Norra Frankrike, klockan fyra på morgonen den 21 mars 1918: stormtrupperna trycker i sina skyttegravar. Operation Michael ska snart braka loss. Den tyska generalstabens plan är att med en serie mäktiga offensiver besegra de allierade på västfronten innan amerikanerna anländer en masse och gör segern för ett krigstrött Tyskland omöjlig.

Det är på stormtrupperna det hänger. De är Tysklands bästa infanterister; unga män, tränade i och utrustade för den nya stöttaktiken. De ska avgöra kriget och de är oersättliga. Resten av armén består mest av gubbar och pojkar.

Klockan 04.40 öppnar 6 608 kanoner och 3 534 granatkastare eld längs en 6 mil lång front. Under fem timmar slår 1 160 000 spräng- och gasgranater ned i den brittiska 3. och 5. arméns ställningar i det största artilleribombardemanget i världshistorien dittills.

Krypande spärreld

Klockan 09.40 växlar artilleriet över från förbekämpning till krypande spärreld. Så väller de fram ur sina skyttegravar – stormtrupperna. I små grupper tränger de ledande enheterna förbi skyttegravar och bunkrar. De följs av en andra våg som erövrar de förbigångna ställningarna från flanken eller bakifrån medan den första vågen går på djupet.

Det går snabbt. Den ena ställningen efter den andra faller. När dagen är slut är de två brittiska arméerna i full reträtt. Tyskarna har ryckt fram flera kilometer. De har tagit 21 000 fångar – många bedövade av bombardemanget, omringade, utan understöd och avskurna från sina högkvarter – och erövrat över 500 kanoner. Stormtrupperna har slagit sig igenom det brittiska skyttegravssystemet och ut på andra sidan.

Dödläget på västfronten hade varat i tre och ett halvt år. Så lång tid tog det för den tyska armén att hitta en lösning på skyttegravskrigets problem. Lösningen hette alltså »stormtrupper» och deras historia går tillbaka till början av kriget.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Här avancerar tyskt infanteri i augusti 1914.

Massanfallen, som dominerade i början av första världskriget, skördade många offer bland de attackerande soldaterna. Här avancerar tyskt infanteri i augusti 1914.

© US War Dept

Belgien, klockan nio på morgonen den 23 augusti 1914: efter ett kort artilleribombardemang går den tyska 18. infanteridivisionen till angrepp. Åtta bataljoner anfaller fyra kompanier. Det är deras elddop; de anfaller i kolonner.

Britterna öppnar eld med kulsprutor och gevär på en kilometers avstånd. De anfallande trupperna mejas ned. »De ramlade som ett gäng Charlie Chaplins» skrev en brittisk soldat hem till sin fru. Anfallet strandar.
Liknande scener utspelade sig längs hela västfronten under krigets första veckor.

Täta skyttelinjer eller kolonner sökte efter en förberedande eldstrid avgörande med bajonetten – och sköts i bitar. Repetergevär, kulsprutor och spränggranater gav försvararen en eldkraft som få militärer före kriget helt hade förstått. Och anfallarna måste blotta sig för elden, medan försvararen kunde stanna i skydd.

Innan 1914 var över gick systemen med bunkrar, skyttegravar och taggtråd från Schweiz till Engelska kanalen. Skyttegravskriget var ett faktum.

Som militärhistorikern Martin Samuels formulerat det ställs en anfallande styrka inför tre problem: inbrytningen, genombrytningen och utbrytningen. Inbrytningen, att erövra de främsta delarna av skyttegravarna, lyckades i allmänhet under första världskrigets skyttegravskrig, inte minst tack vare artilleribombardemang som kunde vara dagar i sträck. Men den lämnade det anfallande infanteriet decimerat och utmattat.

Då det inte fanns några fältradioapparater bröt sambandet med det egna artilleriet samman. Anfallen strandade när försvararens reserver gick till motanfall. Fram till mars 1918 hade ingen offensiv på västfronten resulterat
i en genombrytning.

Anfallsstridens faser

Under första världskriget lyckades anfallarna ofta med inbrytningen. Det var svårare med genombrytningen och utbrytningen.

Klicka på nedanstående nummer för ytterligare information.

Inbrytning

Anfallaren erövrar de främre skyttegravarna.

Genombrytning

Anfallaren tränger igenom hela försvarszonen.

Utbrytning

Anfallaren tränger ända in i de bakre linjerna.

Inom den tyska armén började man redan hösten 1914 leta efter sätt att återställa infanteriets anfallskraft. Idéer och utrustning testades, ofta vid fronten.

Snart hade vissa frontförband formerat speciella enheter för att genomföra räder över ingenmansland, ofta utrustade med handgranater, som visade sig vara överlägsna geväret i anfall på skyttegravar.

Det fanns inte någon enhetlig beteckning för soldater i sådana (ofta tillfälliga) förband, men prefixet »storm-» var vanligt och männen som tillhörde dem började kallas för stormtrupper (Stoßtruppen).

