Sveriges ubåtsvapen
Under den frostigaste perioden av kalla kriget bestod Sveriges ubåtsflotta av 23 ubåtar. Det var en styrka av stor betydelse för landets försvar, skriver kommendörerna Ulf Edman och Bo Rask.
Fyra av sex svenska ubåtar i Drakenklassen med Vargen i spetsen.
Det är tyst och mörkt i manöverrummet. Bara det svaga suset från luftkonditoneringsanläggningen hörs i bakgrunden. I mörkret syns instrumentbelysningarna svagt. Då och då avbryts tystnaden av korta precisa order och rapporter mellan vaktens personal.
Det är september och ubåten befinner sig på 47 meters djup i östra delen av Östersjön. Vid bestämda tider svävar den upp några meter för att ta emot trafiklistan på långvågsradion. Sedan ner igen till bästa spaningsdjup.
Plötsligt rapporterar sonaroperatören: »Svag aktiv sändning i bäring 126. Frekvens 3,2 kHz frekvensmodulerad sändning. Klassificeras som jagare typ Udaloy, stort avstånd.»
Vakthavande officeren (VO) lägger snabbt ut bäringen i sjökortet samtidigt som VO2 tar emot den från sonaroperatören till strids- och eldledningsutrustningen. Därmed startar automatisk måldatainmätning och beräkning av målets kurs, fart och avstånd. VO konstaterar att bäringen pekar rakt ner mot Irbensundet.
Det är precis där underrättelseofficerarna har bedömt att den sovjetiska invasionsflottan skulle löpa ut till sjöss. Nu gäller det att snabbt bedöma åt vilket håll målen förflyttar sig. Kanske måste ubåten flytta på sig för att uppnå optimalt skjutläge.
Så här skulle det ha kunnat gå till om Sverige utsattes för en kustinvasion under det kalla kriget. Då hade ubåtssystemet under flera decennier metodiskt byggts upp till en stark och viktig länk i det svenska marina försvaret.
Ubåtarna började som dykbåtar
Trots mer än 100 år på nacken är ubåten ett relativt ungt vapensystem. Att det kunde utvecklas till ett fungerande koncept var främst förbränningsmotorns förtjänst. Den möjliggjorde framdrift i ytläge, kombinerat med batteridrift i undervattensläge. Dessförinnan utnyttjades handkraft och ångmaskineri för framdriften, vilket hade avsevärda nackdelar, både när det gällde uthållighet och den tid det tog att förbereda för dykning.
Dåtidens ubåt – egentligen bör den kallas dykbåt – var ett ytfartyg som, när en fiende siktades i horisonten, kunde dyka och genomföra anfall med torpeder. Om hotet var litet kunde anfallet även utföras i ytläge med kanon. Spaning bedrevs huvudsakligen på ytan med kikare vilket normalt innebar korta upptäcktsavstånd.
Svenska marinens första ubåt, Hajen, i docka på örlogsvarvet i Stockholm byggåret 1904.
Ubåtar under världskrigen
Under de två världskrigen förblev ubåtarna i allt väsentligt dykbåtar, om än med allt bättre operativ räckvidd och uthållighet i uläge. För Tysklands del utsträcktes operationsområdena alltmer och kom i mitten av andra världskriget att omfatta hela Atlanten och även delar av Indiska oceanen.
De amerikanska ubåtarnas operationsområden låg i västra delen av Stilla havet där de effektivt kunde bedriva sjöfartskrig mot de för Japan så viktiga sjöförbindelserna.
Under båda världskrigen förde Tyskland efter en tid ett oinskränkt ubåtskrig – det vill säga man anföll sina mål utan föregående varning – i strid med dåtidens regler för krigföring till sjöss. Det medförde enorma förluster i fartyg och människoliv för de allierade.
Bättre motmedel mot ubåtar
För att minska förlusterna införde britterna konvojering. Snabb teknisk utveckling av sensorer som radar, sonar (på den tiden kallad hydrofon i Sverige), sonarbojar och signalspaning ledde till genombrott i förmågan att jaga ubåtarna. Nu kunde de med framgång förföljas både före, under och efter anfall, samt handelsfartygen dirigeras bort från områden där de koncentrerats av den tyska ubåtsledningen.
De nya sensorerna infördes successivt på alla krigsfartyg och flygplan. Samtidigt utvecklades nya fartygs- och flygplanstyper, vilket medförde att de tyska ubåtarna successivt kom i underläge från 1942 och fram till krigets slut.
