Israeliska Haganah-krigare tar skydd bakom raserade murar i Jerusalems gamla stad under striderna 1948.

© David Rubinger/The LIFE Images Collection/Getty

Striden om Jerusalem

Kampen om den heliga staden blev ett faktum så fort staten Israel bildades 1948. Landets väpnade styrkor, Haganah, ställdes genast mot arabiska soldater från grannländerna.

10 januari 2019 av Artur Szulc

Den 29 november 1947 röstade FN:s generalförsamling med knapp majoritet för en delningsplan för det brittiska mandatet Palestina mellan en arabisk och en judisk stat. Enligt samma plan skulle staden Jerusalem stå under internationellt FN-förvaltarskap.

Delningsplanen accepterades av judarna men avvisades av angränsande arabstater, eftersom man betraktade den som orättvis. Araberna var i majoritet och ägde mer mark i mandatet. Därtill betraktade arabiska ledare delningsplanen som en prestigeförlust.

Vid tiden för omröstningen bodde cirka 100 000 judar innanför den tilltänkta internationella zonen, som inkluderade Betlehem. Den judiska befolkningen var främst koncentrerad till västra Jerusalem som låg utanför murarna och det fanns även ett judiskt kvarter i gamla staden.

Antalet arabiska muslimer och kristna i zonen uppgick till ungefär 60 000, men den muslimska befolkningen dominerade på kringliggande landsbygd. Detta var en faktor som påverkade situationen inne i Jerusalem och präglade kommande sammandrabbningar.

Irgun och Lehi

Oroligheter bröt ut i Jerusalem direkt efter att resultatet av omröstningen i FN offentliggjorts. I stadens västra delar genomfördes våldsamma demonstrationer som slutade i plundring och vandalisering av judiskägda affärer. Våldsspiralen var igång. 

Såväl arabisk milis som de judiska radikala väpnade grupperna Irgun och Lehi genomförde anfall och bombattentat i tätbefolkade områden. Båda sidornas terrordåd riktades mot ställen som naturligt drog till sig människor, exempelvis bussar, kaféer och allmänna platser. Antalet offer i december 1947 och januari 1948 uppgick till cirka tusen dödade och dubbelt så många sårade.

Britterna höll sig relativt passiva men valde ibland endera sidan i konflikten. Överlag var de mest fokuserade på att förbereda sin evakuering och lämna över staden till FN.

Militär upptrappning i Palestina

Parallellt med eskalerande terroraktioner antog konflikten också en konventionell militär karaktär. Arabisk milis strävade efter att störa och förhindra förverkligandet av delningsplanen, medan judiska styrkor riktade in sig på att skydda judiska bosättningar samt att på sikt utvidga territoriet som en tilltänkt judisk stat tilldelats i FN:s plan.

En Haganah-soldat följer med som eskort för en apelsintransport i oktober 1938. Haganah bildades 1921 för att skydda den judiska befolkningen i Palestina och blev efter Israels bildande landets armé.

Haganah bäst organiserad

I militärt avseende hade judarna ett övertag. Deras paramilitära styrka, Haganah, var bättre organiserad, bättre ledd och förfogade så småningom över modernare vapen än den arabiska milisen och andra muslimska irreguljära enheter. 

Haganahs motståndare hade dock andra fördelar. De verkade i terräng där arabisk befolkning var i majoritet och arabiska byar fungerade som baser från vilka snabba räder mot judiska transporter kunde utgå. I Jerusalem med omnejd förfogade den arabiska nationalistledaren Abd al-Qadir al-Huseini inte över fler än tusen irreguljära kombattanter.

FÅ MILITÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Till västra Jerusalems försvar kunde Haganah redan i december 1947 ställa upp 500 utrustade och tränade soldater under befäl av David Shaltiel. Antalet steg när fler rekryterades bland stadsbefolkningen.

Arabisk milis blockerade Jerusalem

al-Huseini förstod tidigt att han inte skulle förmå erövra västra Jerusalem med sina styrkor. Däremot kunde hans milis blockera tillfartsleder och angripa judiska konvojer mellan Tel-Aviv och Jerusalem. Denna taktik, som började tillämpas i början av 1948, gav efterfrågad effekt. Från och med mars månad kom få lastbilar fram till västra Jerusalem. 

I slutet av månaden drabbades Haganah av en svår förlust när en konvoj utsattes för ett överfall som inte gick att slå tillbaka. Efter förhandlingar fick britterna godkänt att evakuera de judiska soldaterna men samtliga bepansrade och specialtillverkade fordon förlorades. 

