100 år av stentuff drill på Parris Island
De fysiska kraven på den som vill bli soldat i USA:s marinkår är hårda. På den mytomspunna träningsbasen Parris Island tränas sedan 1915 rekryter av nitiska instruktörer.
En drillinstruktör bedriver incentive training med några rekryter.
I South Carolina på USA:s östkust ligger ön. I det sanka låglandet mellan Charleston och Savannah. Den är i själva verket en halvö i en röra av öar inte olik Stockholms inre skärgård. Fast med sankmark och sandbankar istället för klipphällar och tallar.
Här ligger ett av världens mest legendariska militära träningsläger: Marine Corps Recruit Depot Parris Island.
Parris Island är en sadistisk överfurirs våta dröm. Vädret är varmt, fuktigt och kvavt och ön hemsöks regelbundet av orkaner. Terrängen är flack och sandig och mer än hälften av ön består av saltträsk.
Marinkåren har ett träningsläger till, utanför San Diego i Kalifornien. Marinsoldater kan likt vinkännare diskutera vilket läger som har bäst instruktörer och framförallt vilken som är den mest gudsförgätna platsen på jorden.
San Diego ligger farligt nära det avspända och liberala Kalifornien, medan Parris Island ligger i den gamla korsbrännande södern. San Diego är bergigt och kallare. Parris Island har saltträsk och miljarder sandflugor. Marinsoldater från San Diego kallas »Hollywood Marines».
Chefen för basen på Parris Island bor i en elegant 1800-talsvilla. Här finns också ruinerna av Charlesfort och Santa Elena, två historiska minnesmärken.
Militärbasens historia
År 1562 slog sig franska kolonisatörer ner på ön. Det lilla Charlesfort var faktiskt den första europeiska bosättningen i vad som idag är USA. Men redan året därpå tröttnade nybyggarna, de byggde en båt och åkte hem till Frankrike. Historien säger något om vilken deprimerande plats ön är.
Några år senare byggde spanjorer fortet Santa Elena på samma plats. Fortet med högst 500 invånare var huvudstad i kolonin La Florida tills den övergavs 1587.
1663 blev ön en del av den brittiska Carolinaprovinsen och 1729 en del av South Carolina. Den fick sitt namn efter Alexander Parris som ägde ön under det tidiga 1700-talet. På plantagerna odlades bomull och indigo.
Under amerikanska inbördeskriget tog nordstaterna ön och använde den som kolstation för flottan. 1883 köptes den av den amerikanska militären.
Soldat Stephen Hopkins i träning på Parris Island 1943. Han stupar på Marshallöarna ett år senare.
Med tiden växte flottstationen Port Royal fram och den ståtade en tid med vad som då var flottans största torrdocka. Under en orkan 1893 lades hela ön under vatten och både hus, boskap och människor spolades ut i havet.
Marinkåren utvecklades ur den skyttetrupp som under 1800-talet tjänstgjorde på amerikanska örlogsfartyg, mestadels som skarpskyttar. Under USA:s koloniala äventyr i slutet av århundradet utvecklades kåren till landstigningstrupp och man gick in i första världskriget som en strids-
erfaren elit.
Sedan dess har kåren expanderat till ett eget vapenslag och var som störst när den under slutet av andra världskriget räknade närmare en halv miljon man. Idag räknar kåren 180.000 män och kvinnor.
Till Parris Island kom marinkåren 1891 och träningslägret öppnade 1915. Under andra världskriget tränades över 200 000 marinsoldater på ön. Toppnoteringen var 1966 under Vietnamkriget, då över 10 000 rekryter samtidigt fanns i lägret. Den 15 januari 1949 bildades en enhet endast ämnad att träna kvinnliga marinsoldater.
Om träningen
Alla kvinnor som söker till marinkåren och alla män från öster om Mississippi måste passera genom Parris Islands maskineri. Marinkåren anser själv att deras tretton veckor långa boot camp omfattar hårdare och mer psykiskt pressande träning än något de andra vapenslagen ägnar sig åt. Man är helt enkelt lite bättre.
