I juni 1960 förklarades Kongo självständigt från Belgien. Efter generationer av rå diskriminering och rasism skulle plötsligt kolonin bli en stat. I det maktvakuum som uppstod bröt ett sönderslitande inbördeskrig ut, där den mineralrika gruvprovinsen Katanga, i sydöstra Kongo, reste egna krav på självständighet med affärsmannen Moïse Tshombe som president. Under våren 1961 trappade FN upp sin närvaro i Kongo, med väpnade styrkor på uppåt 20.000 soldater från ett tjugotal olika medlemsländer, däribland Irland och Sverige.

Månader av fredsförhandlingar följde. Moïse Tshombe vägrade att ge upp kraven på självständighet för Katanga. Sakta men säkert insåg FN att man skulle behöva ta till våld för att få upprorsarmén att lägga ned vapnen.

Ordern om det irländska A-kompaniets förflyttning till Jadotville kom på morgonen den 3 september 1961. En knapp vecka tidigare hade FN-styrkor, inklusive A-kompaniet, genomfört operation Rum Punch. Operationen var ett misslyckat försök att avväpna och utvisa belgiska trupper och utländska legosoldater. Tilltaget irriterade Moïse Tshombe, som omedelbart deklarerade att FN nu hade undergrävt det katangesiska gendarmeriets förutsättningar att garantera civilbefolkningens säkerhet, vita som svarta.

Till saken hör att Tshombe var skicklig på att föra propagandakrig. En stor del av den internationella pressen köpte bilden som hans informationsministerium kablade ut: att FN-styrkorna var aggressorer som piskade upp hat mellan svarta och vita i Katanga.

FN-styrkorna misstänkliggjordes

Personer som utan tvekan var varma anhängare av Tshombe intervjuades som »mannen på gatan» och matade västvärldens tidningsläsare med »vittnesmål» som var allt annat än opartiska. Plötsligt hade FN-styrkorna blivit misstänkliggjorda på ett sätt som skulle bli förödande för deras möjligheter att uppfylla sitt fredsbevarande syfte.

Det fanns ett stort glapp mellan situationen på marken och de stirriga samtalen på politisk nivå. Flera internationella toppolitiker sveptes med av Tshombes berättelse. Mest betydelsefull av dessa kom den belgiske utrikesministern, Paul-Henri Spaak, att bli. Under ett möte i FN:s generalförsamling krävde han att styrkor skulle sättas in för att skydda den vita befolkningen i Katanga.

Genom att han fick sin vilja igenom hade beslutsfattare på den högsta politiska nivån effektivt blandat sig i taktiska beslut på marken. Så fann sig FN:s fredsbevarande styrkor i Kongo tvingade att sända trupper till isolerade avkrokar där det råkade finnas vita bland lokalbefolkningen, som till exempel i Jadotville.

tshombe fredsforhandlingar dag hammarskjold 1961

Katangaledaren Moïse Tshombe på väg till freds-förhandlingar med Dag Hammarskjöld 1961.

© The LIFE Images Collection/Getty

Jadotville – en viktig gruvort

Jadotville (som i dag heter Likasi) var då som nu en av regionens viktiga gruvorter. Lokala företag sysselsatte såväl svarta som vita i brytningen av dyrbara mineraler, bland annat koppar och uran. Staden låg isolerat och den enda förbindelsen med Elisabethville gick via en bro över floden Lufira. Därtill fanns det gott om gendarmer i området.

Att placera ut A-kompaniet i Jadotville var ett fullkomligt vanvettigt beslut av FN-ledningen. Den styrka man ersatte, grupp Mide, var med sina 300 man dubbelt så stor och därtill bättre utrustad. Det visade sig snart att lokalbefolkningen i själva verket sympatiserade med gendarmeriet och var fientligt inställda till FN.

Detta kunde man mycket väl ha känt till på förhand, om man bara hade brytt sig om att läsa Mides rapporter som nämnde just detta. A-kompaniets chef, Pat Quinlan, hade inte mycket att säga till om, han lydde bara order.

Blockerade led till Elisabethville

Den 5 september blockerade gendarmeriet A-kompaniets enda försörjningsled från Elisabethville, Lufiraborn, cirka tre mil från Jadotville. Quinlan beordrade sina mannar att gräva skyttegravar och förbereda försvarsställningar, men diskret, så att det inte skulle synas för omgivningen och tas för en provokation. Nu var man under belägring.

På morgonen den 13 september, när A-kompaniets manskap hade samlats till gudstjänst i en lada, fick en av vaktposterna syn på hundratals gendarmer som närmade sig i jeepar och till fots. Kompaniet larmades och alla rusade ut mot sina nygrävda skyttevärn och eldställningar. Inom några ögonblick fylldes luften av vinande kulor. Irländarna kunde slå ut flera jeepar med hjälp av sina Vickerskulsprutor och Brenguns, och efter cirka tio minuters skottväxling drog sig gendarmerna tillbaka.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

En stridspaus tog vid som varade i två timmar. På avstånd kunde männen i A-kompaniet se hur fienden grupperade sig på deras flanker. De var mångdubbelt fler till antalet, över 3.000 man, och organiserades av stridsvana legosoldater från framförallt Belgien och Frankrike.

gendarmerna katanga belgiska franska legosoldater

Gendarmerna i Katanga organiserades av belgiska och franska legosoldater.

