Operation Eagle Claw – kraschen som knäckte Carter

Dagen efter gisslanfritagningen i Iran tog USA:s president Jimmy Carter på sig hela ansvaret för misslyckandet. Även det amerikanska folket lade skulden på honom, och fiaskot med operation Eagle Claw (örnklo) var ett starkt bidragande skäl till att han förlorade sin post till Ronald Reagan.

Allt började hösten 1978 då våldsamma demonstrationer och strejker skapade kaos i shahens Iran. Befolkningen rasade mot den korrupta regimen, de sociala orättvisorna och att shahen var på tok för västvänlig. Upploppen hade brett folkligt stöd och i mitten av januari 1979 gick shahen i exil. Ett par veckor senare anlände den shiamuslimske ledaren ayatolla Syed Ruhollah Moosavi Khomeini, som länge lett motståndet mot shahen, från Paris. Han mottogs på Teherans flygplats av miljontals jublande människor och kunde 1 april förklara att Iran blivit en islamsk republik.

Gisslandrama på USA:s ambassad

Den iranska revolutionen såg USA som huvudfiende; ”den store satan” var ute efter landets tillgångar och ville korrumpera de rättrogna. Den 4 november trängde islamistiska studenter in på USA:s ambassad i Teheran och tog alla där som gisslan. Vad som var tänkt som en kort demonstration spårade ur och Khomeini fann sig tvungen att stödja studenterna.

Efter veckor av diplomatiska turer cementerades faktum: 52 amerikanska medborgare hölls fångna på den amerikanska ambassaden och det hela hade eskalerat till en stor internationell kris. Iran krävde en lösesumma för gisslan, baserad på hur mycket man ansåg att amerikanska företag var skyldiga det iranska folket. USA:s president Jimmy Carter vägrade och gav i hemlighet order till krigsmakten att genomföra en fritagning.

Operation Eagle Claw ett vågspel

O peration Eagle Claw ter sig i efterhand inte som en av de mer genomtänkta militära operationerna i historien. Tvärtom är det svårt att förstå hur någon kunde tycka att den verkade genomförbar, ens på pappret. De inblandade måste antingen groteskt ha överskattat den egna förmågan eller lika groteskt underskattat både fienden och de problem man stod inför.

Kanske var man inspirerad av de djärva fritagningar av flygpassagerare som israelerna excellerade i under 1970-talet. Men israelerna skulle nog aldrig ha försökt sig på en fritagning mitt i en stad med tio miljoner potentiellt fientliga invånare och med 150 mil till närmaste egna flygfält.

Skulle gömma helikoptrar i dagsljus

Blotta avstånden gjorde operationen vanvettigt komplicerad. Den amerikanska krigsmakten beslöt sig för att flyga in tre Lockheed C-130 Hercules transportflygplan fullastade med flygbränsle och upprätta en bas – Desert One – i sydöstra Irans ödemarker. Dessa skulle ledsagas av tre MC-130 Combat Talon (transportflygplan specialbyggda för att understödja hemliga operationer) med en last av Army Rangers och personal från olika specialförband.

Därefter skulle åtta Sea Stallion-helikoptrar flyga in från hangarfartyget USS Nimitz i Indiska oceanen, landa vid Desert One och tanka. Sedan skulle man, samma natt, flyga till utkanterna av Teheran, landa och hålla sig dold på gömstället Desert Two. Hur man tänkt gömma åtta stora helikoptrar under tolv timmar i dagsljus framgår inte. Det fanns en mängd iranier som var motståndare till den nya regimen och det är mycket möjligt att man skulle få hjälp av dem.

All flygning skulle givetvis ske lågt, under iransk radar. Vad som skulle hända om det iranska flygvapnet fick korn på operationen var oklart. Det fanns två amerikanska hangarfartyg i Indiska oceanen, båda fullastade med moderna stridsflygplan, men hur amerikanerna tänkt sig att hantera ett raskt eskalerande luftkrig framgår inte. Klart är att hela operation Eagle Claw skulle ta över två dygn och det är svårt att tänka sig att de räknade med att få vara i fred så länge.

Teheran skulle mörkläggas

Från Desert Two skulle specialstyrkan följande natt ta sig in i Teheran med lastbil, fordon man troligen skulle få hjälp att ordna av iranier och CIA-folk på platsen. Väl inne skulle styrkan spränga sig in på ambassadområdet, i mörkret lokalisera och frita 52 personer och samtidigt döda alla som försökte hindra dem. Därefter skulle man köra med gisslan till en närbelägen fotbollsstadion där helikoptrarna från Desert Two skulle möta upp och ta hela sällskapet till Manzariyeh-flygfältet utanför staden.

Flygplatsen skulle säkras och hållas tills det amerikanska flygvapnet i stor stil landade för att hämta både gisslan och räddare. I detta sista skede skulle olika flyganfall sättas in för att lamslå det iranska flygvapnet och mörklägga Teheran. Behövde man skjuta sig ut fanns planer på att flyga in fler rangers för att rädda dem som redan fanns på plats.

Delta Force fick huvudrollen

Tillräckligt många i ledande befattningar tyckte att det lät som en bra plan och president Carter godkände den. Det nyuppsatta antiterroristkommandot Delta Force spelade en central roll i operationen, som snart involverade alla fyra försvarsgrenar och CIA.

