom ett av Bulls sidoprojekt för Saddam Hussein var att modifiera Iraks SCUD-robotar så att de skulle kunna nå Israel. Andra pekar ut CIA, som var oroliga att Bull skulle avslöja något känsligt, eller Iran som inte heller gillade tanken på att någon byggde stora kanoner åt Irak.

Även Saddam Hussen har pekats ut som ansvarig. Liksom Sydafrikanska underrättelsetjänsten och engelska MI-5. Babylonkanonen dog med Gerald Bull. Idag är allt som återstår de enorma stålstycken som står på kungliga arsenalen i Portsmouth. Gerald Bull begravdes i Montreal.

Ingen har försökt bygga superkanoner efter honom. Under Kuwaitkriget 1991 visade sig dessutom träffsäkerheten på styrda bomber ha blivit så hög att fast monterade kanoner inte hade en chans.

Publicerad i Militär Historia 12/2020