Utvecklingen av radar och förbättrad taktik gjorde att de tyska ubåtarna inte längre på ett säkert sätt kunde ladda batterierna i ytläge nattetid. Otillräcklig laddning ledde till svårigheter att undandra sig ubåtsjakt om de blev upptäckta.
Snorkeln gav laddning i uläge
Ubåtscheferna blev därför försiktigare och antalet sänkta fartyg minskade. Under resten av kriget satsade tyskarna stort på forskning och utveckling av ubåtar. Man ökade också produktionen av befintliga ubåtstyper. Under 1944 byggdes cirka 40 ubåtar per månad av den enklare typen VIIC.
Den viktigaste åtgärden var utvecklingen av snorkeln (ursprungligen en holländsk uppfinning), som medgav att ubåten kunde ladda batterierna i uläge på periskopsdjup.
Allt sammantaget ledde till att en helt ny ubåtstyp introducerades – XXI – vilken började produceras i slutet av kriget. Den kom dock för sent för att få någon operativ betydelse innan kriget upphörde den 7 maj 1945.
Fram till andra världskrigets slut var de svenska ubåtarna att betrakta som dykbåtar. Fotografi från manöverrummet i Sjölejonet, som sjösattes 1936 och utrangerades 1959. En av ubåtarna i den senare Sjöormenklassen fick ärva namnet.
Bärgade U 3503 utanför Göteborg
Efter krigsslutet hade Sverige ett stort behov av kunskapsinhämtning om de snabba tekniska framsteg som gjorts av såväl de allierade som av tyskarna. Man visste dock att Tyskland tagit fram en revolutionerande ny modell, XXI. En skadad sådan – U 3503 – hade nämligen styrt in på svenskt vatten söder om Göteborg den
6 maj 1945.
Fartygschefen ansökte om att under två dygn få göra krigsreparationer, för att sedan avgå. Chefen för marinen ville dock kvarhålla ubåten en lägre tid i avsikt att kunna studera den, vilket ledde till att den tyska besättningen sänkte fartyget.
Genom snabbt och skickligt agerande lyckades marinens personal få igång elmotorerna och köra in ubåten på något grundare farvatten för att underlätta en eventuell kommande bärgning.
Allt på den så småningom bärgade ubåten dokumenterades: batterierna, de målsökande girande torpederna, hydrauliksystemet, sonaranläggningen, radarn och radarvarnaren. Viktigast av allt var snorkeln, som man senare monterade på den äldre ubåten Draken (II) i syfte att genomföra praktiska prov.
Byggde Hajen efter U 3503
På erfarenheterna från U 3503 byggdes efter kriget en serie om sex ubåtar av typ Hajen (Hajen var Sveriges första ubåt, ursprungligen konstruerad 1904). De togs i bruk åren 1954–59. Samtidigt studerade svenskarna ubåtsutvecklingen i USA, särskilt när det gällde atommaskineri.
1954 hade USA sjösatt världens första atomdrivna ubåt, USS Nautilus, och även i Sverige undersöktes under en period atomdrift, vid Asea i Västerås.
Ett annat intressant studieobjekt var försöksubåten Albacore, skapad för höga undervattensfarter med kryssroder och tornroder, enmans styrpanel och en högre automatiseringsgrad ombord. Med Albacore som förlaga skulle den framgångsrika så kallade Sjöormenklassen sedermera byggas. Den tyska influensen avtog.
Drakenklass interimlösning
Den svenska marinen kunde dock knappast stå utan ubåtar under tiden. För upprätthålla den beslutade numerären om 24 fartyg bestämdes att en interimistisk ubåt skulle byggas.
Sex ubåtar av förbättrad Hajentyp (Drakenklass) producerades under åren 1960–64. Drakenserien fick, till skillnad från Hajen, en stor långsamtgående propeller för att reducera de typiska kavitationsljuden från de snabbroterande propellrarna.
Samtidigt konstaterade man att den bästa ubåtsjägaren var en annan ubåt. Därför byggdes sex så kallade nummerubåtar från andra världskrigets dagar om till jaktubåtar, typ Abborren.
Sjöormen Sveriges första riktiga ubåt
Sjöormen, i en serie om fem båtar, blev, kan man säga, Sveriges första riktiga ubåt: modern i designen, snabb och lätt att manövrera både sidledes och på djupet och med hög batterikapacitet.
