You will sign on dotted line, yes or no?” General Yamashita trummade med fingrarna och spände ögonen i general Percival tvärs över bordet.

Den villkorslösa kapitulationen i Singapore på kvällen den 15 februari 1942 var ett avgörande inslag i nedmonteringen av det brittiska imperiet. 130 000 välutrustade brittiska soldater gav upp inför tre slutkörda japanska infanteridivisioner som hade ont om ammunition.

Japanerna hade på 55 dygn ryckt fram 110 mil, utkämpat 95 strider samt reparerat över 250 broar. Omsatt till svenska begrepp motsvarar detta avståndet från Haparanda till Stockholm. Hur var detta möjligt?
Japans beroende av importerade råvaror från Kina, Malacka och dåvarande Holländska Ostindien accelererade under 1930-talet.

Intressekonflikter med stormakterna

Det ledde till intressekonflikter med dåtidens stormakter. Japan isolerades på grund av invasionen i Manchuriet och den grymma krigföringen i Kina ledde till fler internationella protester, som man dock ignorerade.

USA och England tog initiativ till ett internationellt handelsembargo och oljeleveranserna från Holländska Ostindien stoppades. Japan var helt beroende av oljeimport och den ekonomiska planeringskommissionen konstaterade att ”det är inte möjligt att med fredliga medel säkerställa Japans beroende av olja”. Expansionen norrut från Kina kolliderade med sovjetiska intressen och stoppades slutgiltigt av Röda armén genom slaget vid Khalkin Gol 1939.

Japan tvingades att vända sig söderut och motvilligt insåg västvärldens politiker att det krävdes åtgärder. Den 15 februari 1938 invigdes bastionen Singapore och i Tokyo konstaterade man att ”ett svärd var riktat mot den japanska nationens hjärta”.

Politiskt dödläge

Japansk krigsplanläggning fokuserade intill 1940 på krig mot Sovjetunionen. Den kejserliga japanska armén på 376 000 man i 31 infanteridivisioner var 1940 en krigserfaren, hästanspänd och fotmarscherande här som saknade erfarenhet och utrustning för djungelkrig. Flottan var modern och slagkraftig med ett utomordentligt välutbildat och kompetent hangarfartygsbaserat marinflyg som skulle bli dess viktigaste vapen under Stillahavskrigets första månader.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Övrigt japanskt flyg var en del av armén med huvuduppgift att stötta markstriden med jaktskydd och attackflyg. Flygofficerarna började som armékadetter och skaffade sig därigenom en mycket god förståelse för markstridens grunder och krav, något som skulle visa sig ha avgörande betydelse under fälttåget på Malackahalvön.

Japan sökte i förhandlingar bryta det politiska dödläget samtidigt som krigsförberedelser påbörjades. En erövring av Malackahalvön och Holländska Ostindien bedömdes bäst säkerställa japanska intressen och skulle kräva 15 divisioner och ett år. Marinchefen, amiral Isoroku Yamamoto, var starkt emot ett krig.

Överstelöjtnant Masanobu Tsuji

Han hade som marinattaché i Washington förstått USA:s industriella styrka och hävdade att man bara klarade att hålla emot de amerikanska och brittiska flottorna i sex månader. Därefter skulle allierad styrketillväxt göra framtiden oviss.

I januari 1941 fick tio generalstabsofficerare nio månader på sig att ta fram utbildningsanvisningar och utrustningsförslag för djungelkrig samt operationsplaner för erövringen av Malackahalvön, Holländska Ostindien och Burma. Specialstudien av Malackahalvön och Singapore föll på överstelöjtnant Masanobu Tsuji som sedermera blev operationschef i 25. armékåren.

Tigern från Malaya

Befälhavaren för 25. armén general Tomoyuki Yamashita besökte Tyskland 1941 och blev där insatt i den snabba och rörliga krigföringen som han sedan framgångsrikt utnyttjade mot britterna. Efter Singapores fall hyllades han i Japan och fick smeknamnet ”Tigern från Malaya”. Själv sa han att anfallet hade varit en ”bluff som lyckades”.
Efter kriget blev Yamashita dömd och avrättad för krigsförbrytelser. Att han som officer valde att kapitulera istället för att begå självmord förklarade han med att ”om jag dött hade någon annan fått ta skulden”.

