Stormtrupperna 1915–18

Belgien, klockan nio på morgonen den 23 augusti 1914: efter ett kort artilleribombardemang går den tyska 18. infanteridivisionen till angrepp. Åtta bataljoner anfaller fyra kompanier. Det är deras elddop; de anfaller i kolonner.

Britterna öppnar eld med kulsprutor och gevär på en kilometers avstånd. De anfallande trupperna mejas ned. »De ramlade som ett gäng Charlie Chaplins» skrev en brittisk soldat hem till sin fru. Anfallet strandar. Liknande scener utspelade sig längs hela västfronten under krigets första veckor.

Täta skyttelinjer eller kolonner sökte efter en förberedande eldstrid avgörande med bajonetten – och sköts i bitar. Repetergevär, kulsprutor och spränggranater gav försvararen en eldkraft som få militärer före kriget helt hade förstått. Och anfallarna måste blotta sig för elden, medan försvararen kunde stanna i skydd.

Innan 1914 var över gick systemen med bunkrar, skyttegravar och taggtråd från Schweiz till Engelska kanalen. Skyttegravskriget var ett faktum.

Som militärhistorikern Martin Samuels formulerat det ställs en anfallande styrka inför tre problem: inbrytningen, genombrytningen och utbrytningen. Inbrytningen, att erövra de främsta delarna av skyttegravarna, lyckades i allmänhet under första världskrigets skyttegravskrig, inte minst tack vare artilleribombardemang som kunde vara dagar i sträck. Men den lämnade det anfallande infanteriet decimerat och utmattat.

Då det inte fanns några fältradioapparater bröt sambandet med det egna artilleriet samman. Anfallen strandade när försvararens reserver gick till motanfall. Fram till mars 1918 hade ingen offensiv på västfronten resulterat i en genombrytning.

Inom den tyska armén började man redan hösten 1914 leta efter sätt att återställa infanteriets anfallskraft. Idéer och utrustning testades, ofta vid fronten.

Snart hade vissa frontförband formerat speciella enheter för att genomföra räder över ingenmansland, ofta utrustade med handgranater, som visade sig vara överlägsna geväret i anfall på skyttegravar.

Det fanns inte någon enhetlig beteckning för soldater i sådana (ofta tillfälliga) förband, men prefixet »storm-» var vanligt och männen som tillhörde dem började kallas för stormtrupper (Stoßtruppen).

Medan dessa första stormtrupper växte fram lokalt hade generalstaben också börjat tänka kring lösningar på skyttegravskriget. Den 2 mars 1915 upprättades Stormavdelning (Sturmabteilung) Calsow för att testa infanterikanoner. Varken kanonerna eller chefen höll dock måttet.

I september 1915 tog kapten Willy Rohr över enheten, med mandat att tänka fritt baserat på sin egen fronterfarenhet. Bistådd av eldkastarexperten kapten Herman Reddeman utvecklade Rohr på bara några veckor en revolutionerande infanteritaktik.

Rohr insåg att eftersom anfallande infanteri inte kunde lita på artilleriunderstöd måste det ha tunga understödsvapen för att återfå sin anfallskraft, vapen som snabbt kunde ta viktiga punkter under eld och genast skapa öppningar för inbrytningar.

Lösningen var infanterikanoner, granatkastare och eldkastare för att slå ut bunkrar och kulsprutenästen samt kulsprutor, gevärsgranater och handgranater för att vinna eldstriden mot fientligt infanteri.

Handgranater, karbiner och närstridsvapen

Det var ett radikalt brott med det förflutna. I tvåhundra år hade europeiskt infanteri varit enhetligt beväpnat med bajonettgevär. Rohrs stormtrupper stred med handgranater, karbiner och närstridsvapen. När kriget började hade varje regemente haft sex kulsprutor.

I Rohrs enhet hade varje pluton flera kulsprutor, och det fanns en uppsjö av tunga understödsvapen. Skyttelinjer hade visat sig sårbara. Nu var de dessutom bara ivägen för de egna understödsvapnens eld. Istället kunde infanteriet strida i små grupper på runt åtta man, ledda av en underofficer.

En sådan grupp var enkel att leda, kunde rycka fram snabbt och utnyttja det skydd som fanns på slagfältet. Rohr kallade dem för stöt- eller stormgrupper. Detta var ytterligare ett brott med det gamla.

Tidigare hade bataljonen eller kompaniet varit den taktiska enheten. Stridens ledning decentraliserades nu. Underofficeren, som tidigare hade varit föga mer än en övervakare, blev en ledare som måste fatta självständiga beslut inom ramarna för plutonen eller kompaniets plan.

Hastighet framför antal

Rohr betonade hastighet och överraskning framför antal soldater i anfallsstrid. Anfallande infanteri borde leta upp svaga punkter i fiendens ställning, bryta in där – helst rulla upp den, via flankanfall – och sedan fortsätta anfallet in i de fientliga ställningarna.