Hjärta och hjärna i allt som händer på Parris Island är de fruktade drillinstruktörerna i sina karaktäristiska »Smokey the Bear»-hattar. Varje rekrytpluton jagas över stock och sten av tre–fyra av dessa stränga och dedikerade specialister i militär grundutbildning.
Drillinstruktörerna excellerar i en brutal och väldigt högljudd form av uppfostran som ofta känns nästan självparodierande i sin skrikiga pennalism. Det är som om instruktörerna spelar för galleriet och för folks lumparminnen.
I själva verket är drillinstruktörerna välutbildade specialister, och det besinningslösa skrikandet och de färgstarka förolämpningarna är bara en del av deras arsenal. Förolämpningarna är numera sanerade från de värsta sexistiska och rasistiska påhoppen. Så sent som 2007 avskedades en drillinstruktör sedan han slagit och förnedrat rekryter på sätt som ansågs olämpliga.
Rekryter ur Limakompaniet övar växelvis framryckning (buddy rush) på Parris Island, september 2012.
Utbildningslägret har tre bataljoner för manliga rekryter och en mindre bataljon för kvinnor. Givetvis finns det dessutom plutoner för rekryter som hämtar sig från skador och rekryter som behöver extra träning. Det finns också en pluton för överviktiga och tanken är att man ska lämna »donutbrigaden» magrare och mer lämpad för den ordinarie träningen.
Grundutbildningen är tio till tolv veckor. Den är indelad i tre faser plus den inledande ankomstfasen. Plutonen är utbildningsenhet och leds av samma drillinstruktörer från första till sista dagen. En senior drill instructor fungerar som plutonchef.
Ankomstfasen
Utbildningen inleds med tre dagar av något som liknar hjärntvätt. De anländande rekryterna ställs upp på gula fotavtryck och får sin första omgång militär och väldigt högljudd fostran. I ett rasande tempo klaras sedan alla praktiska ting av, från allehanda pappersarbete till uthämtning av utrustning och den obligatoriska rakningen av huvudet. Kvinnliga rekryter slipper snaggas, men måste se till att håret inte nuddar kragen.
Det exerceras och vrålas »Ay Sir!» vad än drillinstruktörerna beordrar och det görs klart att det inte finns någon situation där rekryterna har ett eget val. Allt görs på marinkårens vis. Vare sig det handlar om att äta, sova eller ta på sig ett par skor. Det hotas och skälls, skenbart besinningslöst, men allt syftar till att skapa ett chocktillstånd som ska göra rekryterna formbara.
Jagupplösningen drivs till sin spets av instruktörerna. Rekryten har ingen som helst rätt till egen vilja eller privatliv och måste tala om sig själv i tredje person. Lagarbete hamras in, man ältar kåren och dess kvaliteter och de som inte kan stå upp för trycket hånas med att de kanske borde söka sig till flottan. Rekryterna bryts ned, härdas och formas. Ankomstfasen syftar även till att tidigt få undan de rekryter som faktiskt borde ha sökt sig till flottan.
Efter tre dagar med minimal sömn genomförs ett fysiskt test där alla rekryter måste klara kårens krav. Sen är de redo att på allvar påbörja sin utbildning.
Full Metal Jacket från 1987 utspelas på Parris Island. Drillinstruktörern Lee Emrey har samma roll i filmen.
Fas 1
Inryckningen glider över i den fyra veckor långa, första fasen där rekryternas omprogrammering fortsätter. De lär sig tala, tänka och röra sig som om de ville bli marinsoldater. Man vrålar sig i kör igenom
delar av marinkårens historia och andra viktiga texter. Man exercerar oavbrutet och misstag bestraffas med incentive training (ungeför »inspirerande träning») där den skyldige och givetvis hela hans grupp jagas och hetsas igenom ett hysteriskt gymnastikpass.
Det normala schemat innebär väckning före soluppgången, morgongymnastik och ett maniskt inspekterande. Utbildningen pågår sedan med avbrott för lunch och middag till nio–tio på kvällen. Måltiderna klaras av på under halvtimmen och rekryterna har oftast någon timmes fritid på kvällen. En fritid som givetvis upptas av vapenvård, städning och annat utvecklande.
