Koreakriget: Slaget vid Pork Shop Hill

Löjtnant Dick Shea och hans soldater som försvarade en bit av skyttegravslinjen uppe på Pork Chop Hill hade haft en tuff natt. Kineserna hade utsatt höjden för intensiv artilleribeskjutning och utfört flera infanterianfall. Tidigt på morgonen den 7 juli 1953 satt Shea i en skyttegrav när kinesiska soldater dök upp från ingenstans och attackerade värnet.

Shea sköt ihjäl flera av dem innan ammunitionen tog slut och han tvingades dra sin kniv. Med den dödade han ytterligare två kineser. Resten flydde. Shea samlade sina män och gick till motanfall i skyttegravslinjen. Fienden trycktes tillbaka, åtminstone för stunden. Striden om höjden skulle pågå i ytterligare några dagar.

Fixerad front längs 38:e

Koreakrigets två avslutande år stod i skarp kontrast till det första, som präglats av rörlig krigföring med pendlande storoffensiver. Från sommaren 1951 och fram till undertecknandet av vapenstilleståndet 1953 var fronten mer eller mindre fixerad längs en linje som löpte strax norr om Seoul och skar tvärs över halvön precis ovanför 38:e breddgraden i väldigt kuperad terräng.

I första hand berodde stabiliseringen på att stormakterna Sovjetunionen, Kina och USA pressade sina respektive koreanska partner att inleda förhandlingar om vapenstillestånd. Särskilt i Moskva och Washington blev man allt mer övertygad om det meningslösa i att fortsätta understödja och delta i ett kostsamt krig som hade potential att eskalera till en global väpnad konflikt. Men samtalen som inleddes mellan rivalerna sommaren 1951 blev utdragna över tiden på grund av såväl nordsidans som sydsidans motvilja att försöka nå ett avtal.

Påminde om första världskriget

Under tiden hade alltså trupperna grävt ner sig längs en utpostlinje samtidigt som de behöll större förband bakom den befästa frontsträckan vars huvudpositioner upprättats på flera höjdtoppar med god blick över omkringliggande terräng. Denna övergång till stillastående försvarslinjer ledde till en krigföring som till sin karaktär påminde om situationen på västfronten under första världskriget.

Båda sidor byggde bunkrar, anlade skyttevärnslinjer och tunnlar, placerade ut taggtråd och mineringar. En annan metod var att sätta ut fat fyllda med napalm eller vit fosfor. Vajrar drogs sedan från fatsamlingarna till värnen, och vid ett fientligt anfall uppför branten kunde faten antändas och sättas i rullning med ett vajerryck. I samband med infanteriangrepp var det därför inte ovanligt att ett intensivt sken flammade upp i mörket eftersom stridigheterna oftast ägde rum nattetid.

Frontförbanden roterade flitigt

Trots frontens orörlighet var det således en nervpåfrestande stridsmiljö som högre ledningsnivåer försökte få FN-koalitionens soldater att uthärda genom ett generöst rotationssystem men också frekventa ombyten mellan främre och bakre enheter.

Ibland handlade det om att enskilda plutoner fick möjlighet att lämna utpostlinjen och spendera ett par timmar i varma skyddsrum bakom fronten var tredje, fjärde dag. Omloppstiderna för riktiga ledigheter uppgick dock till flera månader.

SLAGEN SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN – I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

På det stora hela var det ett ganska lågintensivt ställningskrig som ibland brast ut i våldsamma bataljer med massiva artilleriinsatser och gruvliga närkamper i eller framför skyttegravslinjerna. Merparten av dessa häftiga och förlustbringande drabbningar initierades av kommunistsidan som strävade efter att skapa sig ett bättre förhandlingsläge under pågående överläggningar om eldupphör. FN-koalitionen var mest intresserad av att hålla den terräng man redan kontrollerade.

Det fanns ingen politisk eller militär vilja hos amerikanerna, som drog det tyngsta lasset, att företa sig offensiva aktioner som skulle leda till förluster i manskap och utrustning. Därtill började opinionen i USA bli alltmer oförstående till varför landets trupper fortsatte vara engagerade i en långrandig, intern konflikt i ett avlägset land.