Turistbesök och samtal med affärsmän verksamma i det kommande operationsområdet skapade en klar bild av svårigheter och möjligheter, och man bedömde att en erövring av Singapore från landsidan med landstigning i södra Thailand följt av framryckning söderut längs Malayas utmärkta vägnät som bästa alternativ.

Japanerna räknade med att snabbt ta flygfält i norra Malaya och frambasera flyg från Indokina för att säkerställa flygunderstöd under framryckningen mot Singapore. Genom förhandlingar med fransmännen i Indokina erhölls tillträde till flera utmärkta flygfält och hamnar.

Arméflyg, brosprängning och broreparation

I februari 1941 övades överskeppning från Taiwan följt av landstigning i Kagoshimabukten på ön Kyushu i syfte att fastställa principer för anfall mot öppen kust. I juni 1941 övade en förstärkt bataljonsstridsgrupp sjötransport följt av landstigning på ön Hainan utanför södra Kina.

Efter landstigning ryckte förbanden fram tvärs över ön och genomförde stridsskjutningsmoment, samverkan med understödjande arméflyg, brosprängning och broreparation. Problem med hästarna under sjötransporten ledde till att förbanden avsedda för Malaya tilldelades cyklar för all personal samt lastbilar för tyngre materiel eftersom vägarna där var lättrampade asfaltvägar.

reträtt genom djungeln

De japanska soldaterna fick ofta reparera eller bygga nya broar, efter att britterna förstört dem under sin reträtt genom djungeln.

© Ullstein bild/All over press

Brittiska säkerhetspolisen kände till att det fanns ett nät av agenter bland japanska affärsmän på Malackahalvön. Men man ingrep inte, eftersom man från officiellt håll inte ville provocera japanerna. Pressattachén på ambassaden i Singapore guidade civilklädda japanska officerare runt de brittiska baserna och den officielle fotografen vid flottbasen i Singapore var japansk underrättelseofficer.

Agentnätet i Malaya leddes av en brittisk officer, kapten Patrick Heenan. Han var avskydd av officerskamraterna och fick förflyttning till flyget där han blev underrättelseofficer med tillgång till allt material han behövde. Det japanska attackflygets osvikliga förmåga att bekämpa rätt mål vid rätt tidpunkt betraktades av många som Heenans förtjänst.

Trots att han genom nonchalans och slarv ådragit sig misstankar redan före kriget gjordes inget förrän han arresterades den 10 december 1941. Han hade då gjort ett misslyckat försök att mörda sin chef, som förstått hans roll i spionverksamheten. Officiellt ställdes hans inför rätta och avrättades. Men rykten hävdar att han istället sköts av en ursinnig militärpolis i Singapores hamnområde.

Anfallet mot Pearl Harbor

 Japanerna kände till korrespondensen mellan krigskabinettet i London och överbefälhavaren i Singapore avseende operationsplanerna för Malackahalvön. Dokumenten skickades med fartyget MV Automedon som i september 1940 stoppades av tyska hjälpkryssaren Atlantis i Indiska oceanen.

Automedon hann aldrig skicka larmrapport och engelsmännen förblev ovetande om att japanerna 1941 läste deras kryptotrafik. Den tyske fartygschefen, kapten Rögge, fick som tecken på Japans uppskattning ur kejsarens hand ta emot ett samurajsvärd.

Den japanska armékåren var utgångsgrupperad på östra Indokinas kust och anfallet mot Malackahalvön samordnades med anfallet mot Pearl Harbor då en neutraliserad amerikansk flotta var förutsättningen för hela krigsplanen.

Disponerade 60 000 man

Förbanden bestod av två krigsvana och väl sammansvetsade infanteridivisioner samt Kejserliga gardesdivisionen som saknade fältvana. Det fanns även en stridsvagnsbrigad, artilleriförband samt ingenjörsförband. Inget av förbanden hade erfarenhet av djungelstrid (vilket flera engelska källor hävdat) men brytande av motstånd längs framryckningsväg, kringgång i terrängen samt broreparationer hade övats grundligt.

Totalt disponerade Japan 60 000 man. Anfallet skulle understödjas av den i Franska Indokina baserade flygkåren med drygt 450 moderna plan. Flyget skulle snarast omgruppera till brittiska flygbaser i norra Malaya. Överskeppningsstyrkan omfattade 28 handelsfartyg som skyddades av jämförelsevis svaga sjöstridskrafter, eftersom japanerna räknade med att utnyttja överraskningsmomentet.

