Kustjägarna – försvarets spjutspets

Östersjön har sedan stormaktstiden varit en viktig del av Sveriges skydd mot öster. Den har tjänstgjort som en geostrategisk buffert som förväntats ge en förvarning om olika hot riktade mot vårt lands hjärta.

Att det råder maktbalans i Östersjöområdet har under flera hundra år varit ett väsentligt svenskt säkerhetsintresse, i synnerhet sedan Ryssland i mitten av 1700-talet skaffade sig en reell maritim förmåga. Idag har Östersjön åter kommit i fokus och därmed en av vårt försvars främsta spjutspetsar: kustjägarna.

Amfibieoperationer redan under vikingatiden

Den svenska marina eliten kan å ena sidan anses ha en kort historia, från mitten av 1950-talet, i och med etableringen av röjdykardivisionen 1954, attackdykarutbildningen 1955 och Närförsvarsskolan (som Kustjägarskolan först kallades) 1956. Lika gärna kan man hävda att amfibieelitens rötter sträcker sig tillbaka till besättningarna på vikingarnas långbåtar vars landstigningar spred skräck utmed Europas kuster.

År 1495 genomförde svenska trupper vid Viborg i Karelen vad som med dagens språkbruk kan betecknas som en amfibieoperation – anfall genom ett landstigningsföretag. Syftet var att slå mot en rysk belägringshärs underhållsförbindelser. Karl XII:s landstigning på Själland år 1700 anses också vara en amfibieoperation och under Gustav III:s finsk-ryska krig genomförde arméns egen flotta, skärgårdsflottan, insatser med marininfanteri.

Professor Lars Ericson Wolke har i boken Kustjägarna (2016) analyserat olika historiska svenska amfibieinsatser: Peipussjön 1591–93, Ladoga 1610–17, Riga 1621, Ålandsinsatsen 1918 med flera operationer.

Kustartilleriet 1901

År 1901 skapades kustartilleriet (KA) som vapenslag av olika förband ur armén och flottan. Det bestod av artilleri- och minenheter, grupperade vid viktiga hamnar och flottans baser.

Kustartillerimajoren Maths Holmström publicerade 1929 skriften Studier över ett rörligt kustförsvar där han propagerade för ett skärgårdsförsvar präglat av rörlighet. Den tekniskt begåvade Holmström presenterade till och med en ritning över en futuristiskt utformad bepansrad landstigningsfarkost för sitt skärgårdsinfanteri.

Holmström hade 1922 tjänstgjort som artilleriofficer i de franska kolonialtrupperna under upproren i Marocko och dekorerats med Croix de guerre (krigskorset) och blivit riddare av hederslegionen. Men när han återkom till Sverige var hans idéer alltför långt före sin tid. Det skulle dröja nästan trettio år innan hans reformförslag om ett rörligt marininfanteri förverkligades i Sverige.

Andra världskriget resulterade i en mängd amfibieoperationer för Sverige att dra lärdom av. De mest relevanta och närliggande striderna utspelade sig i den finländska skärgården, där Finland under kampen om Hangö 1941 led svåra infanteriförluster. Sveriges krigsmakt studerade även de allierade kommandoräderna mot den tyskockuperade norska Atlantkusten.

Kommandosoldater eller kustjägare

Kommandotrupper i Sveriges krigsmakt? var den provocerande rubriken för en välbesökt diskussionskväll i Kustartilleriklubben den 4 december 1950. Kvällen inleddes med ett anförande av kapten Bertil Stjernfelt om kommandosoldater. Under kvällen berättade även tre svenska officerare med egen krigserfarenhet om de krav man borde ställa på »svenska commandos» eller kustjägare.

I diskussionen användes de två begreppen omväxlande. Malcolm Murray som lett 2. jägarkompaniet inom Svenska frivilligbataljonen på Hangö 1941 menade att de finländska förlusterna i Finlands skärgårdskrig mot Röda armén hade varit mindre om det funnits särskilda amfibietrupper.

