Biafransk soldat under kriget med den nya statens flaggemblem (en halv gul sol) fäst på uniformsskjortans ärm.

© Romano Cagnoni/Getty

Kampen om Biafra

Inbördeskriget i Nigeria nådde hela världen via tv. Framförallt var det massvälten bland civila i utbrytarstaten Biafra som upprörde tittarna. Men konflikten var inte svartvit och båda sidorna i kriget försökte utnyttja lidandet för att vinna det.

4 januari 2020 av Anders Hansson

I början av oktober 1967 har nigerianska regeringstrupper invaderat delstaten Eastern Region, som i maj samma år utropats som den självständiga staten Biafra. Nu rycker styrkorna fram mot huvudstaden Enugu i tron att om bara denna erövras kommer biafranerna låta sig ledas tillbaka in i Nigeria.

I sitt officiella residens ligger Biafras statschef, överstelöjtnant Odumegwu Ojukwu, och sover. Han vaknar till ljudet av vapen som avfyras och dundret från artilleri. Nigerianerna står bokstavligen runt husknuten. Till sin förskräckelse inser Ojukwu att hans rådgivare och livvakter har flytt. 

Där och då kunde det nigerianska inbördeskriget, mer känt som Biafrakriget, ha tagit slut. Ojukwu visade dock stor sinnesnärvaro. Han klädde sig som en tjänare och promenerade lugnt ut från huset och gick därifrån. Han ska till och med ha besvarat glada vinkningar från några av fiendesoldaterna.

Nigeria – ett delat land

Nigeria är ett av Afrikas befolkningsmässigt mest splittrade länder. Invånarna är fördelade på över 300 olika folkgrupper som talar ännu fler språk. Den viktigaste skiljelinjen går mellan den muslimska norra delen, där folkgrupperna hausa och fulani dominerar, och den södra, där befolkningen i huvudsak är kristen eller följer någon inhemsk religion. De två största grupperna i söder är yoruba, som främst lever i sydväst, och igbo, som dominerar i sydöst. 

Landet blev självständigt 1960. Det faktum att olja hittades i floden Nigers delta i mitten av 1950-talet gjorde också att framtiden såg ljus ut för den unga nationen. Storbritannien kapade alla formella politiska band till Nigeria efter självständigheten. Samtidigt knöts affärsmässiga kontakter med den nya eliten på ett sätt som lade grunden till en omfattande korruption som genomsyrar samhället än i dag.

Det för oljeproduktionen så viktiga Nigerdeltat låg i Biafra.

Premiärministern avrättades i kupp

De etniska konflikterna låg och bubblade under ytan och den federala statsbildningen som delade in landet i fyra stora regioner bekräftade bara denna splittring. Särskilt mellan hausa-fulani och igbo var misstron stor. Detta berodde inte minst på att igbo var överrepresenterade inom förvaltning och näringsliv. Det gällde även i Northern Region, där det bodde över en miljon människor som hade sitt ursprung i landets östra delar. 

I januari 1966 genomförde en grupp officerare en kupp och avrättade premiärministern. Kuppmakarna greps dock av arméchefen Johnson Aguiyi-Ironsi, som gjorde sig själv till statschef och i maj avskaffade federationen. Detta rörde upp starka känslor hos befolkningen i norr, i synnerhet som Aguiyi-Ironsi var igbo.

Massaker i norra Nigeria

Redan i juli samma år mördades Aguiyi-Ironsi och ersattes som president av den nye arméchefen Yakubu »Jack» Gowon, som återinförde den federala indelningen av landet.

Då hade igbo och andra folkgrupper från öst sedan slutet av maj utsatts för våldsamma förföljelser i norr. Flera tusen människor slogs eller stacks ihjäl med klubbor och dolkar.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Efter kuppen i juli började situationen likna folkmord med omkring 30.000 dödsoffer, varav vilka nästan alla var igbo. Detta ledde till en massutvandring från Northern Region till Eastern Region.

