Mahmud Barzanji ledde kurdiskt uppror
Shejk Mahmud Barzanji gjorde väpnat uppror mot britterna i Irak och skapade en kris för kolonialministern Winston Churchill. När shejken utropades till kung över ett fritt Kurdistan svarade britterna med bombräder.
Mahmud Barzanji utropades till kung över kurderna.
Somliga konflikter i världen har pågått under så många år, och påverkats av så många faktorer, att det kan vara lätt att glömma bort hur allt egentligen började. De upproriska kurderna och deras lidande under olika despoter har hamnat på nyhetssidorna under hela nutidshistorien. De är världens största statslösa folk, och ligger bakom en av världens längsta kontinuerliga självständighetskamper.
I över 100 års tid har olika kurdiska grupper gjort väpnade uppror i Iran, Irak, Syrien och Turkiet för att tillkämpa sig ett eget land. Eller, åtminstone autonomi och politiskkulturella rättigheter. De första större upproren bröt ut i Irak under det brittiska mandatet, under ledning av den än idag vördade shejken Mahmud Hafid Zadeh Barzanji.
Barzanji föddes troligtvis 1878 – datumet är omtvistat – in i en inflytelserik familj med religiösa och framför allt politiska ledare i staden Sulaymaniyya, i den dåvarande osmanska Mosulprovinsen. Vid tiden för första världskrigets slut var han shejk i en sufiorden och överhuvud i en familj som var bland de mäktigaste i provinsen. Men hans politiska ambitioner var större än så.
Irreguljära kurdiska styrkor började bekämpa britterna i Irak efter första världskrigets slut, under ledning av Mahmud Barzanji.
Konflikten om den så kallade »kurdiska frågan» uppstod till följd av att kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike styckade upp Osmanska rikets territorier efter världskrigets slut 1918. De båda länderna ritade på egen hand upp gränser för nya kolonialstater i Mellanöstern utifrån en hemlig överenskommelse, Sykes-Picot-avtalet, som hade slutits redan 1916. Nuvarande Israel och Palestina, Jordanien, Irak och Kuwait tillföll Storbritannien, medan Syrien och Libanon tillföll Frankrike.
Egentligen skulle den osmanska Mosulprovinsen – där de flesta av traktens kurder bodde – bli en del av Syrien. Men efter att den brittiska statens oljebolag Turkish Petroleum Company hade funnit olja i området ritade man helt sonika om gränsen. Kurderna och Mahmud Barzanji hamnade därmed i det brittiskstyrda Irak med en arabisk majoritetsbefolkning.
Utsåg shejk Barzanji till guvernör
Britterna utsåg shejk Barzanji till guvernör över staden Sulaymaniyya, med förhoppningen om att han med sin höga status skulle skapa stabilitet. Man hade många gånger förr använt taktiken att låta inhemska ledare axla offentliga poster i de brittiska kolonierna.
Av samma anledning utsågs en arabisk regering i Bagdad. Men Barzanji var missnöjd med både stormaktsstyret och det arabiska styret, och ville etablera en egen kurdisk nation. Han sporrade sina anhängare till att resa sig mot det brittiska väldet. 1919 utropades ett oberoende Kurdistan med Barzanji som dess ledare, med sin bas i trakterna kring Sulaymaniyya.
Efter strider mot brittiska styrkor och indiska kolonialtrupper slogs den här första, kortlivade revolten ned. Shejken sårades i strid och infångades. Han dömdes först till döden, men domen omvandlades till ett 20-årigt frihetsberövande. Inom kort sändes han i exil till det brittiskkontrollerade Indien.
Det blev uppenbart för kurderna att de aldrig skulle erhålla ett eget land utan att göra uppror.
För kurderna blev det alltmer uppenbart att de aldrig skulle erhålla ett eget land utan att göra uppror. I Sèvresfördraget 1920 hade världskrigets segermakter först lovat kurderna möjligheten till en egen stat, efter doktrinen med 14 punkter om folkligt självbestämmande som hade framlagts av den amerikanske presidenten Woodrow Wilson.
Men i 1923 års Lausannefördrag slöt västmakterna upp bakom den gränsindelning Storbritannien och Frankrike redan hade åstadkommit på marken. Alla tidigare referenser till en kurdisk stat ströks från dagordningen. Kurderna sveks och förblev statslösa.
I början av 1920-talet greps de tidigare stukade turkarna av en nationalistisk anda. Förlusten av osmanska territorier, förödmjukande västeuropeiska fördrag och en brittisk-fransk ockupation av huvudstaden Konstantinopel hade skapat raseri. Ledda av den revolutionära arméofficeren Mustaf.
Utsåg sig själv till kung
Kemal – som senare fick hederstilläggsnamnet Atatürk – förde turkarna ett självständighetskrig mot fienden. Viktiga segrar vanns över den grekiska armén i väst och över armeniska styrkor i nordost.
1922 trängde turkiska styrkor också in i norra Irak för att försöka återta den förlorade Mosulprovisen. Det här ledde till att britterna samma år hämtade tillbaka shejk Barzanji från Indien och på nytt gjorde honom till guvernör. Man avsåg använda shejken både som en buffert mot turkarna och för att pacificera de missnöjda kurderna.
