DC-3:an och Catalina-affären

Åtta man omkom när ett signalspaningsplan av typ Tp 79 (DC-3) sköts ner över Östersjön sommaren 1952. Några dagar senare sköt sovjetiskt flyg även ner en Catalina som deltog i sökandet efter DC-3:an.

bargade dc 3 muskobasen

Den bärgade DC-3:an kan ses på Flygvapenmuseum i Linköping.

© Peter Liander

Det var morgon den 13 juni 1952. Signalspaningsplanet Tp 79 nr 79001, i vardagligt tal kallad DC-3:an (den civila beteckningen), gjordes klart för flygning.

Chefen för 6. transportgruppen, Sven-Olof Olin, hade flyttat fram starttiden, troligen på grund av väderutsikterna, och därför lättade planet från Bromma först fem minuter över nio. Vid spakarna satt piloten Alvar Älmeberg, som styrde ut över Östersjön längs en av de rutter som följde när man gav sig ut på skarpa uppdrag.

Var tjugonde minut rapporterade signalisten flygplanets läge per radio med hjälp av kod och klockan 11:08 togs ett av dessa meddelanden emot. Tanken var att man skulle veta ungefär var flygplanet befann sig i händelse av en olycka. Just denna flygning var sannolikt inriktad på signalspaning mot en ny sovjetisk radar av typ P-20 vid Liepaja i Lettland.

DC-3:ans livbåt sönderskjuten

För att signalspana mot en radarstation i närheten av kusten behövde flygplanet inte vara speciellt nära och det befann sig därför i internationellt luftrum. En kvart senare hördes ett nytt anrop, men det avbröts innan något budskap hann gå fram.

Det kom inga fler meddelanden och snart började man frukta det värsta. Två sjöräddningsflygplan av typ Tp 47 Catalina och ett antal spaningsplan började att tillsammans med fartyg söka efter Tp 79:an. Man hittade en sönderskjuten gummilivbåt som kom från det saknade planet.

Sökande Catalina sköts ner

Tre dagar senare sköts ett av Tp 47-planen ned av sovjetiskt jaktflyg. Denna gång kunde dock besättningen, som inte skadats allvarligt, plockas upp av ett fartyg.

Enligt den sovjetiska versionen hade det svenska Catalinaplanet kommit för nära sovjetiskt luftrum och Sovjet förbehöll sig rätten att freda sitt territorium med vapenmakt – även i fredstid. Den försvunna DC-3:an påstod man sig inte veta något om.

catalinaaffaren nedskjuten catalina 1952 ostersjon

Även en Tp 47 Catalina som deltog i sökandet efter DC-3:an sköts ner. Här klarade sig dock besättningen. Foto taget från fartyget Münsterlands däck.

Hemligt samarbete med Nato

Kalla kriget rasade som värst, i Östasien pågick Koreakriget för fullt där öst och väst stred mot varandra med Nordkorea och Sydkorea som ombud. Samma dag som det svenska flygplanet försvann hade ett amerikanskt signalspaningsplan av typ Boeing RB-29 Superfortress skjutits ned över Japanska havet med 12 man ombord.

Trots den offentligt deklarerade alliansfriheten samarbetade Sverige med Nato på flera olika områden och detta var sannolikt till viss del känt i Sovjetunionen. Det har spekulerats i om det fanns speciell amerikansk signalspaningsapparatur ombord på DC-3:an och att det till och med skulle ha funnits en nionde person med ombord, en amerikan.

I Moskva var irritationen stor över de närgångna amerikanska flygningarna och sannolikt spelade det mindre roll om det fanns amerikanska nationalitetsbeteckningar på de flygplan som spionerade på landets försvarsanläggningar, eller om det råkade sitta blågula kronmärken på vingarna.

200 projektiler mot DC-3:an

I dag vet vi att det svenska flygplanet attackerades av ett ensamt sovjetiskt jaktplan av typ MiG-15bis. Den sovjetiske jaktpiloten hade startat enskilt och inte i rote, det vill säga tillsammans med ett andra flygplan, vilket annars var normalt.

Han avlossade nära tvåhundra projektiler från sina automatkanoner och träffade DC-3:an flera gånger. Minst en granat träffade vänster motors oljetank, varvid oljan antändes och det började brinna i vingen. Flygplanet svängde mot svenskt luftrum och påbörjade en kraftig dykning. Nedslaget i vattnet blev våldsamt och de besättningsmän som var ombord omkom troligen omedelbart.

Först den 10 juni 2003 återfanns vraket av ett privat konsortium och företaget Marin Mätteknik. Vraket bärgades till sist och finns i dag utställt i en suggestiv utställning på Flygvapenmuseum i Linköping.

Publicerad i Militär Historia 1/2018