I slutet av 1950-talet intensifierades gerillaattackerna i Sydvietnam, vilket i sin tur ökade behovet av underhållstransporter från baser i Nordvietnam. För att komma runt den demilitariserade zon som skilde Nord- och Sydvietnam åt började nordvietnameserna 1959 bygga ut den blivande Ho Chi Minh-leden på det neutrala landet Laos territorium.

Leden utgjordes efterhand av ett helt system av stigar och vägar som skyddades av nordvietnamesiska vaktstyrkor och blev en viktig del av Vietnamkriget. För USA blev det ett prioriterat mål att försöka hejda de nordvietnamesiska transporterna längs Ho Chi Minh-leden. Den nordvietnamesiske artillerikaptenen Huong Van Ban beskrev hur strapatsrikt det var att ta sig fram längs leden i maj 1964:

”I början gick vi åtta timmar om dagen. Men att klättra eller ta sig fram genom djungeln gick långsamt. När och var vi rastade bestämdes av våra vägvisare. Alla säkra platser dög. Men ”stationerna” liknade ingenting som fanns i en stad. Det fanns inget skydd mot regn, inga sängar. Vi sov i våra regnskydd som vi hängde upp som hängmattor. I ”stationerna” var det meningen att vi skulle få vatten och mat. Men det rådde ofta brist på detta. Så varje man lärde sig att spara. Ju längre vi gick, desto hungrigare blev vi. När det saknades mat bröt kamratskapet samman. Man fokuserade på att klara sig själv.”

Skulle vinna med flygstridskrafter

År 1965 eskalerade USA:s insatser i Vietnam till ett fullskaligt krig. Tre år senare ärvde Richard Nixon konflikten när han valdes till president i november 1968. Till det amerikanska folket sade Nixon att han skulle ”få slut på det här kriget och vinna freden”. I övrigt var han tystlåten och avslöjade inte hur detta skulle gå till.

Hans vilja att avsluta kriget uppfattades som om han hade en hemlig plan, vilket inte stämde. Nixons uppfattning var att USA hade misslyckats för att man inte hade använt tillräckliga styrkor. Hans stora fel var att han trodde sig agera utifrån en styrkeposition och att USA fortfarande kunde vinna kriget.

Richard Nixons idé var att vinna freden med hjälp av tid och massiva insatser av flygstridskrafter. Uppfattningen delades av hans utrikespolitiske rådgivare Henry Kissinger som bland annat sade ”jag vägrar tro att ett litet struntland som Nordvietnam inte har en bristningsgräns”.

Kallade hem amerikanska trupper

Likt sina föregångare ville inte heller Nixon bli den förste amerikanske presidenten att förlora ett krig. Detta försökte han uppnå genom att ”vietnamisera” konflikten. För att blidka hemmaopinionen började han kalla hem amerikanska trupper. Fortsättningsvis skulle sydvietnameserna med understöd av amerikanskt flyg klara kriget själva.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

I juni 1969 gav Nixon order om att kalla hem de första 25 000 av de 470 000 soldater som då fanns i Vietnam. Initiativet gav inga stora opinionsvinster – amerikanerna upprördes inte bara över egna förluster utan tog också avstånd från vad man såg som ett orättfärdigt krig. För Nordvietnam var det ett klart och glädjande besked som bekräftade att det nu bara gällde att hålla ut. En påbörjad truppreduktion skulle politiskt knappast gå att hejda.

Ingenjörstrupper på Red Devil Road

Ingenjörstrupper på Red Devil Road, en vägsträcka genom svår terräng som byggdes parallellt med väg 9 för att möjliggöra de sydvietnamesiska förbandens förflyttningar in i Laos.

© US Army

Problemet med vietnamiseringspolitiken var att den sydvietnamesiska armén inte var tillräckligt bra. Det berodde mycket på dåligt befäl, bristande motivation och en utbredd korruption. Större delen av befälskåren höll sig undan och soldaterna hade ingen större lust att slåss när officerare ägnade sig åt att stjäla och sälja knark.

Till skillnad från Nixon och hans rådgivare tvivlade den amerikanska militärledningen på vietnamiseringsprocessen och på planerna på att minska antalet soldater. Genom att Nixon avsåg att ta hem stora styrkor blev hans politik en kapplöpning mellan vietnamisering och avtrappning. Nixon och Kissinger hoppades att en amerikansk reträtt varken skulle påverka ett bräckligt Sydvietnam eller Nordvietnams beslutsamhet. Resultatet blev närmast det motsatta.