När arabisk milis även saboterade vattenledningar förvandlades Jerusalems judiska distrikt till belägrade områden med rigorös ransonering som följd. En judisk kvinna skrev i ett brev till sina vuxna barn utanför staden:

Den som inte brydde sig om att hamstra mat har ingenting att äta eftersom affärerna är tomma och ransonen är en fjärdedels limpa och lite vit ost till barnen. Ingen mjölk har kommit på två veckor men vi har mjölkpulver och kondenserad mjölk. Från och med i morgon dricker vi te och de två sista kartongerna mjölkpulver sparar vi till ännu sämre tider.

Haganah demolerade arabiska byar

Haganahs motdrag blev operation Nachshon som inleddes på kvällen den 5 april 1948 med 1 500 soldater ur två brigader. Huvudmålet med operationen, som var den första stora judiska offensiven ditintills, var att bryta blockaden men också att ta kontroll över mer territorium. 

Vägen från Tel-Aviv till västra Jerusalem skulle säkras genom erövring eller demolering av arabiska byar, vilka milis och irreguljära styrkor använt som utgångsgrupperingar vid anfall mot konvojer. 

Arabisk milis har attackerat och satt en lastbil i brand längs vägen till Jerusalem. Foto från 1948.

© Universal History Archive/UIG/Getty

När operationen avslutades den 20 april hade flera konvojer med förnödenheter och förstärkningar nått Jerusalem, men framgångarna var endast temporära eftersom arabisk milis återupptog blockaden. Värre för araberna var att al-Huseini stupat i strid vilket urholkade motståndsviljan.

Deir Yassin-massakern

Krigshandlingarna drev bort arabisk bybefolkning. De flydde antingen självmant eller tvingades bort. Den 9 april attackerade enheter ur Irgun och Lehi byn Deir Yassin belägen väster om Jerusalem. Byns skyddsstyrka och övrigt motstånd nedkämpades och minst 100 bybor mördades. Övergrepp hade förekommit men deras omfattning uppförstorades i arabisk propaganda. 

Det judiska ledarskapet fördömde attacken men använde den likväl i sin egen propaganda som varnande exempel för den arabiska befolkningen på vad som kunde hända om de inte fogade sig.

Deir Yassin injagade fruktan i den arabiska befolkningen och många valde att lämna sina hem, som i sin tur togs i besittning av judar som flytt från arabiskkontrollerade områden eller distrikt i Jerusalem.

Katamon erövrades

Under tiden trappades striderna upp inne i staden. Haganahs stadsstyrkor hade utökats när blockaden kunde brytas tillfälligt under Nachshon och den judiska ledningen såg nu ett tillfälle att undsätta den judiska enklaven i gamla staden. I förlängningen hoppades man få kontroll över hela Jerusalem.

Från slutet av april och fram till den israeliska självständighetsförklaringen den 14 maj utförde
judiska styrkor flera operationer i staden. Först anfölls stadsdelen Katamon, som var belägen på en höjd och därför strategiskt viktig. Offensiven föregicks av en lång period av artilleribeskjutning och den 30 april sattes judiska marktrupper in. Det tog dem tre dagar att erövra Katamon. 

Efter ett uppehåll för återhämtning svepte judiska enheter fram mot stadsdelen Baka, sydöst om Katamon. Baka intogs mer eller mindre utan motstånd den 16 maj. Erövringen av dessa områden drev fram en arabisk utrymning och många arabiska hem plundrades. 

En tidigare någorlunda etniskt och religiöst blandad stad blev nu indelad i två tämligen homogena områden, västra och östra. Cirka 750 kristna araber och greker valde att stanna kvar i den västra, judiskdominerade delen.

En samtida rekonstruktion visar av hur israeliska Palmachsoldater anfaller Sankt Simon-klostret i Katamon, Jerusalem. April 1948. 

© The Palmach Archive

Judisk framryckning i Jerusalem

Judiska enheter fortsatte offensiven och tryckte på mot gamla staden. Mellan den 14 och 18 maj erövrade man flera gamla brittiska stödjepunkter som postkontoret, Kung David-hotellet och centralstationen. Samtidigt förstod man att det arabiska motståndet skulle hårdna vid gamla stadens murar. 

Trots att arabiska irreguljära styrkor förbättrat sitt taktiska läge i och med säkrandet av centrala positioner intill den judiska enklaven så befarade man att gamla staden ändå skulle falla i judiska händer. Under tiden fortsatte man att beskjuta enklaven med bland annat granatkastare.

