Hizbollahs attentat mot USA:s marinkår

Sergeant Stephen Russell spanar ut över flygplatsområdet i Libanons huvudstad Beirut. Klockan är kvart över sex och solens första strålar skymtas över Libanonberget i öster. Det är en vacker morgon – men tystnaden stör den 28-årige amerikanske marinsoldaten.

I vanliga fall brukar Russell höra de ständiga ljuden från Libanons förödande inbördeskrig, som under de senaste åtta åren har förvandlat Beirut från Mellanösterns pärla till ett utbombat Berlin år 1945.

Under hela natten har libanesisk milis – i synnerhet den shiamuslimska – låtit gevärskulorna hagla över flygfälten. Men denna söndagsmorgon, den 23 oktober 1983, är det så tyst i Beiruts södra förstäder att Russell till och med hör fåglarna kvittra i träden.

Sergeanten för befälet över vakterna som står utposterade kring den fyra våningar höga BLT-byggnaden, där USA:s utsända marinsoldater har sitt högkvarter sedan 13 månader tillbaka. Här sover 350 av Russells kamrater. Från sin vaktkur framför byggnadens södra ingång kan Russell se fem av de nio vakter som finns runt huset.

Han står med ryggen mot dem när han plötsligt hör ett svagt ljud från den stora parkeringsplatsen några hundra meter söderut. Efter en stund ökar ljudet och påminner nu om en vrålande dieselmotor. Russell vrider på huvudet och ser en gul Mercedes-lastbil köra i hög fart rakt mot taggtrådsstängslet som står mellan parkeringsplatsen och marinsoldaternas område.

06.21: Lamslagna vakter

Korpral Eddie DiFranco, som står i vaktkuren precis öster om taggtrådsstängslet, har sett den gula lastbilen. Sådana kommer till flygplatsen varje dag för att leverera gods, och därför reagerar han inte.

Bilen svänger plötsligt och ökar farten i riktning mot avspärrningen. DiFranco står lamslagen när den flera ton tunga lastbilen dundrar genom taggtråden bara några meter ifrån honom. I rasande fart får han ned sin M-16 automatkarbin från axeln. Den är inte laddad; DiFranco måste först sätta i ett magasin och mata fram. När lastbilen passerar hinner han se att föraren är en man med mörkt skägg.

Korpralen är till sist redo att skjuta. Han riktar snabbt vapnet mot lastbilen, men den har redan kört förbi. Inte heller vaktposten mittemot har hunnit skjuta. Skräckslagna ser de på när lastbilen fortsätter i rasande fart mot BLT-husets södra entré.

06.22: Russell springer för livet

Stephen Russell ser hur den gula Mercedesen kommer rakt emot honom. Blixtsnabbt drar han sin pistol med kaliber 45 och kliver ut ur vaktkuren precis framför husets ingång. Ett kort ögonblick överväger han att skjuta, men lastbilen rör sig för snabbt och är för nära. Sergeanten får en skymt av föraren genom den stora framrutan. Mannen ler.

Utan att tänka vänder sig Russell om och rusar in genom den stora, öppna lobbyn i BLT-huset. På väg genom den jättelika salen får han syn på en marinsoldat i träningskläder: »Spring för helvete!» ropar han och störtar mot lobbyns bakdörr.

Medan han springer hör Russell hur lastbilen kommer allt närmare. Aldrig förr har han sprungit så fort. Till slut kommer han ut genom bakdörren och får syn på en vaktpost utanför byggnaden. »Ta betäckning!» vrålar han till soldaten, som genast kastar sig på marken.

Russell rusar ut på en parkeringsplats bakom byggnaden. Medan han springer vrider han på huvudet och ser lastbilen plöja igenom hans vaktkur. Brädor och sandsäckar far som en tidvattenvåg in genom lobbyn. Russell fortsätter springa. När han vänder sig om några sekunder senare står last-bilen stilla inne i lobbyn. I samma stund ser han ett orange ljussken och känner en kraftig våg av intensiv hetta som slungar iväg honom genom luften.

06.22: Korpral begravs i betong

Korpral David Wilcox reser sig snabbt när han hör höga rop och skott. Han sitter i sitt lilla rum på andra våningen i BLT-huset. Han rycker åt sig pistolen och går mot dörren, men innan han hunnit fram lyfts dörren av gångjärnen och flyger emot honom.

Wilcox kastas omkull av tryckvågen, och när han ligger på golvet ser han hur väggarna rasar. När han öppnar ögonen igen är hela hans högra sida begravd under bråte. En stålbalk har genomborrat hans högra överarm och skulderbladet är krossat. Den värsta smärtan kommer från ryggen; hans njurar har slagits sönder mot en vattenledning under honom.

Wilcox kan knappt röra sig. Snart upptäcker han att han inte är ensam. En ingenjörssoldat, som före explosionen befann sig i rummet mitt emot Wilcox, ligger tre meter ifrån honom. En betongplatta ligger ovanpå bröstkorgen och trycker mot hans krossade revben när han andas. Wilcox glömmer sin egen smärta och försöker hålla mannen vid medvetande.

