Svensk signalspaning på gränsen

Hade Sovjetunionen återupptagit utvecklingen av de tyska vedergällningsvapnen V1 och V2? Det försökte Sverige ta reda på genom en satsning på signalspaning med flyg. Insamlingen av materialet var ytterst farlig – det visade sig inte minst när DC-3:an sköts ner 1952.

Flygande DC-3 samt Sverigekarta.

Plötsligt får den svenske flygvapenpiloten syn på ett torn som sticker upp ur dimman. Han ligger på ostlig kurs över Östersjön med sitt flygplan och känner på sig att de har flugit alldeles för länge rakt in mot den sovjetiska kusten. Tornet som sticker upp kan bara betyda en sak: de är inne på sovjetiskt territorium.

Men piloten är inte befälhavare ombord, det är högste officeren. Denne befinner sig längst fram i flygplanets glasnos, som spanare. Några minuter tidigare har han fått frågan om det inte var dags att vända om, men nu behövs inga fler frågor. Utan att invänta order kastar piloten runt flygplanet i en brant sväng och fortsätter ut på kontrakurs. Tornet var sannolikt fyren på Dagös västra udde och Dagö tillhörde sedan 1944 Sovjetunionen.

Signalspaning mot Sovjetunionen

Incidenten inträffade den 18 maj 1949 och piloten hette Ove Huzell. I B 3-planet, som startat från Bromma i Stockholm, satt också flygspanaren Eriksson, signalisten Lindqvist och mekanikern Blomqvist.

Baktill i planet fanns signalisten Karlsson och tre »hemliga herrar» från Försvarsväsendets radioanstalt (FRA), som framför sig hade ett antal »svarta lådor», vilka var kopplade till hörlurar som herrarna hade på sig. Det de sysslade med var topphemlig signalspaning riktad mot Sovjetunionen.

När andra världskriget tog slut 1945 försvann det omedelbara krigshotet mot Sverige och beredskapen upphävdes. Tyskland var ute ur spelet och utgjorde inte längre något hot.

Den enda angripare som det svenska försvaret planerade för att möta var Sovjetunionen och för att kunna förbereda sig behövde man veta vilka militära resurser som fanns på andra sidan Östersjön. Framför allt ville man ha förvarning i tid om det skulle dra ihop sig till krig igen.

karl gosta bartoll signalspaning

Flygvapnets Karl-Gösta Bartoll under sökandet efter »spökraketerna» som siktats i norra Sverige på 1940-talet.

Signalspaning minst farliga metoden

De metoder som stod till buds var analys av öppna uppgifter, spionage, flygspaning och signalspaning. Offentliga uppgifter gav inget av värde om militära förhållanden i Sovjetunionen och spionage var, och är, en mycket svår och farlig metod som bara tillgrips i speciella fall.

Flygspaning kunde ibland sättas in, men var också den förenad med betydande risker i de fall flygplanen upptäcktes. Faran för nedskjutning var påtaglig och de politiska riskerna mycket stora. Därmed återstod signalspaningen som kunde bedrivas på någorlunda säkert avstånd från utländskt territorium.

För att kunna förstå vilka förhållanden som rådde under 1940- och 50-talen måste man försöka tänka bort mycket av det som vi i dag tar för självklart. Det fanns inga datorer och inga TV-apparater och privata bilar var ännu sällsynta. Telefon var ofta en apparat som satt fast på väggen och en radio var en tung låda med ömtåliga radiorör av glas inuti.

Sovjetiska flygplan var hemliga

Idag kan man på internet studera kartor och detaljerade flyg- och satellitbilder av vilket område som helst i världen – även där det finns militära anläggningar. Det går lätt att hitta detaljerad information exempelvis om de flesta flygplanstyper.

På den tiden var kartor över Sovjetunionen militära hemligheter till och med för de egna medborgarna och när det gällde flygplanen så offentliggjordes inte ens deras typbeteckningar, än mindre foton eller uppgifter om dem. Det svenska försvarets behov av underrättelser var därmed enormt.

