Slaget om Groznyj 1994
I december 1994 genomförde den ryska armén ett illa planerat anfall mot huvudstaden i den sydliga utbrytarrepubliken Tjetjenien. Resultatet blev kaotiska gatustrider som stundtals blev farsartade.
En tjetjensk rebell tar skydd mot krypskyttar nära det av ryskt artilleri sönderbombade presidentpalatset i Groznyj.
Beroende av vem man frågar så är konflikten mellan Ryssland och Tjetjenien antingen en rysk polisiär angelägenhet eller ett krig som pågått sedan slutet på 1700-talet.
Den lilla staten, stor som Västergötland och med en och en halv miljon invånare, förklarade sig hur som helst 1991 självständig från det havererade Sovjet och landets nya president Dudajev drev en hård linje mot Rysslands president Jeltsin.
Jeltsin kunde inte låta det oljerika Tjetjenien avvika hur som helst och stödde ogenerat ett kuppförsök mot Dudajev i november 1994. När kuppen misslyckades såg Jeltsin istället till militära lösningar.
Ryska armén in i Groznyj
Ryska armén gick in i Tjejtenien den 11 december. Det var en bedrövligt genomförd operation präglad av fylla, oklara planer och farsartad ineffektivitet. På 18 dagar tog man sig fram till utkanterna av huvudstaden Groznyj. Sex–sju mil mot mycket svagt motstånd.
Den 29 december tog ryska fallskärmsjägare flygfältet utanför staden. Slutstriden var nära och den ryska försvarsministern Gratjov som nu ledde operationen skröt om att fallskärmsjägarna ensamma kunde ta Groznyj på två timmar.
Groznyjs raffinaderier i brand
Angreppet mot Groznyj inleddes klockan fem på morgonen på nyårsafton 1994. Vem som gav order, eller om det ens fanns en sammanhängande plan, är i efterhand oklart. Gratjov tycks ha börjat fira att han fyllde år följande dag och var tillsammans med de flesta andra högre chefer stupfull.
Någon gav i alla fall order om en massiv förbekämpning. Artilleri och flyg som tidigare använts sparsamt och planlöst sattes nu in med våldsam kraft. Snart brann oljeraffinaderierna i Groznyjs västra delar och rök svepte in över staden.
Tjetjensk rebell beväpnad med en Ak-74 Kalasjnikov.
De tjetjenska rebellerna
Groznyj försvarades av mellan 5 000 och 6 000 motståndsmän, koncentrerade till stadskärnan och de södra delarna där flyktvägarna mot bergen fanns. De muslimska tjetjenerna kan bara beskrivas som ytterst motiverade.
De stred för livet i en terräng de kände väl. Flertalet av dem hade gjort värnplikt i ryska armén och kände väl till dess svagheter (Dudajev själv var general i sovjetiska flygvapnet). Man hade en del rysk militär materiel, bland annat stridsvagnar, men huvuddelen av styrkorna utgjordes av löst sammansatta grupper av plutonstorlek. Huvudvapnet var det ryska raketgeväret RPG.
De ryska förbanden var utrustade med T-80 stridsvagnar och BMP pansarskyttefordon. De var i många fall underbemannade och, förutom fallskärmsjägarna, pinsamt illa utbildade, speciellt för att strida i bebyggelse.
På sikt skulle ryssarnas största fördel visa sig vara de enorma mängder understöd man hade tillgång till, men under de första dagarna fanns det sällan befäl som kunde leda artillerield och det understöd som gavs träffade lika ofta ryssar som tjetjener.
Rysk framryckning med förhinder
Fyra ryska kolonner rullade nu in i staden. Planen var att de fyra kolonnerna skulle stråla samman vid presidentpalatset mitt i Groznyj och man räknade inte med att möta mycket till motstånd. Det var mer en inmarsch än ett anfall och stora delar av planen man sade sig följa tycks vara något man enats om i efterhand.
Västra gruppen skulle gå mot Leninparken och centralstationen, men kom på grund av oklara order och förseningar inte ur fläcken. Den fick sin släng av striderna de följande dagarna, men under de kritiska första två dygnen gjorde den ingen nytta alls.
Nordöstgruppen, som skulle gå mot det stora centralsjukhuset och östgruppen, som skulle gå mot Groznyjs flygplats framryckte bägge ytterst försiktigt och stannade halvvägs till sina mål.
Ryska trupper väntar utanför Groznyj, januari 1995. Fordonet är en BRDM-3.
Stridsvagnar på Groznyjs paradgata
Under tiden förvandlades det som var tänkt att bli en inmarsch förbi kuvade civila likt den i Prag 1968 på några timmar till den generande katastrofala början på vinterkriget.
Det finns många historier om hur fullständigt aningslösa ryssarna var. Historien om stridsvagnschefen som blir skjuten i huvudet när han hänger sig ut ur sin vagn för att fråga var man kan köpa cigaretter sammanfattar hela den första dagen i en bild.
Norra gruppen som skulle till presidentpalatset rullade in i staden på två kilometerlånga täter. Ned längs de breda paradgatorna där det inte syntes till en människa. Himlen var svart av brandrök.
