En natt i april 1944 flög ett amerikanskt Liberator-plan in över de mörka skogarna i Auvergne i centrala Frankrike. En lucka öppnades i planets golv och den 31-åriga SOE-agenten Nancy Wake hoppade ut. Hon fokuserade på vad hon hade lärt sig på fallskärmshoppningskursen i Manchester: tryck in armarna mot kroppen och håll ihop benen!

I fickorna hade Wake två pistoler, en stor summa pengar och en lista på sabotageaktioner mot den tyska ockupationsmakten.

SOE:s högkvarter i London

Under kodnamnet Hélène skulle hon ansluta sig till den franska motståndsrörelsen, upprätta en förbindelse till SOE:s högkvarter i London och samordna kampen inför den allierade invasionen i Normandie i juni.

leveranser med fallskärm

Nancy Wake var ledare för leveranser med fallskärm till motståndsrörelsen i det ockuperade Frankrike 1942.

© Roger Viollet/Getty

SOE var en förkortning för Special Operations Executive, den brittiska spion- och sabotageorganisationen som hade initierats av premiärminister Winston Churchill i juli 1940. Med en uppmaning om att »sätta Europa i brand» hade han gett SOE i uppdrag att stötta och organisera motståndsrörelser på kontinenten och bedriva gerillakrigföring bakom tyskarnas linjer.

När Nancy Wake luftlandsattes i Frankrike var hon redan en erfaren agent. Bosatt i landet sedan slutet av 1930-talet hade hon hjälpt hundratals personer att fly nazisterna över gränsen till Spanien. De flesta var brittiska flygare som hade skjutits ner över Frankrike, andra var krigsfångar på rymmen eller förföljda judar. Men 1943 hade snaran dragits åt kring Wake och hon tvingades att lämna landet. Av Gestapo kallades hon »den vita musen» för sin förmåga att ständigt slinka ur dess grepp. Nu var hon tillbaka.

Nancy Wake rymde hemifrån

Nancy Wake var född i Nya Zeeland 1912 och uppväxt i Sydney, Australien. Hon hade en torftig och ensam barndom. Pappan, som var journalist, lämnade familjen när Wake var liten. Hon tyckte aldrig om sin religiösa mor och verkar inte ha haft någon närmare relation till sina betydligt äldre syskon.

Sexton år gammal rymde Wake hemifrån, tog sig till Europa och påbörjade en journalistkarriär. I London, Wien och Paris levde hon ett intensivt nöjesliv samtidigt som hon blev alltmer medveten om hotet från Hitler och nazismen. En definierande händelse var när hon blev vittne till hur en judisk man misshandlades på gatan i Wien.

Franska motståndsmän saboterar en järnväg

Franska motståndsmän saboterar en järnväg i Bourgogne inför den allierade landstigningen 1944.

© Roger Viollet/Getty

På Paris nattklubbar uppvaktades Nancy Wake av industrimagnaten Henri Fiocca. 1939 gifte de sig och bosatte sig i en flott våning i Marseille. Hennes status som rik och välklädd societetsperson gav Wake skydd när hon började sin verksamhet som agent och kurir åt motståndsrörelsen. Madame Fiocca, vacker, välsminkad och inte främmande för att flirta när det krävdes, såg helt enkelt inte ut som en fiende. Hennes uppdrag blev allt farligare.

När hon så småningom märkte att hon var förföljd och att hennes telefon var avlyssnad tvingades hon själv att fly. Henri lovade att komma efter till London så snart hans affärer var under kontroll. Så blev det inte.

Det krävdes sex försök innan Nancy Wake lyckades fly över gränsen till Spanien. En gång togs hon tillfånga och misshandlades, men släpptes fri sedan en annan agent kommit till hennes hjälp. I storm och iskyla korsade hon Pyrenéerna tillsammans med en grupp andra flyktingar. Med siktet inställt på Barcelona tog Wake kommandot och tvekade inte att örfila en man som sackade efter och ropade att han inte orkade mer.

Fallskärmshoppning och »silent killing»

I London vilade Wake upp sig. Men snart greps hon av rastlöshet. Kriget var inte slut och Henri var fortfarande kvar i Marseille. Varför hörde han inte av sig? Sommaren 1943 tog Wake kontakt med SOE och erbjöd sina tjänster. Naturligtvis var hon välkommen, vilket inte betydde att hon slapp tester och utbildning.

