Wilhelm Agrell skriver om Gotlands och Ålands strategiska betydelse.

Öar i Östersjöns skottlinje

I en krönika i december 2016 uppmärksammade Wilhelm Agrell den strategiska betydelse öarna i Östersjön haft för Sveriges försvar under 1900-talet. Framför allt Gotland har åter hamnat i den försvarspolitiska hetluften.

9 januari 2017 av Wilhelm Agrell

I en tid då Gotlands strategiska betydelse på nytt uppmärksammas finns det anledning att reflektera över vilken roll Östersjöns öar och ögrupper spelat i hotbilder och försvarsplanering under de senaste hundra åren.

Inför och framförallt under första världskriget betraktades Åland som det stora geostrategiska problemet för Sverige, beskrivet som »en laddad pistol riktad mot Sveriges hjärta». Med detta menades att Ryssland, som då behärskade Finland, skulle kunna utnyttja öarna och främst Mariehamn som en utgångspunkt för ett anfall direkt mot Stockholmsområdet. Öarna började mycket riktigt befästas av ryssarna men revolutionen 1917 kom emellan och Finland frigjorde sig från Ryssland. Istället blev ögruppen demilitariserad i enlighet med Ålandskonventionen från 1921.

Därmed var inte alla bekymmer ur världen för Sverige, snarare tvärtom. När världsläget skärptes i slutet av 1930-talet framstod Åland som ett militärt vakuum där Östersjöns stormakter Sovjetunionen och Tyskland skulle kunna göra en snabb positionsframflyttning. Sverige och Finland inledde gemensamma förberedelser för att befästa öarna, men för att det hela skulle gå rätt till måste man ha de bägge stormakternas godkännande, vilket man naturligtvis inte fick.

I slutet av andra världskriget växte återigen hotet att det retirerande Tyskland eller framryckande Sovjet-unionen skulle besätta Åland. Det svenska försvaret planerade i detta läge ett strategiskt överfall. Den så kallade X-operationen gick ut på ett kuppanfall där svenska styrkor skulle bemäktiga sig Åland, bland annat med en luftlandsättning vid Mariehamn.

Under hela kalla kriget fanns 1930-talets strategiska dilemma kvar i bakgrunden. Om Sovjetunionen tog kontrollen över Finland låg östra Mellansverige mer eller mindre öppet via Åland. På 1960-talet fick därför det östra militärområdet i den kvalificerat hemliga krigsplanläggningen uppgiften att hindra eller försvåra »angriparens utnyttjande av Ålands och Åbolands skärgårdar». I klartext innebar detta att krigsårens offensiva planläggning fanns kvar fast i förändrad form.

När Sovjetunionen löstes upp 1991 såg det ut som om Östersjöns öar i ett slag förlorat sin strategiska betydelse. Inga språngbrädor, basområden eller barriärer var längre aktuella. Detta återspeglade sig i avvecklingen av det svenska försvaret på Gotland, men också det tidigare kustförsvaret i östra Mellansverige. Om det inte längre fanns några pistoler vem behövde då gardera sig? Ålands demilitarisering blev inte längre ett avvikande element utan en del i en ny normalbild runt Östersjön.

2014 förändrades denna bild och Östersjöns öar steg bokstavligt talat upp ur havet och blev på nytt synliga som säkerhetspolitiska och militära problem och möjligheter. Historien om dem hade bara tagit en paus på ett kvarts sekel och var sedan tillbaka i tidigare mönster men på en förändrad geostrategisk arena. Vilka var här språngbrädor respektive barriärer?

Kanske är du intresserad av...

Läs också