Under 1400–1600-talen hade hjälmen successivt övergetts som militär skyddsutrustning, i samband med att skjutvapen infördes. Det var knappast någon som räknade med att den skulle komma i bruk igen.
Tyskland, liksom övriga krigförande makter, inledde första världskriget utan hjälm. Den klassiska pickelhuvan av lackerat läder var enbart dekorativ och gav inget skydd. Men att tillverka en hjälm som kunde stoppa en gevärskula gick inte, inte ens i modernt stål. För att kunna göra det måste hjälmen vara så tung att den omöjligt kunde användas i fält.
Skydd mot granatsplitter
Det första försöket att få fram en skyddande huvudbonad åt de tyska trupperna var ett lokalt initiativ, som inte inriktade sig på att stoppa gevärskulor. Armeeabteilung Gaede var en enhet av kårstorlek som år 1915 tjänstgjorde i Elsass-Lothringen under Hans Gaedes kommando.
Denne gav sina artilleriverkstäder i uppdrag att tillverka en böjd stålskiva med utstickande nässkydd som kunde spännas fast på en lädermössa. Gaedehjälmen, som den kom att kallas, var en improviserad lösning på problemet att soldaterna fick granatsplitter i huvudet när de befann sig i skyttegravarna.
Soldaterna i Armeeabteilung Gaede var så klart inte ensamma om sitt behov av en hjälm. Vid ungefär samma tidpunkt var August Bier, professor i medicin vid universitetet i Berlin, utstationerad som läkare i Belgien och Frankrike.
Han konstaterade att 80 procent av de allvarliga huvudskadorna som han behandlade var orsakade av splitter från artillerigranater, inte av gevärsprojektiler. Därför föreslog han att man skulle införa en stålhjälm som skyddade mot granatsplitter.
Ingenjör Friedrich Schwerd vid tekniska institutet i Hannover fick i uppgift att förverkliga August Biers idé. Resultatet blev en av militärhistoriens mest kända och karakteristiska former: en hög kupol med utskjutande brätte till skydd för ansiktet ovanifrån och en sluttande kant som täckte nacken och sidan av huvudet.