Eisenhower ville få slut på kriget

Våren 1953 hade den politiska verkligheten förändrats hos samtliga stormakter. I januari 1953 tillträdde Dwight D Eisenhower som president i USA och ett av hans löften hade varit att avsluta kriget i Korea. Två månader senare avled Josef Stalin vilket innebar att Sovjetunionen hamnade i en intern kris som överskuggade landets utrikespolitiska förehavanden.

För Moskva blev det centralt att reducera sin inveckling i en konflikt som Korea eftersom man inte alls var lockad av utsikten att behöva hantera en större och öppen schism med USA. Inte heller Mao kunde längre upprätthålla sin entusiasm för kriget som varit kostsamt för Kina. Med minskat sovjetiskt stöd skulle utgifterna öka än mer, och dessutom ansåg Mao att konflikten på halvön drog bort hans och kommunistpartiets fokus från inhemska spörsmål.

Upptrappning på nordsidan

Oavsett nord- eller sydkoreanska känslor var sålunda atmosfären hos stormakterna gynnsam för ett återupptagande av överläggningarna. Efter en sex månader lång paus återvände förhandlarna till samtalstälten i Panmunjom i slutet av april 1953. Beroende på perspektiv kan det tyckas motsägelsefullt men den förnyade dialogen, som fördes i positiv anda, innebar samtidigt en markant upptrappning av nordsidans stridsaktiviteter.

Kommuniststyrkornas befälhavare visste att man från politiskt håll avsåg signera en överenskommelse inom kort och av den anledningen ville man genomföra ett par sista framstötar även om terrängvinsterna skulle vara militärstrategiskt betydelselösa.

Det var den propagandamässiga nyttan med angreppen som eftersträvades, dels ville kommunisterna återerövra höjder som förlorats föregående år, dels handlade det om att sända ett budskap till FN-koalitionen mitt under pågående samtal om att stridsmoralen hos deras motståndare var hög.

Höjd 255 – Pork Chop Hill

En av de mest intensiva slutbataljerna vid utpostlinjen utkämpades om höjd 255, eller som amerikanerna benämnde den: Pork Chop Hill.

Sommaren 1952 hade FN-styrkorna tagit ett kliv framåt från sin huvudförsvarslinje och bland annat intagit ett par höjder, däribland Old Baldy (höjd 266) och Pork Chop Hill, i den västra och centrala delen av fronten. Förlusten av dessa kullar irriterade den kinesiska motståndaren som försökte återta terrängen flera gånger men slogs tillbaka.

General Peng Dehuai, som ledde "Kinesiska folkets frivilliga styrka i Korea", förordade därför ordentliga offensiver mot höjderna. Han fick ett godkännande från den yttersta ledningen, bland andra Mao, och efter sammandragning av två arméer, 23. och 47, gick trupperna till samtidigt anfall i mars 1953 mot tre mål: höjd 191, Old Baldy och Pork Chop Hill.

Kinesisk framstöt

Old Baldy, som försvarades av en nyanländ och oerfaren colombiansk bataljon, intogs av en kinesisk bataljon ur 141. infanteridivisionen sent på kvällen den 23 mars. Kineserna lyckades förvisso också ta Pork Chop Hill men segern varade inte länge.

Efter midnatt förlorade de fältet i ett motanfall av enheter ur amerikanska 7. infanteridivisionens reserv. Resultatet blev ändå till amerikanernas nackdel då förlusten av Old Baldy försvårade försvaret av Pork Chop Hill som hade en utskjuten position i försvarslinjen.

Efter dessa inledande kraftmätningar om vissa höjder minskade stridstempot igen men enbart för att framför allt de kinesiska förbanden förberedde nya anfall. Strax före midnatt den 16 april inleddes strid nummer två om Pork Chop Hill, som försvarades av två amerikanska kompanier ur ett av 7. divisionens regementen.

Hårda närstrider

Efter en inledande artilleriduell visade det sig att kinesiska soldater redan infiltrerat skyttegravslinjerna uppe på höjden vilket ledde till att hårda närstrider utspelade sig i hela sektorn.

Vissa skyttegrupper kunde inte lämna sina bunkrar och värn på grund av fiendens intensiva eldgivning och ständiga framryckning. Åtskilliga amerikanska soldater dödades i sina värn som togs över av kineserna. De angripande stöttrupperna tillfördes ständiga förstärkningar och efter midnatt kontrollerade kineserna nästan hela höjden.