Signalspaningen riktades främst mot Sovjetunionen. Man spanade mot militär verksamhet, men även mot handelsflottan och säkerhetstjänst. Eftersom Sovjetunionen inte förfogade över tillräckligt stort antal landstigningsfartyg väntade man sig att en eventuell invasion av Sverige skulle genomföras med hjälp av civila handelsfartyg.

signalspaningsapparat apr 4

Signalspaningsapparat APR-4 som användes av de svenska flygplanen på 1940- och 50-talet.

Robotförsöksplatsen Peenemünde

Något som tilldrog sig stort intresse var den sovjetiska utvecklingen inom robotområdet. Det fanns en påtaglig oro för att nya vapensystem höll på att utvecklas, system som kunde nå Sverige. Försvarsmyndigheterna misstänkte att Sovjetunionen hade aktiverat robotförsöksplatsen Peenemünde i östra Tyskland och det ryktades att Sovjet även höll på med robotförsök på Dagö och Ösel.

Dagens ufo-rapporter (ufo, unidentified flying object, oidentifierat flygande föremål) är inget nytt och märkliga himlafenomen har observerats av människor sedan långt tillbaka i tiden. På 1930-talet skrevs det till exempel mycket om de så kallade »spökflygarna» över Norrbotten och flygvapnet sattes in för att spana i området. Inget misstänkt hittades.

Spökraketer över Norrbotten

År 1946 uppträdde återigen underliga fenomen i stort antal och i olika delar av landet. Även kvalificerade iakttagare som personal från försvarsmakten rapporterade att de sett det som nu kom att kallas »spökraketer». Många rapporter var trovärdiga och en särskild undersökningskommitté med representanter från bland annat Försvarets forskningsanstalt (FOA), FRA, försvarsstaben och flygstaben bildades för att utreda saken.

Med hjälp av radar och signalspaning försökte experterna ta reda på vad folk hade sett och, framförallt, om »spökraketerna» kom från Sovjetunionen. Om Sovjet återupptagit den avbrutna tyska utvecklingen av robotarna V-1 och V-2 skulle det mycket väl kunna handla om försök med sådana robotar, eller kanske en ny och okänd robottyp. Under kriget hade inte mindre än sju tyska robotar slagit ned i Sverige.

Till sist tvingades forskningsgruppen dock konstatera att de uppgifter som kommit in om sovjetisk robotverksamhet inte kunde verifieras. Någon förklaring till de observationer som gjorts gick inte att hitta.

signalspaningsplan f8 barkaby 6YG

Svenska signalspaningsplan utanför hangar 5 på F 8 Barkarby i Stockholm. På F 8 fanns 6. transportgruppen, som ansvarade för flygningarna.

© Owe Gellermark

Blondie första signalspaningsplanet

Det flygplan som hade använts som signalspaningsplan i samband med »spökraketerna» var ett gammalt bombplan av typ B 3 från flygflottiljen F 11 i Nyköping. Flygplanet kallades Blondie efter seriefiguren med samma namn. Kapten Karl Erik Nittve, flygförar- och spanarutbildad och tidigare placerad vid flygstaben, hade 1944 kommit till FOA som militärassistent och han blev nu ansvarig för den flygburna signalspaningen.

Man utgick oftast från Malmö-Bulltofta flygplats, Visby flygplats eller F 17 i Ronneby. Som i all hemlig verksamhet använde spanarna sig flitigt av kodord – operation Sara, Frida, och så vidare – för att inte uppgifter om verksamheten skulle kunna läcka till dem man spanade på.

Den signalspaningsapparatur som användes utgjordes av överskottsmateriel som köpts in från USA. Den kompletterades och förbättrades sedan i egen regi.

Det kalla kriget mellan öst och väst hade nu börjat och med tiden blev det allt viktigare att fastställa en »normalbild» för Östersjöområdet, för att därefter kunna upptäcka eventuella avvikelser och indikationer på krigsförberedelser. Det svenska beredskapssystemet var nämligen helt beroende av att förvarning kom i tid, så att försvarsmakten hann mobilisera och göra sig beredd för anfall.

