Somalia 1960-2010: Femtio år av krig

I Somalia visade sig den så kallade etnonationalismen högst levande, alltså tanken att en nation också skulle utgöra ett land – alla somalier skulle tillhöra Storsomalia. Särskilt i Afrika där kolonialmakterna dragit gränser utan tanke på etniska realiteter framstår en sådan idé som helt omöjlig. De afrikanska staterna har också kommit överens om att inga gränser, oavsett hur galna de är, får ändras eftersom det skulle leda till kaos.

Ogaden och Djibouti

Somaliernas land hade styckats i fem delar av fyra stormakter. Två av delarna, det brittiska och italienska Somalia tillhörde nu republiken, men tre återstod: Frankrike hade lagt beslag på det som i dag är republiken Djibouti, norra delen av det brittiska protektoratet Kenya beboddes av somalier liksom det mest omstridda territoriet, Ogaden i östra Etiopien. Dessa fem områden symboliseras i dag av den vita stjärnan med sina fem uddar i Somalias flagga.

De somaliska kraven på bitar av grannländerna har starkt bidragit till det instabila läget på Afrikas horn. Anspråken har dock modifierats med tiden. 1981 förklarade dåvarande presidenten Siad Barre i en intervju:

”Somalierna i Djibouti och Kenya tillhör numera två självständiga republiker och de lever med samma rättigheter som sina landsmän. Vi har därför inte längre några krav på dessa två grannländer. Med somalierna i östra Etiopien, i Ogaden, ligger det annorlunda till. De är förtryckta, diskriminerade, de kämpar för sin frihet och vi måste bistå dem.”

Siad Barres statskupp

År 1969 ställde 62 partier upp i Somalias parlamentsval, de flesta var helt klanbaserade. Det fanns en betydande opinion, mest officerare, som blev alltmer övertygad om att parlamentarism inte fungerade i Somalia och som tröttnat på korruption och klantvister.

Den 21 oktober 1969 genomförde de en oblodig revolution under ledning av överbefälhavaren Siad Barre. Politiska partier förbjöds och ”vetenskaplig socialism” infördes, det vill säga en socialism anpassad till landets förhållanden och behov. Bland annat skulle det innebära frihet från utländskt ekonomiskt beroende, ett mål som verkade helt absurt när samtidigt sovjetiska experter, biståndsarbetare och framförallt militärer vällde in i landet.

Inledningsvis fanns en hel del positivt att säga om Siad Barres regim. Han genomförde en rad reformer, bekämpade klantänkande och korruption och intresserade sig för kvinnors rättigheter. Hans kanske mest bestående insats var att införa ett skriftspråk, tidigare hade det inte funnits möjlighet att skriva somaliska, och väldiga alfabetiseringskampanjer genomfördes. Allt i syfte att stärka känslan av nationell identitet.

Kejsaren störtad i Etiopien

I grannlandet Etiopien hade kejsaren störtats 1974 och en militärjunta tagit makten. Liksom i Somalia infördes vetenskaplig socialism. I och med det upphörde det omfattande amerikanska biståndet till Etiopien. De militära rådgivarna lämnade landet eller kastades ut.

Befrielserörelserna i bland annat Eritrea intensifierade sina attacker mot centralregeringen som pressades från flera håll. Etiopien blev intressant för Sovjetunion som gärna ville ta både Somalia och Etiopien i sin breda famn och på det sättet dominera hela Afrikas horn.

Sovjetiska medlare försökte få de båda socialiststaterna att uppnå någon sorts samförstånd, helst en federation. Förgäves. ”Ryssarna försökte äta med bägge händer”, sa somalierna och det är ett allvarligt etikettsbrott i Afrika. Motsättningarna satt för djupt. Och dessutom, för somalierna gällde det nu eller aldrig, Etiopien skulle aldrig bli svagare. Nu fanns möjligheten att lägga ännu en av stjärnans fem uddar till republiken.

Somalistödd gerilla i Ogaden

I Ogaden hade länge funnits en gerillarörelse, Western Somali Liberation Front (WSLF). Gerillan intensifierade sina attacker mot den etiopiska militären. De sprängde bland annat broar på järnvägen mellan Addis Abeba och Djibouti, Etiopiens viktigaste förbindelse med havet. Gerillan fick god hjälp av ”frivilliga” soldater från Somalia. Siad Barre förnekade länge någon officiell somalisk inblandning. ”Jag kan ju inte gärna hindra unga engagerade män från att skynda till sina förtryckta bröders hjälp i Ogaden”, hette det. Och tillströmningen av ”frivilliga” bara ökade. Liksom vapenleveranserna till gerillan.