Repulse (nederst) har just träffats av en japansk bomb. Överst i bild Prince of Wales som ännu är oskadd.

Repulse (nederst) har just träffats av en japansk bomb. Överst i bild Prince of Wales som ännu är oskadd.

© US Navy

Det är lätt att lägga skulden för katastrofen i Singapore på den militära ledningen. Men det är att göra det enkelt för sig - den brittiska regeringen bäddade för katastrofen. Då Winston Churchill 1928 var finansminister konstaterade regeringen att ”det blir inget krig inom de närmaste tio åren”, varpå anslagen för försvaret på Malackahalvön togs bort.

Engelsmännen förutsatte att hotet mot Singapore skulle komma på havet söderifrån samt att Malackahalvöns djungler skulle vara ogenomträngliga för större förband. Därför försummades försvaret av Malaya trots att det var där, inte i staden Singapore, som råvarorna fanns.

Resurserna satsades på att Singapore skulle hålla ut till dess förstärkningar hunnit fram. Ett starkt sjöfrontsartilleri omfattande 5 stycken 38 cm-, 6 stycken 24 cm- och 18 stycken 15,2 cm-batterier byggdes ut med pjäsernas förstahandseldområden riktade mot havet.

Royal Air Force

De flesta pjäsers lavettage medgav riktning horisonten runt, och det fanns, i motsats till vad som felaktigt uppges i många skildringar, möjlighet att lämna eldunderstöd till strider på fastlandet norr om Singapore.

Däremot fanns inte spränggranater med tändrör för insats mot markmål. Huvuddelen av ammunitionen utgjordes av halvpansargranater med god verkan i fartygsskrov, men med begränsad verkan mot markmål. Royal Air Force hade byggt några flygbaser i norra Malaya, men det skedde utan någon samordning med övriga försvarsgrenars operativa behov.

 Två män gjorde en realistisk hotbildsbedömning. Den ene var, ironiskt nog, generallöjtnant Arthur Percival då han 1937 var stabsofficer. Den andre var statssekreteraren för försvar i kolonialregeringen, C. A. Vlieland, som 1938 detaljerat och insiktsfullt beskrivit framryckningsvägar söderut mot Singapore. Han blev offer för intriger då generalen Bond förklarade att ”en hop djävla civilister” inte förstod något. En förbittrad Vlieland återvände 1941 till England där han upplevde den svåra och bittra stunden då förutsägelserna visade sig riktiga.

Katastrofala konsekvenser

Då britterna sommaren 1940 insåg att krig kunde bryta ut ville man från militärt håll bygga ut försvaret i Malaya samt öva djungelstrid. Den civila administrationen sade dock nej, ingenting fick störa de kommersiella intressena och det behagliga livet i kolonin.

Plantageägarna motsatte sig varje övning i aktuell krigsterräng varför förbanden övades på kasernområden, flygfält och i viss mån i omedelbar anslutning till vägarna. Kringgång, flank- och motanfall genom djungeln övades aldrig, vilket ledde till att truppförande befäl och staber invaggades i ett statiskt taktiskt tänkande med katastrofala konsekvenser som följd.

För att kunna understödja erövringen av Malaya var det nödvändigt för japanerna att ta de brittiska flygfälten. Det japanska flyget hade senare stora framgångar under kampanjen, inte minst med sänkningarna av slagskeppen Repulse och Prince of Wales.

© Mary evans/IBL

General Percival disponerade 15 brigader av brittiska, indiska, australiensiska och malayiska trupper, totalt närmare 150 000 man. De var väl utrustade med fordon, ammunition och vapen men saknade krigs- och djungelerfarenhet, varför stridsvärdet måste anses begränsat. Omkring 150 relativt omoderna flygplan disponerades totalt i Malaya och Singapore.

Trots tidigare korrekta bedömningar bidrog Percival själv till de otillräckliga förberedelserna efter en föredragning av fältarbetschefens, brigadgeneralen Ivan Simson, plan över motståndsområden längs framryckningsvägar på Malackahalvön, platser för mineringar, hinder, med mera. Percival svarade: ”I believe defences of the sort you want to throw up are bad for the morale of troops and civilians.”

Churchill, som gärna intresserade sig för detaljer, säger i sina memoarer att han först i januari 1942 förstod hur illa förberett Singapore var. Det föranledde ett PM på tio punkter till chefen för generalstaben där premiärministern fördjupade sig i gruppering av kulsprutor och sammanhängande eldsystem, utformning av skyddsvärn och andra stridstekniska detaljer på skytteplutons nivå.