I november började man i största hemlighet träna: man övade på persiska, på närstrid med goggels – 1980 års bästa bildförstärkare – och på att lågflyga under radiotystnad. Överste Charles Beckwith från Delta Force planerade operationerna i Teheran och har i efterhand berättat att hans män var tränade till fulländning på att rensa byggnader i mörker och att de mer klumpfotade Army Rangers skulle hålla sig undan medan Delta Force hade ihjäl allt som kom i deras väg. Hur de med goggels skulle kunna skilja skäggiga iranska studenter från amerikaner som inte fått raka sig på sju månader berättade Beckwith inte.

Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA gjorde ett digert förarbete i Teheran. De spanade, kartlade vägar och förberedde Desert Two. De lyckades också skaffa sig kontakter bland både gisslan och dess fångvaktare och kunde slå fast att gisslan fortfarande befann sig på ambassaden, och de kunde få en uppfattning om hur bevakningen fungerade.

Allt klart på Desert One

Den 1 april landade personal från flygvapnet och CIA i yttersta hemlighet på Desert One. De satte ut fjärrstyrda infraröda landningsljus och undersökte markens bärighet. Allt var klart. Nu väntade man bara på rätt väder.

På USS Nimitz satt en nittonårig ranger ur reservgruppen och memorerade entusiastiskt detaljer om Manzariyeh-flygfältet. Allt kändes som ett stort och lite overkligt äventyr. Långt senare skulle han säga att han måste varit galen, hade hans pluton flugits in till Manzariyeh skulle de aldrig ha kommit levande därifrån.

Ännu senare skulle Robert Grenier, CIA:s chef i Pakistan på 1990-talet, påpeka att av alla sätt operation Eagle Claw kunde misslyckas på, var det som skedde det bästa. Man slapp luftstrider, biljakter och gatustrider i Teheran. Man slapp mängder av döda ur gisslan och mängder av döda iranier.

Den 24 april gavs klartecken och kvart i elva på kvällen landade det första transportflygplanet på Desert One. Ytterligare två plan landade utan missöden och amerikanerna lastade ur personal och materiel, upprättade bevakning och en flygledarstation. De sköt sönder och samman en tankbil som passerade på en närbelägen väg och föraren blev den ende iranier som dödades i operationen. En nattbuss stoppades och de fyrtio passagerarna togs tillfånga.

E n halvtimme senare var landningsplatser för helikoptrarna upprättade och två av planen lyfte för att lämna plats åt tankflyg. Än så länge gick allt enligt planen – det enda problemet var det decimetertjocka lager av fin sand som låg över landningsbanan som nysnö.

Helikoptrarna i sandstorm

Sedan gick det raskt utför. De åtta helikoptrarna från USS Nimitz var sena och redan när de nådde fastlandet var en maskin tvungen att nödlanda med trasig rotor. De övriga fortsatte rakt in i en sandstorm där en flög vilse och vände tillbaka till Nimitz. Närmare en timme försenade landade de sex återstående helikoptrarna på Desert One, där en av dem visade sig ha problem med sin hydraulik.

Fem fungerande Sea Stallions var färre än vad man behövde för att ta personalen till Desert Two. Tankningen drog dessutom ut på tiden och det skulle snart vara morgon. Överste Beckwith och de andra ansvariga grälade om vad som borde göras. Beckwith talade med sina chefer på satellittelefon och efter två timmars parlamenterande fick han order om att avbryta operationen.

Tankplan exploderade

A merikanerna började nu trassla med tankningen inför återresan. Rotorbladen vispade upp den fina sanden på landningsbanan och gjorde sikten obefintlig. När en av helikoptrarna skulle göra ett kort skutt närmare sitt tankplan kom den fel, slog i stjärtpartiet för att till slut slå ner mitt på det bensinfyllda transportflygplanet och explodera i ett eldklot.

Explosionen lyste upp öknen. Åtta man dödades omedelbart och ytterligare två blev illa brännskadade. En panikartad evakuering utbröt och man packade in sig i transportplanen. Utrustning glömdes kvar och det var mer tur än god planering att ingen människa lämnades i öknen. Snart var amerikanerna på väg mot Oman och kvar på marken stod de fyrtio iranska bussresenärerna och såg på de brinnande flygplans­vraken. Den store satans män hade snubblat på sina egna fötter.

Listor på CIA-agenter kvar

De fem helikoptrarna lämnades kvar. I en hittade iranierna kvarglömda listor på CIA-agenter i landet. Följande dag gick president Carter ut och tog på sig hela ansvaret för katastrofen medan den amerikanska gisslan spreds ut över Iran för att försvåra nya fritagningsförsök. I Teheran avvecklade CIA sin nu avslöjade verksamhet.

Efter fiaskot i öknen gjordes inga nya försök att frita gisslan. Olika vildsinta planer diskuterades, men kom inte längre än så och det diplomatiska ställningskriget fortsatte. Fem år senare publicerades en militär utredning som, utan att hålla någon ansvarig, fastställde att operation Eagle Claw haft stora brister i planering, ledning och samordning.

Som en sista förödmjukelse mot Jimmy Carter släpptes gisslan den 20 januari 1981, direkt efter att han lämnat över presidentämbetet till den nyvalde Ronald Reagan. Gisslan hade då hållits fången i 444 dagar.

Publicerad i Militär Historia 1/2011