En betydelsefull seger vann somalierna när staden Jijiga intogs i september 1977 och med den en etiopisk stridsvagnsbas som var förlagd där. Invasionen drog vidare västerut med avsikt att inta också de två viktiga städerna Dire Dawa och Harar.

En stor framgång var erövringen av Gara-Marda-passet några kilometer väster om Jijiga. Det var en stark försvarsposition och porten till den största staden Harar. Etiopierna flydde genom passet och lämnade stora förråd av vapen och ammunition efter sig. Somalierna kunde redan skymta Harar på avstånd. Men där var det stopp. Offensiven frös till ett ställningskrig.

Sovjet bytte sida

Händelserna på Afrikas horn gjorde nu en sensationell gir. Sovjetunionen lämnade Somalia åt sitt öde och satte in all kraft på att stärka Etiopien. Det var väl inte enbart för att ”stödja världsrevolutionen” som det hette i högtidstalen. För den stormakt som vill öka sitt inflytande vid Röda havet är Etiopien en nyckelstat. Från Sovjetunionen anlände nu flygplan, stridsvagnar, stalinorglar, helikoptrar och tusentals ”rådgivare”.

Kuba spelade en aktiv roll i sammanhanget. 17 000 kubanska soldater flögs till Etiopien, många direkt från Angola där de deltagit i självständighetskriget mot Portugal.

Somalia gick in i kriget

Kriget vände. Somalierna jagades tillbaka till Jijiga. Först nu gick Somalia officiellt in i kriget. Det gjorde inte så stor skillnad. Etiopierna anföll och intog Jijiga sedan kubanerna luftlandsatt stridsfordon bakom somaliernas linjer. Somalia kapitulerade och Siad Barre drog tillbaka alla somaliska förband från Ogadenprovinsen. Men gerillaverksamheten fortsatte i desperata försök att hindra den brutala etiopiska vedergällningen som vidtog. En halv miljon flyktingar sökte sig över gränsen till Somalia.

ONLF fortsätter gerillakriget

Efter några år ersattes WSLF med Ogaden National Liberation Front (ONLF). Striderna fortsätter än i dag och har närmast tilltagit sedan man inlett oljeprospekteringar i Ogaden. Även de etiopiska övergreppen mot civilbefolkningen har ökat, något som bland andra journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson fick känna på när de ville rapportera från Ogaden.

Det förlorade kriget i Etiopien kombinerat med svår torka och svält fick president Siad Barres stjärna att sjunka ytterligare. Som han själv uttryckte det: ”Ingenting är beständigt. En dag honung, en dag bitterhet.”

Klanerna mobiliserade mot Barre

1978 ledde några arméofficerare en kupp mot presidenten. Den slogs ner, men oppositionen växte på flera håll i landet. Klanbaserade motståndsrörelser beväpnade sig och framträdde allt öppnare. Siad Barre som i början bekämpat klansystemet kände sig pressad och började i stället utnyttja klanernas motsättningar. Det blev också alltmer tydligt att han konsekvent gynnade sin egen klan.

Soldater från armén började desertera och rekryterades till klanernas privatarméer. Presidentens svar blev allt brutalare. Den största staden i norr, Hargeisa, lät han flygbomba så intensivt att delar av den närmast utplånades. Nu drog flyktingströmmen åt andra hållet, in i Etiopien. 500.000 somalier flydde från sitt eget land till fiendens.

Said Barres fall

1991 hade några av klanerna lyckats ena sig och skickade sina styrkor mot huvudstaden. Ledare var en av de mäktigaste krigsherrarna, Mohamed Farah Aidid. Presidenten flydde. Landet stod utan regering. När en stark ledare försvinner lämnar han ett stort tomrum. Vem skulle fylla det? Många kände sig kallade, dock fanns ingen utvald. Alla som hoppats på fred och demokrati efter diktatorns fall blev djupt besvikna. Den stora oredans tid var inne.