Som ett led i vietnamiseringspolitiken gav Nixon hösten 1970 order om att amerikanerna skulle understödja ett större sydvietnamesiskt anfall in i Laos. Det var ett försök att skära av Ho Chi Minh-leden, förstöra nordvietnamesiska basområden och förekomma en väntad invasion av norra Sydvietnam.

Operationsdjup på 45 kilometer

Målet var knutpunkten Tchepone, 30 kilometer in i Laos vid väg 9. Denna smala grusväg slingrade sig mellan djungelklädda höjder förbi den tidigare omstridda basen Khe Sanh i Sydvietnam. Därifrån var det 15 kilometer till den laotiska gränsen, vilket sammantaget innebar ett operationsdjup på 45 kilometer.

Själva körsträckan från Khe Sanh till Tchepone var 77 kilometer. I det amerikanska högkvarteret i Saigon hade man tidigare planerat en sådan insats men inte haft resurser eller tillstånd att genomföra den.

Den nya planen utarbetades i Washington och Saigon. Den gick ut på att med helikoptrar lyfta fram sydvietnamesiska förband till olika landningsområden varifrån de skulle säkra väg 9 längs vilken pansarförband skulle rycka fram.

Operation Lam Son 719

En mer ambitiös plan att bygga ut en landningsbana vid Tchepone och låta luftlandsatta förband framrycka österut från Tchepone längs väg 9 ströks tidigt. Enligt Kissinger verkade planen bra men i efterhand medgav han att den ”inte på något sätt stämde med den vietnamesiska verkligheten”.

Amerikanerna skapade förutsättningarna genom att i operation Dewey Canyon II låta en infanteribrigad återbesätta Khe Sanh-basen och säkra olika grupperingsområden för artilleri varifrån framryckningen kunde understödjas. Sammanlagt 9 000 man svarade för artilleriunderstöd och underhåll åt anfallsförbanden. För flygtransporterna och flygunderstöd avdelade amerikanerna 2 000 helikoptrar, attackflygplan och bombplan B-52.

Operation Lam Son 719 (Lam Son efter ett framgångsrikt uppror på 1600-talet, 719 efter år 1971 och väg 9) var den sydvietnamesiska arméns största insats och första gången de själva ledde en stor operation. Enligt vietnamiseringspolitiken hade amerikanerna nu inga militära rådgivare och inga flygande eldledare i de sydvietnamesiska förbanden.

General Hoang Xuan Lam

Anfallsstyrkorna kom ur I. armékåren som var den sydvietnamesiska arméns bästa förband under befäl av general Hoang Xuan Lam. Nu ledde han 17 000 man ur 1. infanteridivisionen, 1. luftburna divisionen, Sydvietnams marinkårsdivision, ett jägarförband och 1. pansarbrigaden utrustad med lätta stridsvagnar M-41.

Sekretessen var som vanligt ett problem. President Nixon var dock mer rädd för opinionen i USA än för nordvietnamesernas motstånd som bedömdes bli svagt. Det uppdagades att även denna gång läckte information. Tillsammans med sin fru lämnade en sydvietnamesisk kapten i 1. kårstaben över anfallsplanerna till nordvietnameserna.

Sydvietnamesiskt artilleri på en höjd nära Dong La i Laos

Sydvietnamesiskt artilleri på en höjd nära Dong La i Laos ger understöd åt det framryckande infanteriet med en 10,5 cm haubits.

© Neal Ulevich/AP/TT

Försvaret var därför förberett. Det var dessutom betydligt starkare än de tre regementen ur Pathet Lao (den kommunistiska gerillan i Laos) och åtta underhållsförband om cirka 20 000 man som amerikanerna räknat med. I själva verket utgjordes försvaret av nästan fem infanteridivisioner. Vidare fanns det åtta artilleri- och tre pionjärregementen samt sex luftvärnsregementen med cirka 180 luftvärnspjäser. Dessutom ingick tre pansarbataljoner med sovjetiska lätta amfibiestridsvagnar P7-76 och för första gången under kriget även medeltunga stridsvagnar, äldre T-34 och nyare T-54. De båda senare typerna var överlägsna sydvietnamesernas M-41. Samtidigt var terrängen synnerligen olämplig för pansarstrid.