© The LIFE Images Collection/Getty

Omkring klockan 11.30 hördes det karaktäristiska ljudet av granatkastare: först en dov hostning, sedan en paus och sedan ett ilsket vinande. Innan det började smälla hann någon skrika »incoming!» och irländarna kurade ihop sig i sina värn. Granaterna kastade upp krevader av jord och följdes upp av haglande kulor från olika eldhandvapen.

Bad om vapenvila

Med hjälp av ett fåtal egna 6 cm granatkastare lyckades FN-soldaterna ge igen och slå ut tre av gendarmernas pjäser och en ammunitionsdepå. En mindre eldsvåda blossade upp i det midjehöga gräset och den varade i många timmar, under vilka Quinlans män slog tillbaka flera framryckningsförsök på de omgivande fälten.

Ett närmast osannolikt faktum är att irländarnas enda förlust var en sårad. Omkring klockan 16 på eftermiddagen hade skottväxlingen tunnats ut till sporadiska salvor, under det att gendarmerna på nytt drog sig stegvis bakåt. Då närmade sig ett sändebud från gendarmerna under vit flagg, och bad om en kortare vapenvila för att hinna samla upp sina döda och sårade.

Quinlan accepterade och snart rullade två ambulanser ut på fältet. Sedan hann det knappt gå en minut från det att sjukvårdspersonalen var klar till att gendarmerna på nytt öppnade eld. Kombattanterna fortsatte att utväxla salvor hela kvällen och även under natten bröts ibland lugnet av smattrande automateld.

Utnyttjade nattens mörker

Kommendant Quinlan förstod att hans situation såg hopplös ut. Hans män var för få för att försvara hela förläggningsområdet, och när nattens mörker fallit tog man tillfället i akt att omorganisera försvaret till en mer koncentrerad yta på ungefär 230 gånger 110 meter. Manskapets stridsmoral var förbluffande hög, givet den svåra situation de befann sig i. A-kompaniet bestod främst av rekryter utan tidigare erfarenhet av skarp strid. Nu hade de utstått tung beskjutning och upprepade gånger slagit tillbaka en överlägsen motståndare.

Men snart träffades de av ett veritabelt slag i magen. Pat Quinlan fick via radio veta att de förstärkningar som hade skickats ut från Elisabethville inte hade lyckats slå sig igenom vid den blockerade Lufirabron. Quinlan kokade inombords, men försökte hålla god min inför manskapet och fortsatte leda dem med stabil uppsyn.

kommendant pat quinlan jadotville 1961 vl  ti fOQGLyNnX

Kommendant (major) Pat Quinlan i Jadotville, några dagar innan belägringen i september 1961.

©

Reveljen den 14 september ljöd i form av nya granatkastarsalvor mot A-kompaniets position. De följdes snart av malandet från gendarmernas tunga kulsprutor. Under nästan en timmes hård beskjutning tvingades irländarna att hålla sig i skydd. Elden var så intensiv att de knappt kunde sticka upp huvudena för att besvara den.

Gendarmerna förflyttade sina pjäser

Så småningom fick irländarna igång sina egna granatkastare och var än en gång framgångsrika i att träffa och slå ut fiendens motsvarigheter, sedan man hade lokaliserat dem i en skogsdunge runt 800 meter bort. Efter detta började gendarmerna att förflytta sina pjäser varje gång de avfyrat ett par salvor. På så vis blev de svårare att träffa, men de tappade också möjligheten att skjuta in sig mot ett mål. Deras eld blev därmed mindre verkansfull under den fortsatta belägringen. Men gendarmerna hade ett nytt vapen att sätta in.

Strax före klockan 13 försökte de FN-soldater som kunde få i sig lite föda i skyttegravarna. Matförråden hade varit magra från början, men var nu nere på så låga nivåer att det som ständigt stod på menyn var så kallad »Jadotville-stuvning», det vill säga hårda kex med kokt vatten från grönsakskonserver.

Attackerades av en Fouga Magister

Just som manskapet höll på att sleva i sig sörjan ljöd på nytt ett vid det här laget alltför bekant »incoming!» Genom luften svepte ett ensamt attackplan av typen Fouga Magister. Med hög puls såg irländarna hur planet passerade över deras huvuden – och försvann. Drygt två timmar senare återvände Fougan, nu på låg höjd och med anfallsfart.

