Kalla kriget: Norrlands försvar mot Ryssland

Från Stockholmstrakten finns den gamla klassiska historien om mönstringsförrättaren som frågar den mönstrande; Kan du åka skidor? Ja, svarar ynglingen. Bra, då blir det Boden, säger mönstraren, och ropar fram nästa yngling med frågan; Kan du åka skidor? Nej, svarar ynglingen. Bra, det får du lära dig i Boden, svarade mönstraren.

Sveriges försvar

Under kalla kriget utbildades närmare en halv miljon värnpliktiga för att skydda gränsen i öster mot ett sovjetiskt anfall. Syftet med all utbildning, all planering och alla förberedelser var att visa omvärlden att vi verkligen menade allvar med påståendena om vår neutralitet och att vårt försvar var krigsavhållande; fienden skulle inse att vi var så väl förberedda att det inte var värt att angripa oss.

Alla samhällets resurser inom transport-, el- och telenätet var integrerade i planeringen för att säkra ett svenskt försvar av övre Norrland. Alla statliga verk, som SJ, Vägverket, Vattenfall och Televerket var med, liksom landstingens sjukvårdsresurser och all kommunal planering. Industrin utvecklade specialsystem som Hägglunds bandvagnar, Scanias och Volvos lastbilar och Bofors artilleripjäser. Inalles förbereddes ett försvar av Norrland med som mest 200 000 soldater från de flesta av Sveriges landskap.

Sovjetunionens mål – Norge

Vid ett sovjetiskt angrepp på Sverige i norr var supermaktens egentliga mål att nå Norges Atlantkust. Förre överbefälhavaren Bengt Gustavsson uttryckte det så här:”Vi kunde se tre möjliga syften. Förutom att komma till Norge och skydda sin egen andraslagsförmåga i Murmansk, kunde angriparen samtidigt hota transporterna från USA till Europa. Det tredje handlade om luftförsvar. Det kunde finnas ett sovjetiskt intresse av att förekomma Nato och flytta fram sitt flyg och sina robotar till Skandinavien för att skydda Moskva och Leningradområdet. Under hela kalla kriget var sjöherravälde i Ishavet ett prioriterat mål för Warszawapakten. Detta inkluderade ett anfall mot Nordnorge för att besätta norska kusten.”

Om Sovjet angrep Norge vid deras gemensamma gräns norr om Finland skulle det norska försvaret fördröja fienden vid strategiskt viktiga fjordar. Det stora och avvärjande försvaret skulle ske vid Lyngenställningen (ursprungligen byggd av tyskarna) alldeles norr om det svenska Treriksröset. Ställningen var mycket stark och när vägen längs bergssidan väl sprängts skulle alla försök till vägbyggen eller överskeppningar kunna avvärjas av den försvarande norska 6. divisionen.

Sovjetunionens vägval

Den smidigaste och kortaste vägen för Sovjet att ta sig till den norska Atlantkusten gick över Finland och Sverige, via Karesuando till Narvik, eller söderut mot Arvidsjaur och västerut mot Mo i Rana.

Ett anfall genom Finland och Sverige fordrade sannolikt åtta till nio divisioner och Sovjetunionen skulle behöva två till tre månader för att tilltransportera förband och underhåll till deras utgångslägen. Finland planerade att stoppa en i norr framryckande fiende vid Kemi älv. När de mobiliserat skulle försvaret och fördröjningen kunna verka minst två veckor – om inget motstånd gjordes skulle den sovjetiska genomgången kunna ske på tre dagar.

Mot bakgrund av Finlands speciella relation till Sovjetunionen (Vänskaps-, samarbets- och biståndspakten från andra världskrigets slut) vågade man från svensk militär sida inte utgå från att landets ledning i alla lägen skulle försvara sig mot ett sovjetiskt angrepp. Man var skeptisk till vissa delar av det finska agerandet: sovjetiska tåg kunde utan fördröjande omlastningssvårigheter fortsätta fram till svenska gränsen och det sovjetiska bensinbolaget Teboil hade oproportionerligt stora diesel- och bensinmackar längs de öst-västliga vägarna mellan den ryska och den svenska gränsen.

När de anfallande sovjetiska trupperna nådde Sverige skulle det enbart finnas en väg per framryckande division i den första anfallsomgången. De sovjetiska framryckningarna skulle kompletteras med luftlandsättningar vid älvövergångarna samt vid Luleås och Gällivares flygplatser.

