Yaluoffensiven – Kinas dolda motanfall

Invasionen hade inledningsvis gått bra och man hade mer problem med bedrövliga vägar än den nordkoreanska armén. Disciplinen i 8. armén lämnade en del övrigt att önska och man hade börjat slarva med spaning och skyddsåtgärder då det knappt fanns någon fiende att skydda sig mot.

Kina hade redan i augusti förklarat i FN att man såg Nordkorea som en vän man tänkte skydda. Mao var dessutom orolig för att FN-koalitionen, precis som MacArthur gärna antydde, skulle anfalla Kina av bara farten och Stalin och Mao grälade om hur mycket man vågade höja insatserna.

Kina smyger in i Nordkorea

Stalin försökte beordra Mao att ingripa militärt, men Mao ville att Stalin skulle stödja honom. Efter löften om sovjetiskt jaktflyg tog Mao första veckan i oktober beslutet att gå till anfall. Man döpte om den kinesiska armén i Manchuriet till Folkets volontärarmé för att understryka att operationen var en folklig yttring som Mao inte rådde över.

Samma dag som Pyongyang föll började kineserna att smyga in nästan 300.000 man i norra Nordkorea. De åtta (relativt små) kinesiska arméerna var ledda av den ytterst kompetente general Peng, en veteran från krigen mot japanerna.

FN missade truppförflyttningen

De kinesiska förbanden förflyttade sig bara nattetid och höll sig dolda under dagarna, men trots det är det än i dag inte riktigt utrett hur FN-koalitionens underrättelsetjänster med stöd av ostörd flygspaning kunde missa denna enorma truppförflyttning. Som i många andra liknande fall fanns tecknen där, men man valde att inte se dem.

Mycket av skulden har i efterhand lagts på MacArthur som var djärv på gränsen till dumdristig och gärna tolkade verkligheten lite som han själv ville. Dessutom ledde han huvudsakligen kriget från sitt kontor i Tokyo och hade inte någon känsla för läget på marken.

MacArthurs löften till Truman

I mitten på oktober mötte MacArthur president Truman på ön Wake. MacArthur förklarade att segern var i sikte och trupperna nog skulle kunna vara »hemma till jul».

Han berättade att han planerade en slutoffensiv och vad gällde kineserna var MacArthur säker på att de bluffade och ville få mandat att gå in i Kina och förstöra de baser som försörjde den nordkoreanska armén. MacArthur lyckades samtidigt hävda att det inte var så viktigt om kineserna ingrep eller inte, för han skulle utplåna dem hur som helst. (Truman har lämnat få intryck efter sig av de här privata samtalen. Han var som många andra heligt less på den medieälskande MacArthur som betraktade Asien som sitt eget fögderi.)

Slaget vid Onjong

Den 24 oktober marscherade 8. sydkoreanska divisionen rakt in i kinesiska förband vid Onjong i nordvästra Nordkorea. Under fem dagars strider led divisionen nästan sjuttioprocentiga förluster och förlorade det mesta av sin tunga utrustning. Kineserna uppträdde aggressivt och hade en obehaglig förmåga att hela tiden gå runt sina tyngre beväpnade, men tungfotade, fiender. Man dök upp bakom dem och skar av deras reträttvägar och de sydkoreanska soldaterna kom undan genom att helt enkelt fly för livet en och en.

Peng fick kritik av Mao för att han tagit strid för tidigt, något han faktiskt inte rådde över. Men han utnyttjade skickligt den förvirrade striden för att tränga djupare in bland FN-formationerna, något som FN-koalitionen inte drog några erfarenheter av. På FN-sidan kunde man efter nederlaget visa upp kinesiska fångar, något som MacArthur inte tog något som helst intryck av. Snart stötte även amerikanska förband på kineser i nordväst. Men MacArthur brydde sig varken om det eller rapporter om att även 10. kåren på östkusten haft våldsamma sammanstötningar med kinesiska förband.

Amerikanskt nederlag vid Unsan

Den 1 november råkade 8. amerikanska kavalleriregementet på kinesiska förband norr om Unsan, i nordväst. Efter en dag av hårda strider tvingades amerikanerna att retirera och fann reträttvägen blockerad. Regementet bröts upp i smådelar som flydde söderöver. Det var ett av de mest förnedrande nederlagen i USA:s historia, som kineserna inte kunde utnyttja då man led brist på mat och ammunition. Och trots att vad som var å färde var skrivet på väggen tog MacArthur inget intryck.

