Misslyckade provskjutningar
De första provskotten med Polaris-roboten gjordes i september 1958 från en vanlig startplatta på marken och blev en något dubiös framgång i det att roboten, om än fullt stabil, vägrade följa planerad bana och envisades med att försvinna rakt upp.
Nästa provskott en månad senare blev ett spektakulärt misslyckande där andra steget tände redan på plattan, gav sig iväg och fick sprängas medan första steget stod kvar och brann för fullt. Totalt avfyrades 17 provskott från den vanliga startplattan, där fem var helt lyckade i alla avseenden, innan man övergick till nästa fas i utprovningen.
Parallellt med detta utvecklades en testrigg för undervattensuppskjutningar. En komplett utskjutningstub monterades vertikalt hängande under en särskilt framtagen pråm, och från denna inleddes en serie provskott. Där kunde hela förloppet prövas med robotens utskjutning från tuben, passage genom vattnet upp till havsytan, uppträdande under den korta färden upp i luften utan annan drivning än resterande rörelseenergi från gasgeneratorn i utskjutningstuben, och slutligen tändningen av första stegets raketmotor.
Ett antal problem upptäcktes. Första stegets raketflamma kunde studsa mot havsytan och skada känsliga motordelar eller knuffa roboten ur avsett, vertikalt läge. Själva raketmotorn med dess känsliga, vridbara utblåsningsmunstycken tålde inte värmestrålningen från raketflamman utan särskilt skydd och fick konstrueras om.
Lyckade test från ubåt
Både roboten och utskjutningssystemet var således utprovade när en komplett robot för första gången laddades i en av George Washingtons tuber. De två första provskotten ägde rum den 20 juli 1960 med omkring två timmars mellanrum och förlöpte utan anmärkning – det andra avsiktligt längre än maxskottvidden (utan stridsdel). Ytterligare två skott följde en månad senare, nu med den alternerande besättningen.
I november samma år löpte ubåten ut på sitt första tvåmånaders uppdrag som en del i den nukleära avskräckningen. När hon togs ur tjänst år 1982 hade hon fullgjort 55 sådana uppdrag.
Den första Polaris-versionen (A-1) följdes snart av flera som skulle avhjälpa brister i den första, under tidspress utvecklade versionen. Den väsentligaste begränsningen hos A-1 var räckvidden, tätt följd av den relativt stora spridningen av förväntade nedslagspunkter (50 procent inom en cirkel med 1,8 km diameter). Denna var därmed alltför stor för att medge säker bekämpning av hårda mål – däremot räckte den väl till för stora och/eller oskyddade mål som radarstationer, luftvärnsrobotbaser, flygfält – och, fast det talades det tyst om – befolknings- och industricentra.