Svårorienterad vinterterräng

Divisionernas förstahandsmål skulle vara uppåt tio mil in i Sverige efter två till fyra dygns anfall och andrahandsmålen 15–22 mil in i landet efter fem till tio dygn.

Terrängen i den förväntade krigsskådeplatsen längst uppe i norr är svår att orientera sig i. Den består av gles skog, sjöar, tjärnar, vidsträckta myrmarker och fjäll, och här finns knappast några vägar. Efter den mörka och regniga hösten följer en lång, snörik vinter som dock kan medge framryckning i väglös terräng. Då är landskapet avlövat och risken för upptäckt och bekämpning från flygplan och helikoptrar större; alla spår syns i klart väder.

I den snöklädda terrängen ställs höga krav på varje enskild soldats orienteringsförmåga. Kylan är en svuren fiende som måste bli en bundsförvant då temperaturer under 40 minusgrader kan förekomma. Det svenska försvaret byggde på att utnyttja den svårgenomträngliga terrängen, de fåtaliga vägarna och de tvärsgående älvarna.

Vägsprängningar för att hindra fienden

Huvudscenariot som den svenska militären arbetade efter var att Sovjetunionen skulle anfalla från Finland över Torne älv och in i Norrland. Invasionsstyrkorna skulle då, genom mycket omfattande mineringar vid sidan om vägarna, kanaliseras till de fem vägar som ledde i västlig riktning från gränsen. Det fanns långt över en halv miljon minor i mobiliseringsförråden, vilket möjliggjorde mineringar på 100 mil med en bredd av 10 meter. Sedan skulle fiendens framryckning bromsas upp av vägsprängningar. Det fanns över 200 förberedda med 300 kilo trotyl i varje (den sammanlagda sprängkraften motsvarade ett flertal medeltunga kärnvapenbomber) och varje vägsprängning skulle ta mellan tre och fem dagar att reparera.

Alla genomgående vägar norr om Lule älv hade mellan fem och tio förberedda sprängställen, fördröjningseffekten skulle bli mellan fjorton dagar och en månad per väg. Stenblock och träd skulle fällas i massor över vägarna, bröten byggas upp och allt skulle mineras för att försvåra röjning. Det fanns hundratals förberedda skansar med över 4 000 bunkrar, som skulle understödjas av ett femtiotal fartygspjäser som sprängts in i befästningar för försvar av broarna längs övergångarna vid Torne, Kalix och Lule älvar.

Tre välplanerade faser

Den operativa principen byggde på tre välplanerade faser, att först möta fienden, sedan hejda honom och slutligen slå honom. En anfallande sovjetisk fiende skulle alltså kanaliseras längs de öst-västliga vägarna. Han skulle fördröjas och försvagas av förband grupperade vid sidan om vägarna för att nötas ut vid spärrarna och stoppas längre fram vid någon större älv. Fiendetrupperna skulle slutligen skäras av i delar genom ett samlat anfall i sidan.

Nästan alla svenska förband och förmågor ingick. För att lyckas i Krigsfall II N, det vill säga mot ett sovjetiskt anfall i Norrland, var Sveriges politiska ledning beredd att transportera upp och satsa nästan alla förband i Mellansverige, och enbart lämna en skärm av effektivt kustartileri i Stockholm, ett luftförsvar över Mälardalen och vissa strategiska reserver i Mellansverige och Skåne.

1. Mötafasen

Avsikten med mötafasen var att vinna tid genom att fördröja de sovjetiska trupperna vid väg- och brosprängningar och vid fasta spärrar samt genom att anfalla täterna på röjningsförbanden och att slå på djupet mot lednings- och underhållsförband.

Det mycket väl förberedda fördröjningsområdet var gränszonen mellan Kalix älv och gränsälvarna (Torne älv och Muonioälven) där fyra av de fem öst-västliga vägarna som de sovjetiska trupperna kunde använda fanns. Längs de genomgående vägarna grupperades hemvärns- och lokalförsvarsförband i utbyggda skansar, understödda av pansarvärnshelikopterkompanier och andra stridsgrupper med mycket korta mobiliseringstider. De första att möta fienden skulle vara de lokalt rekryterade gränsjägarförbanden, som mobiliserade i Haparanda, Övertorneå, Pajala och Karesuando, med uppgift att spränga broarna vid gränsen.