"Nära att träffas av fientliga bomber"

Sammantaget uppgick de nordvietnamesiska styrkorna till runt 60 000 man. Redan året före hade chefen för 308. divisionen, generallöjtnant Nguyen Huu An, gjort en stridsplan för försvaret av väg 9 och Tchepone:

”Den 20 mars 1970 orienterades jag om att man avsåg utnyttja min division i kraftsamlingsriktningen om fienden anföll längs väg 9. Vi beordrades att förbereda oss och i flera dagar kröp vi omkring på våra stora militära 1:100 000 kartor och läste in oss. Därefter rekognoscerade vi terrängen.
Jag ledde rekognosceringsstyrkan i vilken personal från alla bataljoner ingick. Sammanlagt var vi runt 200 man som gav oss av för att rekognoscera mitt i regnperioden. Vi korsade bland annat Tcheponefloden och andra farliga vattendrag. Plågade av insekter och iglar klättrade vi upp och ner för otaliga sluttningar.
Dag efter dag i blöta och illaluktande uniformer, med vapen och en tung ryggsäck. Metodiskt gick vi över ett stort område. […] Många gånger mötte vi fientliga spanare varvid vi slängde våra ryggsäckar och öppnade eld. Vi var också nära att träffas av fientliga bomber och hade en del förluster.
Efter drygt en månads hårt arbete hade vi tillräckligt underlag för att fatta beslut. Tillbaka i Nghe An gjorde vi en komplett stridsplan som jag föredrog för 70. kårstaben i vilken 304., 308., och 320. divisionen ingick. Därefter beordrades jag tillbaka till Hanoi för att träffa general Giap [Nordvietnams överbefälhavare].”

Var osäkra på tiden för offensiven

Nordvietnameserna följde anfallsförberedelserna men var fortfarande osäkra på tidpunkten för offensiven. Först i januari togs beslutet att utgångsgruppera försvaret längs väg 9. Att förflytta förbanden dit gick dock betydligt fortare än de fyra veckor amerikanerna bedömde att det skulle ta.

Operation Lam Son 719 inleddes den 8 februari med att helikoptrar satte ner bataljonsförband på olika landningsplatser längs väg 9. Samtidigt ryckte 1. pansarbrigaden långsamt fram längs den smala vägen. En japansk fotograf, Akihiko Okamura, liftade med en lastbil som nästa dag körde i kapp anfallstäten:

Okamura klättrade upp på det tredje pansarskyttefordonet i kolonnen. Han tyckte sydvietnamesernas moral verkade bra. Soldaterna som åkte med pansarfordonen var stridsberedda och disciplinerade, fordonsbesättningarna var vänliga. Okamura rökte inte men hade med sig cigaretter som han delade ut när han satt och pratade med soldaterna under tiden som de åkte.

Halvvägs till Tchepone

Grusvägen var smal och i dåligt skick med en vägg av vegetation på båda sidor. Då och då syntes smala stigar varpå soldaterna hoppade av pansarfordonen och entusiastiskt pekade på ”Ho Chi Minh-leden”. På kvällen gick de i bivack längs vägen. Soldaterna bjöd Okamura på middag bestående av kokt ris.

Den 10 februari hade pansartäten nått halvvägs till Tchepone och fick kontakt med 9. luftburna bataljonen som tagit landningsplats ”Aloui” i ett helikopterlyft. Men därefter stannade framryckningen upp och kom inte längre. Trots att motståndet inledningsvis var svagt fick anfallsförbanden problem när deras samordning brast. De amerikanska rådgivarna fick inte följa förbanden och kunde bara på radio konstatera hur deras principer frångicks.

Enligt dessa innebar att säkra vägen att den bevakades och underhölls medan sydvietnameserna menade att det räckte att de kunde skjuta mot vägen. Ett annat problem var att 1. pansarbrigaden under operationen tillfälligt underställdes 1. luftburna divisionen.

Enligt amerikanska rutiner innebar detta att luftlandsättningsdivisionen ansvarade för att pansarbrigaden fick sitt underhåll men inte så i de sydvietnamesiska styrkorna. Pansarbrigaden fick själv försöka klara av sitt underhåll längs en väg som var i så dåligt skick att endast bandfordon kunde ta sig fram.

Nordvietnamesiskt infanteri under en attack mot de sydvietnamesiska styrkorna.

I enlighet med parollen ”låt dem komma in men inte slippa ut” intensifierade nordvietnameserna sitt motstånd i slutet av februari. Nordvietnamesiskt infanteri under en attack mot de sydvietnamesiska styrkorna.

© Keystone/Getty Images

Sydvietnamesernas bristande samordning medgav att nordvietnameserna fritt kunde välja var de skulle gå till motanfall. De senare hade också fördelen av att känna terrängen, vilket var en förutsättning för att få fram stridsvagnar på de få och otillgängliga stråk som fanns. På de olika försvarade stödjepunkterna på ömse sidor om väg 9 var de sydvietnamesiska förbanden i praktiken isolerade och kunde inte understödja varandra.