Somalia blev ett av många exempel på vår tids krig som inte gäller konflikter mellan stater med våldsmonopol utan mellan olika mer eller mindre privata intressen inom länderna – i Somalias fall mellan klaner. Krigsherrar dyker upp och bekrigar varandra ofta utan att ens hyckla om ädla mål. Krigen gäller makt och pengar med uppträdande mer likt kriminella ligor än militära förband. Somalia gick snabbt mot ett fullständigt sönderfall. All offentlig service upphörde – administration, polisväsende, banker, industri, legal handel. Livsmedel och mediciner tröt. Mogadishu förstördes av automatkarbiner, granatkastare och flygbomber. Tiotusentals människor dödades eller sårades.

Republiken Somaliland bröt sig loss

Det gavs emellertid ett eller möjligen två undantag från den totala fragmentiseringen och kriminaliseringen. Hela norra delen av Somalia, den som före självständigheten utgjort den brittiska kolonin, förklarade sig självständig under namnet Republiken Somaliland. Inget land har erkänt republiken som dock med åren blivit något av ett mönster för konfliktlösning. Här hålls fria demokratiska val, tryggheten för befolkningen verkar fullt acceptabel, återuppbyggnaden av det krigshärjade landet har varit snabb och målmedveten med måttlig korruption.

Puntland bas för sjörövare

Öster om Somaliland har ett område som kallar sig Puntland också deklarerat självständighet men med mindre framgång. Puntland har tidvis varit bas för sjöröveriet i regionen.

När armén och polisväsendet i Somalia upplöstes blev det fritt fram för främmande fiskeflottor att fiska i de somaliska vattnen. De små inhemska fiskebåtarna hade inga möjligheter att hindra de väldiga utländska fiskefartyg som nu började hemsöka Adenviken och Indiska oceanen.

Somaliska fiskare blev nu istället pirater. Sjöröveriet utvecklades med allt snabbare båtar, allt hänsynslösare tillvägagångssätt, allt högre lösensummor. Från början var säkert piraternas avsikt enbart att avskräcka främmande fiskeflottor men verksamheten utvidgades till att kapa handelsfartyg, lyxkryssare och till och med oljetankers.

1991, året då Siad Barre jagades bort från makten var också det år då Sovjetunionen kollapsade och det kalla kriget upphörde. USA, vinnaren, talade om att införa The New World Order. I den nya världsordningen ingick bland annat att ingripa i världskriser och ställa till rätta. I Somalia till exempel.

USA ingriper i Somalia

1992 beslöt FN att skicka trupper ledda av USA till Somalia för att säkra den humanitära hjälpen till den svältande befolkningen. FN-trupper skickas vanligen ut för att upprätthålla en bräcklig fred, men den här gången hade Unified Task Force (UNITAF) befogenhet att bruka våld för att också skapa fred mellan klanstyrkorna.

Det började ganska framgångsrikt. Livsmedelstransporterna nådde i stor utsträckning de mest behövande och antalet svältoffer minskade. Katastrofen kom när USA beslutade att utnyttja våldsbefogenheten och genom en kraftfull militär insats en gång för alla göra slut på klanledarnas herravälde.

Mohamed Farah Aidid USA:s mål

Den amerikanska styrkan fick nu som sin viktigaste uppgift att finna och tillintetgöra den mäktigaste och hänsynslösaste krigsherren, Mohamed Farah Aidid.

Aidid, som spelat en viktig roll när Siad Barre avsattes, ledde motståndet mot amerikanerna. Han hade lagt beslag på många hjälpsändningar och delat ut till de egna trupperna eller sålt på marknaderna. Hans soldater hade deltagit i plundringar av farmer och på det sättet bidragit till den katastrofala livsmedelssituationen och han behärskade den viktiga handeln med den lokala narkotikan khat.

Operation Restore Hope

24 000 amerikaner deltog i operation Restore Hope. Kampen mellan USA och Aidid har skildrats i Ridley Scotts suggestiva film Black Hawk down. Hundratals somalier dödades och arton amerikaner, ett par släpades nakna efter jeepar längs gatorna. Två Black Hawk-helikoptrar sköts ner och president Clinton kallade hem den amerikanska truppen.