Men shejken drog britterna vid näsan. Efter en bejublad återkomst till Sulaymaniyya lät han ännu en gång utropa ett självständigt Kurdistan, den här gången med sig själv som landets kung. Det utsågs även en regering med en premiärminister och flera ministrar, som började utveckla en riktig administration. Man tog fram en flagga, ett sigill och andra symboler för embryot till en kurdisk statsbildning.
Fler kurdiska uppror följde Barzanji. Här en irakisk bergspjäs under en revolt 1932.
På våren 1921 hade den nytillsatte brittiske kolonialministern Winston Churchill övertagit det formella ansvaret över Irak. I mars samma år arrangerade han en konferens i Kairo för att diskutera Storbritanniens Mellanösternstrategi efter kriget. En av de medverkande var den berömda officeren T E Lawrence, eller »Lawrence av Arabien». Han talade klarspråk och sa att kurderna i det brittiskstyrda Irak absolut inte borde hamna under en arabisk regering i Bagdad.
Även Winston Churchill varnade under Kairokonferensen för att en arabisk makthavare, uppbackad av en arabisk armé, skulle ignorera kurdernas åsikter och »förtrycka den kurdiska minoriteten». Men de högt uppsatta kolonialtjänstemännen som skötte administrationen i Irak var av en annan åsikt. Därför förändrades ingenting – och det banade vägen för blodiga irakisk-kurdiska motsättningar under resten av 1900-talet.
Upproret innebar kris för Churchill
De kurdiska upproren innebar en kris för både Churchill och kolonialmyndigheterna, och man använde brutala metoder för att slå ner dem. Eftersom världskriget hade kostat enormt i både finansiella medel och människoliv, var man ovillig att riskera fler utgifter och stupade soldater i Irak. Lösningen kom i form av en ny typ av luftkrigstaktik med omfattande flygbombningar som utvecklades hos RAF, det nybildade brittiska flygvapnet.
Churchill hade i egenskap av krigsminister tagit fram en sådan policy, kallad »luftpolisarbete», redan 1920 och senare samma år sattes taktiken in mot ett arabiskt uppror i södra Irak.
RAF och det dåvarande brittiska Luftministeriet utvecklade en rad nya vapen som användes mot de upproriska kurderna i Irak, som ett slags testbana. Dit hörde bland annat brandbomber, splitterbomber och tidsfördröjda bomber. Piloterna släppte sina laster urskillningslöst och kunde sällan avgöra om det var beväpnade insurgenter eller försvarslösa kvinnor och barn som träffades.
Barzanji vördas i Kurdistan än idag.
Luftkriget från RAF anses ha spelat en avgörande roll bakom att Barzanjis uppror och det första försöket till en kurdisk statsbildning till sist slogs ned, år 1924. Bombanfall mot Sulaymaniyya ledde till att shejken retirerade upp i bergen, och till att brittiska styrkor kunde inta och ockupera staden. Barzanji stannade kvar i bergen med lojala gerillastyrkor i ytterligare några år och behöll en viss kontroll över landsbygden, men hans uppror pacificerades.
Shejken sändes i exil
1931 försökte shejken en sista gång samla en styrka för att återta makten och bekämpa både britterna och den irakiska staten, men infångades. Han sändes i exil till södra Irak och förblev under husarrest som politisk fånge i ett decennium. Shejken avled 1956 i Bagdad.
Det har dock aldrig gått att sätta stopp för fortsatta kurdiska reaktioner på att ha snuvats på en egen stat, eller på att de har utsatts för systematiskt förtryck i de fyra länder där kurderna lever som minoritetsgrupper. I såväl Iran, Irak, Syrien som Turkiet har makthavarna betraktat kurderna som inrikespolitiska hot. Makthavarna har i varierande utsträckning förbjudit kurdernas kultur, språk och identitet, i ett försök att tvångsassimilera dem. En sådan politik började redan på 1920-talet i Turkiet.
Självständighetsplanerna stoppades
Från shejk Barzanjis uppror löper det en röd tråd till fortsatta kurdiska resningar i Turkiet, Iran, Irak och slutligen Syrien, ända fram till idag. I oktober 2017 arrangerade makthavarna i den autonoma Kurdistanregionen i Irak en folkomröstning, för att fatta beslut om att utropa självständigheten från Bagdad. I den gamla stadskärnan i Sulaymaniyya hängde stora banderoller på Mahmud Barzanji, vilket sände ett nästan övertydligt budskap.
Nästan 100 procent av kurderna röstade ja till självständighet. Mindre än tre veckor senare anföll den irakiska armén de kurdiska peshmergastyrkorna, i de första militära sammandrabbningarna sedan Kuwaitkriget 1991. Historien hade upprepat sig och självständighetsplanerna stoppades. Sedan dess har den kurdiska oavhängighetskampen gått in i ett andra sekel.
Publicerad i Militär Historia 10/2021
