Laos 1974-2011
USA vräkte ner bomber över Laos för att slå hål på Ho Chi Minh-leden – de vietnamesiska kommunisternas viktigaste underhållsväg. Resultatet blev åttio miljoner blindgångare som än i dag håller kvar befolkningen i fattigdom.
En B-52 fäller bomber över Sydostasien. Under den amerikanska inblandningen i Vietnamkriget mellan 1964 och 1973 fälldes mer än två miljoner ton bomber över Laos.
Den 24 januari 1971: Just söder om den lilla byn Sabongkokhai i Laos fälls fyra bombkapslar fyllda med vardera 670 BLU-59 splitterbomber, stora som tennisbollar. Målet: en fordonskolonn med bland annat en tio meter lång patrullbåt i lasten.
Den 23 februari 2011: I utkanten av Sabongkokhais dammiga samlingsplats hittar den femårige Nan en BLU-59 och kastar den mot ett träd. Explosionen skadar Nan så svårt att han två timmar senare, utan läkarvård eller tillgång till smärtlindring, avlider i familjens bambuhydda.
Den 20 februari 1972: Vid byn Pakor bara några kilometer norr om Sabongkokhai fälls fyra bombkapslar med vardera 665 BLU-26 splitterbomber. Målet: en 37-millimeters luftvärnskanon.
Den 11 juli 2011: Bonden Sen från Pakor dödas av en exploderande BLU-26 då han planterar ris på sin svedja utanför byn. Han lämnar efter sig hustru och sex barn.
280 miljoner splitterbomber
Kriget i Sydostasien upphörde 1975. Än i dag, mer än 35 år senare, dör och lemlästas människor i Laos av krigets lämningar. Barnen är en utsatt grupp och de odetonerade bomberna, stora som tennisbollar i glada färger, blir till livsfarliga leksaker. Omkring 280 miljoner splitterbomber fälldes över Laos och det beräknas att 80 miljoner av dem aldrig exploderade utan är kvar som blindgångare.
Odetonerade projektiler från automatkanoner ligger gömda under markytan och exploderar när de utsätts för stark värme. Vid ett flertal tillfällen har barn dödats eller lemlästats när de under vintern gjort upp eld utanför skolan eller i byn för att värma sig.
De båda byarna Sabongkokhai och Pakor ligger i Ta Oy, ett distrikt i Saravaneprovinsen. Det är ett av Laos fattigaste distrikt och fortfarande, trots trettio år av internationellt bistånd, avskuret från resten av Laos och världen under regnsäsongens fem månader.
Ett planteringsområde i distriktet Ta Oy, där de gamla bombkratrarna syns. Vägen i övre högra hörnet är en del av Ho Chi Minh-leden.
Ta Oy, tillsammans med det lika fattiga granndistriktet Nong, utgjorde under Vietnamkriget navet i den gigantiska logistiskoperationen som i dagligt tal kallas Ho Chi Minh-leden. Den började byggas 1959 på order av det nordvietnamesiska kommunistpartiet.
På vietnamesiska hette leden Truong Son efter namnet på den bergskedja som utgör gränsen mellan Laos och Vietnam. Fram till 1960 gick leden i huvudsak på den östra, vietnamesiska sidan av bergskedjan. Sedan den blivit upptäckt flyttades den under 1961 över till den laotiska sidan.
1964 startades ett massivt vägbyggnadsprogram som resulterade i fem huvudvägar och ytterligare 29 förbindelse- och kringgångsvägar samt ett helt nätverk av stigar. Till slut bestod Truong Son av 1 900 mil förbindelseleder med underjordiska bränsledepåer, sjukhus, verkstäder och bivacker samt ett antal rörledningar för att pumpa drivmedel från norra till södra Vietnam.
Giftiga kemiska substanser
Det stod tidigt klart för USA att flödet av underhåll och trupp längs lederna inne i Laos måste stoppas om Sydvietnam skulle kunna försvaras mot sina nordvietnamesiska grannar.
Det första uppdraget mot leden där USA deltog genomfördes i oktober 1964. Under våren 1965 intensifierades uppdragen och i december samma år genomfördes de första bombningarna med B-52. För att öka effekten använde USA herbicider (ogräsmedel) för att avlöva den täta djungeln och därmed blottlägga vägar och depåer. Dessa gick under namnen Rainbow Herbicides där den mest kända var Agent Orange, som innehöll mycket giftiga kemiska substanser. Omkring 45 miljoner liter Agent Orange användes under kriget, varav större delen sprutades över Truong Son.
En laotisk bombröjare visar upp höljet till en splitterbomb.
Bombningarna av Ho Chi Minh-leden avslutades i praktiken under 1972. Då hade USA enligt officiella källor släppt två miljoner ton bomber över Laos, ett område lika stort som Norrland. Dessutom tillkommer det okända tonnage som fälldes över landet av Laos och Sydvietnams flygvapen. Det kan jämföras med nära en miljon ton bomber som fälldes över Nordvietnam och nära tre miljoner ton som de allierade släppte över Tyskland och Japan under andra världskriget.
Mot leden utfördes i snitt tio uppdrag i timmen, 24 timmar per dygn, 365 dagar om året under sju år. Hur många laoter som dog under kriget och bombningarna mot leden är inte känt. Även i dag är rapporteringen av olyckor med kopplingar till kriget högst bristfällig.