Oförmågan att analysera information

 Brittiska underrättelsetjänstens stora brister var avsaknaden av ett fungerande agentnät i Malaya och i grannländerna, samt oförmågan att analysera och distribuera information. Några exempel:
– I mitten av 1941 beställde japanerna av ett tryckeri i Saigon 50 000 exemplar av ett japansk-malayiskt ficklexikon samt 50 000 fältkartor i skala 1:100 000 med all text inlagd på japanska. Detta var en anmärkningsvärd beställning som engelsmännen dock inte fick kännedom om.

Den 4 december 1941, vid mellanlandning i Franska Indokina, träffade en engelsk flygare i flygplatsens kafeteria en kraftigt berusad man som visade sig vara japansk flygtekniker. I tron att han talade med en fransman skröt teknikern om den förestående operationen mot Malaya och Singapore. Iakttagelsen rapporterades till brittiska underrättelsetjänsten, men ingen klocka ringde.

Den allvarligaste bristen av de många som fanns var dock den obefintliga samordningen mellan olika staber och chefer ifråga om planering av stridens förande. Viktiga nyckelpersoner i Singapore kunde inte samarbeta på grund av dåliga personliga relationer till varandra.

Japanerna landsteg Malackahalvön

Exempelvis avskydde chefen för säkerhetspolisen ordföranden i guvernörens säkerhetsutskott så mycket att han öppet vägrade att berätta vad han visste om japanernas förehavanden.

Den 8 december 1941 landsteg japanerna på Malackahalvöns ostkust med divisionen vid Singora och Patani i södra Siam (nuvarande Thailand) utan att möta motstånd och med divisionen vid Khota Bahru där man stötte på hårt motstånd. Samtidigt med landstigningarna bombades marinbasen och flygbaserna i Singapore. Trots att bara 64 människor omkom blev den psykologiska verkan av anfallen mycket stor.

Strid i djungeln

Striderna i djungeln utkämpades ofta på korta avstånd vilket gjorde dem väldigt brutala. Fantasifull målning efter japansk förlaga.

© AKG images/Scanpix

Den 10 december sänktes HMS Prince of Wales och HMS Repulse utanför Malackahalvöns östkust. Förbandschefen, amiral sir Thomas Philips, var lovad flygskydd från Seletar-basen. Men jakt­planen fick aldrig startorder på grund av den urusla samverkan mellan försvarsgrenarna som kännetecknade hela striden om Malackahalvön.

Det japanska marinflyget kunde ostört leta upp och sänka de två slagskeppen som skulle ha utdelat nådastöten mot det japanska överskeppningsföretaget. Denna förlust åstadkom en svår chockverkan bland den militära ledningen i Singapore och en känsla av att ”nu är det kört” började sprida sig.

Den 11 december inträffade nästa katastrof då japanerna bröt motståndet vid Jitra i norra Malaya. Det indiska 14. Punjab-regementet flydde samtidigt som brittiska förband som höll stånd beordrades tillbaka.

Led svåra förluster

Då japanerna sedan genom djungeln kringgick ett angränsande motståndsområde och engelska förband vid östra kusten fick order att retirera föll hela norra fronten ihop och den brittiska reträtten började på allvar. Mängder av utrustning och fordon övergavs.

 Japanerna grep initiativet, deras flyg började systematiskt bekämpa brittiska flygbaser, och förbanden kunde rycka fram helt ostörda längs vägarna medan britterna hela tiden riskerade att bekämpas av flyg. På arton dagar förlorades norra Malaya och dess flygbaser som snabbt utnyttjades av japanerna. Hoppet stod nu till en ny försvarslinje vid Kampar varifrån vägsystemet söderut kunde behärskas.

Slaget vid Kampar varade i fyra dagar till den 2 januari. Japanerna led svåra förluster orsakade av artillerield mot upptäckta kringgångsförband. De var slutkörda och för första gången under fälttåget övervägde general Tomoyuki Yamashita att retirera för att reorganisera sina förband. Men istället retirerade brittiska förband från de ställningar de lyckats hålla.

Indiska brigader

En förstärkt japansk skyttebataljon hade sjöledes kringgått det engelska motståndet och landstigit sydväst om Kampar, vilket hotade brittiska kommunikationer bakåt. Dåliga underrättelser och felaktig bedömning av de japanska kringgångsförbanden ledde till att den framgångsrikt försvarade ställningen vid Kampar övergavs. Därmed låg vägen öppen till huvudstaden Kuala Lumpur.