Utbildningen inkluderar vapentjänst, skyddsmaskutbildning och brutal fysisk träning på hinderbana i simbassäng. Man marscherar med allt tyngre packning och inleder närstridsträning. Efter ett tag får rekryter gå in som gruppchefer i plutonen, en extra utsatt position då man både är ansvarig för sina egna och kamraternas misstag.
Den 8 april 1956 tog sergeant Matthew McKeon ut sin rekrytpluton på en nattmarsch. McKeon ledde ner plutonen i en bäckravin och beordrade att man skulle följa den. Men vattnet i bäcken var djupare än McKeon trott och det utbröt panik i mörkret när rekryter som inte kunde simma hamnade under vattenytan. Sex av dem drunknade och det visade sig att McKeon varit berusad.
Rättegången mot honom kom att fokusera på den brutala träningen på Parris Island och om den var nödvändig eller inte. Till sist frikändes McKeon från anklagelsen om dråp och dömdes istället till böter för vållande till annans död och för att ha varit berusad i tjänsten.
Precis som att man äter i närmast sluten ordning, så går man och lägger sig och somnar i sluten ordning, gärna sen plutonen tillsammans vrålat sig igenom The Rifleman’s Creed:
Detta är mitt gevär. Det finns många som det, men detta är mitt. Mitt gevär är min bästa vän. Det är mitt liv. Jag måste behärska det som jag måste behärska mitt liv. Utan mig är mitt gevär värdelöst.
Under marinkårsutbildningens andra fas ligger fokus på vapenträning och mycket tid tillbringas på skjutbanan. Här kombineras gymnastikövningar och vapenexercis i november 1941.
Fas 2
Under de följande fyra veckorna är tempot lite lugn-are och inriktat på skytte och lagarbete. På skjutbanan är det hysteriska skrikandet som bortblåst. Det är nu man börjar forma marinsoldaterna och bygger upp självförtroende och stolthet över nya förmågor.
Skytteutbildningen pågår över två veckor och alla rekryter måste klara högre krav än de som ställs i de andra vapenslagen. Det tävlas både inom plutonerna och mellan dem om att ha högst poäng på de olika skyttetesterna.
Fasen avslutas med en vecka av kompletteringar och omprov. Rekryter som misslyckats på olika test-er får nya chanser att klara av dem och så vidare. Samtidigt så ägnar man sig åt diverse tävlingar som dragkamp, snabbmarsch och att springa ett halvt maraton.
Fas 3
I fas tre börjar rekrytens »hur kommer jag härifrån?» ersättas med en stolthet över hur långt han har kommit och vad han klarat av. Man ägnar mycket tid åt fältskjutning och basic warrior training, marinkårens namn på »enskild soldats strid». Och man förbereder sig för examenstestet the crucible (ett ord som ungefär betyder smältdegel).
The crucible sträcker sig över 54 timmar och huvudnumret är en marsch på närmare åtta mil. Testet ska genomföras i grupp och det är ont om mat och sömn. Under marschen skall gruppen klara olika färdighetsprov, både rena fysiska kraftprov och stridstekniska problem, alltid i ett lag. Efter målgången får rekryterna äta hur mycket och vad de vill för första gången på nästan sjuttio dagar. Ingen skriker åt dem längre.
Sista veckan ägnas åt att »lära bort» en del rekrytbeteenden och att komma i ordning för examensdagen. En sak man slutar med är att tala om sig själv i trejde person. Examensdagen är ett familjespektakel där det paraderas och avtackas och förvånade släktingar får möta en ny version av sin son, dotter eller partner.
Efter examen är den nybakade marinsoldaten ledig i tio dagar och det är inte ovanligt att uppleva återanpassningsproblem till den civila verkligheten. Därefter vidtar ytterligare ett par månaders träning på specialistutbildningar eller »infanteriskolan» innan marinsoldaten kan placeras på ett operativt förband.
Publicerad i Militär Historia 5/2016