Republiken Biafra bildas

Tanken på att folken i öst måste bryta sig ur Nigeria växte sig allt starkare och till slut kom Odumegwu Ojukwu, militärguvernör i Eastern Region, fram till att detta drastiska steg blivit oundvikligt. 

Den 30 maj 1967 utropades den självständiga republiken Biafra. Detta kunde inte den federala regimen acceptera, framförallt inte som merparten av landets oljefyndigheter fanns inom Biafras gränser. En vecka in i juli 1967 korsade nigerianska styrkor gränsen till Biafra. Konflikten sågs då mer som en polisiär insats än som ett inbördeskrig.

Denna bedömning tycktes till början vara korrekt eftersom invasionsstyrkorna mötte mycket svagt motstånd. En efter en föll städerna i nordvästra Biafra i nigerianska händer och den 4 oktober erövrades Enugu.

Konfliktens anförare: Till vänster Nigerias arméchef Yakubu Gowon, till höger Biafras president Odumegwu Ojukwu. 

© Keystone-France/Gamma-Keystone/Getty

Ojukwu hoppades på världsopinionen

Ojukwu, som alltså sånär blev tillfångatagen, behövde tid att bygga upp sin egen armé. Men han hade också en plan som gick ut på att vända världsopinionen till Biafras fördel och därigenom få den nya staten diplomatiskt erkänd. Att ge upp territorium ansågs vara ett litet pris att betala om de politiska målen på så sätt kunde uppnås.

Omvärlden förhöll sig dock avvaktande. Faktum är att endast fem länder erkände Biafra: Elfenbenskusten, Gabon, Tanzania, Zambia och Haiti. Organisationen för afrikansk enhet (OAU), föregångaren till dagens Afrikanska unionen, var av princip negativt inställd eftersom nästan alla afrikanska länder rymmer ett flertal olika folkgrupper som kunde vilja följa Biafras exempel.

Frankrike stödde Biafra

Storbritannien var främst intresserat av att skydda sina ekonomiska intressen och hjälpte Nigeria med utrustning och vapen, dock inte flyg. Det bistod däremot Sovjetunionen med. USA:s hållning liknade britternas.

Det viktigaste stödet till Biafra kom från Frankrike, även om fransmännen aldrig formellt erkände landet. Bland annat flögs vapen in från de tidigare franska kolonierna Elfenbenskusten och Gabon. Även Israel, Sydafrika och dåvarande Rhodesia stod mer eller mindre öppet på Biafras sida.

Planerade erövring av Lagos

Mid-Western Region som låg mellan Biafra och Western Region förblev neutral i konflikten. För att nå sitt mål att upplösa den nigerianska federationen skickade Biafras president då trupper över floden Niger in i grannregionen för att erövra Nigerias dåvarande huvudstad Lagos i väst.

Planen skulle ha kunnat fungera eftersom federationens styrkor var koncentrerade till Northern Region. På bara tio timmar erövrade Biafras invasionsstyrkor regionhuvudstaden Benin City utan att ett enda skott hade avlossats. Men istället för att fortsätta mot Lagos stannade befälhavaren Victor Banjo i Benin City. Varför han gjorde det är okänt men med endast omkring tusen dåligt utrustade soldater till sitt förfogande kan han ha bedömt att det vore rena självmordet att fortsätta.

Nigerianska trupper på väg mot Port Harcourt för att möta Biafras styrkor. Bild tagen den 19 maj 1968.

© Terry Fincher/Express/Getty

Efter att ha återvänt till Biafra beskylldes Banjo, som var yoruba, för att ha planerat att förråda Biafra för att själv kunna bli statschef i Nigeria. Han erkände sig skyldig till det han anklagades för, möjligen efter tortyr, och avrättades.

Den enskilda händelse som mer än någon annan bidrog till Biafras fall var när Nigeria tog kontroll över oljeindustrins knutpunkt, Bonny Island som ligger i Nigerdeltats utkant. Tre månader senare, i oktober 1967, föll staden Calabar nära gränsen mot Kamerun. Därmed var Biafra omringat och avskuret från omvärlden. Men känslan hos befolkningen var att de hade att välja mellan att slåss – och segra – eller riskera att utrotas.

