Marken vibrerade under Takushiro Hattoris militärkängor när 150 kanoner, haubitsar och granatkastare slungade det första granatregnet mot fienden. Klockan var 10 på förmiddagen den 3 april 1942. Snart hörde översten explosionerna när salvan slog ner bakom de allierades försvarslinje vid Mount Samat och vållade kaos bland amerikanska och filippinska soldater.

Tvingade tillbaka styrkorna

Sedan japanernas invasion av Filippinerna 115 dagar tidigare hade den 14. armén under ledning av generallöjtnant Masaharu Homma tvingat tillbaka de allierade styrkorna till Mount Samat på Bataanhalvön vid Manilabukten. Och med nya förstärkningar inledde Homma den 3 april ett anfall som slutgiltigt skulle krossa fienden på Bataan och införliva Filippinerna i det japanska imperiet. Generallöjtnantens förväntningar var skyhöga.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

»Artilleriet är överdådigt … Det finns ingen anledning att tro att detta anfall inte ska lyckas», antecknade befälhavaren i militärdagboken kvällen före offensiven.

Japanska soldater

Den japanska eldkastaren typ 93 hade en räckvidd på 27 meter och var användbar i den svårforcerade terrängen.

© ADOC-Photos

När attacken inleddes anslöt japanska bombplan. Obehindrat dundrade planen fram över fienden och fällde en dödsbringande last bomber över det redan brinnande landskapet. De amerikanska och filippinska försvararna kämpade mot kvävande rök och olidlig värme från brinnande bambulundar.

»Bombningen fortsatte i fem timmar och överträffade allt vi hade sett tidigare. Explosionerna och vrålet från lågtflygande plan var nästan öronbedövande. Kommunikationslinjer och artilleriställningar förstördes. Åtskilliga hektar buskage antändes och brann våldsamt», berättade amerikanen Paul Ashton senare.

Försvarstrupperna på Bataan pressadse till det yttersta och kom i längden inte att kunna stå emot den överlägsna fiendens anfall – Japans ledare kunde snart räkna in ytterligare en triumf i kejsardömets framgångsrika fälttåg i Sydostasien.

Attack mot Pearl Harbor

Fyra månader innan generallöjtnant Homma släppte loss sitt artilleri och flyg på Bataan-halvön hade Japan inlett kriget mot USA genom att anfalla Pearl Harbor på Hawaii den 7 december 1941. Räden mot den amerikanska marinbasen blev startskottet på en enorm offensiv i Sydostasien. »Det är många slag kvar», påpekade amiral Isoroku Yamamoto för den kejserliga flottan när japanerna segerrusiga återvände hem efter den lyckade attacken mot Pearl Harbor.

Under 1930-talet hade Japan rustat upp enormt. Fabriker och skeppsvarv levererade så många örlogsfartyg, krigsflygplan och stridsvagnar att landet i slutet av årtiondet hade världens tredje största flotta och femte största pansarstyrka. Denna upprustning skulle säkra japanernas stormaktsdröm, och under parollen »Asien åt asiaterna» var man nu redo att anfalla alla de områden i Fjärran Östern som var under europeiskt styre.

I själva verket menade regimen i Tokyo »Asien åt japanerna», och de planerade erövringarna i Sydostasien skulle först och främst säkra Japans tillgång till olja och andra viktiga råvaror som var vitala för krigföringen.

Attacken Mot Pearl Harbor hade försvagat USA:s Stillahavsflotta, som kunde hota japanernas operationer i Fjärran Östern, och bara några timmar efter räden mot Hawaii var Japan redo för nästa viktiga framstöt. Bombflygseskadrar lyfte från Formosa – nuvarande Taiwan – och satte kurs mot Filippinerna. Öriket var under amerikansk kontroll och bas för USA:s flygvapen i Fjärran Östern.

Japanska flyg

Japanskt flyg understödde marktrupperna genom att bomba fientliga mål under fälttågen 1942.