Gösta Benckert, med krigserfarenhet från både Finland och Norge, yttrade: »Man kan inte ta en landkrabba, sätta honom i en båt som gungar omkring i ett antal timmar och sedan vänta att han stridsglad ska rusa iland för att slåss.» Fallskärmsjägaren Erik G:son Lewenhaupt, med erfarenhet av strider i bland annat Normandie, betonade under kvällen de särskilda disciplinkrav som borde ställas.

Denna diskussionskväll fick ingen omedelbar effekt men var ändå »tändpatronen till kustjägarladdningen» för att citera boken Kustjägare 1956–1996.

Fyra svenskar till Royal Marines

Nästa steg var utbildningen av fyra svenska officerare vid brittiska Royal Marines och den franska amfibieskolan i Nordafrika. En av dessa var den nämnde kapten Bertil Stjernfelt som kommenderades till den brittiska kommandoutbildningen.

1952 började man i Sverige på försök öva med vad som först kallades »närförsvarsmän». Man testade olika typer av landstigningsfarkoster och beväpningen var kpist m/45, kulspruta m/42, automatgevär och en experimentell automatkarbin.

Attackdykare, kustjägare och röjdykare

Samtidigt som planerna på kustjägare tog form började också de närliggande attackdykarna att sättas upp. Attackdykare har underrättelseinhämtning genom dykning under extrema förhållanden som huvuduppgift men ska även kunna lösa de svåraste stridsuppgifter.

I Sverige är attackdykarnas historia nära förbunden både med kustjägarnas och röjdykarnas, vars huvuduppgift är att röja sjöminor och andra undervattenshinder. Röjdykardivisionen etablerades 1954 och utbildade förutom röjdykare under ett drygt år även de första attackdykarna, varefter Flottans dykarskola ansvarade för den utbildningen till dess att flottans »adykare» lades ner 1979.

Fram till dess fanns det alltså attackdykare både inom flottan och kustjägarna. Sedan dess finns enbart kustjägarnas attackdykare kvar.

Närförsvarsskolan i Vaxholm

Chefen för marinen fick 1955 ÖB:s tillstånd till försöksutbildning av kustjägare, som närförsvarsmännen senare skulle omvandlas till. Det blev av olika skäl en utdragen process innan utbildningen sjösattes. Men den 15 september 1956 utfärdades kustartilleriorder nr 77 som innebar att försöksutbildning av kustjägare skulle inledas på KA1:s Närförsvarsskola i Vaxholm – tre år senare omdöpt till Kustjägarskolan.

Kustjägarnas födelsedatum har därför satts till den 15 september 1956 och firas varje år som kustjägardagen. Sedan starten har cirka 5 100 kustjägare utbildats. Ännu har ingen kvinna lyckats genomgå den.

En av de instruktörer som i januari 1957 tog emot pionjärkullen om 89 kustjägaraspiranter var Närförsvarsskolans förste chef, kapten Per Carleson, som fått specialutbildning vid den franska amfibieskolan i Nordafrika. Vid samma tid levererades de nya landstigningsbåtarna av 200- och 300-typ.

Per Carlesons idealinstruktör var, med hans egna ord »skicklig i närstrid, skärgårdsvan navigatör, god orienterare, gärna attackdykare, kunnig signalist och eldledare samt dessutom stark, uthållig och försedd med gott omdöme».

Motanfall i skärgård

Det kalla krigets svenska militärstrategi dominerades av tanken att vinna tid gentemot den invaderande motståndaren. Tid för mobilisering av totalförsvaret och för västmakterna att komma till vår undsättning. Kustjägarnas huvuduppgift var under denna kritiska tid motanfall i skärgård. I detta syfte övade man särskilt spaning, förflyttning i mörker, eldöverfall och landstigning.

