»Hela kompaniet öste på med sina M-16»

Bernhard Englund är idag mest känd för en unik kulturhistorisk gärning: som grundare av Ryttmästarbostället vid Simsjön i Skövde och dess omfattande samlingar med tyngdpunkt på den karolinska epoken.

Men för drygt 40 år sedan upplevde Englund på nära håll och som en av få svenskar hur Pol Pots kommunistiska gerilla, de röda khmererna, erövrade Phnom Penh. Englund var då yrkesofficer vid Livregementets husarer, K 3, i Skövde och sökte sig till Kambodja under striderna mellan gerillan och högerregeringen under Lon Nol.

Incitamentet till resan kom, bland annat, när FNL-sympatisörer hemma i Skövde ställde honom som officer till svars för USA:s politik i Sydostasien.

– Jag beslöt att resa ner till krigsskådeplatsen och med egna ögon ta del av vad som försiggick. Sammanlagt blev det tre resor till Sydostasien 1971–75 där jag fick tillfälle att intervjua ett antal stridande soldater och officerare.

– Men givetvis spelade även äventyrslusten en roll. Jag ville testa mig själv, se hur jag, som kom från ett land som haft fred i 200 år, skulle reagera i hetluften vid fronten.

Hur lyckades du ta dig till Phnom Penh?

– Torsdagen den 3 april 1975 påbörjade jag resan till Thailand från Kastrup. Efter sex dagar i Bangkok fick jag reda på att en amerikansk besättning på ett fyrmotorigt propellerplan, liknande C-130 Hercules, skulle ta chansen att flyga in till Pochentong, flygplatsen strax utanför Phnom Penh.

– Efter att jag envist tjatat mig till en plats i planet, som ensam passagerare bland ris, läkemedel, ammunition och vapen, sa kaptenen: »We go for money, you go for nothing, crazy!»

Vad hände efter din ankomst till Phnom Penh?

– Jag tog in på det gamla franska kolonialhotellet Le Phnom där jag bott tidigare. På kvällen for jag på motorcykel österut mot Mekongfloden. Granatkastare på andra sidan floden öppnade eld. Det var röda khmererna som terrorbesköt Phnom Penh: 50–100 granater slog i genomsnitt ner dagligen i staden. Vid en annan postering stoppades jag av militärpolis och eskorterades tillbaka till mitt hotell.

Försökte ta sig till fronten

– Nästa morgon brakade det loss. Lysgranater dalade sakta ner från skyn, spränggranater kreverade runt hotellet och 500 meter bort brann det häftigt. Kulspruteeld blandades med granatelden. I gryningen kunde vi konstatera att gerillan tagit sig in i Phnom Penh under natten och slagit till mot en transformatorstation i närheten av den amerikanska ambassaden.

– Genom kontakter lyckades jag hyra två lokala livvakter och med bil for vi ut förbi Pochentong. Mina livvakter skruvade oroligt på sig då jag uppmanade föraren att fortsätta förbi flygplatsen.

– Vi for genom flyktingläger och posteringar, ingen hejdade oss förrän vid den sista reguljära posteringen. Man förklarade med all asiatisk vänlighet att här gick gränsen. Bortom det till synes öde landskapet fanns gerillan, de förhatliga röda khmererna.

Två kilometer från gerillan

– Jag uppmanades att huka mig ner, då risken var stor att jag skulle tas för en högre allierad officer. Lätt smickrad efterkom jag uppmaningen. Mina livvakter talade ivrigt med soldaterna, pekade norrut och gestikulerade. Jag fick klart för mig att gerillan fanns bara två kilometer norr om oss och att ett anfall från egna styrkor var att vänta.

– Mina följeslagare stannade i posteringen och jag gick ensam över ett fält. Ingenting hördes, jag kände mig helt ensam, utsatt och osäker. Jag fortsatte emellertid framåt, som driven av en högre makt.

– Jag vet än idag inte vad som drev mig till detta något dumdristiga tilltag, men jag var fast besluten att nå platsen där anfallet skulle slås ut. Bortom de utbrända husen fanns några enstaka stora träd – jag hajade till. Under trädet rörde sig något. Nu såg jag att det var människor, kanske soldater. Var det gerillan eller Lon Nol-trupper?

Applåderande Lon Nol-trupper

– Plötsligt upptäckte jag ett stort antal pansarskyttevagnar (APC) som stod på linje i skydd bakom en jordvall. Flera soldater låg ner i något som liknade färdigställning. Min puls slog så hårt att jag tyckte den hördes.

– Jag förnam plötsligt ett enormt tryck och ett oerhört dån. Slängde mig raklång på vägen och hostade rött damm, som virvlade upp från höger. Flinande soldater hade rest sig upp under träden. Applåderande stod de där. Jag skyndade mig fram. Det var Lon Nol-trupper. Jag förstod att de applåderade min förevisning i skydds intagande i öppen terräng.

Hur togs du emot av Lon Nol-soldaterna?

– Flera av soldaterna var veteraner från Vietnam. Ett befäl kom fram till mig. Han presenterade sig på dålig engelska som överste och chef för styrkan. Översten undrade vem jag var och förhörde sig om mitt ärende.

– Jag presenterade mig och lämnade fram mitt militära legitimationskort. På detta hade jag stämplat MILITÄRPOLIS tvärs över (Englund var skvadronschef för både militärpoliser och jägarsoldater vid regementet).

Haubitsbatteri sköt in sig

– Orsaken till det kraftiga dånet visade sig vara ett 10,5 cm haubitsbatteri som just sköt in sig på ett mål bara tre kilometer bort. Ytterligare ett batteri 200 meter längre bort öppnade eld. Verkanselden var nu i full gång. Det var fascinerande att se artilleriet skjuta på detta korta avstånd. Granaterna slog ner i en dunge där ett stort brunsvart moln steg upp.

