Amerikanska marinkårssoldater på landstigningsbåtar närmar sig snabbt Inchon. Stränderna brinner sedan FN-alliansen fartyg beskjutit dem inför landstigningen den 15 september 1950.

© Hank Walker/The Life Picture Collection/Getty

Slaget vid Inchon – Koreakrigets vändpunkt

Landstigningen vid Inchon 1950 blev en vändpunkt i Koreakriget. Tidvattnet gjorde FN-alliansens attack till en synnerligen riskabel operation.

1 februari 2020 av Lars Ericson Wolke

Vid sjutiden på morgonen den 13 september 1950 närmade sig den största marina slagstyrka som världen skådat sedan världskrigets slut den sydkoreanska hamnstaden Inchon. Hela 261 fartyg från sex nationer utgjorde Joint Task Force Seven. Fyra hangarfartyg, två mindre eskorthangarfartyg, sex kryssare, 33 jagare, 15 fregatter och minst 120 landstigningsfartyg ingick i slagstyrkan. Målet var en hamnstad ungefär fyra mil från Seoul, den sydkoreanska huvudstaden som nu hölls ockuperad av nordkoreanska styrkor. 

Landstigningen i Inchon var bokstavligen ett vågspel, men den kom att få en avgörande betydelse för att vända Koreakriget till de allierade FN-styrkornas favör.

FN-trupper på Sydkoreas sida

Sommaren 1945 ersattes den japanska ockupationen av Korea av en delning längs den 38:e breddgraden mellan de amerikanska och sovjetiska ockupationszonerna. Detta blev embryot till Syd- respektive Nordkorea. På morgonen den 25 juni 1950 gjordes ett försök från Nordkoreas diktator Kim Il-Sungs sida att med våld återförena hela Korea under kommunistiskt styre. På krigets tredje dag föll den sydkoreanska huvudstaden Seoul i nordkoreanernas händer.

FN:s säkerhetsråd beslöt att medlemsstaterna skulle skynda till Sydkoreas hjälp med aktivt militärt stöd. Att detta kunde ske berodde på att Sovjet bojkottade arbetet i säkerhetsrådet och därmed inte kunde inlägga sitt veto mot rådets beslut. Resultatet blev en omfattande FN-operation till stöd för Sydkorea, där amerikanska trupper stod för den största insatsen, medan ytterligare 15 länder bidrog med trupper och fem andra (däribland Sverige) med sjukvårdsförband. 

Nordkorea mot seger

Men i augusti 1950 hade nordkoreanerna trängt ihop försvararna kring staden Pusan i söder. Nordsidans seger tycktes vara nära förestående. De allierade trupperna vid Pusan hade etablerat en 23 mil lång försvarslinje som delvis stödde sig på floden Naktong. Till en början såg situationen för FN-förbanden mycket kritisk ut. 

Kartan till vänster visar FN-alliansens landstigning vid Inchon. Först på Green Beach på ön Wolmi-do, senare, när tidvattnet var rätt, på Red och Blue Beach. Till höger FN-alliansens befälhavare general Douglas MacArthur. 

© Christoffer Rehn

Men under augusti och början av september 1950 maldes mycket av den nordkoreanska anfallskraften ned i förlustbringande attacker mot de allierade samtidigt som amerikanskt taktiskt flyg systematiskt slog sönder de redan utdragna nordkoreanska förbindelselinjerna. Den omedelbara faran för ett allierat sammanbrott i Pusan var avvärjd.

MacArthurs plan

Befälhavaren, general Douglas MacArthur, var helt inställd på en landstigning i nordkoreanernas rygg. Syftet var att skära av deras förbindelselinjer och få deras frontförband att kollapsa – hellre det än att steg för steg pressa dem norrut i sannolikt kostsamma offensiver. Men det fanns flera alternativa landstigningsplatser, där hamnen i Inchon var en av de svåraste att bemästra rent tekniskt. I gengäld hade Inchon, med sina 250 000 invånare, Sydkoreas näst största hamn och låg bara fyra mil från Seoul.

SLAGEN SOM FÖRÄNDRADE VÄRLDEN – I MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Den sydkoreanska huvudstaden utgjorde navet i nordkoreanernas logistiksystem. Genom den fördes större delen av de transporter som försåg armén vid fronten med allt från vapen till proviant. Om man kunde skära av den tillförseln skulle den nordkoreanska armén i söder snabbt förlora sin stridsförmåga. Sådan var MacArthurs plan.

»Vi ska landstiga vid Inchon»

Den 12 augusti utfärdade han de grundläggande planeringsdirektiven och den 23:e hölls en konferens i Tokyo. Vid denna möttes cheferna för både den amerikanska armén och marinen, liksom höga chefer ur den amerikanska Stillahavsflottan. Många av de närvarande ventilerade en djup oro inför en landstigning i Inchon, i synnerhet på grund av havsströmmarna i området. 

Men MacArthur höll en engagerad föredragning och fick med sig de närvarande på sin plan. Enligt uppgifter från närvarande ska han ha avslutat mötet med orden: »Vi ska landstiga vid Inchon, och jag ska krossa dem.» Den 28 augusti godkände Joint Chiefs of Staff operationen kallad Chromite.

Amerikanska LST-fartyg lossar sin last på Red Beach dagen efter landstigningen.