Med sin höga hastighet och goda manöverförmåga klassas sjöormenklassen som den första moderna svenska ubåten.
Dess motståndskraft mot sjunkbomber och minor var god och den var dessutom mycket tystare än sina föregångare. Givetvis hade den snorkel. Serien togs successivt i tjänst 1968 till 1971. Tre byggdes på Kockums Mekaniska i Malmö och två på Karlskronavarvet.
Sjöormen ansågs så lyckad att den moderniserades i flera omgångar. Efter drygt 30 års tjänst i marinen kunde ubåtstypen även förses med kylaggregat och i övrigt förberedas för tjänst i tropiska farvatten. 1997 såldes den till Singapore, som då hade beslutat sig för att skaffa ett ubåtsvapen.
23 ubåtar i början av 1970-talet
Den svenska ubåtsflottan bestod i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet – det vill säga under den kyligaste perioden av det kalla kriget – av 23 ubåtar. Sex Hajen, sex Draken, sex Abboren och fem Sjöormen. Det var en imponerande och slagkraftig styrka av stor betydelse för landets försvar.
Risken för angrepp mot Sverige ansågs vid den här tiden hög – en kustinvasion från Warszawapakten var det farligaste scenariot med tanke på den korta tid det skulle ta att transportera anfallsförbanden över Östersjön. Ändå ansågs inte flottan räcka till.
Näcken med stor vapenlast
1977–81 byggdes Näckenserien, om tre båtar. De skulle ersätta Abborren från 1962. Tekniken var redan då världsledande: Näcken skapades för att med stor vapenlast under kort tid samtidigt kunna anfalla flera mål i en fientlig flotta. Dessutom måste den, för att få ut maximal effekt, tidigt kunna upptäcka målen. Kraven innefattade en bra sonar, god eldledning och en torped med trådstyrning och målsökare.
Näcken var en av de första ubåtsserierna i världen som var projekterad och konstruerad med datordesign. Den var också först i världen med ett helt integrerat strids- och eldledningssystem, vilket gav möjlighet att samtidigt utvärdera målens kurs, fart och avstånd (de så kallade målfaktorerna) med hjälp av enbart bäringar till målen från ett passivt sonarsystem.
Eldledningssystemet utnyttjade avancerade beräkningsalgoritmer. Även det skeppstekniska manöver- och övervakningssystemet var datoriserat. Syftet var att minska besättningens storlek och därmed öka uthålligheten.
Ubåtar med landskapsnamn
Som ersättning för de sex Hajenubåtarna projekterades – med erfarenheterna från Näckenserien som grund – i början av 1980-talet en serie om fyra ubåtar som gavs landskapsnamn (typ Västergötland). Styrande parametrar var även nu lång uthållighet och stor vapenlast. Västergötland hade hela nio torpedtuber.
Torpedrum på HMS Södermanland, byggd i Västergötlandsklassen 1986–88. Klassen är med sina nio torpeder Sveriges tyngst beväpnade. Södermanland är fortfarande i tjänst.
I början av 1980-talet studerades dessutom utvecklingen av de ovan nämnda så kallade passiva sonarerna. Syftet var att kunna upptäcka mål på större avstånd.
FAS – 30 meter lång antenn
Den lågfrekventa energi ett fartyg utstrålar påverkas inte lika mycket av dämpningen i havet som mer högfrekvent energi. Men för att upptäcka och bäringsbestämma sådan energi krävs en större antenn – array-storlek.
Uträkningar och praktiska prov på en ubåt av Näckentypen ledde fram till konstruktionen av en cirka 30 meter lång antenn som löpte utefter skrovet. Den kallades för FAS (Flank Array Sonar) och användes som komplement till den cirkulära antennen (CHS – Cylindrical Hull Sonar) som var placerad i förskeppet.
FAS medförde att ubåten nu kunde upptäcka och identifiera mål på mycket stora avstånd, särskilt i de ljudkanaler (områden med lägre ljudhastighet) som normalt finns i Östersjön på varierande djup främst beroende på temperatur och salthalt.
Mingördel på Neptun
Samtidigt studerades en mingördel av tysk modell som skulle öka ubåtarnas kapacitet att lägga ut minor. (En mingördel fungerar ungefär som en sadelväska på en häst). En prototyp byggdes och provades med gott resultat på ubåten Neptun.
För att ytterligare öka ubåtarnas slagkraft studerades beväpning med sjömålsrobot av typen Harpoon. Av kostnadsskäl fullföljdes dock inte detta.