Den 17 maj attackerade judiska styrkor två portar, Jaffa och Sion. Man bröt igenom det palestinsk-arabiska försvaret vid Sionporten och lyckades få in en mindre avdelning ur Palmach till gamla staden innan anfallsförbanden drog sig tillbaka. 

Tillskottet av soldater ingöt mod hos den judiska enklavens försvarare. »Glädjen och entusiasmen var omåttlig», beskrev Malka Natanson, en Irgun-soldat, det hela efteråt. »Äntligen hade de länge efterlängtade förstärkningarna kommit. Dussintals unga män kom genom Sionporten med spjällådor med ammunition på sina axlar.» 

Vädjan till kung Abdullah

Ankomsten av Palmachtruppen infriade dock inga förhoppningar som de instängda hade. Varken sårade eller civila kunde evakueras, och möjligheten att genomföra fler attacker vid porten fanns inte längre.

I samband med de judiska framstötarna hade nämligen arabiska milisledare insett att de inte skulle förmå hålla sina linjer och därför bett den transjordanska kungen Abdullah skicka in reguljära trupper ur arabiska legionen. Meddelandena till kungen var desperata: »SOS. Judarna är nära den gamla stadens murar, säg åt den arabiska legionen att omedelbart hjälpa oss.» 

Enheter ur legionen, i vilken många brittiska officerare tjänstgjorde, hade blandat sig i det arabisk-judiska inbördeskriget redan före 14 maj men de hade inte haft tillåtelse att gå in i Jerusalem. Till exempel hade de attackerat bosättningen Kfar Etzion, söder om staden, den 13 maj och mördat såväl stridande som sträckt vapen som judiska civila. Bosättningen raserades, precis som flera andra.

Två av huvudpersonerna i striderna om Jerusalem. David Ben-Gurion (till vänster) ledde det judiska nationalrådet och blev Israels förste premiärminister. Abd al-Qadir al-Huseini (till höger) förde befäl över de arabiska miliserna.

© National Photo Collection (ben-Gurion)

Arabiska legionen i Jerusalem

Den 16 maj vände sig kungen till legionens befälhavare general John Glubb och sade åt honom att gå in i staden med delar av sin styrka. Glubb tvekade först eftersom han befarade att legionen skulle bli involverad i kostsamma gatustrider men när kungen insisterade återstod ingenting annat än att lyda order.

Med minst 600 vältränade soldater och artilleri från legionen inne i staden förändrades det taktiska läget markant den 19 maj. Hårda strider skulle nu utkämpas vid den gamla stadens murar och vid tillfartsleder såväl norr som söder om staden. 

Legionen erövrade stadsdelen Sheik Jarrah den 19 maj och två dagar senare anföll man det katolska komplexet Notre Dame där judiska styrkor förskansat sig eftersom det låg mitt emot Nya porten. Detta ledde till amerikanska protester hos britterna som garanterade att legionen inte skulle företa några fler offensiva aktioner. Det var ett löfte britterna klarade av att uppfylla enbart till viss del. 

Ett antal gånger utförde legionens enheter anfall mot judiska enklaver och bosättningar öster eller söder om staden men fick då order från brittiska överordnade om att upphöra med stridshandlingar i berörda områden. Oftast lydde man, men motvilligt.

Östra Jerusalem under arabisk kontroll

Oavsett vilket var den arabiska kontrollen över östra Jerusalem säkrad och den judiska styrkan, knappt 210 stridande ur Haganah och Irgun, i gamla staden stod inför en övermäktig motståndare. 

Den sista veckan i maj utsattes judiska positioner för intensiv artilleribeskjutning, och att hålla den isolerade enklaven i gamla staden bedömdes som utsiktslöst. Judiska försvarare hade inte längre enbart att hantera irreguljär arabisk milis, utan ett helt regemente ur legionen.

Desperationen steg såväl utanför som inne i enklaven. David Ben-Gurion hade som det judiska nationalrådets ordförande auktoritet över Haganah och krävde att styrkorna skulle gå till »angrepp oavsett kostnaden». Befälhavaren i Jerusalem, David Shaltiel, och hans trupper gjorde vad de kunde men försöken att ånyo forcera Sionporten, vars försvar förstärkts med bepansrade fordon ur legionen, den 25 maj misslyckades. 

Delar av gamla stan i Jerusalem flyger i luften sedan arabiska krigare krupit genom kulregnet och planterat dynamit under murarna. 