06.22: Soldat faller fyra våningar

Uppe på byggnadens tak ligger korpral Robert Calhoun i sin sovsäck. Han och hans kamrat ansvarar för kommunikationen med fartygen ur amerikanska flottan som ligger utanför Libanons kust, och radioutrustningen står på taket. Calhoun väcks av höga rop. Båda männen ligger fortfarande i sina sovsäckar när taket plötsligt delas på mitten och rök och lågor pumpas upp i luften som ur en vulkan.

I nästa sekund känner han att byggnaden börjar luta. Med ett dån kollapsar våning efter våning medan de båda männen kanar omkring på resterna av taket i sina sovsäckar. När det blir stilla är Calhoun täckt av bråte men lyckas med stor möda ta sig loss. Han reser sig och tror knappt sina ögon: det är bara fem meter ned till marken.

Ännu mer overklig är synen av kropparna som ligger på marken och i ruinerna. Pelare av rök och damm stiger ur ruinhögarna. Calhoun hör ett klagande ljud. Hans kamrat ligger halvt begravd i rasmassorna. Med bara händerna gräver han tills han förlorar -besinningen: »Håll käften!» ryter han till kamraten som inte har sagt ett ord.

06.23: Russell kan inte röra sig

Efter sitt sprintlopp genom byggnaden och efter att ha slungats fem meter ligger sergeant Russell orörlig på parkeringsplatsen bakom den kollapsade byggnaden. Han vet inte hur länge han legat medvetslös, men han har fruktansvärt ont i benen. Smärtan är så intensiv att han nästan svimmar. Gång på gång mumlar han samma mening: »Min gud, jag tror inte det är sant.» Det enda som hörs är hans egen röst. Russell har aldrig tidigare upplevt en sådan tystnad. Plötsligt hör han en viskning: »Åh gud, hjälp mig!»

Snart upprepas samma bön av en annan röst, till vänster om Russell. Ljuden kommer ur högarna av betong och förvridna stålbalkar som ligger utspridda över området. Han försöker instinktivt att åla sig fram mot rösterna, men han har så ont att han inte kan röra sig. Han tittar ned och upptäcker att hans vänstra fot är böjd i en onaturlig vinkel. En rännil av blod rinner över hans dammiga ansikte från ett sår på vänster sida av huvudet. Sergeanten ger upp och lägger sig för att vänta.

06.24: Befälet når ruinerna

Överste Timothy Geraghty, högste chef för marinens uppdrag i Beirut, rusar ned för trapporna i byggnaden där marinkårens kommandocentral ligger. Huset ligger några hundra meter norr om BLT-huset. Översten är övertygad om att kommandocentralen har blivit beskjuten och att fienden fått in en fullträff. När han kommer ut är hela flygplatsområdet insvept i ett moln av damm, men översten kan snabbt konstatera att kommandocentralen är oskadd.

Förvirrad springer han vidare, tätt följd av sin underordnade, major Melton. De båda männen springer från hus till hus men kan inte upptäcka några större skador. Geraghty känner hur det knyter sig i magen. De båda officerarna vänder söderut. Just då lättar det täta dammet. »Oh my God, BLT-byggnaden är borta!» flämtar major Melton.

Överste Geraghty kan inte tro sina ögon. Som förstenad tittar han på resterna av fyravåningshuset. Han vet att 350 av hans män ligger under de flera ton tunga betongplattorna. Redan på avstånd hör han svaga rop på hjälp ur ruinhögarna. De båda officerarna rusar tillbaka till kommandocentralen för att organisera räddningsinsatsen.

06.25 Sergeant Russell räddas

Tre minuter efter explosionen påbörjas de första organiserade undsättningsförsöken. Major Douglas Redlich och två andra officerare, som befann sig drygt 250 meter från BLT-huset vid explosionen, är de första som kommer fram till ruinerna. De tre männen hinner inte långt innan de ser dammiga rester av människor på marken mellan betongstycken och balkar. När major Redlich kommer närmare upptäcker han en sårad man på parkeringsplatsen. Det är sergeant Russell. Redlich faller på knä intill sergeanten som kämpar mot smärtan och ber om hjälp att resa på sig så att han kan se byggnaden. När han får syn på ruinerna blir han helt tyst. Strax därefter bärs Russell iväg till en uppsamlingsplats för sårade, och sedan flygs han ut till fartyget Iwo Jima för vård.

Samtidigt rusar major Redlich ända fram till den rykande ruinen för att försöka skaffa sig en överblick. Han vet att varje minut kan betyda skillnaden mellan liv och död för de sårade. Han är mest rädd för att de ska kvävas av röken som stiger upp mellan betongstyckena.

Fler soldater har kommit till platsen. Anblicken av förödelsen är så överväldigande att de flesta stannar och stirrar. »Stå inte och glo!» ropar majoren till de hjälplösa soldaterna och beordrar dem att parvis leta efter överlevande.