Striderna ebbade ut, kineserna drog sig tillbaka och medan Peng drog erfarenheter av sina segrar och grälade med Mao om sitt bedrövliga underhåll så ägnade sig MacArthur åt en förvirrad brevväxling med president Truman. Det fanns kanske kineser i Nordkorea, skrev han. Och kanske var de ett hot. Men å andra sidan skulle de vara chanslösa när de mötte MacArthurs stora offensiv.

Hemma till jul-offensiven

Han påstod sig veta att det kanske fanns 30 000 kineser i Nordkorea (de var närmare 300 000). MacArthur beordrade flygvapnet att bomba broar över Yalu som rent tekniskt var kinesiska men fick ett blankt nej från Washington. Han samlade sig och förklarade att »asiater respekterar aggressivt ledarskap» och informerade världspressen (och därmed Peng) om att hans stora »hemma till jul-offensiv» skulle börja den 24 november.

MacArthurs offensiv inleddes programenligt den 24 november. Det var nu vinter i Nordkorea. Många FN-soldater hade knappt ens överrockar, men man hade haft en spektakulär thanksgiving-fest dagarna innan. Dagen därpå träffade Pengs motoffensiv FN-alliansen som en slägga. På västra sidan av Korea blev striderna vid floden Chongchon den centrala operationen, ett slag som utkämpades medan temperaturerna sjönk mot 30 minus.

Peng utmanövrerade FN-koalitionen

Trots att FN-förbanden hade mer än tre gånger så mycket artilleri som sina motståndare rasade fronten samman när de kinesiska förbanden hela tiden gick förbi sina fiender och fortsatte in på djupet. Pengs angrepp koncentrerade sig inledningsvis på II. sydkoreanska kåren på 8. arméns högerflank. Peng hade fullständigt korrekt bedömt att de mindre tungt beväpnade sydkoreanerna skulle vara lättare att angripa och under fem dagars strider rev man upp hela II. kåren och drev den på flykt. På så vis var inte bara vägen in bakom 8. armén öppen, Peng hade också skiljt 8. armén och 10. kåren från varandra och kinesiska förband marscherade genom bergen söderut mot Seoul.

Trots att 8. armén fick varningar om att dess högerflank hade problem så insisterade general Walker på att anfallen norrut skulle fortsätta. Så, med någon dags fördröjning, träffade Pengs attacker FN-centern med förödande och förvirrande kraft. Kineserna använde musik för att locka till sig flyende, självmordsbombare mot staber, och soldater utklädda till sydkoreaner för att skapa kaos. Och man utnyttjade återigen skickligt varenda lucka i fiendens linjer för att tränga in på djupet.

FN-förbanden var snart på reträtt och Peng högg efter deras flyktvägar. En av många märkliga strider var den turkiska FN-brigadens strid där man tog brutala förluster för att den 2. amerikanska infanteridivisionen skulle undkomma.

Pyongyang övergavs

Peng försökte, väl ambitiöst, att ringa in 8. armén, men den kom undan. Den värsta passagen under FN-förbandens reträtt var kanske vad 2. infanteridivisionen kallade »gatloppet» där hela divisionen skenade förbi kinesiska kulsprutor, längs rader av brinnande lastbilar och högar av sårade. Men den 2 december hade 8. armén mestadels sprungit ifrån kineserna och några dagar senare var situationen hjälpligt under kontroll, mest för att kineserna också var slutkörda. General Walker beslöt utan att rådfråga MacArthur att retirera vidare och övergav Pyongyang, som föll för Pengs divisioner den 5 december.

På andra sidan bergen hade Almonds 10. kår avancerat utspridda längs en 15 mil bred front.

1. marinkårsdivisionen marscherade mot Chosin-reservoaren och tack vare att man redan haft flera sammanstötar med kineserna var man på sin vakt och förberedde sig på ett sätt som inga andra förband gjort den kritiska första dagen av MacArthurs offensiv (alltmedan Almond manade dem att skynda sig och inte vara rädda för »några kinesiska tvätteriarbetare»).

Den 28:e anföll kineserna och dagen därpå var 1. marinkårsdivisionen och totalt 30 000 man inringade. Fullständig katastrof hotade samtidigt som de kinesiska generalernas ambition att krossa Chosinfickan gjorde att många andra FN-förband undkom.