Kustjägarna fick ja 1960

Hösten 1957 inspekterade ÖB, general Nils Swedlund, personligen Kustjägarskolan och gav ett muntligt ja till fortsatt utbildning. Med 1960 års ingång blev kustjägarna en del av den svenska krigsorganisationen.

Det tog med andra ord drygt tio år från det att tanken väcktes under diskussionskvällen i Kustartilleriklubben till dess att kustjägarna blev en tillgänglig resurs. Onödigt lång tid kan man tycka men en del av trögheten kan troligen tillskrivas motstånd från arméledningen mot att marinen skulle få ansvar för ett jägarförband.

Storbritanniens elitförband Royal Marines var Kustjägarskolans förebilder. Av intresse för Sverige blev även USA:s erfarenheter av amfibiekrigföring under Koreakriget eftersom Nordkoreas skärgårdskust liknade den svenska.

Mental och fysisk uthållighet

Liksom de andra jägarförbanden ska kustjägarna kunna strida och överleva i den svenska skogen. De ska dessutom kunna uppträda i skärgårdsmiljö, både till lands och på och under vattnet. Det vill säga i en miljö utan vägar med sparsamt eller inget understöd och där man får bära all utrustning själv. Kustjägarnas utbildning har därför alltid haft stora inslag av mental och fysisk uthållighet. Externt har utbildningen därför ibland setts som pennalistisk.

Harald Hynell gick igenom plutonbefälsutbildningen vid Kustjägarskolan 1985–86 och har i minnesboken Kustjägarna 50 år reflekterat över utbildningens påstådda pennalism:

Kustjägarnas utbildning har därför under åren fått stora inslag av övningar som syftar till att öka soldatens och gruppens mentala och fysiska uthållighet. Utifrån, med det civila samhällets perspektiv, kan utbildningen te sig pennalistisk och det är klart att det har hänt att vissa befäl frestats att kompensera sin bristande auktoritet med att köra med kustjägar-aspiranterna, men i grund och botten är de hårda övningarna befälens uppriktiga försök att förbereda soldaterna för en reell verklighet.

I boken Kustjägarna har Fredrik Hesselman och Daniel Ottosson betonat hur Kustjägarskolan, dess hårda krav och skickliga officerare och soldater »lade grunden till modern svensk kunskap om amfibiestrid och rörligt försvar i skärgårdsmiljö».

Den sista fasen av kalla kriget ökade stormakternas intresse för Sverige och dess skärgårdar. Sovjets invasion av Afghanistan och expansion av ubåtsbaserade kärnvapen i Nordatlanten och Ishavet, Warszawapaktens intensifierade landstigningsövningar i Östersjön och Natos eurostrategiska kärnvapen bidrog till denna temperaturhöjning.

Ökad rörlighet för kustjägarna

Studier under 1980-talet gav vid handen att fler rörliga förband behövdes inom kustartilleriet för att täcka upp Sveriges långa kust. Man genomförde försök med amfibiebataljoner där kustjägarkompanier ingick som en av flera komponenter. Kustjägarnas uppgift där var som tidigare offensiv strid, men nu med inriktning mot att ta terräng för bataljonens robot- och minenheter.

Den nya stridsbåt 90H och en hel del annan modern materiel tillfördes. Både kustjägarnas eldkraft och rörlighet ökade därmed väsentligt vilket ledde till nya krav på befälens och soldaternas utbildningsnivå. Duktiga trupputbildare behövde i nya tider bli bättre truppförare.

Amfibiebataljonen

Kustartilleriet omstöptes i oktober 2000 till Amfibiekåren. Samtidigt försvann Kustjägarskolan och uppgiften att utbilda kustjägare togs över av kustjägarkompaniet inom Amfibiebataljonen vid KA1, som senare blev Amf1. Tvåtusentalets demontering av marinen resulterade i korthet i att Amf1 flyttade från sina traditionsrika marker på Rindö vid Vaxholm till Berga i Haninge.