300 offer per år
En rapport utgiven av FN:s utvecklingsprogram UNDP uppger att över 12 000 människor dött och 8 000 skadats av blindgångare mellan 1974 och 2008. Samma rapport uppger att det under de tio senaste åren varit omkring 300 offer per år. Av olyckorna var 60 procent med dödlig utgång och var fjärde drabbad var ett barn.
Även odetonerad ammunition från mindre vapen, som granatkastare, hittas.
Nordiskt projekt ger odlingsmark
Stora Enso, ett av de större skogsbolagen i världen, startade 2005 ett pilotprojekt i just Ta Oy och Nong med avsikt att plantera snabbväxande träd för produktion av sågstock och massaved.
De viktigaste målsättningarna för projektet var att dels utveckla teknik och metoder för att säkert och kostnadseffektivt bombröja större sammanhängande arealer, dels att finna ett koncept som samtidigt säkerställer befolkningens behov av ris och bolagets behov av virke. Produktionen av ris klaras genom att träden planteras med nio meters lucka. Genom att marken är bombröjd kan den också bearbetas maskinellt och ger därmed högre skördar.
Skillnaden mellan Stora Ensos röjning och de redan pågående insatserna är att de senare finansieras av biståndsorganisationer medan Stora Ensos operation är kommersiell och att kostnaden därmed måste bäras av de växande träden.
I röjningsarbetet, som sker manuellt, är omkring fyrtio laotiska specialister och tekniker engagerade. Första steget utgörs av karttolkning baserad på de mycket detaljerade uppgifter om flyginsatserna som USA numera har publicerat. Karttolkningen ger dock endast en indikation på nivån av kontaminering i planteringsområdet.
Steg två är en undersökning som inbegriper utfrågning av byborna samt lokalisering och märkning av redan kända objekt. Därefter buskröjs området för hand under ledning av bombröjningsspecialister.
Objekt som hittas under buskröjningen sprängs, oftast på plats, och därefter bränns hela området av. Det är inte ovanligt att splitterbomber och ammunition till automatkanoner detonerar vid bränningen varför ett säkerhetsavstånd på en kilometer är obligatoriskt. Efter bränning delas området in i rutor vilka systematiskt genomsöks ner till 70 centimeters markdjup med hjälp av Broad Loop (djupsökning) samt metalldetektorer (ytsökning).
Trots mycket noggrant röjningsarbete är det omöjligt att uppnå hundra procents säkerhet. En yta som har röjts kan något år senare åter ha blindgångare eftersom de kraftiga regnen i vissa lägen kan förflytta föremål upp mot markytan.
Stora Enso har sedan 2007 röjt sammanlagt åtta kvadratkilometer där i snitt fyra oexploderade objekt har funnits kvar per hundrameterskvadrat.
Bolagets mål för 2012 är att kunna röja 8–10 kvadratkilometer. Det kommer att utgöra 20–25 procent av den totala röjningen i Laos under året.
Det finns ett mycket starkt samband mellan förekomsten av blindgångare och graden av fattigdom, eftersom närvaron av odetonerade splitterbomber förhindrar utvecklingen av ett effektivt jordbruk. De distrikt i Laos som ligger längs leden tillhör än i dag de absolut fattigaste i Sydostasien. Befolkningens största problem är bristen på ris, stapelfödan för varje laot.
Internationellt bistånd
Det är inte ovanligt att riset räcker för bara ett par månader, resten av året får insamlade rötter och blad vara ersättningen. Den låga risproduktionen beror på att det är omöjligt att bearbeta jorden effektivt så länge den gömmer blindgångare.
I den laotiska regeringens utvecklingsmål har stridsfältsröjning, främst av jordbruksmark, en framträdande roll. Huvuddelen av den röjning som finansieras av internationellt bistånd är av vägar och bebyggda områden, medan bara en mindre del är jordbruksmark. USA är i dag den största enskilda bidragsgivaren med en årsbudget på tre miljoner dollar. Det kan ses i perspektivet av att bombningarna av Laos kostade 15 miljoner dollar varje dygn.
Områden som ska sökas av med metalldetektorer bränns ner för att detonera eventuell ammunition som ligger ytligt.
I grannlandet Vietnam har USA tagit på sig att sanera upplagsplatser samt att undersöka kvarstående effekter av dioxinet i Agent Orange på människor och i näringskedjan. I Laos görs inga sådana insatser.
Den laotiska regeringen har uppskattat den totala arealen som är kontaminerad av splitterbomber till 9 000 kvadratkilometer (motsvarande Cyperns yta) varav 2 000 kvadratkilometer är risfält. Med nuvarande takt på röjningsarbetet, omkring 30 kvadratkilometer per år, kommer det att ta ytterligare trehundra år innan landet är befriat från splitterbomber.
Ödelagt naturskogen
Jord- och skogsbruk är de aktiviteter som snabbast kan förbättra situationen för den fattiga befolkningen i de drabbade distrikten. Agent Orange samt de intensiva bombningarna har totalt ödelagt naturskogen och lämnat efter sig ett öppet landskap bestående av bambu, buskar och gräs, vilket gör det lämpligt för plantering, men blindgångarna sätter stopp för det. Om det röjs skulle de sönderbombade distrikten relativt snart kunna resa sig ur sin fattigdom.
Peter Fogde är f d reservofficer. Han har arbetat med skog i Laos sedan 1980 och är i dag ansvarig för Stora Ensos planteringsprojekt.
Publicerad i Militär Historias 11/2011