© Ullstein/Getty

General Douglas MacArthur väcktes på morgonen i en hotellsvit i den filippinska huvudstaden Manila av meddelandet om den överraskande attacken mot Pearl Harbor. Generalen tvekade dock att skicka upp flyg i luften från flygbasen på ön Luzon, och de amerikanska bombplanen stod blottade när motordånet från den japanska flygstyrkan närmade sig klockan 12.15 den 8 december. Fem minuter senare föll bomberna över basen, och förtvivlade amerikaner såg hur 17 B-17-bombflygplan och 53 P-40-jaktplan gick upp i rök. De utgjorde hälften av flygvapnet i Fjärran Östern.

Andra japanska plan bombade Manila, där filippinare samlades i klungor under akaciorna i parkerna. En del fällde till och med upp paraplyer som extra skydd mot bomberna, berättade en amerikansk marinkårssoldat.
Attacken mot Filippinerna hade inletts, men 200 mil österut var japanska styrkor på väg mot nya mål. Snart skulle stora delar av Sydostasien stå i lågor.

Dominerade luftrummet

Med total dominans i luftrummet och amerikanska trupper upptagna med att försvara Filippinerna, kunde japanerna i lugn och ro fortsätta stormanfallet över Sydostasien. Den 8 december bombarderade kejsardömets flyg Hongkong, Singapore och de amerikanska Stillahavsöarna Guam och Wake. Och medan bomberna föll, lade den kejserliga flottan till på Thailands och Brittiska Malayas ostkust.

Thailändarna kapitulerade snabbt och allierade sig med Japan, men britterna var inriktade på att försvara Malaya som var rikt på tennfyndigheter och gummiplantager. Mängden råvaror hade fått kolonins styresman, High Commissioner Shenton Thomas, att beskriva landet som »imperiets sedelpress». Han gav generalerna tydligt besked när fienden gick i land nära en brittisk flygbas i norra Malaya:
»Jag förväntar mig att ni röjer de små männen ur vägen.»

Shenton Thomas anade dock inte vilken professionell och härdad armé britterna ställdes mot. Från barnsben hade de japanska skoleleverna tränats i militär disciplin och lärt sig plikten att offra allt för fäderneslandet – även om det kunde kosta dem livet.

Generallöjtnant Masaharu Homma

Generallöjtnant Masaharu Homma var arméchef på Filippinerna.

© Bettmann/Getty

Under perioden 1931–40 hade japanska soldater burit med sig denna mentalitet på militära uppdrag i Manchuriet, Kina och Franska Indokina, och innan storoffensiven 1941 var japanerna fyllda av självförtroende:
»Inget kunde stoppa oss. Vår historia, vårt mod och vår stolthet gav oss styrka. Vi kände oss oövervinnliga … Vi var inte rädda för någon», förklarade en menig japansk soldat.

Innan landstigningen i Malaya hade invasionstrupperna också fått ett sista peptalk som skulle se till att blodtörsten och kampviljan var på topp:
»När du stöter på fienden efter att ha blivit landsatt, ska du se dig själv som en hämnare som kommer för att stå ansikte mot ansikte med din fars mördare», lät det från knastriga högtalare på trupptransportfartygen under
färden till den brittiska kolonin.

Kriget var i stort sett avgjort

Japanerna saknade inte energi och stridslust i Malaya, där infanteristerna med stöd från 200 stridsvagnar och mer än 500 flygplan vällde fram genom det långsträckta landet och besegrade brittiska, australiska och indiska styrkor. På bara 70 dagar avancerade kejsardömets trupper 1 050 kilometer söderut på Malackahalvön för att till sist inta Singapore.

I Japan firade regeringen triumfen genom att dela ut två flaskor öl, en halv liter sake och ett paket röda bönor till alla familjer. Barn under 13 år fick smaka på segerns sötma i form av ett paket hårda karameller, kakor och lite blandat godis.

»Med Singapores fall är kriget i stort sett avgjort. Den slutliga segern kommer att bli vår», tillkännagav den kejserliga arméns presschef Hideo Ohira optimistiskt i mitten av februari 1942.
Japan utnyttjade framgången och sände en flotta med invasionsstyrkor mot Nederländska Ostindien, där Javas olja var ett viktigt strategiskt mål.