I fredstid består Amf1 idag av ett enda kustjägarkompani på 132 personer inom amfibiebataljon 2014 vilket är ett sjögående, operativt rörligt förband som ska kunna verka både i Sverige och internationellt. Fullt mobiliserad omfattar bataljonen 1 200 amfibiesoldater.

Kustjägarnas tidigare offensiva uppgifter har i stort övertagits av amfibiebataljonens skyttekompanier så att kustjägarna kan nyttjas till mer kvalificerade uppgifter som spaning och underrättelseinhämtning. Amfibiebataljonens mest kvalificerade spaningsresurs är attackdykarna.

Trots att dagens kustjägare har mer spaningsprofil än attackstuk behåller man en mycket god förmåga till strid. Striden är främst inriktad mot så kallad störstrid: särskilt viktiga mål är fientlig chefspersonal, staber samt sambands- och ledningssystem.

IAS – Internationella amfibiestyrkan

För internationella insatser skapades år 2007 Internationella amfibiestyrkan (IAS). Dess första skarpa insats blev i centralafrikanska Tchad i enlighet med en FN-resolution att skapa säkerhet för humanitär verksamhet, skydda flyktingar och ge förutsättningar för FN-polis att verka i området. Styrkan omfattade drygt 200 soldater inklusive en spaningsgrupp som utgjordes av kustjägare och attackdykare.

Det föreföll som en paradox att skicka amfibiesoldater till en av Afrikas torraste regioner utan minsta marin anknytning. Men missionens skickliga genomförande talar för de svenska amfibiesoldaternas allsidighet.

Svenskarna i Tchad fick gott renommé bland övriga länders styrkor på plats för sin effektivitet och förmåga att snabbt lösa sina uppgifter. Svenska amfibiesoldater har framgångsrikt genomfört flera andra utlandsmissioner, bland annat på Balkan, i Afghanistan och runt Afrikas horn.

Efter den turbulenta perioden med omställningar från invasions- till insatsförsvar med olika internationella åtaganden har idag pendeln svängt. Efter Kremls operationer mot Ukraina 2014 drabbades Sverige i viss mån av en »strategisk baksmälla». I kombination med ett högt ryskt tonläge mot Sverige har Östersjön och vårt nationella försvar åter kommit i fokus. Hur påverkar detta framtidens amfibiekrigföring och kustjägarnas tänkta insatser?

Hårdare krav på kustjägaren

Överstelöjtnant Jimmy Johansson beskriver i jubileumshistoriken Kustjägarna nya utmaningar för kustjägarna i form av hybrid- och irreguljär krigföring. En komplex hotbild i ett försämrat omvärldsläge och en snabb materielutveckling gör att kraven på den enskilde kustjägaren aldrig har varit hårdare än nu. Vi låter Jimmy Johansson avrunda vår artikel med några reflektioner om arten av framtidens krissituationer:

Det som i någon mening skiljer sig från det vi tidigare känt till i termer av mellanstatliga kriser och konflikter är huvudsakligen medel och metoder. I ett samhällssystem annat än demokrati påträffas fler tillgängliga maktmedel än det militära. Här återfinns ekonomiska, psykologiska, diplomatiska, politiska och okonventionella maktmedel som ogenerat kan optimeras för att nå måluppfyllnad.

Bland valbara metoder kan cyberattacker, subversion, nättroll, psykologiska operationer, aktivism och propaganda lyftas fram. De metoder som används harmoniserar väl med medlen. Det är kombinationen av medel och metoder som sammantaget skapar en rörig uppfattning om var vi befinner oss. Kanske befinner vi oss redan i en kris? Definitioner och gränser suddas ut. Spännvidden mellan det asymmetriska och konventionella handlandet ställer enorma krav på oss. I framtiden blir inget svart eller vitt. Det blir snarare en oordnad gråzon vi har att hantera.

Publicerad i Militär Historia 5/2017