Den 7 januari försökte man vid Slimfloden åter hejda japanernas framryckning och två indiska brigader, mycket artilleri, fordon och ammunition, förlorades. Nu gick det inte längre att rädda centrala Malackahalvön och engelsmännen retirerade ända till Johor norr om Singapore.

Den japanska lätta stridsvagnen Typ 95 Ha-Go

Den japanska lätta stridsvagnen Typ 95 Ha-Go var egentligen omodern. Men i djungeln kunde man överraska britterna som inte förväntade sig att möta pansar. Här rycker några vagnar fram över en bro utanför Johor Baharu i slutet av januari 1942.

© Ullstein bild/ALL over press

 General Yamashitas beslut att med små enheter sjöledes gå runt det brittiska försvaret åstadkom oproportionerligt stor verkan genom att japanerna på så vis tvingade sig innanför engelsmännens beslutscykel och drev dem att tidigt besluta om reträtter. Ett utmärkt exempel på tillämpningen av teorin om OODA-loopen. (Observe, Orient, Decide, Act)

Reträtten mot Johor tärde på de försvarande förbanden. Oklara uppgifter och bristfällig ordergivning förvärrade en redan svår situation. Den 31 januari gick de sista förbanden över bron mellan Johor och Singapore.

Siste man tillbaka var bataljonschefen för Argyll and Sutherland Highlanders, överstelöjtnant Ian Stewart. Då han nått södra brofästet och säckpipornas toner av ”Blue Bonnets over the border” klingade av i den friska morgonluften sprängde de indiska ingenjörsförbanden bron. Storbritannien hade förlorat Malaya.

80 fartyg sänktes

Den 1 februari rådde fullt kaos i Singapore med omkring en miljon människor inom en radie av sex kilometer. Flyktingar försökte förtvivlat komma med fartyg från hamnarna som kontinuerligt bombades.

Förlusterna blev mycket stora och många familjer lät sina barn få de begränsade platserna på fartygen i hopp om att senare kunna följa efter. Det blev i alltför många fall det sista de såg av sina barn, eftersom över 80 fartyg sänktes inom några dagar.

Japanerna avsåg att i mörkret skeppa över två divisioner mot västra och nordvästra delen av Singapore-ön och anfalla mot Tengah-flygfältet och mot vattenreservoarerna i mitten av ön. Kejserliga gardet skulle överskeppa mot nordöstra delen och ta Changi (där den nuvarande flygplatsen ligger) och därefter anfalla mot området Paya Lebar i mitten av ön.

Anfallet skulle understödjas av 440 artilleripjäser grupperade i vad som nu är Johor Baharu, cirka en kilometer norr om Johorsundet. Brigad- och divisionsartilleriet disponerade 1 000 granater per pjäs och det tunga 15 cm-kårartilleriet 500 per pjäs. Yamashita hade upprättat sin främre stabsplats i sultanen av Johors palats som ligger på en höjd med god utsikt över sundet mellan Johor och Singapore.

Striderna mot den 8. australiensiska divisionen vid Gemas blev japanernas första motgång under offensiven. Även vid Bakri lyckades australiensiskt pansarvärn hejda den japanska framryckningen så pass länge att delar av divisionen kunde retirera söderut.

© Getty images/All over press

 Försvarande engelska, indiska och australiensiska förband grupperades utspridda längs stränderna runt ön med luckor mellan förbanden och brister i det sammanhängande eldsystemet. Kraftsamling och försvar på djupet samt beslut i stort för stridens förande saknades, vilket gjorde att underlydande chefer fick svårt att agera då telefonsambandet bröt ihop.

Engelsmännen hade ammunition och förnödenheter för att klara en tre månaders belägring – förutsatt att man behöll kontrollen över vattenreservoarerna.

Efter en veckas förberedelser påbörjade japanskt artilleri den 4 februari en beskjutning av flygbaserna, marinbasen samt de centrala delarna av staden. Den 7 februari gjorde kejserliga gardet en skenlandstigning på en ö nordost om Singapore.

Det ledde Percival att tro att huvudanfallet skullekomma i nordost trots att australiensarna med spaningspatruller konstaterat stora mängder av överskeppningsmateriel och förband utgångsgrupperade i terrängen väster och nordväst om sundet mellan Singapore och Johore.