För att avvärja hotet samlades en allierad styrka av holländska, amerikanska, australiska och brittiska kryssare och jagare i Javasjön, men inget kunde stoppa kejsarflottan. Japanska torpeder skar upp fiendens fartyg som sardinburkar, och under bara ett par dagar sjönk 10 allierade krigsfartyg som tog med sig mer än 2 000 sjömän i djupet.

Japanerna jublade efter segern på
Bataan, men tre år senare tog USA tillbaka halvön.

Den 28 februari lade japanska transportfartyg till utanför norra Java, och bara två veckor senare hade drygt 3 0000 man tagit kontroll över ön och den livsviktiga oljan.
Nyheterna om alla nederlagen i Sydostasien gjorde att stridsmoralen sjönk hos västmakterna. De allierade var dock fortfarande obesegrade i Filippinerna, där de amerikanska och filippinska styrkorna klamrade sig fast på Bataanhalvön.

Även om japanerna hade slagit ut större delen av USA:s flygstyrka i området och landstigit på Filippinerna redan den 22 december 1941, hade general Douglas MacArthur vägrat att släppa taget om öriket. När det stod klart att Manila skulle falla den 2 januari satte generalen nästan 85 000 man på lastbilar och färgglada filippinska pambuscobussar, som rullade iväg mot Bataanhalvön på den motsatta sidan av Manilabukten.

Den filippinske presidenten Manuel Quezón och general MacArthur gick ombord på ett ångfartyg, och i nattens mörker smög sig fartyget över till Corregidor – en ö precis söder om Bataan – där fästningen »The Rock» (Klippan) låg.

»Undvik onödigt blodbad!»

Från huvudkvarteret i Corregidors underjordiska tunnlar organiserade MacArthur försvaret vid Bataans norra Abucaylinje, men redan den 9 januari inledde japanerna en massiv attack. Dagen efter brummade japanska flyg segervisst över halvön och kastade ut en last med vita papperslappar som dalade ner som snö från himlen.

»Undvik onödigt blodbad!» stod det på lapparna som uppmanade de allierade att kapitulera. Men kapitulation var inte att tänka på. Washington hade meddelat att försvarsstyrkorna måste försöka hålla ut på Bataan i sex månader.

På den tiden skulle flottan hinna återfå tillräcklig styrka för att undsätta trupperna på Filippinerna. Ett halvår var dock lång tid mot en överlägsen fiende – särskilt som en stor del av försvarsstyrkan bestod av oerfarna och dåligt beväpnade filippinska soldater:
»Filippinarna i 91. divisionen bar korta byxor, denimblå kortärmade skjortor och undermåliga gymnastikskor. Tropikhjälmarna var täckta med kraftigt lackerade kokospalmfibrer som gjorde dem till ett lysande mål i solen», noterade en amerikansk officer som skulle leda de otränade filippinarna. Men försvararnas största problem var bristen på mat och andra förnödenheter.

När reträtten påbörjades halverades ransonerna, och under de följande månadernas tillbakatåg till Orion-Bagac-linjen vid Mount Samat ökade svälten. »En liten burk lax till 15 man», konstaterade en nedslagen löjtnant i sin dagbok, och med cirka 225 gram ris per man var major Eugene Conrad från 31. divisionen inte förvånad över att soldaterna ständigt var på jakt efter rötter, sniglar och ormar.

Generalmajor Edward P King (i mitten på bilden) undertecknar kapitulationen den 9 april 1942.

Generalmajor Edward P King (i mitten på bilden) undertecknar kapitulationen den 9 april 1942. Kapitulationen innebar att 76000 allierade soldater blev krigsfångar.

© Bettmann/Getty

Förutom svält drogs soldaterna med malaria och dysenteri som gav allvarlig diarré och tömde även de starkaste mannarna på energi. Hunger och sjukdom medförde att endast en fjärdedel av försvararna var i stridbart skick i april. Samtidigt hade general-löjtnant Homma fått förstärkning med 21 000 man till det avgörande slaget den 3 april 1942. Japan hade redan lagt under sig stora delar av Sydostasien – nu skulle fienden på Filippinerna besegras.