Dessutom var vädret dåligt, vilket försvårade, men aldrig avbröt, den viktiga flygverksamheten. När nordvietnameserna efter några dagar började gå till motanfall norr om väg 9 blev sydvietnamesernas problem uppenbara.
Nordvietnameserna hade medvetet låtit bli att bekämpa de inledande luftlandsättningarna under parollen ”låt dem komma in men inte slippa ut”.

Endast luftvärnskulsprutor fick användas för att vilseleda motståndarna. När de amerikanska helikoptrarna efter fyra dygn övergick till att flyga fram underhåll och hämta tillbaka sårade öppnade luftvärnet eld på allvar. Plötsligt möttes de amerikanska helikoptrarna av krigets intensivaste luftvärnseld och deras förluster steg. Stödjepunkten ”Ranger North” låg 15 kilometer norr om väg 9 mitt emellan Khe Sanh och Tchepone och försvarades av 39. jägarbataljonen.

Läget blev snabbt kritiskt

Läget för det isolerade försvaret blev snabbt kritiskt. På grund av den kraftiga luftvärnselden hade de amerikanska helikoptrarna svårt att understödja de sydvietnamesiska markförbanden. När löjtnant Bruce Updike flög in över ”Ranger North” för att lämna en underhållslast stod en ensam sydvietnamesisk soldat och anvisade landningsplats.

Updike satte ner sin helikopter med nosen mot soldaten. Helikopterns kulspruteskytt sparkade snabbt ut lasten och gav tecken om att lyfta. Då briserade en granat framför helikoptern och den sydvietnamesiska soldaten bara försvann. Allt som blev kvar av honom var ett stycke rått kött. Updikes helikopter svajade i tryckvågen, plexiglashuven fick många hål efter splitter och fläckades av köttslamsor, hår och benbitar. En annan helikopter på väg att landa perforerades också av splitter.

Amerikanskt understöd av helikoptrar och attackflygplan lyckades fördröja, men inte hindra, att ”Ranger North” föll på morgonen den 21 februari. De överlevande försvararna, cirka 200 man, slog sig igenom omringningen och tog sig till stödjepunkt ”Ranger South” närmare väg 9.

Nordvietnamesiska infanteribataljoner anföll

Längre västerut satte nordvietnameserna in stridsvagnar mot en annan höjd som kallades eldunderstödsplats 31. Den försvarades av en bataljon ur sydvietnamesiska 1. luftburna divisionen och utgjorde också ett flankskydd norr om väg 9.

Den 25 februari anföll flera nordvietnamesiska infanteribataljoner med understöd av ett tjugotal lätta stridsvagnar PT-76. Trots att attackflygplan och helikopterunderstöd slog ut flera stridsvagnar föll stödjepunkten. Delvis berodde detta på att sydvietnameserna misslyckades med få fram sina stridsvagnar och undsätta det utsatta försvaret. Ett senare försök att återta höjd 31 misslyckades sedan sydvietnameserna förlorat fyra av fem stridsvagnar M-41.

Samtidigt ville sydvietnameserna inte avbryta operation Lam Son innan Tchepone erövrats. Detta visade sig vara förvånansvärt lätt. På morgonen den 6 mars flög ett hundratal helikoptrar från Khe Sanh och luftlandsatte två bataljoner ur sydvietnamesiska 1. divisionen. Tchepone visade sig vara oförsvarat. Nordvietnameserna satt på bergen runt omkring och även om knutpunkten var viktig knutpunkt på Ho Chi Minh-leden fanns där inga större förråd.

Drog sig tillbaka

Efter det att sydvietnameserna förstört de få nordvietnamesiska förråd som hittats började de, med början den 11 mars, dra sig tillbaka. Att retirera inför en numerärt överlägsen fiende är ett komplicerat företag. De sydvietnamesiska förbanden fick det allt svårare när reträtten i många fall övergick i flykt och förlusterna ökade. Slutligen övergavs även Khe Sanh-basen när amerikaner och sydvietnameser drog sig tillbaka.

Sydvietnamesernas förluster var stora. Sammanlagt förlorade de 7 637 stupade, sårade och saknade, vilket var nära 50 procents förluster. Dessutom förlorades 71 stridsvagnar, 163 andra stridsfordon och 100 artilleripjäser. Amerikanerna förlorade sju flygplan och 112 helikoptrar.

Vidare skadades 618 helikoptrar av vilka många så svårt att de inte gick att reparera. De amerikanska personalförlusterna på 1 406 man uppstod huvudsakligen under slutstriderna inne i Sydvietnam runt Khe Sanh. Enligt amerikanska bedömningar stupade 19 360 nordvietnameser och 57 togs tillfånga. Amerikanerna bekräftade också 88 av de 110 nordvietnamesiska stridsvagnar som sydvietnameserna påstod att de hade förstört.