Samma dag kallade MacArthur sina chefer till ett möte i Tokyo för att diskutera det kinesiska motanfallet (detta istället för att åka och besöka förbanden som slogs för livet). Sakta insåg han att det fanns nog med kineser i Nordkorea för att både driva hans trupper på flykt och samtidigt avancera mot Seoul. Han hade på ett par dagar lidit ett nederlag värre än allt som drabbat amerikanska armén i andra världskriget.

Reträtten från Chosin

Vid Chosin insåg kineserna att de inte rådde på de tungt beväpnade marinkårssoldaterna och riktade istället in sig på en belägring. Men den 30 december fick marinsoldaterna i Chosin tillstånd att dra sig tillbaka. Under 13 dagar högg man sig söderut mot räddningen i hamnen Hungnam. Striderna längs med den 12 mil långa och svårtillgängliga bergsvägen blev vansinnigt hårda medan temperaturerna föll mot minus 20.

Det var en mardröm, trots käcka marinkårsslogans om att man bara »anföll i en annan riktning». Att få med sig sårade på vägen var svårt och de som inte kunde gå själva frös snart ihjäl. Vid ett tillfälle hejdades reträtten av att en bro över en ravin sprängts sönder, ett problem man lyckades avhjälpa genom att lyfta in ett nytt brospann med helikopter.

Det var FN-alliansens övertag i luften som räddade 10. kåren, dels genom att man dagligen fällde hundratals ton förnödenheter, dels genom våldsamma bombardemang mot snart nog varenda kines man fick syn på.

Kinesisk evakuering

Den 15 december var 10. kåren samlad i ett brohuvud runt Hungnam. Man hade förlorat över 15.000 man, ännu en seger för Peng. Men de kinesiska förbanden som jagat 10. kåren genom bergen hade lidit ännu värre förluster och var knappt förmögna att strida mer. Trots att kineserna inte hade kraft att anfalla Hungnam så inleddes en evakuering, mycket för att 10. kåren behövdes på andra sidan Korea. Totalt 200.000 soldater och civila (ett halvt Dunkerque) evakuerades tillsammans med en kvarts miljon ton förnödenheter. Under operationen satte lastfartyget SS Meredith Victory världsrekord för ett enskilt fartyg i att evakuera flyktingar, totalt över 14.000 människor.

Striderna ebbade så ut längs den gamla gränsen vid 38:e breddgraden. 8. armén hade lidit 11.000 man i förluster och var knäckt i själ och hjärta. Man hade retirerat över 25 mil, vilket någon statistikälskande amerikan påpekade var ett rekord för amerikanska arméer. Att man i slutändan inte led ännu större förluster berodde på lika delar tur, skickligt ledarskap, och att Pengs trupper inte orkade utnyttja de möjligheter de skapade.

Seoul i kinesiska händer

Dagen före julafton omkom till råga på allt arméchefen Walker i en bilolycka. Han ersattes av den kompetente general Matthew Ridgway, som tills dagen före julafton arbetat i Pentagon. En skakig MacArthur gav honom fria händer, men Ridgway hann knappt landa i Korea förrän en ny kinesisk offensiv inleddes 26 december. Med en ofattbar ansträngning hade Peng och hans generaler fått sina arméer redo för strid igen och massiva kinesiska nattanfall, ackompanjerade av pukor och trumpeter, bröt igenom 8. arméns linjer. Den 4 januari tog kineserna Seoul och MacArthur ville sätta in kärnvapen.

FN-trupperna retirerade ytterligare tiotalet mil men nu var den kinesiska arméns anfallskraft förbrukad medan FN-trupperna fann nytt mod under Ridgways ledning. Han kastade ut befäl som var för »lata eller defensiva», var noga med att manskapet skulle känna att han var på deras sida, och var inställd på att man skulle gå till motanfall så fort man fått lite ordning.

Ridgway återställer fronten

Efter ett nytt stillestånd kom så ett nytt kinesiskt anfall i slutet på januari. Den här gången flydde inte 8. armén och Ridgway började gå på offensiven. I operationerna Roundup och Killer i februari använde han FN-alliansens massiva övertag i eldkraft för att helt sonika förinta kinesiska förband och räta ut fronten, och med operation Ripper befriades den 14 mars Seoul. Det var fjärde gången staden erövrats på ett år. Av 1,5 miljoner invånare fanns knappt 200.000 kvar.

Den 11 mars fick MacArthur sparken efter ändlösa bråk med Truman. Han ersattes av Ridgway som drev kriget till ett stillestånd vid den nuvarande gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Det tog två år innan ett vapenstillestånd undertecknades.

Publicerad i Militär Historia 1/2020