Mellan vägarna grupperades Norrlandsjägarbataljoner från Norrlands Dragoner i Arvidsjaur. De skulle med stöd av omfattande väg- och brosprängningar och med fältarbeten och mineringar fördröja fiendens framryckning. De skulle sedan stanna kvar när fienden ryckt förbi dem och anfalla i sidorna för att angripa ledningsplatser, förstöra drivmedelsförråd och nyckelmateriel, till exempel gräv- och schaktmaskiner.

”Strid på djupet av hans område för att försvåra att reparera, bygga och underhålla förbindelser samt att föra fram förnödenheter. Dessutom skall gränssättande resurser och ledningsorgan bekämpas”, stod det i Arméreglemente 2. Till och med sandtagen fick en operativ betydelse, eftersom en anfallande fiende skulle bli beroende av tillgång till stora mängder sand för sitt reparationsarbete av de sprängda vägarna. Släpp ingen jävel över bron! var det Sven Dufva-liknande försvarsmottot för att hejda fienden vid de stora älvarna och säkra Överkalix, Boden eller i yttersta fall Älvsbyn.

2. Hejdafasen

Avsikten med hejdafasen var att säkra ett område från vilket fienden kunde bekämpas, samt att kanalisera deras framryckning till vissa stråk tills de nådde de platser där det svenska försvaret ville hejda dem.

Älvarna försvarades i motståndsområden förberedda med skansar och väg- och brosprängningar av infanteribrigader från I 14 i Gävle och I 13 i Falun som grupperades vid Kalix, Lule eller Piteå älv, beroende på hur långt fram man hann. I stort sett samtliga svenska infanteriregementen hade avdelade förband som skulle transporteras till Norrland för att stödja försvaret.

3. Slåfasen

Avsikten med slåfasen var att kraftsamlat anfalla och skära av fienden samt bryta hans motståndskraft, antingen norrut mot Kiruna och Malmberget eller söderut mot E4. Efter att ha säkrat en pivot vid Överkalix, Boden eller Älvsbyn och hejdat fienden vid en av de större älvarna skulle anfallskraften brytas genom att slå i sidan mot hans mjuka delar, som stabs- och trossförband, med en eller två fördelningar bestående av moderna Norrlandsbrigader eller tilltransporterade pansarbrigader.

Uppgiften till fördelningarna var att först ta terräng på djupet av fiendens gruppering för att sedan anfalla och skära av fienden i mindre delar genom att slå hans artilleri- och underhållsförband. Erfarenheter från tidigare vinterkrig visar att isolerade förband inte klarar sig många dagar utan underhåll, understöd och ersättning.

Fienden ska stoppas vid Kalix älv

De fem Norrlandsbrigaderna var välövade. De kunde rycka fram över 20 mil i obanad terräng med sina stridande enheter innan de behövde avlösning. Allt tillgängligt modernt långskjutande artilleri koncentrerades till övre Norrland för att kunna slå ut fiendens artilleri och förband på djupet.

Om försvaret hunnit grupperas innan fienden gick över gränsen skulle han hejdas i höjd med Kalix älv. Om försvaret var i efterhand skulle fienden hejdas något längre söderut vid Lule älv, och i ett tredje alternativ skulle fienden försöka hejdas vid Pite älv. Till dessa tre olika fall fanns ett stort antal fördelningsanfall planerade, som skulle utlösas beroende på händelseutvecklingen.

Vid en eventuell förlust av Fyrkanten skulle reträtt och återhämtning ske mot Arvidsjaur och i anslutning till Storuman, samtidigt som vägen mot Mo i Rana i Norge var viktig för eventuella förstärkningar. Tillkommande förband eller fördelningar från Mellansverige eller Skåne skulle förstärka anfallet i ena eller i andra riktningen.

Bättre förutstättningar långt in i landet

Om den svenska ledningen haft is i magen och lockat fienden långt in i landet så skulle våra förutsättningar att vinna ha ökat. Då hade fiendens underhållslinjer blivit längre och hans försvarslinjer tunnare. Därmed hade vi fått större handlingsfrihet att, från skyddade grupperingsplatser i inre Norrland, anfalla, dela av och slå en framryckande fiende på hans svagaste punkter – och därmed vinna.

Dessutom skulle förutsättningarna för att precisionsbekämpa de framryckande kolonnerna med attackflyg ha varit goda, på samma sätt som Nato gjorde i operation Desert Storm under Kuwaitkriget.