I ett antal veckor stod prickskytte, bombtillverkning, fallskärmshoppning och »silent killing» på schemat. Hinderbanorna var inte hennes starka sida, men det hon hade allra mest emot var psykologintervjuerna. Efter ett Rorschachtest frågade hon irriterat psykiatrikern varför han inte åkte och slogs i kriget istället för att ödsla tid på meningslösa bläckplumpar.

En spionradio Type A Mk III

En spionradio Type A Mk III som användes av SOE:s agenter i Frankrike.

© Imperial War Museums

Att sätta sig i respekt hos de hårdhudade motståndsmännen, maquisarderna, var ingen enkel sak, särskilt inte för en kvinna. Regionbefälet för Auvergne avfärdade Wake – ja, hans underordnade funderade till och med på att skjuta henne – men kom att ångra sitt beslut när tyskarna attackerade hans bas och han saknade vapen.

Snart tvingades han att inse att det var Nancy Wake som var chef du parachutage (ledare för fallskärmsleveranserna). Hon valde ut sjutton platser där britterna fällde material: vapen, ammunition, livsmedel och annan utrustning. Flera nätter i veckan var hon på plats och tog emot sändningarna.

Tyska vägspärrar

På listan med önskvärda sabotageaktioner prickade hon av järnvägar, broar och militära konvojer. Personligen ledde Wake en räd mot Gestapos högkvarter i Montluçon där 38 tyskar dödades just som de intog sin lunch-aperitif. Vid ett annat tillfälle cyklade hon femtio mil, genom flera tyska vägspärrar, för att få tag i ett nytt krypto till radiotrafiken. Utan en fungerande radiokommunikation kunde motståndsrörelsens aktioner inte styras.

Fienden kunde aldrig vänta sig någon nåd från Nancy Wake. Hon hatade nazisterna av hela sin själ. »Det enda jag ångrar är att jag inte dödade fler» sa hon i en intervju när kriget var slut. Däremot förbjöd hon våldtäkter och misshandel av kvinnliga fångar. Ett sådant uppträdande var inte värdigt en marquisard, menade Wake.

Nancy Wake med medaljer

Efter kriget blev Nancy Wake de allierades mest dekorerade kvinna.

©

I augusti 1944 gick så de allierade iland i södra Frankrike. Montluçon befriades och Nancy Wake flyttade in i ett övergivet slott med sin gerillagrupp. Det gladde henne att åter kunna bo ståndsmässigt. Snart kunde hon till och med gå på cocktailpartyn. Det var på ett sådant, i Clermont Ferrand, som hon till slut fick veta vad som hänt Henri. I oktober 1943 hade han gripits, torterats och mördats av nazisterna i Marseilles. In i det sista hade han vägrat avslöja var hans hustru, som tyskarna febrilt sökte efter, befann sig.

Saknade tiden i fält

Nancy Wake gladde sig naturligtvis åt att kriget var slut och fienden besegrad. Det hindrade inte att hon resten av sitt liv saknade tiden i fält, spänningen, kamratandan och ledarskapet. Kriget var fruktansvärt, men det var också, som hon uttryckte det, »en fest». Hon mottog rader av medaljer – från britter, fransmän och amerikaner – något som gjorde henne till de allierades mest dekorerade kvinna i militär tjänst. Australierna, däremot, var länge njugga. Först 2004, sextio år efter kriget, hyllades hon för sina krigsinsatser även med Australienorden.

År 1960 gifte sig Nancy Wake med den brittiske före detta RAF-piloten John Forward och paret bosatte sig i Australien. Efter att John dött 1997 återvände Wake till London där hon tog in på Stafford Hotel, en före detta klubb för brittiska och amerikanska militärer. Eftermiddagarna tillbringade hon oftast i baren med en gin och tonic i handen, inte sällan i vänners och beundrares sällskap. Wake dog 2011, på ett vårdhem för veteraner i London.

Anna Larsdotter är författare och militärhistorisk skribent.

Publicerad i Militär Historia 8/2020