En eldskur från automatkanonen piskade upp jord och damm från marken. Snart exploderade A-kompaniets bilar när Fougan, som också kunde bära två bomber, släppte sin explosiva last över dem. Två soldater skadades i explosionerna, menige Tahaney och menige Gormley, och blev därmed irländarnas andra och tredje förlust dittills.

a kompaniet jadotville OfCt

Trots A-kompaniets insats vid Jadotville väntade varken beröm eller medaljer vid hemkomsten. Quinlans manskap misstänkliggjordes för att ha kapitulerat. Det dröjde till 2005 innan de fick sitt officiella erkännande.

©

Två timmar senare återvände attackplanet, som flögs av en belgisk pilot, än en gång. Men det hade Quinlan räknat med och sett till att göra sina mannar stridsberedda. I brist på luftvärnsvapen besköt man Fougan koncentrerat med kulsprutor och eldhandvapen.

Vapnen var alltför finkalibriga för att orsaka någon allvarlig skada på flygplanskroppen, men smällarna i skrovet skrämde piloten så till den grad att han under kommande anfall valde att lägga sig på en högre höjd, vilket fick vapnens träffsäkerhet att försämras intill verkningslöshetens gräns.

Fortsatte sända anfallsvågor

Markanfallen från gendarmerna fortsatte i vågor under eftermiddagen och kvällen. A-kompaniets brist på ammunition och vatten var nu akut. Moralen sjönk och lämnade efter sig ett känslomässigt tomrum, som lika snabbt fylldes av förtvivlan. Gendarmerna fortsatte att sända anfallsvågor som A-kompaniet måste slå tillbaka.

Under denna och nästföljande dag utbröt strider vid tio tillfällen, vid ett av dem kom gendarmerna så nära som drygt 15 meter från de försvarade värnen. De intog låga ställningar och avlossade salvor, men drog sig tillbaka med betydande förluster jämfört med irländarna som på torsdagskvällen var uppe i fem sårade.

Nytt undsättningsförsök över Lufirabron

På fredagsmorgonen den 15 september, belägringens tredje dag, väcktes emellertid en gnutta hopp när kommendant Quinlan fick ett anrop från FN-högkvarteret i Katanga. Ett nytt undsättningsförsök över Lufirabron var på väg och skulle genomföras under nästföljande dag.

Den här gången var det irländare och indiska elitsoldater, ghurkas, som försökte bryta igenom, med två svenska kulsprutebestyckade KP-bilar som understöd. Inalles var de 300 man.

Men bron visade sig vara för svår att forcera, belamrad med fordonsvrak och timmerstockar som gendarmerna hade lagt ut. När sedan Fouga Magistern dök upp och började göra dödliga svep över FN-styrkorna insåg man att även detta andra försök var lönlöst.

legosoldaten lojtnant deulin fouga magister

Legosoldaten och piloten löjtnant Deulin hoppar ur sin Fouga Magister. Han utgjorde en tredjedel av Katangas flygvapen.

© Paris Match/Getty

Vid Jadotville försökte Quinlans stab få besked från Elisabethville om när förstärkningar kunde vara framme. För varje kryptiskt svar gick det mer och mer upp för Quinlan att någon hjälp inte var att vänta. Det är svårt att avundas det dilemma som kompanichefen nu ställdes inför.

Erbjudan om förhandling

Skulle man fortsätta kampen? A-kompaniet hade kämpat furiöst i fyra dagar utan att få en enda man dödad. Det sista skulle tveklöst ändras, senast så snart ammunitionen tog slut. Gendarmerna skulle inte visa Quinlans mannar någon nåd, inte efter att de hade dödat så många av deras kamrater.

Åandra sidan skulle en kapitulation, förutom att vara en stor prestigeförlust för FN, ge katangeserna en dyrbar gisslan att använda som spelbricka i kommande förhandlingar. Likafullt var det FN:s politiska ledare som hade försatt dem i en utsiktslös situation som det snarast var ett mirakel att de överlevt så länge. När ett erbjudande om förhandlingar med katangeserna kom under söndagsförmiddagen, den 17 september, valde Quinlan att tänka på sina egna män. Ingen av dem skulle klandra honom för det.

Chefer prioriterade symbolhandlingar

Efter ett möte med Katangas inrikesminister Godefroid Munongo på ett hotell i Jadotville accepterade Quinlan kapitulationsvillkoren. Kommendanten och A-kompaniet sattes i fångenskap, men behandlades förhållandevis milt innan de utväxlades mot Katangalojala fångar som FN-styrkorna tagit i Elisabethville.

Oavsett irländarnas anmärkningsvärda motstånd borde de inte ha befunnit sig vid Jadotville. Striden borde aldrig ha utkämpats. Givet de gendarmeristyrkor som fanns i området var de förtvivlat underbemannade och dåligt utrustade. De lämnades ut av ett orutinerat FN vars chefer prioriterade symbolhandlingar framför att låta sina yrkesmilitärer läsa av läget på marken. Civilisterna som A-kompaniet skulle skydda ville inte ens ha deras beskydd. I slutändan kämpade Quinlans mannar inte för något annat än sina egna liv.

Publicerad i Militär Historia 8/2020