6. transportgruppen på F 8 Barkaby

I december 1950 bildades den så kallade 6. transportgruppen på F 8 Barkarby i Stockholm. Det var denna som skulle sköta signalspaningsflygningarna. Själva signalspaningen sköttes av FRA, som vid denna tid också hade fem, periodvis sex, fasta markstationer i drift. Några av dessa användes i stort sett dygnet runt. Jämfört med markstationerna utgjorde flygverksamheten bara en mindre del. Nu togs också ett nytt flygplan i bruk, Tp 79, en ombyggd Douglas -C-47, och i juli 1951 genomfördes det första uppdraget med detta flygplan.

dc 3 tp79 barkaby 1951 a 1lMXiakiW44hSG

Tp 79 (DC-3:an) fotograferad på F 8 Barkarby 1951, året innan den sköts ned under ett signalspaningsuppdrag över Östersjön.

© Herman Allwin

Signalspaning från Bromma och Blekinge

Signalspaningsuppdrag över norra Östersjön utgick från Bromma och skedde normalt på 4 000 till 4 500 meters höjd, men några gånger flög man högre, på 5 200 meter. På 4 500 meter är det teoretiska avlyssningsavståndet 268 kilometer. Ibland utfördes flygningar över södra Östersjön, från F 17 i Blekinge.

Allt som hade med denna verksamhet att göra var belagt med sträng sekretess och obehörig personal fick inte närma sig flygplanen. Planen fick inte heller fotograferas – något som gör att det i dag existerar mycket få bilder på den DC-3:a som sköts ned av sovjetiskt jaktflyg i juni 1952.

I slutet av 1940-talet flög svenska fotospaningsflygplan då och då både i närheten av och över sovjetiskt territorium. Det var redan då förenat med fara och när allt fler radarstationer byggdes och kom i drift blev det i stort sett omöjligt att närma sig den sovjetiska kusten utan att bli upptäckt. Sovjetiska flygplan sköt under årens lopp ned ett stort antal amerikanska spaningsplan som kommit för nära gränsen, eller som med avsikt kränkt sovjetiskt luftrum.

Arboga signalspaningens krigsbas

När flygningarna kom igång på nytt efter nedskjutningen av DC-3:an i juni 1952 gick svenskarna ytterst försiktigt till väga. För första gången hade man nu radar igång som övervakade luftrummet i fredstid och om radarn av någon anledning inte kunde användas, eller om radioförbindelsen med flygplanet inte fungerade, skulle flygningen avbrytas. Om svenska jaktflygplan fanns i beredskap skulle de startas för att skydda det svenska signalspaningsplanet ifall sovjetiska flygplan närmade sig. I krig skulle 6. transportgruppen vara baserad på den mer skyddade krigsbasen vid Arboga.

catalina startklar 1952

Ett Catalinaplan görs klar för start i juni 1952. Planet sköts ner av sovjetiskt jaktflyg samma dag när det deltog i letandet efter den försvunna Tp 79:an (DC-3) över Östersjön.

© Aftonbladet/IBL Bildbyrå

Till skillnad från annan flygspaning har signalspaning störst möjligheter att verka före ett krigsutbrott. I krig skulle de tunga och långsamma flygplanen ha varit ytterst sårbara vid flygning över Östersjön.

Ibland hände det att MiG-jaktplan kom upp och lade sig tätt intill de svenska signalspaningsflygplanens vingspets när de befann sig mitt ute över Östersjön – för att lite senare vinka med ena handen och försvinna österut mot sin hemmabas.

FRA:s signaltrafikbyrå

Det material som samlades in under flygningarna lämnades till FRA:s signaltrafikbyrå. Bearbetningsbyrån tog hand om underlag från avlyssnad kommunikation och sysslade med forcering av krypton (koder). En teknisk sektion hade hand om utveckling av signalspaningsmaterielen. Sammanställningssektionen sammanställde sedan materialet, ibland med underrättelser som FRA fick in från annat håll, exempelvis från utlandet.

Den utarbetade sedan rapporter till försvaret, rapporter som bland annat användes för att göra i ordning lägeskartor och så kallade målpärmar. Dessa innehöll kartor, foton och beskrivningar av alla de mål som kunde bli aktuella att anfalla för det svenska attackflyget, både i området runt Östersjön, i Danmark och i Finland (i händelse av sovjetisk ockupation). Strategiska platser i Sverige dokumenterades också: hamnar, flygfält, radarstationer, broar och järnvägsstationer.