Överste Takushiro Hattori hade nöjd iakttagit japanernas kraftiga femtimmarsbombardemang den 3 april, och exakt klockan 15 gav översten order om att infanteriet skulle störta fram mot Orion-Bagac-linjen vid Mount Samat.

Många amerikanska och filippinska soldater hade redan flytt från skyttegravarna, eftersom elden och röken från detonerande bomber gjorde det outhärdligt att stanna. Men även i nästa fas fick försvarstrupperna problem med de framstormande japanerna, vars lätta Ha-Go-stridsvagnar manövrerade snabbt i den svåra terrängen.

Försvaret av Bataan

På bara en timme slog den japanska armén en fem kilometer bred öppning i försvaret, och när mörkret sänkte sig myllrade det av japaner både väster och öster om Mount Samat. Granater haglade över berget, och dagen efter flydde de sista amerikanerna och filippinarna.

Hattori placerade den japanska flaggan på Mount Samat, och från bergstoppen kunde översten se hur anfallet gick som smort. De japanska styrkorna vällde fram, och de amerikanska officerarna insåg att försvaret av Bataan var omöjligt. »Japanskt bombflyg och lågtflygande plan angrep skoningslöst. De kom som i svärmar, i våg efter våg. Ibland var himlen nästan svart av dem», antecknade överste Ernest Miller.

Överallt flydde amerikaner och filippinare undan fienden, men enligt Miller kunde många utmattade soldater bara marschera i cirka 10 minuter innan de måste vila. Även major Conrad tvingades inse att utmattade och dåligt organiserade trupper lämnade kvar kulsprutor eftersom mannarna var för svaga för att bära dem.

Filippinska soldater med en vattenkyld Browning M1919 kulspruta i Bataan.

Flykten gick mot Bataans sydligaste by, Mariveles, där soldaterna hoppades komma vidare med båt till Corregidor. »Män övergav halvön som råttor ett fartyg … Banca-båtar och otäta jollar såldes till högstbjudande», berättade en amerikansk korpral.

Ändå var det bara några få som tog sig över vattnet innan trupperna kapitulerade den 9 april. Senare samma dag fick hela världen höra nyheten när en amerikan över radion Voice of Freedom meddelade: »Bataan har fallit. De filippinsk-amerikanska trupperna på denna krigshärjade och blodstänkta halvö har lagt ner vapnen. Med blodiga men högburna huvuden har de fått ge sig mot den japanska fiendens övermakt.»

Efter en månads förberedelser och häftiga bombningar gick japanerna i land på Corregidor. Redan i mars hade MacArthur lämnat Corregidor, och den 6 maj hissade hans efterträdare – generallöjtnant Jonathan Wainwright – vit flagg.

»Med krossat hjärta och huvudet böjt av sorg, men inte skam, tvingas jag meddela ... att jag i dag måste förhandla om villkoren för vår kapitulation … Det finns gränser för mänsklig uthållighet, och de är med råge överskridna», löd Wainwrights sista rapport till Washington. De allierade hade förlorat Filippinerna efter nästan fem månaders strider.

Stark vilja och stort mod

Japanerna fick ännu en framgång på våren 1942, när brittiska och amerikanska trupper hastade ut ur Burma på flykt undan fientliga invasionsstyrkor. De allierade soldaterna insåg att den japanska armén måste tas på allvar: »Vi hade en arrogant inställning till japanerna och betraktade dem som kulier. Vi trodde att de var tredje rangens soldater. Men oj, vad vi fick ändra åsikt snabbt. Japanerna stred med stark vilja och stort mod», sade en brittisk officer, medan en amerikansk soldat i Burma var mer rakt på sak: »Vi fick storstryk. Det var förbaskat förödmjukande.»

På mindre än ett halvår hade japanernas djärva offensiv givit kejsardömet kontroll över ett område på mer än sju miljoner kvadratkilometer i Asien och Stilla havet.

En amerikansk löjtnant var liksom många andra soldater upprörd över hur medierna förutspådde att de allierade skulle vinna kriget. Officerens dom över våren 1942 var entydig:
»Vi var härute där man kunde se alla segrarna. De var många. Och allihop var japanska.»

Troels Ussing är militärhistorisk skribent.

Publicerad i Militär Historia 9/2020