© NARA

Kraftigt tidvatten vid Inchon

Det var tidvattenförhållandena som oroade de tveksamma i den amerikanska militärledningen, och de var verkligen besvärliga. Vägen in till Inchon utgjordes av Flygfiskkanalen, en åtta mil lång inseglingsränna genom en skärgårdsmiljö som ställde höga krav på navigationskonsten. För att komplettera sjökort och tidvattentabeller sändes en amerikansk och en sydkoreansk underrättelseofficer in i området för att samla information.

Det grundläggande problemet var att Inchon har världens näst kraftigaste tidvatten, med en nivåskillnad på hela tio meter mellan ebb och flod. En landstigning kunde bara ske vid flod, för när ebb rådde skyddades hamnen av en sex kilometer bred zon av bottenlös gyttja, samtidigt som en mängd sandrevlar och grund gjorde all inpassering näst intill omöjlig.

Ön Wolmi-do första målet 

Fem dagar före den planerade landstigningen, den 10 september, inledde Corsairplan från eskorthangarfartygen Sicily och Badoeng Strait angrepp mot ön Wolmi-do vid Inchons inlopp, som attackerades med hela 50 ton napalm. 

Den 13:e följdes flyganfallen upp med massiv beskjutning från de tunga amerikanska kryssarna Toledo och Rochester samt de lätta brittiska kryssarna HMS Kenya och HMS Jamaica. Under skydd av Corsairplan gick jagare närmare Wolmi-do för att skjuta sönder minspärrar, och växlade också eld med nordkoreanskt artilleri iland. Ny fartygseld den 14:e slog ut öns sista batterier.

Några timmar senare, strax efter klockan sex den 15:e gick soldaterna i den 3. bataljonen ur marinkårens 5. regemente ned i landstigningsbåtarna och en halvtimme senare började de vada iland på Wolmi-do (på vad som kallades Green Beach). Bara sporadisk skottlossning mötte dem, och när amerikanerna också fick iland Pershing- och Shermanstridsvagnar upphörde det nordkoreanska motståndet helt. Då hade det bara gått ungefär 45 minuter sedan de första amerikanska soldaterna satt sin fot på ön. Den lilla intilliggande ön Solmi-do erövrades också relativt snabbt.

Landstigningen i Inchon 

Men nu inföll ett kritiskt skede. På grund av tidvattenförhållandena var de allierade tvungna att vänta ända till kvällen innan man kunde nå de två övriga målen i norr (Red Beach) och söder (Blue Beach). Därför följde några timmar av en intensiv bekämpning från flyg och fartygsartilleri, innan resten av 5. marinkårsregementet gick iland i stadsområdet i norr och det 1. marinkårsregementet angrep hamnen i söder. Då var klockan runt halv sex på eftermiddagen.

En nordkoreansk T-34 har slagits ut under alliansens avancemang från Inchon till den sydkoreanska huvudstaden Seoul. Bilden är tagen någon gång i september 1950.

© NARA

Skymningen närmade sig samtidigt som brandrök från den bombade staden och hamnen vällde upp. Som om inte dessa siktförhållanden var tillräckligt besvärliga så tvingades de amerikanska soldaterna ha med sig stegar för att kunna ta sig över 4–5 meter höga murar som byggts till skydd mot vattnet. Här var också det nordkoreanska motståndet skarpare än ute på öarna. 

Men trots alla svårigheter hade landstigningsförbanden bitit sig fast inne i Inchon när man närmade sig midnatt. Dagen D var till ända – en dag som kostat USA 21 döda och en saknad samt 174 sårade. De nordkoreanska förlusterna var okända.

Den 16 september var motståndet näst intill obefintligt när framryckningen fortsatte genom Inchon. En kolonn om sex nordkoreanska T-34-stridsvagnar förintades av ett amerikanskt napalmangrepp på vägen mellan Seoul och Inchon. Ett nytt undsättningsförsök med pansar och infanteri ur det nordkoreanska 42. mekaniserade regementet slogs tillbaka den 17:e.

Nordkorea retirerade till 38:e breddgraden 

Den 18 september var Inchon säkrat och nu landsattes den 7. infanteridivisionen och sydkoreanska förband. Redan en vecka senare inleddes anfallet mot Seoul som föll i de allierades händer den 28 september, medan styrkorna i Pusan hade brutit sig ut ur sitt brohuvud. Resterna av den nordkoreanska armén drog sig norrut över den gamla stilleståndslinjen 38:e breddgraden. Därmed hade det yttersta målet med Inchonlandstigningen uppnåtts.

FN-trupperna avancerade sedan raskt norrut över den 38:e breddgraden och i oktober erövrades Pyongyang. När FN-förbanden började närma sig Yalu, gränsflod mellan Korea och Kina, valde Kina att gripa in. I slutet av oktober 1950 strömmade nästan 400 000 kinesiska »frivilliga» in i Nordkorea och började driva FN-trupperna tillbaka söderut. Seoul föll åter i nordsidans händer, innan staden senare återtogs av de allierade.

Miljoner dog under Koreakriget

Framåt sommaren 1951 stabiliserades fronten längs den 38:e breddgraden och vapenstilleståndsförhandlingar inleddes i juli 1951. Men först två år senare, 1953, slöts ett vapenstillestånd. Då hade FN-trupperna förlorat 94 000 stupade, varav 55 000 amerikaner. Minst tre miljoner koreaner (militärer och civila), på båda sidor, miste livet och de sammanlagda nordkoreanska och kinesiska förlusterna var oerhörda 1,5 miljoner soldater. Den 38:e breddgraden cementerades som gräns mellan Nordkorea och Sydkorea, än idag övervakad av internationella observatörer.

Publicerad i Militär Historia 10/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också