Men om Sovjetunionen valt att göra som i det finsk-sovjetiska fortsättningskriget och på ett traditionellt infanteristiskt sätt gått fram mot vår mitt och våra grupperingsplatser, så skulle våra möjligheter att bekämpa anfallet varit mindre. Vi hade inte fått plats att gruppera, vi hade inte kunnat anfalla honom i flanken och vi hade varit utsatta för hans flyganfall om vi istället valt att rycka fram längs kusten.

Planering inspireras av Napoleon

Den svenska operativa planeringen liknade Napoleons plan inför segern vid Austerlitz 1805, där Napoleon längs den genomgående vägen först säkrade en väl försvarad pivot vid Santon, motsvarande Boden. Sedan lockade Napoleon österrikarna och ryssarna att anfalla genom att överge den viktiga Pratzenplatån (motsvarande Fyrkanten) och genom att dra tillbaka sina förband västerut och söderut. Därmed fick han fienden att avancera längre söderut och att överge Pratzenplatån, tack vare att han tunnade ut sin försvarslinje ytterligare. I snabba marscher och helt i smyg framgrupperade Napoleon starka förband söderifrån och återtog platån i ett kraftigt motanfall som delade österrikarna och ryssarna och tvingade ut dem i Telnitzsjöarna, motsvarande Bottenviken, där de gav upp.

Civilsamhällets resurser mobiliseras

Inom de norra militärområdena (Övre och Nedre Norrland) bodde en miljon svenskar, det vill säga en åttondel av befolkningen utspridd på halva Sveriges yta. Nästan hela det civila samhällets resurser behövde mobiliseras för att stödja de närmare 200 000 soldater som skulle försvara området. Försvaret leddes av en militärbefälhavare som var samgrupperad med civilbefälhavaren, vilken koordinerade samhällets sjukvårds-, transport, el- och teleresurser så att försvaret fick maximalt stöd och samhället fick maximalt skydd. Ledningen skedde från ett bergrum med goda sambandsmöjligheter, först i Klinten i Boden, men senare flyttat.

Alla samhällets tillgängliga transportresurser, som SJ och SAS, var engagerade för att snabbt få upp soldater och materiel från Mälardalen till Norrland, en sträcka på över 100 mil. Det fanns fyra vägar, en järnvägslinje samt ett antal flygplatser att använda. Transportorganisationen var utvecklad. En fördelning motsvarar en tåglängd av närmare 10 mil. Det sammanlagda tågkapacitetsbehovet uppgick till ett 50 mil långt tågsätt!

På mindre än två veckor skulle närmare 200 000 man transporteras upp till mobiliseringsförråden i Norrland och till grupperingsplatserna. (Själv skulle jag inom åtta timmar infinna mig på parkeringsplatsen vid Ikea i Barkaby för snabb flygtransport upp till Arvidsjaur.)

Evakuering av befolkningen

Det var inte bara behov av transporter av soldater norrut. Sjukhusen skulle tömmas och patienterna flyttas söderut för att säkerställa vårdplatser till militären, 5 000 i Norrbotten och 5 000 i Västerbotten. I nedre Norrland fanns ytterligare 7 500 vårdplatser för militären.

Nästan alla bussar ingick i planeringen för att evakuera civilbefolkningen och alla åkerier och lastbilar var inskrivna för transporter och byggföretagen fanns med för att bygga befästningar. Detaljhandelsföretag ingick för att säkerställa livsmedel med stöd av omfattande förhandslagring av baslivsmedel.

Man hade räknat på allt, som att tvätterikapaciteten var 800 ton i månaden. ”Beräknade tvättbehov kan inte helt tillgodoses och förutsätter omfattande transportbehov. Om driftstörningar inträffar vid större tvättinrättningar uppstår snabbt resursbrist”, står det i civilbefälhavarens plan. Allt var genomtänkt – hela samhället ingick i försvaret av Norrland.

Neutrala Sverige

Svensk försvarsplanering vilade på neutralitet, i praktiken dock en komplicerad och mångfacetterad företeelse. En strikt neutralitet i händelse av ett sovjetiskt angrepp skulle krävt att svenska förband inväntat att Finland ockuperades. Inget skulle få göras för att hjälpa finska förband som i praktiken genomförde en fördröjningsstrid på Sovjets väg mot den svenska gränsen. På samma sätt kunde man fundera över om Natos flygstridskrafter skulle låta bli att angripa sovjetiska förband på framryckning genom Sverige mot den norska gränsen.