Kapitulation i gamla staden

Inne i enklaven var situationen förtvivlad. En judisk soldat minns: »De besköt oss från Olivberget. Det fanns ingen utväg. Dag efter dag steg förlusterna. Det underjordiska sjukhuset fylldes med fler sårade.»

Den 27 maj inringades kvarvarande judiska soldater i Hurvasynagogan och nästa morgon var situationen, enligt soldaten Yoseph Atieh, »riktigt dålig».

»Det var uppenbart att vi inte kunde hålla ut. De närmade sig oss långsamt … erövrade ställning efter ställning. Vi hade ingen ammunition. Jag hade ungefär trettio patroner kvar. Det var allt. »

Den dagen lade Atieh och hans kamrater ner sina vapen. 39 av deras vapenbröder hade stupat och 134 sårats. 1 500 civila och judiska soldater togs tillfånga. De behandlades korrekt av legionens trupper och de civila skyddades från den arabiska civilbefolkningens hämndtörst. Soldater ur legionen eskorterade de civila ut från gamla staden via Sionporten. 

Runt 290 yngre män, inklusive resterande soldater, och ett tiotal sårade hamnade i krigsfångenskap. Hurvasynagogan sprängdes i luften och det judiska kvarteret plundrades.

Stärkt av framgången ville legionens lokala befälhavare major Abdullah el-Tell fortsätta offensiven västerut men hans brittiska överordnade general Glubb avfärdade idén. Istället drogs brittiska officerare ur legionen och Storbritannien införde ett vapenembargo mot Mellanöstern.

Folke Bernadotte medlade

På den judiska sidan var tillståndet bland trupperna och civilbefolkningen väldigt ansträngd på grund av blockaden. Efter påtryckningar från London och Washington gick parterna, via förmedlaren Folke Bernadotte, med på en trettiodagars vapenvila med start den 11 juni. 

Haganah utnyttjade tiden till att föra in förstärkningar och förnödenheter och konsolidera sina positioner. På den östra sidan befäste Transjordanien sin maktposition och el-Tell utnämndes till militär guvernör.

När vapenvilan upphörde blossade nya stridigheter upp, främst ömsesidig artilleribeskjutning. Israeliska försök att inta gamla staden, med dess för judendomen centrala helgedomar, misslyckades. Den 17 juli förhandlades ett nytt och mer bestående stillestånd fram.

Haganah som omvandlats till den israeliska statens reguljära krigsmakt kunde istället avsätta resurser på att bekämpa den arabiska invasionen i andra delar av det som skulle komma att bli Israel. Först i samband med sexdagarskriget 1967 lyckades israeliska styrkor erövra östra Jerusalem.

Publicerad i Militär Historia 6/2018

Fakta: Haganah bildades 1921

Föregångaren till dagens israeliska krigsmakt är Haganah, som betyder »försvar». Haganah uppstod 1921 efter arabiska uppror, exempelvis i Jerusalem. Det judiska ledarskapet förstod att brittiska myndigheter inte skulle skydda judisk befolkning, vare sig inne i städer eller i landsbygdens kolonier och bosättningar.

Inledningsvis bestod Haganah främst av jordbrukare och landsbygdsbor som ville försvara sina hem. De var dåligt beväpnade och de saknade en sammanhållande befälsstruktur.

I och med de omfattande arabiska upproren åtta år senare ombildades Haganah. Antalet medlemmar ökade markant och de fick allt bättre militär utbildning. Vapen köptes från utlandet eller tillverkades i egna verkstäder. Haganah antog nu formen av ett territoriellt hemvärn. 

Order som fanns från politiskt håll om att motattacker inte var tillåtna gjorde att mer högervridna soldater bröt sig ur 1931 och bildade Irgun Zvai Leumi. Irgun skulle snart ha cirka 4 000 personer i sina led och stämplades som en terrororganisation av brittiska myndigheter på grund av sina bombåd och attentat.

Trots tappet kunde Haganah expandera och några år senare hade man en mobiliserad styrka på ungefär 10 000 man, fördelade på tre truppavdelningar: fältkåren (en mobil styrka); skyddskåren (garnisonsenheter i städer och byar) och attackstyrkan Palmach.

1946–47 tillfördes Haganah fler vapen, särskilt gevär, kulsprutor och granatkastare, genom inköp i utlandet. Under samma period omorganiserades fältkåren och skyddskåren i sex brigader och Palmach i tre elitbrigader.

Våren 1948 var cirka 35 000 man mobiliserade och antalet växte. 

Publicerad i Militär Historia 6/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också