– Kompaniet skulle framrycka på linje med fjorton pansarvagnar i bredd. Överstens vagn gick i mitten. Bakom dennes vagn gick ytterligare en pansarvagn som jag erbjöds plats i. Vi var bara tre man i personalutrymmet. Det luktade svett och diesel. Sakta gick det upp för mig att det trots allt var ett verkligt anfall jag nu var med om. Det hela kändes overkligt. Soldaterna trodde nog jag var amerikan. Hela tiden log de åt mig.

"Vi kastades omkring ganska rejält"

– Granatkrevader hördes efter några minuter närmare och hårdare. Det luktade starkt av krutrök. Plötsligt skrek föraren eller gruppchefen något framifrån. Vagnen ryckte hit och dit och vi kastades omkring ganska rejält. Krevaderna var nu så nära att jag tyckte mig höra hur skrot och skärvor slog mot plåten. 20 mm kulsprutor och pansarvärnskanoner öppnade eld, krevaderna dog bort.

– Luckorna öppnades. Eldgivningen blev intensiv när hela kompaniet öste på med sina M-16. Flera vagnar körde in bland palmerna under häftig eldgivning. Röken låg fortfarande tät och skymde de flesta vagnar. Soldaterna pekade snett bakåt höger: två vagnar stod stilla, vända ett kvarts varv. Några soldater låg på marken bredvid. Jag fick klart för mig att vagnarna gått på en minering.

Vad gjorde du efter detta elddop?

– Jag återvände oskadd till mitt hotell. Efter några dagar kom uppgiften att röda khmererna nu omringat hela huvudstaden. På hotellet träffade jag den amerikanska besättning som flugit in mig och vi kom överens om att träffas på flygplatsen om fyra dagar, den 15 april, under förutsättning att staden höll ut.

Himlen fylldes av helikoptrar

– Den 12 april såg jag en märklig syn i Phnom Penh. Plötsligt från hög höjd fylldes himlen av helikoptrar, Tio–femton av dem gick ner borta vid amerikanska ambassaden, lika många låg kvar i en stor cirkel över staden. Ingen eldgivning hördes.

– Det visade sig att marinsoldater hade slagit en ring runt ambassaden. Jag visade mitt legitimationskort och slank igenom. Inne på ambassaden var det stort tumult. Man rev ut innehållet i kassaskåp, kastade ner i trälådor och bar ut till helikoptrarna.

– Fotografer och journalister trängdes för att komma med i de amerikanska helikoptrarna som skulle gå ut till landsättningsfartyget USS Okinawa. Jag konstaterade stilla att »amrisarna» plötsligt blivit otroligt populära bland journalister vilka sällan eller aldrig skrev ett positivt ord om USA.

– Befäl och soldater visade sig dock storsinta och lastade ombord utan åtskillnad. Även jag erbjöds att följa med vilket jag avböjde. En marinkårssoldat slängde åt mig en M-16 med en trave ammunition: »You may need it!», ropade han och försvann.

"Började svära över min dumhet"

– Den lilla kampvilja som funnits bland Lon Nol-trupperna verkade nu vara helt bortblåst. Det spreds en uppgiven och otäck stämning bland oss alla. Jag började svära över min dumhet att inte åka med till USS Okinawa. Gjort var emellertid gjort.

Hur lyckades du komma ut från Phnom Penh?

– Kinesiskbyggda raketer kom susande och slog ner i stan. På utfartsvägarna härskade trängsel och kaos med flyende människor, kärror och till och med sjukhuspatienter med droppflaskor. En del raketer hamnade på flygplatsen som ännu hölls. Jag förbannade Kina och lyckades ta mig oskadd fram till betonghangaren i Pochentong.

– Osäkerheten var stor huruvida de fåtaliga reguljära styrkorna skulle kunna hålla flygplatsen tills vi lyft. Problemet var att lyfta snabbt och komma upp över staden för att om möjligt undvika beskjutning. Trängseln i skyddsrummet var enorm. Det luktade mest avföring. Det handlade om minuter innan gerillan skulle anfalla.

– Besättningen tog täten och sprang upp i planet, övriga trängdes och slog sig fram. Motorerna vrålade, med ett ryck satte sig planet i rörelse. Vi flög på uppskattningsvis 200 meters höjd in mot Phnom Penh. Då small det till i styrbords sidoruta. Glassplitter for långt in i passagerarutrymmet. En kula hade träffat kabinrutan. Folk skrek till. Det blåste hårt genom hålet i rutan.

"Tjock olja sprutade"

– Så hördes ett otäckt metalliskt ljud till höger. Jag tittade ut och såg hur styrbords etta (motorn närmast flygkroppen) stannade. Bladen ställdes parallellt med färdriktningen för att minska luftmotståndet. Tjock olja sprutade ut över hela styrbordssidan. Vi var nu inne över staden på 500–600 meters höjd. Jag tror vi gjorde fem eller sex cirklar över Phnom Penh och kom upp på tretusen meters höjd innan vi satte kurs mot Bangkok.

– Planet gick fint hem på tre motorer och landningen gick perfekt. Vetskapen att ha sluppit ifrån kriget i Kambodja och nu vara i trygghet var överväldigande. Vi kramade om varandra, tittade på kulhålen i planet (fem stycken) och insåg hur nära vi varit att förolyckas.

Efter sin pensionering 1994 har Bernhard Englund gjort sig känd för sina kulturinsatser som militärhistoriker, målare och skulptör. Hans livsverk är skapandet av det karolinska Ryttmästarbostället i Skövde med sina omfattande vapen-, krigshistoriska- och konstsamlingar från svensk stormaktstid.

Publicerad i Militär Historia 10/2015