Löjtnant Clemons motanfall

Uppgiften att vinna tillbaka Pork Chop Hill tilldelades ett reservkompani under ledning av löjtnant Joseph G Clemons. Anfallsstyrkan skulle få understöd av andra kompanier från närliggande frontavsnitt. Clemons beordrades att utföra motangreppet i gryningen den 17 april med sina 135 mannar. Precis som vanligt förbereddes anstormningen av artilleriuppmjukning mot kineserna som tryckte i de amerikanska värnen.

Klockan 04.30 började Clemons plutoner att arbeta sig upp mot höjden och det tog dem 29 minuter att ta sig cirka 160 meter till första bunkern, trots att ingen sköt mot dem eftersom den låg relativt skyddad. Sergeant Samuel Maxwell, en sjukvårdare, minns:

Pork Chop var brant. Vi var tungt lastade med ammunition till våra vapen och till kulsprutorna, ihop med granatboxarna. Den branta klättringen tog andan ur oss. I smågrupper kom vi inom räckhåll för att kasta handgranaterna och så började vi röja vår väg längs med huvudlinjerna, rensade kineserna ur vägen.

Det dröjde inte länge innan kinesiska artillerigranater började falla över terrängen. Till ett högt pris – hälften av anfallstruppen – lyckades Clemons män skapa ett fotfäste uppe på höjden. De fann till och med överlevande soldater från plutonerna som tagit emot den första kinesiska vågen.

Intensiv strid hela dagen

Understödjande anfall från andra plutoner misslyckades på grund av fiendens konstanta eldgivning från kulsprutor och artilleri. Clemons och hans ställföreträdare förstod att situationen var ohållbar i längden. Efter nattens närstrider hade kineserna fortfarande större delen av skyttegravslinjerna i sina händer och endast en mindre grupp från ett annat kompani hade lyckats ta sig till positionen där resterna av Clemons kompani satt hälarna i marken.

Strax efter åtta på morgonen anlände fler förstärkningar, precis i rätt tid då kineserna gick till angrepp ungefär samtidigt. Amerikanernas förluster steg och kvart i tre på eftermiddagen rapporterade Clemons till sin bataljonsledning: »Vi måste få hjälp, annars kan vi inte hålla höjden.» Fram tills dess hade 18 av hans soldater stupat i strid och 71 sårats. Sammanlagt fanns det kanske 30 soldater som koncentrerat sitt försvar till en puckel uppe på höjden och i två bunkrar.

Infanteriregemente sätts in

Under tiden dividerade högre staber om höjdens betydelse och hur många män man var villig att offra för en utpost som egentligen saknade betydelse, annat än att förlusten av den skulle ge nordsidan ett psykologiskt övertag inför förhandlingarna som snart skulle sätta igång.

General Arthur Trudeau, som var 7. divisionens befälhavare, flög in med helikopter till stridszonen för att få en bättre överblick över läget och efter överläggningar med 8. arméns stab fattade han beslutet att höjd 255 skulle hållas och återerövras helt. För ändamålet tillförde han ytterligare ett infanteriregemente vars kompanier började arbeta sig upp mot höjden sent på kvällen den 17 april.

Samtidigt fortsatte soldaterna som bitit sig fast på höjden att slå tillbaka kinesiska anfall. Vid vissa tillfällen var läget så kritiskt att man begärde eldgivning från tunga kulsprutor rakt mot bunkrarnas tak. Det höll tillbaka kineserna men det var bara en tidsfråga innan de sista amerikanska försvarsnästena föll.

Till slut nåddes dock skyttegravssystemet av förstärkningar i form av tre kompanier. Soldaterna, som fixerat bajonetter på sina gevär, ägnade natten åt att rensa linjerna. Kineserna utförde några motanfall men drog sig tillbaka i gryningen den 18 april. Pork Chop Hill var återigen i amerikansk besittning. Den andra bataljen om höjd 255 hade kostat amerikanerna 104 döda och 373 sårade. Motståndarsidans förluster är okända men troligen väldigt höga.