Strax därefter anländer en gaffeltruck som börjar röja väg för andra maskiner. Redlich kommenderar en grupp marinsoldater att plocka bort lik och kroppsdelar från arbetsområdet. De unga männen tittar rådvilla på majoren, osäkra på hur de ska ta sig an den blodiga uppgiften. Redlich och en annan officer börjar resolut att plocka upp avslitna armar och ben från marken och lägger dem på en bår. Det bryter handlingsförlamningen. Snart arbetar soldaterna febrilt med att samla in människodelar.

06.35: Ny bilbomb sprider skräck

Drygt tio minuter efter explosionen är räddnings-operationen i full gång. Under major Redlichs ledning har de stora -maskinerna börjat lyfta undan byggnadsrester medan grupper av marinsoldater letar efter skadade bland ruinerna.

Samtidigt får marinsoldaterna veta att även de franska truppernas byggnad några kilometer norrut har jämnats med marken av en lastbilsbomb. Nu är alla rädda att flygplatsen ska drabbas av en ny attack. Den okända fienden är tydligen välorganiserad och extremt målmedveten.

Det har Redlich inte tid att tänka på nu. Han och hans män har bara en sak i huvudet: att rädda liv. Med allt ifrån hävstänger till grävmaskiner försöker de att ta sig ned till sina sårade kamrater. För många kommer hjälpen för sent, men i flera fall visar det sig att offer som först antagits vara förlorade faktiskt lever. En av dem är en ung soldat som skalperats och har brutit både armar och ben. Mannen har ingen kännbar puls i handleden, men efter en stund i friska luften lyckas en tillskyndande civil läkare hitta en puls på halsen.

När räddningsmanskapet befriar en annan fastklämd soldat ur virrvarret av balkar och betong, hör de plötsligt en lång harang av förbannelser ur ruinhögen. I sin iver att rädda den fastklämde har de råkat stapla de bortflyttade betongblocken ovanpå två andra soldater som ligger längre ned i ruinen. Smärtan från det ökande trycket har väckt den ene till medvetande, och han är ursinnig över sina kamraters hänsynslöshet – vilket blir hans räddning.

09.00: Wilcox fastklämd i mörkret

Korpral David Wilcox har ingen aning om hur lång tid som gått sedan hans rum rasade ihop vid explosionen. Det känns som om han legat i det rökluktande mörkret i en evighet. Smärtan från hans krossade njurar plågar honom. Han kan höra på avstånd hur räddningsmanskap och offer ropar till varandra. Men ingen har hört hans rop. Istället har han under de senaste timmarna försökt lugna ingenjören som ligger några meter bort, fastklämd under en betongplatta och svårt skadad.

Plötsligt hör Wilcox röster. Ett räddningsteam under sergeant Randy Gaddos ledning håller på att gräva sig igenom ruinerna – så nära att Wilcox tydligt hör deras röster. Korpralen ropar så högt han kan. Randy Gaddo hör honom, men kan inte lokalisera var ljudet kommer ifrån. »Fortsätt prata», ropar Gaddo. Wilcox börjar sjunga så starkt han kan. Gaddos män arbetar sig ned genom bråten. De hittar den fastklämde ingenjören först, men så snart de lyfter bort betongplattan från hans bröst utvidgas mannens lungor och punkteras av hans brutna revben. Sergeant Gaddo kan bara se på medan ingenjören kvävs till döds.

Gaddo råkar ställa sig på den betongplatta som ligger på Wilcox. »Flytta dig!» väser han ur mörkret. Strax därefter lyfter räddningsman-skapet bort betongblocket över honom och med Gaddos hjälp kan han resa sig upp. »Åh, gud», mumlar han när han får syn på den ofattbara förödelsen.

David Wilcox är en av de sista som räddas ur ruinerna. Vid middagstid plockas den siste överlevande – en fältpräst – ut ur resterna av det kollapsade huset. Räddningsaktionen pågår i ytterligare sex dagar men ingen som grävs fram är vid liv. Sammanlagt 241 soldater, varav 220 ur marinkåren, har dött. Så många marinsoldater har inte omkommit på en och samma dag sedan andra världskriget.

Februari 1984: USA lämnar Libanon

Tre månader efter attacken tar USA:s president Reagan konsekvensen av förlusterna och beordrar marinen att lämna Libanon. För första gången har supermakten tvingats fly – inte av någon statlig armé, utan av en liten, namnlös milis vars vapen är självmordsbombare som är beredda att offra livet för att krossa fienden.

Stephen Russell, Robert Calhoun och David Wilcox återhämtade sig från sina fysiska sår, men de mentala ärren bleknade aldrig. År 2008 sade Russell att han fortfarande klandrade sig själv. »Jag kunde ha gjort något, men det gick för snabbt. Jag är ledsen – ledsen över att jag var där.»

Publicerad i Militär Historia 11/2019