Smala vägar – en fördel för det svenska försvaret

I sovjetisk krigsplanläggning kunde man rimligen inte undgå att ta i beaktande att Sverige vid ett sovjetiskt anfall skulle kunna välja att hjälpa Finland eller upplåta baser åt Nato. Eftersom militär planering måste ta hänsyn till worst case var det i dessa sammanhang lätt att den sovjetiska ledningen betraktade Sverige som en av flera motståndare på Nordkalotten.

Svårigheten för de anfallande trupperna var att få plats i de vägfattiga områdena på de smala och då troligtvis förstörda vägarna. En motoriserad sovjetdivision behöver 10 kvadratmil som grupperingsområde. Det innebär att det bara ryms tre divisioner i bredd mellan Haparanda och Pajala. En division har anfallskraft i tio mil sedan behöver den avlösas, vilket kan ta två dygn och i vintertid mycket mer om vägarna är enfiliga.

De trånga utrymmena var fördelaktiga för det svenska försvaret, eftersom vi i början enbart behövde slå mot täterna av den fientliga framryckningen.

En osäkerhetsfaktor var huruvida stridsvagnar vintertid kunde ta sig fram över de väglösa myrarna. Eftersom svensk försvarsplanering vilade på att de sovjetiska förbanden huvudsakligen var bundna till vägarna var detta en källa till ständiga diskussioner. Övningar visade att stridande enheter kunde ta sig fram över myrarna, men bandfordonskolonnernas framfart förstörde snabbt möjligheterna för tross och underhåll att följa efter.

Erfarenheter från Finland under andra världskriget visar att det var svårt att i längden stå emot en potentiellt och över tiden mycket överlägsen fiende.

I slutfasen på Karelska näset i juni 1944 anföll den sovjetiska 21. armén vid Tali-Ihantala med femton divisioner till fots på en bredd av tolv kilometer, med ett rejält understöd av stridsvagnar och artilleri. Det finska försvaret orkade inte i längden stå emot anfall efter anfall av utvilade och ständigt tillkommande förband.

Under det kalla kriget tillkom möjligheten att tidigt bekämpa motoriserade fiender på djupet av deras gruppering med flyg- och precisionsbombningar längs uppmarschvägarna. Vi såg effekten av det från krigen i Sinai, Kuwait och Irak, där de utslagna förbanden var kanaliserade till de få vägarna i samma omfattning som de skulle ha varit i Norrland. Luftherravälde hade därför varit avgörande för att slå sönder de fientliga kolonnerna längs vägarna och för att slå ut kvarvarande broar längs de fientliga underhållslinjerna samt för att slå ut understöds- och underhållsförband på djupet.

Nordanvind 91

Övningen Nordanvind 91 utspelades under en vecka i trakterna av Kiruna och Gällivare, samtidigt som operation Desert Storm pågick i Kuwait. Ett av syftena var att för omvärlden visa vår förmåga att föra stora stridskrafter till norra Sverige och därmed också viljan att försvara denna del av landet. 24 000 soldater deltog i övningen i mars 1991 tillsammans med 5 200 fordon, 40 helikoptrar och 150 flygplan. Intressantast är nog Ångermanlandsbrigaden och dess underställda bataljon från Fältjägarbrigaden. Huvuddelen av brigaden färdades under 48 timmar över 60 mil från Östersund och Sollefteå till Nattavaara och samtliga fordon var med vid marschmålet.

Militärbefälhavarens, generallöjtnant Curt Sjöö, slutord till de deltagande förbanden var: ”Markstridskrafterna har uppmarscherat, under fem dygn genomfört en anfalls- och fördröjningsoperation och därefter återgrupperat. Såväl material som personal har visat sig fungera väl under vinterförhållanden. Förbanden har i allt väsentligt kunnat lösa sina uppgifter.”

Gör det då någonting att planerna på hur övre Norrland skulle försvaras avslöjas? Nej, inte nu. Nu efteråt har vi alla rätt att veta hur bra och hur väl förberedda vi var, även om vi tvivlade på det när vi bevakade ett vägslut mot en ändlös myr och när vi, efter dagar av framryckning, tagit ett anfallsmål och tvivlade på att vi kommit rätt, eftersom det inte fanns någonting där, mer än en oplogad, igensnöad och otrafikerad vägkorsning.

Publicerad i Militär Historia 11/2010