Det som börjat som en humanitär insats där hjälparna FN och USA sågs som välvilliga räddande vänner vände till sin raka motsats. Nu blev FN och USA fiender i många somaliers ögon och samtidigt fortsatte klanstriderna med obruten intensitet. Aidid undkom och blev senare under något år Somalias president men dödades vid en klanstrid. Han efterträddes en kort tid av sin son Hussein Farah Aidid som levt många år i USA och hade amerikanskt medborgarskap och ett förflutet i US Marines.

Islamistiska miliser framgångsrika

Under 2000-talets första år gjordes flera försök att bilda regering och utse en president, men de blev aldrig långvariga. Tidvis tvingades parlamentet att sammanträda utomlands på grund av klanstriderna. En ny makt uppträdde nu i den röriga somaliska politiken – islamismen. Siad Barre försökte på sin tid hålla religionen borta från politiken, men efter hans fall blev det fritt fram för olika religiösa grupperingar.

Islamiska domstolar kom att spela en stor roll i maktkampen, särskilt sedan de slagit sig samman och bildat miliser, jagat iväg krigsherrarna och tagit makten i Mogadishu och stora delar av södra Somalia. För en tid lyckades de islamiska domstolarna åstadkomma en viss trygghet för huvudstadens invånare som i gengäld tvingades underkasta sig den muslimska sharialagen. Det var ändå fråga om en relativt måttfull islamism jämfört med vad som komma skulle.

Etiopien in i Mogadishu

Den tillfälliga regering som bildats i Somalia hade inga möjligheter att hävda sig gentemot islamisterna, de hade inte ens tillträde till sin egen huvudstad. Det ökande islamistiska inflytandet väckte farhågor i USA som dock inte själva ville ingripa med trupper och riskera en upprepning av sitt tidigare fiasko. I stället lierade de sig med Etiopien som 2006 invaderade Somalia och på kort tid intog Moga­dishu. USA nöjde sig med att attackera islamisternas ställningar med flyg och låta några örlogsfartyg patrullera längs den somaliska kusten.

Det var inget lyckat amerikanskt drag att låta just Etiopien framträda som ställföreträdande angripare i Somalia. Att Etiopien, fienden sedan urminnes tider, invaderat och ockuperat deras huvudstad blev för det flesta somalier en djup förödmjukelse och många av dem slöt upp bakom islamisterna. Avsikten med Etiopiens och USA:s ingripande i det somaliska inbördeskriget hade varit att bekämpa och helst förinta de islamistiska ”terroristerna”.

Terrorrörelsen al-Shabab

Resultatet blev det rakt motsatta. Deras agerande fungerade snarare som en islamistisk rekryteringsvideo. En långt radikalare organisation framträdde, al-Shabab, som det verkligen finns skäl att terroriststämpla. Rörelsen har lierat sig med al-Qaida och utfört en rad attentat och självmordsbombningar.

Situationen i Somalia komplicerades ytterligare när Eritrea dök upp på krigsscenen. De slöt upp på islamisternas sida mot den provisoriska somaliska regeringen och framförallt mot ärkefienden Etiopien. Eritreanska soldater och vapen ställdes till al-Shababs förfogande och islamistiska soldater utbildades i Eritrea.

Al-Shabab lierade sig dessutom med flera klanledare och lyckades tvinga Etiopien att lämna landet. Meningen var att en fredsstyrka från Afrikanska unionen skulle ersätta de etiopiska trupperna, men de lyckades aldrig mobilisera tillräckligt med soldater och striderna i Somalia fortsatte.

Två decennier utan fungerande regering

Hur kan ett land överleva drygt två decennier utan en fungerande central regering? I fallet Somalia tycks det bland annat ha att göra med den nomadkultur som i alla tider lagt grunden för somaliernas ekonomi. Nomaderna vandrar omkring med sina kor och kameler över öknar och stäpper, oberoende och egentligen ganska ointresserade av vad som sker i den avlägsna huvudstaden. Inte heller har de särskilt stor respekt för nationella gränser. Ekonomiskt tycks Somalia ha klarat sig bättre utan central regering än med.

I dag blåser en svag optimismens vind över Somalia. En regering har installerats i Mogadishu, med en president som verkar besluten att på allvar ta itu med klanmotsättningar och korruption. Säkerheten tycks tills vidare tryggad genom att trupper från ett tiotal länder i Afrikanska Unionen finns på plats och klanernas milissoldater söker sig till den reguljära somaliska krigsmakten.

Publicerad i Militär Historia 12/2013