Det viktigaste tekniska framsteget var dock beslutet att satsa på ett så kallat luftoberoende tillsatsmaskineri som komplement till batteri och dieslar. Med detta kunde ubåtarna drivas längre utan tillgång på luft. Det nya maskineriet utgjordes av ett antal Stirlingmotorer med generatorer. Drivmedlet var lättdiesel och flytande syre (LOX) används som syrebärare.
Näcken förlängdes med åtta meter
Dåvarande chefen för marinen beslutade 1983 att bygga en åtta meter lång prototyp och installera den i ubåten Näcken. Operationen var komplicerad: ubåten delades i två delar och en helt ny skrovsektion med en färdiginstallerad Stirlingmotor infogades mellan delarna.
Den åtta meter längre Näcken gick till sjöss med maskineriet hösten 1988. Det var ett djärvt beslut som banade väg för en helt ny ubåtstaktik med möjligheter att under längre tid undvika upptäckt och undandra sig ubåtsjakt.
Stirlingmotorn är en gammal uppfinning där kolvarna rör sig mellan en kall och en varm sida i motorn. Motorn drar i sin tur en generator som laddar ubåtens batterier. Tillsatsmaskineriet medförde att bland annat ljus och värme i ubåten kunde försörjas med hjälpkraft.
Stockholm under 100-årsfirandet av ubåtsvapnet 2004. På bilden syns ubåtsräddningsfartyget HMS Belos och HMS Södermanland.
Om den höll låg fart kunde ubåten röra sig i veckor utan att behöva snorkla (alltså att sticka upp en luftmast för att suga in luft till dieslarna). Batteriet användes bara för förflyttning i höga farter.
Tidigt 1980-tal var viktigt när det gällde internationellt samarbete. Flera officerare sändes till Storbritannien för att ta del av brittisk taktik och lära sig hur de bättre skulle kunna utnyttja ubåtens sensorer samt metoder för att analysera data från moderna sonarsystem.
Västergötlandsserien
Under den här perioden levererades Västergötlandsserien (1986–89). Den var utrustad med en mycket modern passiv sonar med ett stort cylindriskt array i förskeppet och en betydligt bättre analysförmåga – det vill säga den kunde bättre bestämma vilket fartyg som befann sig i en viss position – än tidigare ubåtar.
Redan 1991 utrustades Södermanland, som första ubåt i marinen, med en serieproducerad FAS med väsentligt förbättrade sensorräckvidder och analysförmåga som resultat.
Ubåtarna var vidare utrustade med en mycket bra signalspaningsutrustning och ljusförstärkare i periskopet. Dessutom var den försedd med en ny typ av batterier. Detta sammantaget ledde till kortare laddningstider och effektivare strömuttag ur batterierna.
Västergötlandserien kom att bli förebild för Sveriges genom tiderna största försvarsexportprojekt – sex ubåtar av Collinsklass som beställdes av Kockums 1987, men tillverkades i Australien. (Kockums fick för övrigt i slutet av 2013 en australisk order på att göra en förstudie inför nästa generations Collinsubåtar.)
Gotlandserien ersatte Sjöormen
I slutet av 1980-talet var ubåtsnumerären nere i 13 fartyg: fem Sjöormen, tre Näcken, fyra Västergötland och målubåten Spiggen (miniubåt). I början av 1990-talet planerades och byggdes, som ersättning för Sjöormenserien, en serie om tre Gotland.
Ubåten byggdes direkt med tillsatsmaskineri, då tekniken i ubåten Näcken snabbt hade visat sin stora potential. I samband med halvtidsmodernisering omkring 2005 utrustades även de två modernaste ubåtarna i Västergötlandsserien med tillsatsmaskineriet. Därmed var ubåtssystemet nere på en numerär om fem fartyg – samtliga med tillsatsmaskineri.
Sammanfattningsvis kan sägas att svensk ubåtsteknik från andra världskriget till 1950-talets slut påverkades starkt av Tyskland för att senare influeras mer av amerikanska idéer och teknik.
De ubåtsprojekt som har tagits fram av Försvarets materielverk (FMV) tillsammans med Kockums Mekaniska Verkstad och ubåtsförbandet har varit och är fortfarande av högsta internationella standard. De har kunnat utvecklas till avsevärt lägre kostnader än andra jämförbara utländska konventionella ubåtsprojekt.
Publicerad i Militär Historia 1/2018