Medan dessa första stormtrupper växte fram lokalt hade generalstaben också börjat tänka kring lösningar på skyttegravskriget. Den 2 mars 1915 upprättades Stormavdelning (Sturmabteilung) Calsow för att testa infanterikanoner. Varken kanonerna eller chefen höll dock måttet.

Rohr insåg att infanteriet måste ha tunga understödsvapen för att återfå sin anfallskraft.

I september 1915 tog kapten Willy Rohr över enheten, med mandat att tänka fritt baserat på sin egen fronterfarenhet. Bistådd av eldkastarexperten kapten Herman Reddeman utvecklade Rohr på bara några veckor en revolutionerande infanteritaktik.

Rohr insåg att eftersom anfallande infanteri inte kunde lita på artilleriunderstöd måste det ha tunga understödsvapen för att återfå sin anfallskraft, vapen som snabbt kunde ta viktiga punkter under eld och genast skapa öppningar för inbrytningar.

Lösningen var infanterikanoner, granatkastare och eldkastare för att slå ut bunkrar och kulsprutenästen samt kulsprutor, gevärsgranater och handgranater för att vinna eldstriden mot fientligt infanteri.

Handgranater, karbiner och närstridsvapen

Det var ett radikalt brott med det förflutna. I tvåhundra år hade europeiskt infanteri varit enhetligt beväpnat med bajonettgevär. Rohrs stormtrupper stred med handgranater, karbiner och närstridsvapen. När kriget började hade varje regemente haft sex kulsprutor.

I Rohrs enhet hade varje pluton flera kulsprutor, och det fanns en uppsjö av tunga understödsvapen. Skyttelinjer hade visat sig sårbara. Nu var de dessutom bara ivägen för de egna understödsvapnens eld. Istället kunde infanteriet strida i små grupper på runt åtta man, ledda av en underofficer.

En sådan grupp var enkel att leda, kunde rycka fram snabbt och utnyttja det skydd som fanns på slagfältet. Rohr kallade dem för stöt- eller stormgrupper. Detta var ytterligare ett brott med det gamla.

Kapten Willy Rohr

Kapten Willy Rohr utvecklade stormtruppernas taktik.

Tidigare hade bataljonen eller kompaniet varit den taktiska enheten. Stridens ledning decentraliserades nu. Underofficeren, som tidigare hade varit föga mer än en övervakare, blev en ledare som måste fatta självständiga beslut inom ramarna för plutonen eller kompaniets plan.

Hastighet framför antal

Rohr betonade hastighet och överraskning framför antal soldater i anfallsstrid. Anfallande infanteri borde leta upp svaga punkter i fiendens ställning, bryta in där – helst rulla upp den, via flankanfall – och sedan fortsätta anfallet in i de fientliga ställningarna.

Efterföljande trupper med tyngre vapen kunde rycka fram i öppningar gjorda av den första vågen och angripa de ställningar som den lämnat bakom sig från sidan eller i ryggen. Reserver borde förstärka framgång, inte sättas in där anfallet kört fast. På så sätt kunde man få hela frontavsnitt att kollapsa.

Infanteriet kunde strida i små grupper på runt åtta man, ledda av en underofficer

utmärkt. Avdelningen utökades till en bataljon i april 1916. Dess främsta syfte var att utbilda och redan i december 1915 hölls den första kursen. Snart beslöt generalstaben att personal från hela västfronten skulle skolas i den nya taktiken.

När 1916 led mot sitt slut fanns det tränade stormtrupper i de flesta divisioner på västfronten. Generalstaben var dock inte nöjd. I oktober beslöt man att sätta upp fler skolförband. Inalles 19 stormbataljoner formerades, en per armé på västfronten och i alla fall en per armégrupp på östfronten. Stormbataljon 5, som Rohrs enhet snart döptes till, hade börjat forma hela tyska arméns träning och taktik.

Frivilliga soldater

Stormbataljonerna var en elit. Varje bataljon hade ett till fem infanterikompanier, ett till två kulsprutekompanier, en eldkastarpluton, ett infanterikanonbatteri och ett grantakastarkompani. Endast frivilliga soldater, under 25 år, ogifta och med idrottsbakgrund kunde bli stormsoldater.

De fick bättre mat än andra soldater och deltog aldrig i den grå vardagen i skyttegravarna. De gjorde djärva räder och ledde viktiga offensiver. De var det nya krigets hjältar.

Rustad för strid

Stormsoldaterna använde vapen med stor eldkraft. Här är deras viktigaste utrustning.

Kulspruta

Maschinengewehr 08/15 var en lättare version av MG08 – den vägde 18 kilo. Kulsprutan bars i en rem över axeln. Gick att skjuta med under förflyttning.

Kpist

MP18 introducerades 1918 och blev ett viktigt stormtruppsvapen. Förlaga till många senare kulsprutepistoler.