Självmordsbomb mot norra gruppen
Norra gruppens 81. och 131. regementen mötte inte något motstånd förrän man nådde Perjumianskajagatan. Där råkade man in i skurar av RPG-granater och drog sig tillbaka en bit, jagade av en ensam lastbil. Ingen sköt mot lastbilen då man hade order att bara besvara eld.
Så exploderade lastbilen, den var full av sprängämnen. Ryssarna ägnade en timme åt att skjuta sönder allt inom synhåll som hämnd innan man fortsatte.
Vid tvåtiden nådde 81. regementet fram till Majakovskogogatan och medan cheferna dividerade om huruvida man skulle fortsätta framåt eller inte så ägnade sig deras manskap åt att skapa ett monumentalt trafikkaos. Till sist skickades två bataljoner vidare in mot presidentpalatset.
Panik när tjetjenska rebellerna anföll
Framryckningen var fortsatt illa samordnad men vid halv ett nådde man fram till järnvägsstationen via Dzerzjinskogotorget. Vid varje större korsning eller torg lämnade man kvar enheter att bevaka och fortsatte framåt. Man fortsatte mot Ordzjonikidzetorget men stötte på allt hårdare motstånd.
När man hade presidentpalatset inom synhåll anföll stora skaror tjetjener från alla håll och de ryska täterna råkade i panik.
Två tjetjenska rebeller i Groznyj. Rebellerna var väl motiverade och drog fördel av att strida på hemmaplan.
Inte nog med att dessa förbands ledning bröt samman, det visade sig att de ofta väldigt låga ryska stridsfordonen varken kunde beskjuta källarfönster nära sig eller skyttar högt uppe på tak. Eldrören gick varken att dumpa eller elevera nog. Mot kvällen samlades de överlevande från 81. regementet längre norrut.
Striderna vid Groznyjs station
Något längre västerut nådde 131. regementet järnvägsstationen tidigt på eftermiddagen och grupperade sina fordon för att försvara byggnaden. En del soldater försökte räkna ut i vilket land de var och några av dem undersökte möjligheterna att ta ett tåg hem. Deras befäl verkade lyckligt ovetande om de strider som rasade bara dryga kilometern bort.
Så kom enligt legenderna om striderna en röst in på 131. regementets radionät och önskade dem välkomna till helvetet. Sedan angrep tjetjenerna från alla håll.
På bara någon timme förlorade 131. regementet nästan alla sina fordon och när de överlevande tog skydd inne på stationen satte tjetjenerna eld på byggnaden för att röka ut dem. Panik utbröt.
Gatustrider i hela Groznyj
Resten av dagens strider liknade mer kravaller än strider mellan militära förband. Ryska förband körde fel. De sköt på varandra. Utslagna fordon blockerade gator och i försök att undkomma for man in i gränder där man körde fast. Pansarfordon lastade med sårade körde in i nya bakhåll.
De arma ryska soldaterna som knappt visste var de var jagades som djur. Många av dem halshöggs av tjetjener som inte ville ta fångar.
Medan detta pågick bombades andra delar av Groznyj lite som det föll sig. Norr om staden firade andra ryska förband nyårsafton med en rejäl fylla. Och på TV förkunnades att staden var i ryska händer.
Två ryska regementen utplånade
Striderna ebbade ut på nyårsdagen och det stod klart att två ryska regementen i det närmaste utplånats. Det var det största militära bakslaget för Ryssland sedan andra världskriget. Drygt 100 stridsfordon hade slagits ut och tjetjenerna gjorde räder mot artilleriförband norr om staden.
De närmaste dagarna visade tjetjenerna upp fångar på TV som fortfarande knappt verkade veta var de var eller mot vem de stred. När ryska armén inte gav några vettiga besked om döda och saknade började anhöriga till soldater resa till Groznyj för att leta efter sina söner.
Brutalt ryskt anfall
Den 4 och 5 gick tjetjenerna till motanfall utan framgång norr om staden. Nu började ryssarna få ordning på koncepten och den 7 januari inleddes en ny framryckning.
Denna gång var man systematisk och brutal och använde ett massivt understöd från flyg och artilleri för att bana väg för styrkorna på marken. Man brände ut hela kvarter med fosforgranater. Det var de mest våldsamma bombningarna i Europa sedan andra världskriget och de södra delarna av Groznyj träffades av 30 000 granater om dagen.
Snart nådde ryssarna presidentpalatset, en massiv betongkoloss i sovjetisk stil, som försvarades av knappt 500 tjetjener. Efter hårda strider omringades palatset av stridsvagnar den 10 januari och ett närmast absurt bombardemang inleddes. De närmaste dagarna träffades byggnaden långa perioder av en raket i sekunden.Tjetjenerna fick allt mer ont om vatten, mat och ammunition.
Den 18 januari gjorde ryssarna ett försök att spränga hela byggnaden med enorma flygbomber och tjetjenerna drog sig ur. Då hade Dudajev redan lämnat staden.
Groznyj i ruiner efter anfallet
Striderna pågick i de södra delarna av staden till början av februari. Den 13 februari utropades ett vapenstillestånd för tunga vapen. Groznyj var en ruin.
Kriget i det lilla Tjetjenien fortsatte i ett och ett halvt år. I augusti 1996 tog tjetjenska styrkor tillbaka sin huvudstad. Ett vapenstillestånd undertecknades kort därefter.
Publicerad i Militär Historia 11/2017