En sydvietnamesisk soldat hänger i landningsstället på en amerikansk helikopter

En sydvietnamesisk soldat hänger i landningsstället på en amerikansk helikopter under den svåra reträtten.

© Holger Jensen/AP/TT

Alla hävdade att de vunnit detta krigets största slag. I ett TV-tal den 7 april sade president Nixon till det amerikanska folket att ”i kväll kan jag rapportera att vietnamiseringspolitiken har lyckats”. I Saigon hävdade president Nguyen Van Thieu att Lam Son 719 var ”den största segern någonsin”. Å andra sidan deklarerade Radio Hanoi att ”Väg 9/södra Laos-segern var Nixons och hans gelikars största nederlag”.

Ledningen i Hanoi menade vidare att segern höjde moralen hos deras trupper och dessutom tydligt visade hur beroende även sydvietnamesernas bästa förband var av amerikanskt understöd. I Saigon hävdade ledningen å sin sida att deras trupper faktiskt intog Tchepone. Vidare hade nordvietnameserna lidit större förluster än sydvietnameserna som dessutom lyckades genomföra en svår reträtt trots numerärt underläge.

Visserligen bidrog operation Lam Son 719 till att nordvietnameserna under minst fyra veckor inte kunde transportera resurser längs Ho Chi Minh-leden. Möjligen bidrog det också till att det inte blev någon invasion av Sydvietnam 1971. Men att den förväntade invasionen uteblev berodde säkert också på en framgångsrik insats av amerikanska flygstridskrafter drygt en månad före operation Lam Son.

Kallade in attackflyg

Tack vare flygspaning och marksensorer kunde amerikanerna konstatera att det pågick intensiv lastbilstrafik på en otillgänglig del av Ho Chi Minh-leden tio mil söder om Tchepone runt den övergivna byn Ban Bak. När en upptäckt lastbilskolonn plötsligt körde av vägen och stannade på skyddade uppställningsplatser sent på kvällen den 18 december 1970 kallades attackflyg in.

Deras fällda bomber startade i sin tur inte mindre än 28 stycken sekundärdetonationer. I gryningen anlände fler flygplan och ju fler bomber amerikanerna fällde, desto fler sekundärexplosioner inträffade. Amerikanerna hade av en slump träffat stora förråd av drivmedel och ammunition som lagts upp inför en kommande offensiv.

Natten till den 22 december rapporterade ett anfallande attackflygplan F-4 Phantom att de efter bombfällning såg ett eldklot skjuta upp 600 meter i luften. Nästa dygn regnade det häftigt, vilket omöjliggjorde flyganfall. Målområdet såg då ut som ett månlandskap täckt av kratrar.

Pågick i tio dygn

Den skyddande djungeln hade försvunnit och rökmolnen syntes på fyra mils avstånd. Den 27 december märktes slutligen en avmattning av nya bränder när området anfölls av 28 flygplan, inklusive tre B-52, och nästa dygn avbröts flyganfallen. De hade då pågått i tio dygn och amerikanerna räknade sammanlagt till 58 skadade eller förstörda lastbilar, 10 097 sekundärdetonationer och 435 bränder. Däremot var amerikanernas flygplansförluster, trots intensiv luftvärnseld, närmast försumbara.

Trots all retorik upplevde de ansvariga i Saigon och Washington Lam Son 719 som ett nederlag. Känslan förstärktes genom att pressen spred bilder på sydvietnamesiska soldater som klamrade sig fast på helikoptrarnas landningsställ under reträtten.

Förhållandet mellan ansvariga amerikanska politiker och militärer och pressen nådde nya bottennoteringar genom den negativa bevakningen av Lam Son 719 och den samtidigt pågående krigsrätten i USA om krigsförbrytelserna i Song My (som inträffade i mars 1968). Det gick så långt att president Nixon irriterat utbrast: ”Det förefaller som om pressen är vår största fiende”.

Fullt så illa var det naturligtvis inte. Men för USA blev Lam Son 719 ändå början på slutet för deras engagemang i Vietnam. Det blev den sista större markoperation som amerikanerna deltog i och initiativet höll i stället på att glida över till nordvietnameserna. Två år senare lämnade de sista amerikanska soldaterna Vietnam och i april 1975 tog kriget slut sedan nordvietnamesiska styrkor intagit Saigon.

Publicerad i Militär Historia 4/2014