Karbin

Istället för den tyska arméns standardvapen Mauser Kar98K använde stormtrupperna den kortare Kar98AZ.

Infanterikanon 7.62 cm Infanteriegeschütz L/16.5. Populär eftersom den var relativt lätt och hade god träffsäkerhet

Klicka på nedanstående nummer för ytterligare information.

Eldkastare

Introducerades av tyskarna 1914. M16 sköttes av två soldater, den ena bar behållaren, den andra skötte munstycket.

Granatkastare

Granatenwerfer 16 var en portabel granatatkastare. Kastardelen vägde 14 kilo, bottenplattan (ej med på bilden) 22 kilo.

Bajonett

Ljudlöst vapen som användes i närstrid

Hjälm

Den klassiska Stahlhelm infördes 1916. Stormsoldaterna målade den i kamouflagemönster.

Gasmask

Nödvändig under första världskriget på grund av alla gasanfall. Här modell 1916.

Handgranatspåse

Eftersom handgranater var det viktigaste närstridsvapnet tog stormsoldaterna med sig så många de kunde bära.

Avbitartång

Användes för att klippa sönder taggtråd.

Handgranater

Stielhandgranate togs i bruk 1915.

Det är ingen tillfällighet att affischerna för krigsobligationer år 1917 hade en bild på en stormsoldat med stålhjälm och handgranatssäck, istället för den som använts tidigare: riddaren till häst.

Offensiven vid Caporetto

Sådana förband var alltför värdefulla för att bara få ägna sig åt utbildning. De sattes dock sällan in som hela förband, utan efter behov för att fungera som spjutspetsar vid viktiga anfall. Inför operation Michael delades till exempel 3. jägar-stormbataljonen upp på tre infanteridivisioner och 5. stormbataljonen på två.

Under hösten 1917 användes den nya taktiken med stora framgångar i offensiven vid Caporetto och motanfallet vid Cambrai. Tyska armén drog sina lärdomar. I januari 1918 publicerades en ny träningsmanual för infanteriet och en manual för anfall i ställningskrig. Bägge genomsyrades av stormtruppstaktiken. Den förra till den grad, att den fastslog att alla tyska infanterister nu skulle tränas i den nya stormtruppstaktiken.

Andra världskrigets tyska infanterisoldat var arvtagare till första världskrigets stormsoldat

Vid denna tid hade Tyskland dock brist på det mesta. Man hade börjat dela upp sina divisioner i anfalls- och ställningsdivisioner. De förra fick de bästa soldaterna och den bästa utrustningen. Inför operation Michael togs hela 56 anfallsdivisioner – en fjärdedel av armén – ur linjen för tre till fyra veckors intensivträning: skjutning, marscher – och stormtruppstaktik. Efterhand som allt fler soldater, till allt annat än namnet, blev stormtrupper började man upplösa stormbataljonerna.

Ryckte fram till fots

Operation Michael ställde de allierade inför den värsta krisen på västfronten sedan slaget vid Marne i september 1914. Efter några dagar började luften dock gå ur offensiven. Stormtrupperna ryckte fram till fots genom ett ödelagt område. Varken underhållsväsendet eller artilleriet hann med. De allierades reserver, som kunde föras fram med tåg och lastbil, täppte till hålet.

Genombrytningen var löst, men inte utbrytningen. När slaget var över hade tyskarna avancerat upp till sex mil och erövrat ett större område än någon offensiv på västfronten under hela kriget. Men utan utbrytningen blev det en tom seger.

Tyska soldater rycker fram under operation Michael

Tyska soldater rycker fram under operation Michael våren 1918. Stormtaktiken skördadestora framgångar.

© Ullstein/ibl

De följande slagen följde samma mönster: inbrytning, genombrytning, stopp. Fram till början av augusti förlorade tyska armén runt 700 000 man, mestadels bland arméns bästa, de som tränats i stormtruppernas taktik. De gick inte längre att ersätta. Kriget var förlorat.

Även om Tysklands sista försök att vinna kriget slutade i besvikelse betydde det inte att stormtruppstaktiken ansågs ha varit felaktig. Under mellankrigstiden förblev den grunden för infanteriets organisation, träning och utrustning i Tyskland.

Affischer för krigsobligationer

Affischer för krigsobligationer, nederst med en storm-soldat.

Andra världskrigets tyska infanterist var arvtagare till första världskrigets stormsoldat. Och lite tillspetsat kan man säga att de nya pansartrupperna var stormtrupper på larvband. De stred på samma sätt som 1918 års anfallsdivisioner, men genom att motorisera deras underhåll så löste man det problem som inte var löst 1918: utbrytningen.

Stormsoldaten har dock fått fler arvtagare än så. Den taktik som kaptenerna Rohr och Reddeman utvecklade på några veckor hösten 1915 kallas idag ofta för infiltrationstaktik. Den används fortfarande på många håll i världen.

Publicerad i Militär Historia 2/2016