Flygbasen Tengah

 Den 8 februari började nedhållande artillerield med alla 440 pjäser koncentrerade mot en cirka 15 kilometer lång sträcka på norra stranden mellan Lim Chu Kang i nordvästra hörnet och marinbasen vid Sembawang.

Den besköts i nio timmar med cirka 50 granater per timma och pjäs. Då mörkret fallit och i skydd av intensiv stormeld överskeppade och divisionerna mot den australiensiska sektorn på Singapores nordvästra kust. Japanerna hittade luckorna i försvarsgrupperingarna och trängde snabbt in på djupet samt tog på eftermiddagen den 9 februari sitt förstahandsmål, flygbasen Tengah.

De försvarande förbanden saknade trådsamband och en övergripande plan för stridens förande och kunde efterhand nedkämpas. Australiensarna sköt två japanska MC-ordonnanser som medförde kartor med grupperingar och anfallsriktningar inritade, men ingen i de högre staberna brydde sig om detta. Det är också märkligt att det fanns officerare som bara tjänstgjorde under dagtid och på mässarna kunde köpa drinkar på kredit ända till dagen före kapitulationen.

Befälhavaren tappade fattningen

Den 10 februari drabbades Kejserliga gardet av stora förluster vid anfall i terrängen där i dag tullstationen mot Malysia ligger. Befälhavaren tappade fattningen och ville retirera vilket riskerade hela vänstra flanken på de japanska styrkorna. Men av någon outgrundlig anledning retirerade istället de australiensiska förband som framgångsrikt avvärjt anfallet.

Strax därefter missuppfattades en förberedande order och en viktig höjdsträckning norr om Jurong gavs upp utan strid, vilket tvingade engelsmännen att ge upp hela västra delen av Singapore och infanteridivisionerna gjorde med divisionscheferna i täten ett nattligt bajonettanfall och tog den dominerande höjden Bukit Timah nordväst om stadskärnan, där Yamashita upprättade sin framskjutna stabsplats i Ford Motor Companys lokaler.

De hade ont om ammunition och Yamashita, väl medveten om att hans förband inte hade resurser för en utdragen strid i bebyggelse, beslutade sig för att med bluff tvinga fram ett avgörande. Tjugo kopior av ett personligt brev till Percival med en uppmaning att kapitulera inför den övermäktiga fienden släpptes över de engelska linjerna med flyg.

Den 15 februari 1942 kapitulerade 130 000 brittiska soldater i Singapore. Här marscherar några av dem genom Changi på nordöstra delen av Singapore-ön.

© Getty images/All over press

Den 14 februari slog det japanska anfallet ut med all den kraft som de trötta förbanden med ammunitionsbrist förmådde. Striden blev skoningslös. Höjden Bukit Chandu (”Opiumkullen”) försvarades envist av kompaniet ur Malay Regiment under befäl av en ung löjtnant, Adnan bin Saidi.

Ställningen hölls intill siste man, varefter japanerna band den svårt sårade löjtnanten vid ett träd och högg honom med bajonetter tills han dog. De tog vattenreservoarerna samt de främsta brittiska ställningarna i norra delen av staden och i södra delen vid Alexandra Hospital. Sjukhuset stormades och tvåhundra patienter, läkare och sjuksköterskor stacks ned med Arisakagevärens långa bajonetter.

Fick två alternativ

Andan i de japanska förbanden kanske bäst speglas i följande beskrivning av en stabsofficers besök vid ett främre förband: ”Luften var fylld av rök och splitter samt kringflygande armar och ben och soldaten svarade mig: ’kompanichefen har stupat, vi har mycket förluster, läget är gott.’”

 General Percival sammanträffade med de direkt underställda cheferna den 15 februari. Vattenläget var kritiskt, men man hade fortfarande 150 artilleripjäser (25 pdr) med cirka 140 000 granater. Han gav dem två alternativ: omedelbara motanfall i syfte att återta kontrollen över vattenreservoarerna – eller kapitulation. Samtliga avrådde från motanfall varvid Percival med böjt huvud förklarade: ”Då kommer vi att kapitulera.”

General Yamashitas bluff hade lyckats. Britternas nederlag var den enkla och självklara konsekvensen av politiska felbedömningar och önsketänkande i kombination med dålig underrättelsetjänst och bristande samordning av militära resurser.

Publicerad i Militär Historia 4/2010