Efterföljande trupper med tyngre vapen kunde rycka fram i öppningar gjorda av den första vågen och angripa de ställningar som den lämnat bakom sig från sidan eller i ryggen. Reserver borde förstärka framgång, inte sättas in där anfallet kört fast. På så sätt kunde man få hela frontavsnitt att kollapsa.

utmärkt. Avdelningen utökades till en bataljon i april 1916. Dess främsta syfte var att utbilda och redan i december 1915 hölls den första kursen. Snart beslöt generalstaben att personal från hela västfronten skulle skolas i den nya taktiken.

När 1916 led mot sitt slut fanns det tränade stormtrupper i de flesta divisioner på västfronten. Generalstaben var dock inte nöjd. I oktober beslöt man att sätta upp fler skolförband. Inalles 19 stormbataljoner formerades, en per armé på västfronten och i alla fall en per armégrupp på östfronten. Stormbataljon 5, som Rohrs enhet snart döptes till, hade börjat forma hela tyska arméns träning och taktik.

Frivilliga soldater

Stormbataljonerna var en elit. Varje bataljon hade ett till fem infanterikompanier, ett till två kulsprutekompanier, en eldkastarpluton, ett infanterikanonbatteri och ett grantakastarkompani. Endast frivilliga soldater, under 25 år, ogifta och med idrottsbakgrund kunde bli stormsoldater.

De fick bättre mat än andra soldater och deltog aldrig i den grå vardagen i skyttegravarna. De gjorde djärva räder och ledde viktiga offensiver. De var det nya krigets hjältar.

Det är ingen tillfällighet att affischerna för krigsobligationer år 1917 hade en bild på en stormsoldat med stålhjälm och handgranatssäck, istället för den som använts tidigare: riddaren till häst.

Offensiven vid Caporetto

Sådana förband var alltför värdefulla för att bara få ägna sig åt utbildning. De sattes dock sällan in som hela förband, utan efter behov för att fungera som spjutspetsar vid viktiga anfall. Inför operation Michael delades till exempel 3. jägar-stormbataljonen upp på tre infanteridivisioner och 5. stormbataljonen på två.

Under hösten 1917 användes den nya taktiken med stora framgångar i offensiven vid Caporetto och motanfallet vid Cambrai. Tyska armén drog sina lärdomar. I januari 1918 publicerades en ny träningsmanual för infanteriet och en manual för anfall i ställningskrig. Bägge genomsyrades av stormtruppstaktiken. Den förra till den grad, att den fastslog att alla tyska infanterister nu skulle tränas i den nya stormtruppstaktiken.

Vid denna tid hade Tyskland dock brist på det mesta. Man hade börjat dela upp sina divisioner i anfalls- och ställningsdivisioner. De förra fick de bästa soldaterna och den bästa utrustningen. Inför operation Michael togs hela 56 anfallsdivisioner – en fjärdedel av armén – ur linjen för tre till fyra veckors intensivträning: skjutning, marscher – och stormtruppstaktik. Efterhand som allt fler soldater, till allt annat än namnet, blev stormtrupper började man upplösa stormbataljonerna.

Ryckte fram till fots

Operation Michael ställde de allierade inför den värsta krisen på västfronten sedan slaget vid Marne i september 1914. Efter några dagar började luften dock gå ur offensiven. Stormtrupperna ryckte fram till fots genom ett ödelagt område. Varken underhållsväsendet eller artilleriet hann med. De allierades reserver, som kunde föras fram med tåg och lastbil, täppte till hålet.

Genombrytningen var löst, men inte utbrytningen. När slaget var över hade tyskarna avancerat upp till sex mil och erövrat ett större område än någon offensiv på västfronten under hela kriget. Men utan utbrytningen blev det en tom seger.

De följande slagen följde samma mönster: inbrytning, genombrytning, stopp. Fram till början av augusti förlorade tyska armén runt 700 000 man, mestadels bland arméns bästa, de som tränats i stormtruppernas taktik. De gick inte längre att ersätta. Kriget var förlorat.

Även om Tysklands sista försök att vinna kriget slutade i besvikelse betydde det inte att stormtruppstaktiken ansågs ha varit felaktig. Under mellankrigstiden förblev den grunden för infanteriets organisation, träning och utrustning i Tyskland.

Andra världskrigets tyska infanterist var arvtagare till första världskrigets stormsoldat. Och lite tillspetsat kan man säga att de nya pansartrupperna var stormtrupper på larvband. De stred på samma sätt som 1918 års anfallsdivisioner, men genom att motorisera deras underhåll så löste man det problem som inte var löst 1918: utbrytningen.

Stormsoldaten har dock fått fler arvtagare än så. Den taktik som kaptenerna Rohr och Reddeman utvecklade på några veckor hösten 1915 kallas idag ofta för infiltrationstaktik. Den används fortfarande på många håll i världen.

Publicerad i Militär Historia 2/2016