Försökte svälta ut Biafra

Att isolera Biafra och stoppa inflödet av vapen och mat var en viktig men omstridd del av Nigerias strategi. Snart blev bristen på mat kännbar i utbrytarrepubliken. Folkmängden i Biafra hade vuxit kraftigt när människor flydde från förföljelserna i norr och i takt med att de federala styrkorna avancerade koncentrerades befolkningen till allt mindre områden.

När rapporter om hungersnöd och utbredd undernäring spreds över världen försökte Röda korset och andra hjälporganisationer få in förnödenheter till den drabbade befolkningen. Enda sättet var att nattetid landa på det provisoriska flygfältet Uli.

Landningsbanan bestod av en vanlig asfalterad väg. Längs kanterna av denna hade man röjt så pass mycket växtlighet att planens vingar fick plats. Det var också till Uli som vapenleveranserna anlände. Det snabbaste och säkraste sättet att knäcka ryggraden på Biafra var att ta kontroll över eller förstöra flygfältet.

Fredskonferens i Kampala

Befälhavaren för invasionsstyrkan i söder, Benjamin Adekunle, gjorde flera strategiska misstag och under hans ledning lyckades nigerianerna aldrig komma så nära Uli att de kunde beskjuta flygplatsen med artilleri.

I maj 1968 hölls en fredskonferens i Ugandas huvudstad Kampala. Föga förvånande krävde Nigeria att Biafra kapitulerade, något som Ojukwu vägrade gå med på. Kriget skulle fortgå i drygt 1,5 år till.

Kriget orsakade en enorm svältkatastrof i Biafra, särskilt bland barn.

Under denna tid förvärrades situationen inne i Biafra ytterligare. Av olika skäl lade ledarna på båda sidor hinder i vägen för omfattande matleveranser och skyllde sedan på varandra. När det var som värst beräknas uppemot tusen barn ha dött av svält varje dag.

Kriget var ett av de första som utspelade sig inför tv-kamerorna, och bilder på utmärglade barn med uppsvällda magar spreds över världen. »Biafrabarn» blev ett begrepp liktydigt med svält. 

Slutoffensiven knäckte Biafra

I maj 1969 ersattes Adekunle som chef över den södra invasionsstyrkan av Olusegun Obasanjo. Han gav i december 1969 order om en avgörande offensiv och lyckades slå in en kil i det biafranska området. Stridsmoralen hos Biafras soldater sjönk och motståndet vacklade. Många deserterade och flydde ut i bushen eller gick över till fienden.

När Uli föll på 1970 års första dag var allt hopp ute. Statschefen Ojukwu var en av de sista som lämnade Uli med flyg. Den 11 januari sändes ett förinspelat radiomeddelande där Ojukwu försäkrade att han rest utomlands för att undersöka olika alternativ för fred. Ny statschef blev general Philip Effiong, som dagen efter uppmanade Biafras styrkor att lägga ner sina vapen.

Vid ett personligt möte med Effiong krävde Obasanjo villkorslös kapitulation och den 15 januari 1970 hölls en formell kapitulationsceremoni. Biafra upphörde därmed att existera. 

Miljoner civila offer

Efter fredsavtalet ledde det förfärande antalet civila dödsoffer och de nigerianska soldaternas hårda framfart i de erövrade områdena till anklagelser om folkmord. Men grymheter begicks på båda sidor och de brott mot krigets lagar som begicks ansågs inte vara så systematiskt genomförda att de kunde klassas som folkmord.

Även Ojukwu kritiserades för att han så hårdnackat hade vägrat ge upp. En tidigare fredsuppgörelse kunde ha räddat tiotusentals – kanske hundratusentals – människors liv.

Exakt hur många som dog under Biafrakriget är okänt. Totalt stupade uppemot 100.000 soldater medan antalet civila dödsoffer låg mellan en halv och två miljoner människor.

Publicerad i Militär Historia 6/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också