Mörker och artilleri

Även om sidornas anfallsteknik skilde sig åt så hade de vissa saker gemensamt. Man gick ogärna till anfall dagtid utan nyttjade dunklet som skydd och använde artilleri för att hålla nere fienden. Såväl det kinesiska som amerikanska artilleriet gjorde massiva insatser. Under två dagar hade nio amerikanska artilleribataljoner avfyrat 115 000 granater.

Striden om Pork Chop Hill drog till sig massmedial uppmärksamhet, inte minst i USA där beslutet att hålla höjden till priset av onödiga förluster ifrågasattes. För kineserna var motgången svår att acceptera och när förhandlingarna i Panmunjom började nå en uppgörelse bestämde man sig för att göra ett sista försök att inta höjden.

Massivt kinesiskt motanfall

Utvilade divisioner fördes fram och på kvällen den 6 juli svärmade kinesiskt infanteri upp mot de amerikanska skyttegravarna på höjden. Angelo Palermo som tillhörde ett kompani ur 17. infanteriregementet minns den kinesiska anstormningen:

Vi sköt med den tunga kulsprutan tills ammunitionen tog slut, och vid det laget var kineserna i vår skyttegravslinje, så vi slogs mot dem med gevärskolvar, bajonetter och till och med nävar och hjälmar.

Det första kinesiska angreppet drev bort amerikanerna från höjdens toppar.

För 7. divisionens ledning stod det tidigt klart att en avgörande sammandrabbning verkade vara på gång och flera kompanier skickades in för att ta tillbaka terrängen. Men inga amerikanska motåtgärder kunde motsvara kinesernas oavbrutna tillförsel av trupper. Därtill behärskade de höjdens övre delar och kunde därifrån bestryka sluttningarna med kulsprutor och kalla in tämligen precisa artilleriinsatser mot annalkande amerikanska styrkor eller mot amerikanska positioner längre ner
på kullen.

Kineserna hade också en annan fördel. Deras observationsplatser från höjden Old Baldy hade en god blick över Pork Chop Hill och kunde leda såväl artilleriets eld som marktruppernas rörelser därifrån. General Trudeau planerade ett angrepp mot Old Baldy dels för att avlasta trupperna som var engagerade vid Pork Chop Hill, dels för att slå ut kinesiska utkikspositioner men högre ledningsnivåer godtog inte förslaget om ett bataljonsanfall. Trudeau skulle enbart få använda ett kompani, och i ljuset av detta och läget på Pork Chop Hill gav han upp idén.

USA gav upp höjden

Det tredje slaget om Pork Chop Hill pågick fram till den 11 juli 1953. Amerikanska trupper gjorde självuppoffrande insatser i motangreppen och lyckades ibland återta delar av höjden till priset av höga förluster bara för att några timmar senare förlora samma terrängpartier. Ställda inför utsikten att behöva uthärda fler kinesiska massanfall i den händelse att man förmådde återta höjden valde den militära amerikanska ledningen att överge Pork Chop Hill.

Ett avtal verkade vara nära i Panmunjom och det hade varit svårt att motivera en fortsatt insats på en höjd som bedömdes sakna strategiskt värde av den amerikanska opinionen och politikerna i Washington. Fram till den 11 juli hade över 300 amerikanska soldater dött i strid och närmare 900 sårats. Motsvarande kinesiska förluster uppgick till cirka 1 500 döda och 4 000 sårade.

Pork Chop Hill blev en symbol

De förlustkrävande och stundtals ruskiga striderna om Pork Chop Hill handlade mer om en uppvisning av viljestyrka än något annat. Höjden i sig var inte avgörande att hålla eller ta i syfte att skapa sig ett bättre taktiskt läge. Fronten hade stått stilla i två år och ingenting tydde på att det skulle förändras. Pork Chop Hill blev en symbol och den användes i båda ländernas propaganda.

Bland amerikaner som försvarade landets inblandning i Koreakriget symboliserade Pork Chop Hill de egna truppernas mod och offervilja. Hos andra var höjden sinnebilden för ett meningslöst slöseri med amerikanska liv.

Sexton dagar efter att 7. divisionen utrymt alla sina enheter på höjden undertecknades ett vapenstilleståndsavtal i Panmunjom. Pork Chop Hill – höjd 255 – hamnade i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea.

Publicerad i Militär Historia 10/2019