Sovjetiska flygbaser lokaliserade

På 1950-talet var de sovjetiska flygbasernas lägen kända på en till två kilometer när. Flygförbandens basering i stort inom Östersjöområdet hade fastställts och radarstationer kunde med upp till 75 procents sannolikhet lokaliseras inom ett cirkelformat område med tre kilometers radie eller mindre.

catalinaaffaren nedskjuten catalina 1952 ostersjon

Även en Tp 47 Catalina som deltog i sökandet efter DC-3:an sköts ner. Här klarade sig dock besättningen. Foto taget från fartyget Münsterlands däck.

Tp 52 Canberra spanade från högre höjd

Den nedskjutna DC-3:an ersattes av en Tp 82 Varsity och 1960 gick det svenska försvaret över till jetflygplan i och med att två Tp 52 Canberra levererades. Nu infördes så kallad övertrycksandning med syrgas och tack vare detta kunde man flyga på högre höjd, vilket förbättrade räckvidden för signalspanarna. Med Tp 52 var flygtiden under ett signalspaningspass normalt två timmar.

I samband med Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien 1968 kunde den svenska beredskapen snabbt anpassas efter läget tack vare de underrättelser som kom in från signalspaningen. Tydliga avvikelser från normalbilden visade tidigt att något var på gång. I mitten av augusti drogs slutsatsen att Warszawapakten hade avslutat förberedelserna för en invasion och natten mellan 20 och 21 augusti inleddes den – precis som förutsagt.

Testade försvarets beredskap

För att testa den svenska beredskapen fick de svenska signalspaningsplanen ofta flyga ut oannonserat från svenskt territorium på så låg höjd att de inte syntes på radarn. Efter stigning flög man sedan in mot kusten för att se om luftbevakningen reagerade som den skulle och om svenskt jaktflyg kom upp för att möta.

När man refererade till den svenska incidentberedskapen med luftbevakning och jaktflyg användes kodorden »Sydfisken» (södra Sverige), »Valfisken» (Mellansverige) och »Lappfisken» (norra Sverige).

tp 85 sud aviation caravelle signalspaningsplan

Två Caravelle trafikflygplan togs i tjänst som signalspaningsplan 1972 under beteckningen Tp 85. De användes fram till 1998.

© Axel Carleson/Flygvapenmuseum

På 1970-talet upprätthöll signalspaningsflyget så pass hög beredskap att ett flygplan var tillgängligt med en timmes varsel under normal tjänstetid. Vid vissa tillfällen krävdes att två flygplan var i luften samtidigt. Ibland stod ett av flygplanen stilla på grund av service, men ett totalavbrott i flygverksamheten fick inte förekomma.

Tp 85 Caravelle nya spaningsplan

När det blev dags att byta ut Tp 52 Canberra mot modernare flygplan köptes två stycken Caravelle från SAS som efter ombyggnad och utrustning kom i tjänst sommaren 1972. Då med typbeteckningen Tp 85. De användes sedan fram till 1998 och ersattes
i sin tur av typen S 102B Korpen (Gulfstream), som fortfarande är i tjänst.

Den primära uppgiften för FRA var tidigare att observera indikationer på krigsförberedelser och att samla underrättelser av olika typ om Sovjetunionen och dess allierade. Idag ska FRA:s signalspaning, enligt vad myndigheten anger på sin hemsida, riktas mot utländska förhållanden samt vara ett stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Spaning mot terrorism och IT-angrepp

Man spanar inte längre bara mot den militära förmågan hos främmande makt, utan också mot förhållanden som rör exempelvis svenska militära insatser utomlands, utveckling och spridning av massförstörelsevapen i andra länder samt internationell terrorism. Dessutom är man uppmärksam mot IT-angrepp mot känsliga informationssystem i Sverige och mänskliga rättigheter i auktoritärt styrda länder.

Publicerad i Militär Historia 1/2018